Arkiv

#Arbetstid, #fortbildningstid, #planeringstid och #dötid

En jublande glad tweet

väckte än en gång frågan om tid – när sker detta läsande? Någon framhåller att ett dygn är begränsat till 24 timmar, en annan att allt fler lärare har semestertjänst med upphackade dagar. Så jag tänkte jag skulle nämna hur jag gör för att utan att stressa hinna läsa, reflektera och läsa mer.

Jag har helt enkelt minst en bok tillgänglig. I fickan, i väskan och digitalt. Alltid och överallt.

Ni vet all den där väntetiden som finns i vår vardag? All den där tiden som liksom bara försvinner när man väntar på kopieringsmaskinen, när man väntar i telefonkö, när man väntar på att ett försenat möte skall komma igång, när man väntar på att någon man bestämt tid med skall komma, när man väntar på och när man sedan sitter på bussen, på tåget etc? När man inte kan gå och göra något annat, utan är tvungen att bara sitta eller stå där och vänta. Med en bok tillgänglig i fickan, i väskan, i telefonen eller annan digital lättransporterad enhet är den tiden inte längre dötid som bara rinner bort, utan lästid, fortbildningstid, allmänbildningstid. Fyra kvartar väntetid per arbetsdag blir plötsligt en hel timmes lästid i stället för frustrerande dötid.

Funkar för mig. Kanske funkar det för någon annan också?

#PISA vs betygen

I en artikel i Sydsvenskan på annandagen, en artikel så liten att den närmast är en notis, konstateras lakoniskt:

Skolexperternas omdöme är att Pisaresultaten måste tas på allvar, medan betygen inte duger för att beskriva verkligheten.

Ty trots att betygen bara blir bättre och bättre bekräftar  ju Pisaresultaten vad högskolor och universitet larmat om upprepade gånger – svenska elever blir allt sämre förberedda för högre studier. Gymnasieelever har passerat grundskolan med välvilligt satta godkända betyg, men utan tillräcklig läsförmåga för att kunna läsa mellan raderna i en enkel ungdomsbok; utan tillräcklig analytisk förmåga för att genomskåda lockande marknadsföring, än mindre faktoider som levereras med tvärsäkerhet för att trumfa in politiska budskap; utan tillräckliga kunskaper i matematik för att kunna nyttja de fyra räknesätten; utan tillräcklig språklig förmåga för att kunna sätta ord på sina tankar och funderingar.

Inte alla elever, inte alltid och inte överallt. Men många, alltför många för att vi skall kunna förklara bort det och gå vidare i samma fotspår utan att det får allvarliga konsekvenser för hela samhället.

I en understreckare i SvD skriver Magnus Oskarsson och K G Karlsson från Mittuniversitetet om ungefär samma ämne, och reflekterar över samhällets strävan att göra något åt problemet:

Skolinspektion, mer prov och ökade dokumentationskrav har ökat kontrollen av lärarnas arbete och på motsvarande sätt har kontrollen av eleverna ökat med fler betyg och nationella prov. I matematik där stora satsningar gjorts och där nationella prov funnits länge visar Pisa också att motivationen ökat hos många elever. Men ett ökat antal elever känner också utanförskap och resultaten faller.

Slutet av understreckaren har lyfts som särskilt intressant och betydelsefullt på många håll, och avsnittet har lästs och tolkats som en bekräftelse på att svensk skola ändå är på rätt spår

Intressant i Pisa 2012 är också att studera vilka länder som förutom Sverige visar försämrade prestationer. De fem länder som sammantaget försämrats mest är Sverige, Finland, Island, Nya Zeeland och Australien, alltså i stort sett utvecklade välmående länder med stor frihet för individen att göra sina livsval. Kanske finns orsaken till fallande svenska resultat bara delvis att finna i skolan. Kan det vara så att elever i dessa länder vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat?

Vi har som forskare följt Sveriges resa genom Pisa från år 2000 där bara tre OECD-länder hade bättre resultat i läsning än Sverige och där svensk skola var bland de bästa i världen på att ge alla elever en rättvis chans. Ännu år 2006 var det bara fem länder och år 2009 sju länder som hade bättre läsresultat än Sverige. I Pisa 2012 hade 19 länder i OECD bättre läsresultat än Sverige och bara tre hade lägre resultat.

