Jag är en liten tant på äventyr i en stor värld. Kan jag göra den lite bättre för någon, någonstans, någonsin så kommer jag att försöka. Kan jag ge någon verktyg för att göra världen bättre någonsin, någonstans så kommer jag att försöka.
Jag hittade en bok i min bokhylla. Jag har ingen aning om hur den hamnade där, minns inte att jag köpt den, fått den eller lånat den, minns överhuvudtaget inte att jag sett den innan jag fann den. Sånt händer ibland. Den tjänar nu som bussbok, hittills lättläst, oförargligt småtrevlig, ypperlig för syftet. Jag återkommer om helhetsintrycket när jag läst mer än fyra sidor.
Men jag vill visa er tacket i början av boken. Att sociala media numera är en lika självklar del av vardagen som kassörskan i dagligvarubutiken vet vi, och Mansell beskriver det väl:
Twitter – enkelt, snabbt, informellt och otvunget, myllrande dynamiskt med alla sorters människor. Ett brus för den som tittar på det utifrån, men för den som ger sig tid ett livfyllt torg, en mötesplats, fylld av riktiga, levande människor, lika verkliga som de som väntar vid busshållsplatsen.
Jag gillar hennes tack, och jag gillar hur boken bara dök upp.
Ett hisnande antal. Igår gratulerade WordPress mig på treårsdagen som WordPressbloggare, och idag fick jag den tiotusende kommentaren på bloggen. Bloggaren Hoogens gjorde mig den äran.
Jag är hedrad och glad för alla samtal, alla tankar, alla delade erfarenheter och åsikter jag fått ta del av i kommentarsfältet, och ser fram mot att få min horisont vidgad ytterligare i framtiden. Jag moderar sällan kommentarer, de gånger jag sett mig tvungen att göra det har det handlat om direkta personangrepp, lagbrott eller hot mot mig eller andra. Jag kommer behålla det så, ty de allra flesta människor är respektfulla, hövliga, intressanta och nyfikna.
I sitt första inlägg i kulturbloggen I Kulturens Labyrint skriver fröken Jenn om torsdagens besök på Malmö Opera
Vi var 44 stycken i gruppen från Hvilan, elever, kursdeltagare och anhöriga, som njöt föreställningen, den vackra salongen och inte minst att välkomnas personligen av föreställningens andre präst och förste väktare, genomgeneröse Rickard Söderberg.
Lördageftermiddagar i ett hushåll där det bor en TV erbjuder ett oväntat rikt utbud. Från Agenda via Vetenskapens Värld har jag nu hamnat hos Jessica Gedin i Babel, och har därefter K-special om Google och det litterära världsarvet att se fram mot. Agenda och K-special är nya för mig, och jag njuter fullt ut av den fantastiska möjligheten det innebär att får del av alla dessa berättelser, tankegångar och perspektiv så enkelt.
Ja, jo, det är klart jag befinner mig i det nyförälskade stadiet, sinom tid kommer den storögda fascinationen ersättas av vardagens självklarhet, därför skriver jag ner det här så att jag ger mig själv en chans att faktiskt minnas hur jag såg det.
Det sänds mycket ointressant, mycket tycks handla om att fylla ut tiden och locka tittaren att sitta kvar till nästa reklampaus. Det tycks finnas vissa standardkoncept som upprepas med små variationer, precis som i andra delar av världen. Och precis som i andra delar av världen finns där intressanta, spännande, vackra, stimulerande, utmanande platser att upptäcka och utforska.
Vi ser påLet’s Dance i kväll, och jag gör samma två reflektioner som jag gjorde förra veckan:
1. Dansparen är mestadels väldigt söta, i synnerhet är vi förtjusta i Maria Montazami och Kristjan Lootus, men är det inte lite tråkigt med så många par och bara pojke-flicka-uppställningar? Lite omväxling, sådär, vore inte det trevligt? Jag skulle t ex gärna se Rickard Söderberg dansa med Tobias Wallin, tror de skulle dansa väl ihop.
