Arkiv

Morrica, bruksanvisningar och #letsdance #blogg100

Som jag nämnde igår deltar jag i år i fenomentet #blogg100 ungefär på samma sätt som jag monterar IKEA-möbler – utan att läsa bruksanvisningen. Just nu sitter jag och funderar över tagen i rubriken – bör jag ha den med i alla inlägg som ingår i fenomenet? Vi experimenterar lite och ser vad som händer, tycker jag, hur låter det? I dag får tagen vara med.

Säsongens #Letsdance började sändas igen den här helgen, och än en gång konstaterar jag smått uppgivet att tv 4, ännu en gång, bara valt att ha en enda sorts danspar. Man kvinna man kvinna man kvinna i en lång rad blir lite enahanda i längden. Nästa säsong, tv 4, är den tionde. Ansträng er lite och ge oss äntligen lite variation då, ok? Jag ställer upp som okändisbloggare om ni frågar i tid.

Jag kommer ändå att följa årets säsong, såklart, de har ju haft turen att få med den glittrande charmerande exceptionella musikern och artisten Gunhild Carling som deltagare, och henne kan jag inte stå emot.

#Blogg100 – första gången

Hundra dagar är lång tid. Om hundra dagar är sommaren här, soliga dagar, grönt överallt, varma vindar, bara ben. Läsåret är över, de som var elever i klassrum bara veckor innan har gått ut i världen, mot högskolor, universitet, en vinglig arbetsmarknad och en oskriven framtid. Några kommer att ära oss med att lägga till oss på Facebook, ge oss en möjlighet att då och då få en glimt av vilka vägar de tar. Andra lämnar skolgården och försvinner in i en för oss okänd framtid, och vi kan bara önska dem all lycka.

Det går så fort.

Jag tänker ge mig själv ett försök att genomföra #Blogg100 under dessa hundra dagar. Det kommer bli ungefär som vanligt, skola, politik, böcker, miljö, utvidgat kollegium, musik som illustrerar humör, stämning och saker jag av respekt för andra människor väljer att inte blogga om, lite kultur, lite HBTQ, lite flärd och lite nonsens.

Om ni vill kan ni slå vad om hur många dagar jag klarar innan jag glömmer bort att jag är med ;)

 

Är du sökbar lilla vän?

Vi har pratat en del om det faktum att Facebook är en offentlig plats, i lika hög grad som en marknadsplats, uteserveringen på torget eller parkeringshuset vid köpcentrat är det. Hur alla de bilder som dagligen publiceras, alla statusuppdateringar som görs, alla likes, alla kommentarer kan spridas med vinden utan att varken avsändaren eller någon annan har någon som helst möjlighet att stoppa det.

Det är inget att vara rädd för, inget att gömma sig för, men det är något att förhålla sig till, att vara medveten om när vi rör oss i denna digitala offentlighet.

För precis som med marknadsplatsen, uteserveringen, parkeringshuset, köpcentrat, busshållsplatsen etc så är Facebook, Twitter, G+, ja hela nätet platser där vi behöver röra oss, där vi vill befinna oss. Vi möter kollegor, vänner och bekanta, håller kontakten med familjen, nätverkar, vi roar oss, arbetar, handlar och fortbildar oss, vi reflekterar, kommunicera, uttrycker oss, tar del av andras reflektioner och tankar, på sociala media, på bloggar, ja, överallt på alla möjliga ställen.

Men lika viktigt som det är att vi inte är förskrämda när vi rör oss i den digitala offentligheten, lika viktigt är det att vi inte är alltför naivt ogenomtänkta. Det är så lätt att få känslan av att Facebook t ex är lika privat som det vardagsrum där vi sitter och surfar, att de bilder vi lägger upp och de statusuppdateringar vi gör bara når ett fåtal, och kommer stanna där.

Men så är det inte. Alla är sökbara på Facebook numera. Alla, utan undantag. De enda som inte kan hitta dig är de du själv blockat. Oavsett vilka inställningar du gjort.

Nej, panik är inte påkallat. Det räcker gott att veta om att liksom vi inte kan röra oss osynliga i den konkreta, tredimensionella världen så är vi synliga på nätet.


10 000 kommentarer

Ett hisnande antal. Igår gratulerade WordPress mig på treårsdagen som WordPressbloggare, och idag fick jag den tiotusende kommentaren på bloggen. Bloggaren Hoogens gjorde mig den äran.