Utvecklingen manar till eftertanke hos alla ansvariga för svensk skola. Vi menar att vad som nu krävs är en rejäl analys av Pisaresultaten och annan forskning. Lika viktigt är att lyssna på verksamheten. Vi är inte övertygade om att mer kontroll är lösningen på de problem vi ser. Snarare tror vi på mer stöd och inspiration till lärare och elever. Att matcha alla elevers intressen och ambitioner framstår som en ödesfråga för skolan i ett modernt samhälle.

Men vad är det egentligen som sägs här? Att elever ”vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat”, innebär det att det är de unga människornas intressen och ambitioner som de är, med en femtonårings eller sjuttonårings erfarenhet och perspektiv som enda skala, som skall matchas? Eller att dessa unga människor skall ges vidgade perspektiv, manas att utvecklas, att se saker från nya vinklar, få lära sig se mönster, sammanhang och strukturer, förses med verktyg för att lära sig mer, och få lära sig använda dessa? Kort sagt, vilar ansvaret för utbildningen på de unga eller på de vuxna i samhället?

 

Besvärliga forskning!

Forskning är bökigt, besvärligt, krångligt. Ny kunskap, nya insikter, nya perspektiv tvingar oss att tänka på nytt sätt, göra på nytt sätt, reagera på nytt sätt, förhålla oss på nytt sätt.

Och ibland inse att det vi gjort hittills, utifrån vad vi vetat hittills, faktiskt inte alls är så bra. Fast vi menade väl. Och var pålästa. Upplevdes som kunniga.

Det är inte så konstigt om stoltheten får sig en törn. Om det tar emot att erkänna att området som låg till grund för auktoriteten numera är historia. Om det är svårt att sätta sig i skolbänken och lära om.

Men de nya horisonter den nya vetskapen öppnar upp är mödan värda. Nycklarna vi får av de nya perspektiven gör oss klokare, starkare, kapabla!

Besvärlig forskning som kullkastar gamla teorier är roligt!

#Fuckcancer i full gala

Årets Rosa Bandet-kampanj går mot sitt slut, och Cancerfonden avrundar traditionsenligt kampanjen med pompa och ståt i en glittrande TV-gala med bland andra fantastiske Rickard Söderberg på scenen:

Screenshot 2013-10-28 at 10.42.04 AM

Tillsammans mot cancer direktsänds från Cirkus i Stockholm måndagen den 28 oktober klockan 20.00 – 22.00 på Sjuan. Om du inte har tillgång till Sjuan kan du se galan live (och gratis) på TV4play.

Vi kan alla bidra till forskningen: Pg: 901986-0, Bg: 901-9514, Org nummer: 802005-3370. Sätt in mycket eller lite, utifrån dina möjligheter. Har du inte själv råd att bidra ekonomiskt kan du bidra genom att prata om cancerforskning, cancerfonden och hur den som har mer pengar kan bidra.

#skolchatt och universitetet

Det är torsdag, och som varje torsdag är det #skolchatt klockan 20.00.  I kväll pratar vi om hur vi arbetar i den svenska skolan för att förbereda eleverna för akademiska studier.

Universitet och högskolor i Sverige larmar om och om igen om sjunkande förkunskapsnivåer hos studenter som kommer från svenska skolor – inte bara i fackämnen, utan i de nödvändiga baskunskaperna som läsning, skrivande och källkritik. Basår och sänkt nivå och/eller takt på undervisningen, stödinsatser och förändrade kursplaner har diskuterats för universitetens del.  Men det förminskar inte problemet med att skillnaden mellan svenska studenters förkunskaper och studenter från andra, tidigare akademiskt mer eller mindre likvärdiga, länder, ökar, och svenska studenter hamnar allt mer på efterkälken.

Vilka orsaker ligger bakom dagens situation? Är det Internets fel att det ser ut som det gör? Segregeringens? Friskolesystemets? Ligger problemet på en strukturell nivå, eller är det ett lokalt problem som drabbar vissa grupper eller områden hårdare?

Och så den viktigaste av frågor:

Vad gör vi åt det, och vem tar ansvaret för att det görs?

Välkomna till kvällens #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter

TV

Jag zappar runt bland alla de kanaler den nya inredningsdetaljen erbjuder, än en gång fascinerad både över hur många gånger samma berättelse upprepas i enkla halvtimmesportioner med lättidentifierade ny-arketypiska karaktärer, och över hur det faktiskt nästan alla tider på dygnet tycks finnas intressanta, givande, inspirerande, tankeväckande program bara man letar lite.

