Överväganden

Det här är min privata blogg. Ingen mer än jag styr vad som skrivs här. Ingen överhuvudtaget styr vem som läser vad som skrivs här. Ibland är det många, ibland är det få som läser inläggen, jag har ingen kontroll över hur många eller vem, och så ska det vara.

Därmed vilar hela ansvaret för varje publicerat inlägg på mig, vilket innebär att jag ständigt överväger om jag faktiskt ska publicera eller inte. Det senaste inlägget jag skrev kommer att publiceras, men inte nu. Det kommer att få ligga och vänta tills tillräckligt lång tid gått för att ingen skall löpa risk att känna sig utpekad. Och det vore förfärligt synd, ty ingen har begått något fel.

Så håll så länge till godo med en liten dans. Det är trots allt torsdag i dag:

 

Morrica, bruksanvisningar och #letsdance #blogg100

Som jag nämnde igår deltar jag i år i fenomentet #blogg100 ungefär på samma sätt som jag monterar IKEA-möbler – utan att läsa bruksanvisningen. Just nu sitter jag och funderar över tagen i rubriken – bör jag ha den med i alla inlägg som ingår i fenomenet? Vi experimenterar lite och ser vad som händer, tycker jag, hur låter det? I dag får tagen vara med.

Säsongens #Letsdance började sändas igen den här helgen, och än en gång konstaterar jag smått uppgivet att tv 4, ännu en gång, bara valt att ha en enda sorts danspar. Man kvinna man kvinna man kvinna i en lång rad blir lite enahanda i längden. Nästa säsong, tv 4, är den tionde. Ansträng er lite och ge oss äntligen lite variation då, ok? Jag ställer upp som okändisbloggare om ni frågar i tid.

Jag kommer ändå att följa årets säsong, såklart, de har ju haft turen att få med den glittrande charmerande exceptionella musikern och artisten Gunhild Carling som deltagare, och henne kan jag inte stå emot.

#Blogg100 – första gången

Hundra dagar är lång tid. Om hundra dagar är sommaren här, soliga dagar, grönt överallt, varma vindar, bara ben. Läsåret är över, de som var elever i klassrum bara veckor innan har gått ut i världen, mot högskolor, universitet, en vinglig arbetsmarknad och en oskriven framtid. Några kommer att ära oss med att lägga till oss på Facebook, ge oss en möjlighet att då och då få en glimt av vilka vägar de tar. Andra lämnar skolgården och försvinner in i en för oss okänd framtid, och vi kan bara önska dem all lycka.

Det går så fort.

Jag tänker ge mig själv ett försök att genomföra #Blogg100 under dessa hundra dagar. Det kommer bli ungefär som vanligt, skola, politik, böcker, miljö, utvidgat kollegium, musik som illustrerar humör, stämning och saker jag av respekt för andra människor väljer att inte blogga om, lite kultur, lite HBTQ, lite flärd och lite nonsens.

Om ni vill kan ni slå vad om hur många dagar jag klarar innan jag glömmer bort att jag är med ;)

 

Är du sökbar lilla vän?

Vi har pratat en del om det faktum att Facebook är en offentlig plats, i lika hög grad som en marknadsplats, uteserveringen på torget eller parkeringshuset vid köpcentrat är det. Hur alla de bilder som dagligen publiceras, alla statusuppdateringar som görs, alla likes, alla kommentarer kan spridas med vinden utan att varken avsändaren eller någon annan har någon som helst möjlighet att stoppa det.

Det är inget att vara rädd för, inget att gömma sig för, men det är något att förhålla sig till, att vara medveten om när vi rör oss i denna digitala offentlighet.

För precis som med marknadsplatsen, uteserveringen, parkeringshuset, köpcentrat, busshållsplatsen etc så är Facebook, Twitter, G+, ja hela nätet platser där vi behöver röra oss, där vi vill befinna oss. Vi möter kollegor, vänner och bekanta, håller kontakten med familjen, nätverkar, vi roar oss, arbetar, handlar och fortbildar oss, vi reflekterar, kommunicera, uttrycker oss, tar del av andras reflektioner och tankar, på sociala media, på bloggar, ja, överallt på alla möjliga ställen.

Men lika viktigt som det är att vi inte är förskrämda när vi rör oss i den digitala offentligheten, lika viktigt är det att vi inte är alltför naivt ogenomtänkta. Det är så lätt att få känslan av att Facebook t ex är lika privat som det vardagsrum där vi sitter och surfar, att de bilder vi lägger upp och de statusuppdateringar vi gör bara når ett fåtal, och kommer stanna där.

Men så är det inte. Alla är sökbara på Facebook numera. Alla, utan undantag. De enda som inte kan hitta dig är de du själv blockat. Oavsett vilka inställningar du gjort.

Nej, panik är inte påkallat. Det räcker gott att veta om att liksom vi inte kan röra oss osynliga i den konkreta, tredimensionella världen så är vi synliga på nätet.


En mening

I en vinterstorm hade de blivit faderlösa.
 
(Regler: plocka upp närmsta bok, bläddra fram till sidan 52 och skriv ned den 5:e meningen. Berätta inte titeln. Kopiera reglerna till ditt inlägg.)

10 000 kommentarer

Ett hisnande antal. Igår gratulerade WordPress mig på treårsdagen som WordPressbloggare, och idag fick jag den tiotusende kommentaren på bloggen. Bloggaren Hoogens gjorde mig den äran.

Jag är hedrad och glad för alla samtal, alla tankar, alla delade erfarenheter och åsikter jag fått ta del av i kommentarsfältet, och ser fram mot att få min horisont vidgad ytterligare i framtiden. Jag moderar sällan kommentarer, de gånger jag sett mig tvungen att göra det har det handlat om direkta personangrepp, lagbrott eller hot mot mig eller andra. Jag kommer behålla det så, ty de allra flesta människor är respektfulla, hövliga, intressanta och nyfikna.

*kram* på er allesammans

En ny kulturblogg har sett dagens ljus

I sitt första inlägg i kulturbloggen I Kulturens Labyrint skriver fröken Jenn om torsdagens besök på Malmö Opera

 

Vi var 44 stycken i gruppen från Hvilan, elever, kursdeltagare och anhöriga, som njöt föreställningen, den vackra salongen och inte minst att välkomnas personligen av föreställningens andre präst och förste väktare, genomgeneröse Rickard Söderberg.