Ljudet i filmen nedan är inte det bästa, men den är värd att se:
2. Apropå klippet här ovan också – jag undrar om det går att lirka in de där tangolektionerna i höstens planering? Det är snart dags för den att börja ta form, och om de är med i tanken redan från start så kanske det blir möjligt. Man vet aldrig. Kanske borde jag börja titta på lämpliga skor, så jag hinner gå in dem? Skavsår, föreställer jag mig, har en dämpande effekt på inlevelsen i tango.
3. Det är mer givande att se Let’s Dance på en riktig TV än på en rätt liten datorskärm.
Ok, det blev tre, men den tredje kan vi väl betrakta som en bonus?
Skrev en tweet där jag kommenterade på hur det kan uppfattas som att man är rätt HÖGLJUDD och SKRIKIG om man väljer att använda VERSALER när man vill BETONA något. Versaler används ju oftare när man vill visa att man är UPPRÖRD eller rent av ARG på något, och att då använda det för att betona i ett vanligt samtal får mig att hoppa till och undra vad den andre egentligen är arg över. Det väckte viss uppmärksamhet, somliga kan möjligen ha känt sig lite åthutade och talade om att de minsann tänker skriva hur de vill även framgent, andra höll med mig, och någon föreslog att det nog är en generationsfråga.
Det kan så vara. Jag är inte bara gammal i 3d-världen, jag är gammal på nätet också. Jag tillhör en generation som minns ljudet av uppringande modem. Jag passar på att framhålla att jag inte blir nostalgisk av ljuden, jag är glad att vi gått vidare från den lite klumpiga uppkopplingsmodellen, trots att de då innebar en helt otrolig kommunikationsfrihet, olik allt vi upplevt tidigare. Och kanske innebär det att jag är lite nätkonservativ, kanske är det därför jag har en tendens att uppfatta den som väljer att använda versaler för att betona utan att vilja visa upprördhet i stället för de mer vedertagna _strecken_ eller *asterisker* som någon som till synes omotiverat skriker rakt ut plötsligt, som aningen högljudd och lite omogen, ja, ibland rent av lite mindre klok person. Jag är medveten om denna min tendens, och försöker att se förbi den högljudda tonen och i stället uppfatta vad personen säger, men valde ändå att berätta hur jag uppfattar det hela. Helt enkelt som en liten förklaring till varför jag ibland missuppfattar tonfall.
Någon annan antydde att jag nog borde vara mer tolerant för hur människor väljer att uttrycka sig och försöka förstå vad de vill säga i stället för att bekymra mig om hur de säger det. Det borde jag utan tvekan. Jag är en person som har väldigt svårt att läsa kroppspråk. Jag kan ha väldigt svårt att skilja på signaler för t ex ledsen eller arg, irriterad eller stressad, glad eller leende för att dölja något annat. De fyrkantigare och övertydligare digitala tonfallsmarkörerna som emoticons, smileys, och versaler, asterisker etc gör att jag känner mig mindre handikappad av detta på nätet än jag gör i 3d-vardagen, och jag har förmodligen blivit bortskämd, och lite lat, av att känna att jag kommunicerar på ungefär lika villkor som andra, och vill att signalerna skall fortsätta betyda det jag lärt mig att det betytt. Att 3d-världen och den digitala världen allt mer smälter samman till en värld är både rimligt och bra, och att det får konsekvenser på hur vi uttrycker tonfall och känslor är en logisk utveckling. En logisk utveckling som inte går att stoppa, och jag förväntar mig inte att kunna påverka den heller. Min tweet var bara ett litet frustrerat utrop för att tala om hur versalerna låter i mina öron, och hur det påverkar interaktionen och kommunkationen.
Vi håller fanan högt, och förutom nybörjarfadäsen med dubbelbokningen vid första deltävlingen har vi sett varenda deltävling, andra chans och planerat in alla finalerna (fyra stycken, tycks det, är det deltävlingar före Den Stora Finalen också?) i kalendern. Att tillbringa lördagkvällen framför en TV-skärm (hej Radiotjänst, den är inte min, men jag är medveten om att ni förväntar er att jag ska betala er ändå numera. För till protokollet att jag inte tycker det är en god idé, och ifrågasätter huruvida det verkligen är en berättigad avgift som faktiskt smakar mer än den kostar och inte bara en moralistisk pekpinne-avgift) har fortfarande nyhetens behag, och det är roligt att planera godsaker att äta till, välja rökelse och diskutera över vilket bidrag som skall få våra röster.