Eftersom jag är som jag är funderar jag omedelbart över vem eller vilka som har forskat på hur dessa halvtimmesportionerade berättelser, med sina ständiga inslag av såväl enkel humor som sentimentalitet, som upprepas om och om igen med så små variationer att de i princip är försumbara påverkar respektive speglar människors och samhällens värderingar och världsbild.  Jag kan inte föreställa mig att området är obeforskat, det är ju ohyggligt intressant ur så många perspektiv!

Och sedan dök den upp, dagens ädelsten. I dag ett program om inredning, där inredningsdesigner Jeff Lewis tillsammans med sin assistent Jenni Pulos grep sig an en överdådig villa så överlastad med dyrbara konstföremål att frun i huset var på gränsen till att börja hysta bronsstatyer ut genom fönstret. Mycket drama, många känslor, stort fokus på personerna, givetvis, det handlar ju trots allt om att skapa en berättelse som berör genom att spela på känslosträngar, och jag fascineras av hur mycket man faktiskt ges möjlighet att lära sig genom program som dessa. De två huvudpersonerna diskuterar ljussättning, färgsättning, kontraster, skuggspel, takhöjd, väderstreck, kontextens betydelse på ett på samma gång självklart och pedagogiskt sätt. De förklarar, gestikulerar, visar, springer hit och dit med filmarna och visar saker från olika vinklar och rätt som det är finner jag att jag lärt mig massor om det här med inredning.

Jag är nog fortfarande nyförälskad i konceptet TV, tycks det.

Lördagstv

Lördageftermiddagar i ett hushåll där det bor en TV erbjuder ett oväntat rikt utbud. Från Agenda via Vetenskapens Värld har jag nu hamnat hos Jessica Gedin i Babel, och har därefter K-special om Google och det litterära världsarvet att se fram mot. Agenda och K-special är nya för mig, och jag njuter fullt ut av den fantastiska möjligheten det innebär att får del av alla dessa berättelser, tankegångar och perspektiv så enkelt.

Ja, jo, det är klart jag befinner mig i det nyförälskade stadiet, sinom tid kommer den storögda fascinationen ersättas av vardagens självklarhet, därför skriver jag ner det här så att jag ger mig själv en chans att faktiskt minnas hur jag såg det.

Det sänds mycket ointressant, mycket tycks handla om att fylla ut tiden och locka tittaren att sitta kvar till nästa reklampaus. Det tycks finnas vissa standardkoncept som upprepas med små variationer, precis som i andra delar av världen. Och precis som i andra delar av världen finns där intressanta, spännande, vackra, stimulerande, utmanande platser att upptäcka och utforska.

Idolbild

Miljön i litteraturen

Författaren Nene Ormes funderar i sin blogg kring genren steam punk, och vad det var hon egentligen menade när hon eventuellt (sannolikt inte) sa något om att genren eventuellt kanske börjar vara lite mättad:

Så, när (om) jag sa att något var gjort så menade jag att jag har gjort vad jag kunnat med 1800-talet och tröttnat. Mitt driv var inte där längre. Men jag hoppas också att jag sa att jag ser fram emot svenskskriven steampunk, gärna från 1800-talet, och att jag hoppas att någon annan ska skriva den så jag får läsa. För det hade varit fantastiskt! Jag har inte på något sätt tröttnat på turnyrer, höga hattar, luftskepp eller kugghjul, sotfläckade hus och teslamaskiner, parasoller och baler. Jag är fortfarande kär i hela maker-kulturen runt steampunk och jag samlar fortfarande på parafenalia när jag kommer åt.

och det fick mig att fundera på miljö i litteraturen, rent generellt, på hur den ibland utgör en bakgrund, en kuliss man skummar förbi, knappt noterar och inte lägger på minnet; och på hur den andra gånger är en så oundgänglig del av den faktiska berättelsen att minsta skiftning i kulören skulle påverka såväl stämning som historia märkbart. Efter en kort avvikelse in i klassrummet – hur arbetar vi kring miljön i berättelsen när vi undervisar litteratur? Lyfter vi den aspekten? Belyser vi den och gör eleverna, de läsare in spe vi möter, uppmärksamma på hur miljöbeskrivningarna påverkar vår uppfattning om det som utspelas i berättelsen? Diskuterar vi alls hur de litterära karaktärernas förhållande till sin miljö påverkar vårt eget sätt att se på omvärlden? – läser jag i DN om idéhistorikern Sverker Sörlins resonemang kring just detta: hur miljön och klimatet hanteras i skönlitteraturen påverkar hur vi förhåller oss till miljön och klimatet i den konkreta verklighet vi bebor