Jag är hedrad och glad för alla samtal, alla tankar, alla delade erfarenheter och åsikter jag fått ta del av i kommentarsfältet, och ser fram mot att få min horisont vidgad ytterligare i framtiden. Jag moderar sällan kommentarer, de gånger jag sett mig tvungen att göra det har det handlat om direkta personangrepp, lagbrott eller hot mot mig eller andra. Jag kommer behålla det så, ty de allra flesta människor är respektfulla, hövliga, intressanta och nyfikna.

*kram* på er allesammans

En ny kulturblogg har sett dagens ljus

I sitt första inlägg i kulturbloggen I Kulturens Labyrint skriver fröken Jenn om torsdagens besök på Malmö Opera

 

Vi var 44 stycken i gruppen från Hvilan, elever, kursdeltagare och anhöriga, som njöt föreställningen, den vackra salongen och inte minst att välkomnas personligen av föreställningens andre präst och förste väktare, genomgeneröse Rickard Söderberg.

Vårfint i bloggen

Min blogg har fått på sig vårkostymen. Finaste Jennelie har helt generöst tagit av sin tid och pysslat om bloggens design, dammat av den, polerat knapparna på den och putsat den så att när vårsolen kommer fram kommer den blänka.

Jag är särskilt förtjust i headern. Fotografen saknar sinne för proportioner, men himlen var så vacker den kvällen, och hon balanserade fiffigt upp det med texten och vips – bilden blev användbar!

Jag råkar veta att hon inte bara vårpiffat här, hon har fiffat till hos Hanna Mirari också. Och lagat gudomligt god mat hos mig. Nu vet hur det är med vissa människor. Livet blir liksom vackrare och trevligare bara av att de finns i närheten.

Tack till finaste bloggdesigner Jennelie

Influerad

Jag inledde jullovet i efterdyningarna av en osedvanligt besvärlig influensa – vilket, från mitt perspektiv, innebär att den tog min röst. Jag kunde inte prata ALLS på en hel vecka. EN HEL VECKA! Frustrationen var svårbeskrivbar i publiceringsbara ord! Den kom tillbaka så småningom. Rösten, alltså.

Och influensan. Möjligen inte samma, det vet man inte så noga, men jag avslutar mitt jullov som jag började: i influensa, vilket leder till att den här veckan har jag fått ställa in allt jag hade sett fram emot för att förhoppningsvis vara frisk på måndag.

Jag har haft roligare jullov.

Men i ärlighetens namn, det har haft sina mörka sidor också, det ska jag inte förneka. Det finns människor jag tycker väldigt mycket om här i världen, och att hänga med dem är alltid underbart ljuvligt.

På det stora hela har jag inte mycket att klaga på.

Oh, en sak till:

Någon gång i maj är det melodifestivalfinalen i Malmö. Jag planerar då att bära tiara, paljetter och lösögonfransar, jag har förstått att det liksom hör till. Som uppvärmning inför detta tänkte jag se de svenska deluttagningarna. Detta är mitt TV-projekt under våren, och jag kommer att blogga om det. Dock inte i lösögonfransar, dessa sparar jag till den stora finalen.

Jag undrar bara två saker i sammanhanget, i förhoppningen att någon bildad läsare vet svaret: vilket datum börjar det? Och vilken hashtag använder man? 

.

 

Vi lyssnar, men hör vi?

Du hör vad du vill höra!

Det har vi nog alla fått höra någon gång, har vi inte? Det ligger en del i det. Eller snarare: vi hör det vi kan höra.

Vi hör det vi hör filtrerat genom de vi är, dvs summan av våra erfarenheter, känslor, upplevelser, intryck, kunskaper, förmågor, förväntningar, humör etc. Alldeles oavsett hur noga och innerligt vi lyssnar på en annan människa finns risken att vi faktiskt hör något helt annat än det som avsågs sägas, eftersom vi saknar kunskap om det raster genom vilken den talande människan upplever situationen.

Ibland är vi medvetna om att vi nog kanske inte riktigt hörde det som sades, fast vi lyssnade så noga. Ibland görs vi medvetna om det, till exempel genom frasen ovan. Vid dessa tillfällen har vi möjlighet att fråga, be om förtydliganden och exempel för att göra det tydligare och ge oss en skymt av den kontext vi saknar för att höra vad som sägs.

Andra gånger upplever vi däremot att vi hört precis det som sagts, trots att vi missförstått helt eller delvis, missat viktiga stycken eller lyssnat in saker som inte alls sagts, men vi förväntade oss i sammanhanget. Resultatet, det tror jag de flesta har erfarenhet av, kan bli smått komiskt, tragiskt eller ödesdigert.

Det kan också, då och då, ge oss en möjlighet att lära oss något om världen. Är inte det lite coolt?