Jag är dessutom väldigt förtjust i programledarparet, de är minst halva nöjet, och ibland mer. I Andra Chansen igår var Gina så vacker i sin vita kostym att jag nästan helt glömde bort att lyssna på bidragen emellanåt, och mellanakten var som vanligt förtjusande:
Det här med #melfest är något jag kommer återkomma till fler år, det erkänner jag förbehållslöst.
Så har jag begått min melodifestivalpremiär för i år, en storslagen historia med glitter, Bollywood, och Sean Banan och Louise Hoffsten till final. Vi kan konstatera att fjäderboa må vara glamouröst, men oj så varmt det är! Möjligen bör de prepareras på ett eller annat sätt i förväg (någon rekommenderade hårspray, blir inte det aningen kladdigt?), ty de ruggar lika mycket som en gammaldags julgran barrade.
Bäst var utan konkurrens programledarparet, Danny och Gina. De är professionella, lättsamma, personliga, charmiga och roliga. Framförallt Gina charmade mig fullständigt. Artisterna förvånar mig, än en gång hade många valt mörk scen till mörka kläder. Det tycks vara en trend, jag fundera över om man strävar efter att, trots ballongviftande publik, skapa en intim klubbstämning. Jag hade föreställt mig mer glitter, naket och bling i melodifestivalen, men jag vänjer mig nog.
Kasta plym och grå kostym och var dig själv. Det är ett bra koncept i många sammanhang, inte minst här. Alla är inte glitter och glam, men jag hoppas några är. Det är liksom det jag sett fram mot.
Expressen publicerar en artikel om en man som beskrivs som ”en tidigare så kallad näthatare”. Han får förklara hur han anser att de han gett sig på har förtjänade det, och berättar att det känns nästan skönt att ha gått vidare och lämnat ‘det där’.
Men det intressanta i artikeln är mannens motivering:
Man fick en känsla av att man kunde påverka saker, att man hade en makt som vanliga människor normalt inte har
I mina ögon låter det som om personen upplever sig i praktiken maktlös, upplever sig vara utan såväl makt som medel att påverka världen omkring sig eller ens sin egen situation i nämnvärd omfattning. En person som vill påverka men inte vet hur, som frustreras över att andra tycks veta och kunna, över att andra blir sedda och uppmärksammade medan personen själv förblir obemärkt.
Jag kan så klart ta helt fel, men om jag inte gör det så tycks det som att en av de viktigare nycklarna för att komma till rätta med de ‘så kallade näthatarna’ är just att lära människor vad och hur var och en faktiskt kan påverka såväl omvärld som sin egen livssituation. Även om man inte kan få allt som man vill genom ett magiskt trollslag, och även om man inte kan få andra människor att dansa efter ens pipa precis i den takt och med de steg man önskar så har den som vet hur oändligt mycket större makt och möjligheter att påverka än den som bara kan tjuta nej nej nej men som, likt ett trotsigt barn, inte kan sätta ord på vad hen vill i stället.
Bildning, ett begrepp som i många delar av vårt land betraktas med skepsis, ibland rent av med förakt, kan det vara en del av lösningen? Är i så fall bildningsföraktet en av rötterna till problemet?
Min blogg har fått på sig vårkostymen. Finaste Jennelie har helt generöst tagit av sin tid och pysslat om bloggens design, dammat av den, polerat knapparna på den och putsat den så att när vårsolen kommer fram kommer den blänka.
Jag är särskilt förtjust i headern. Fotografen saknar sinne för proportioner, men himlen var så vacker den kvällen, och hon balanserade fiffigt upp det med texten och vips – bilden blev användbar!
Jag råkar veta att hon inte bara vårpiffat här, hon har fiffat till hos Hanna Mirari också. Och lagat gudomligt god mat hos mig. Nu vet hur det är med vissa människor. Livet blir liksom vackrare och trevligare bara av att de finns i närheten.
Jag är en liten tant på äventyr i en stor värld. Kan jag göra den lite bättre för någon, någonstans, någonsin så kommer jag att försöka. Kan jag ge någon verktyg för att göra världen bättre någonsin, någonstans så kommer jag att försöka. 