när begreppen cementerats och områdenas ”expertis” etablerats, och framförallt när tänkandet om lösningar organiserats, då har offentlighetens och kulturens intellektuella stått i utkanterna. Därför är det en viktig förändring som skett under senare år. Klimat och miljö håller på att få allt fler uttolkare bland bredare grupper av intellektuella. Tongivande på den internationella nivån är lyskraftiga tänkare som Bruno Latour, Donna Haraway, den framlidna Elinor Ostrom, historikern Dipesh Chakrabarty, litteraturforskaren Ursula Heise, för att nämna några. Deras insatser gäller vitt skilda ting, från självförvaltning av naturresurser till vår relation till djur till hur nya kunskapsprogram för en framtida historieskrivning kan utformas. Mycket av detta faller inom det som kallats ”miljöns humaniora”, ett fält vars mest grundläggande tanke formulerades av Roland Barthes när han konstaterade att vad det gällde var att inte skilja mellan den lagbundna naturen och den nyckfulla historien utan att ”urskilja naturen själv som historisk”, alltså som en del av samhället.

Sörlin har helt rätt. Vi människor behöver berättelserna, genom berättelserna skapar vi samhället och vår plats i det. Det är genom berättelserna vi formar vår uppfattning om verkligheten, genom berättelserna vi bygger upp vår handlingsberedskap, vår förståelse för andra människors reaktioner på våra handlingar. Vi prövar olika scenarion i berättelser, och vi får del av andras erfarenheter och kunskaper och blir bättre rustade för livet.

Därför behöver vi se miljön i berättelserna, och författare och berättare behöver, som Ormes, fundera över och fundera igenom den miljö de placerar sina berättelser i, oavsett om miljön spelar en aktiv roll eller bara är. Vi har inte lika stort behov av de förnumstiga, tillrättalagda, förmanande, präktiga berättelserna skrivna för att skriver oss på näsan hur vi ska och bör och borde, utan vi behöver berättelserna om hur livet kan komma att te sig, vad vi kan komma att ha att vänta oss, hur det komma att bli.

Vi behöver dem, för att rusta oss, för att slippa stå nakna i stormen.

Systemfel i skolan

Svensk skola är inte i toppform. Internationella och nationella tester visar sjunkande kunskapsnivåer, elever är otrygga, högskolor och universitet slår larm om att svenska studenters förkunskaper brister.

Det finns väl fungerande skolor, det finns formidabla lärare, det finns klassrum där undervisningen är briljant och elever får möjlighet att lära sig allt vad styrdokumenten utlovar och mer därtill. Men det finns också skolor där kaos råder, där elever får mycket lite om ens någon undervisning och lämnar utan att kunna läsa, skriva eller hantera enkla instruktioner. Inte för att eleverna är dummare än andra, utan för att skolan de går i brister.

Dagens system bygger på att elever och elevers målsmän förväntas ta ansvar för att välja en av de skolor som fungerar väl. Pengarna följer eleven, vilket i teorin innebär att väl fungerande skolor får en ständigt ökande budget med allt vad det innebär av möjlighet att ständigt växa, knyta fler formidabla lärare till sig, behålla de formidabla lärarna med höga löner och goda villkor. Samtidigt innebär det, i samma teori, att skolor som inte fungerar, där eleverna inte får den undervisning de borde få och lärarna arbetar under vad som beskrivs som omöjliga villkor, blir utan pengar och därmed faller bort.

I praktiken fungerar systemet inte optimalt. Det vet vi.

Frågan är var felen ligger. Vad behöver ändras? Vad är symptom och vad är bakomliggande orsak? Det är inte självklart, och risken att ideologiska hållningar hamnar i vägen och skymmer bilden är stor.

Vi har tur – det svenska skolsystemet granskas av forskare från andra länder. Visserligen med ungefär samma skräckblandade fascination som man kan se någon sitta på den gren hen sågar av, men granskas och dokumenteras icke desto mindre. Om vi tar del av deras iakttagelser och reflektioner, även om risken finns att det svider, kan vi få en bild av vad som fungerar och vad som inte fungerar i vårt skolsystem, och har chansen att göra något bättre och mer konstruktivt än antingen såga vidare eller försöka att göra det som gjorts ogjort.

För så här kan vi inte fortsätta.