Arkiv

Tillbaka

 

Jag återvänder.

Behövs det kommer jag göra mitt bästa för att dra till mig flak och försöka få det att gå i en annan riktning. Ett generellt tips till alla är också att det blir trevligare om vi kommer ihåg att inte mata troll. De följer nämligen efter en hur länge som helst, hur långt som helst, om man gör det, och även om de är söta och roliga när de är små, och gör en hel del lustiga små trick, så växer de fort till stora, klumpiga lunsar som luktar illa och äter allt som kommer i deras väg.

Tro mig, jag har provat.

Det börjar bli dags för #melfest igen

I dag fick vi de första sexton artisterna i årets glittrande Melodifestival presenterade för oss. En blandning av kända och (åtminstone för mig) okända namn. Favoriten hittills tävlar i Malmö,

Hittills. Jag väntar fortfarande på att ett speciellt namn ska dyka upp. På torsdag får vi veta vilka som tävlar i deltävlingarna tre och fyra. Hoppet lever och jag håller tummarna.

 

Säkerhetsventil

Gnäll är en säkerhetsventil. Ett sätt att släppa ut och göra sig av med stress och frustration.  Säkerhetsventiler används för att maskiner, ledningar, system, både mekaniska system och samhällssystem, etc skall fortsätta fungera som de är konstruerade och inte skall explodera när så mycket effekt som möjligt utnyttjas.

Vi behöver alla få gnälla av oss ibland, få gosa in oss i den varma, mjuka, kravlösa offerkoftan och släppa ut en del av den frustration vardagen utsätter oss för. Det är skönt att få göra det tillsammans med andra, att få bekräftelse i sin frustration, få grotta ner sig i hur jobbigt saker och ting är. Det kan vara en enorm lättnad, i stunden.

En stund. Ett litet tag.

Men gnäll förändrar inget. Det löser inget. Det lägger ansvaret på någon annan. Gnäll är aldrig konstruktivt, gnäll är konserverande till sin natur. Fastnar man i gnället upptäcker man snart att den gosiga koftan i själva verket är en tvångströja, och gnället övergår från att vara konservativt till att rent av bli destruktivt.

Låter man säkerhetsventilen slentrianmässigt stå öppen sjunker nivån på den effekt man får ut, och det börjar kosta allt mer att utvinna den. Att åtgärda problemet, byta ut delar som inte fungerar som de ska, dimensionera om systemet så att det passar behovet eller vad som nu tarvas kan vara både tungt, bökigt, jobbig, besvärligt och kostsamt men i längden betalar det sig.

Det var bara det jag ville säga om saken.

Statistik och grammatik

Daniel Kahnemans Thinking, Fast and Slow påminner mig om att trots att såväl grammatik som statistik ofta ses som lika abstrakta fenomen så hanterar vi dem väldigt olika. Ty medan människor generellt sett är intuitivt goda grammatiker, är vi lika generellt sett svaga, för att inte säga rent av urusla, intuitiva statistiker.

Vi ser det titt som tätt i allmänna debatter, inte minst i skoldebatten, där generaliseringar utifrån enskilda individers begränsade erfarenheter används som såväl exempel som argument, och ofta rent av ges större tyngd än forskning (som i sin tur, det ska vi inte förneka, ibland bygger på väl tunt statistiskt underlag)

Trots detta läggs ofta stor vikt och mycket tid i skolan på just grammatikundervisning, trots att det är ett av de områden där vi faktiskt kommer väldigt långt genom att lita på vår intuition, medan statistik, så betydelsefullt i matematik, naturvetenskap, samhällsvetenskap etc, och inte minst för att utveckla vårt kritiska tänkande, avhandlas på ett fåtal lektioner och ibland rent av reduceras till att tolka och rita enkla diagram, nästan helt utan inslag av reflektion och diskussion, annat än trötta försök till putslustigheter som ‘lögn, förbannad lögn och statistik’.

Hur kan det komma sig? Och viktigare – vad gör vi åt saken?

Nobelpriset i litteratur 2013 går till…

I morgon är det dags. I morgon får vi äntligen veta vem som får Nobelpriset i Litteratur, och som varje år kan jag knappt vänta. Jag hör att min personliga favorit ligger bra till på bettinglistorna, och vet inte om det är ett gott tecken eller om det tvärtom är en varningssignal. Akademin lyfter ju ofta fram ett författarskap som de tycks anse behöver mer uppmärksamhet, och min favorit är redan väldigt populär. Men hoppas gör jag ändå.

Just nu har jag

i min ficka, och det är återigen en underbar berättelse Murakami ger oss, berättad med ett sånt lätt handlag att jag som läsare lockas in i berättelsen, glömmer var jag själv är och förvånad tittar upp och upptäcker att det är dagsljus ute, trots att jag nyss befann mig i Tokyo-natten.

I morgon klockan tolv vet vi.

Iiiiih!

Värmepump

Föreställ dig att du vandrar hemåt en frisk, inte särskilt kall höstkväll. Det är sent, de idylliska villorna sover, det är släckt, mörkt i nästan alla fönster och du tycks vara den ende som rör dig ute. Allt känns lugnt och skönt, du är på välbekanta gator och fötterna hittar vägen av sig själva. Vid varje villas vägg står, som det gör numera, en värmepump. De slår av och de slår på, precis som de brukar. En lätt vind drar genom trädkronorna, du är på gott humör, ser fram mot att komma hem, sparka av dig skorna, sjunka ner i soffan en stund med en kopp te, varva ner innan du går och lägger dig i din trygga, bekväma säng.

Bäst du går där börjar du känna hur en tanke som formats någonstans i ditt bakhuvud börjar pocka på uppmärksamhet. Det finns ett mönster i hur de där värmepumparna slår på. Du förklarar det för dig själv med att de är inställda likadant, men tanken pickar vidare, som en kyckling som tar sig ut ur ett ägg. De sätter igång i tur och ordning. De sätter igång bråkdelar av sekunder efter att du gått förbi. Och de stänger inte av. Framför dig är de tysta, bakom dig mullrar varenda anläggning. Och de få fönster det lyste i nyss är mörka nu.

Du fortsätter gå, och när du nu blivit uppmärksam på mönstret går det inte att undvika att lägga märke till att det verkligen finns där. Varje hus du passerar har en värmepump, och varje värmepump slår på när du passerar.

Var den idylliska småhusvägen med sina låga häckar och välskötta trädgårdar verkligen så här lång tidigare? Det slår dig att du aldrig tänkt på saken riktigt så noga som du gör just nu. Du brukar gå i egna tankar och inte riktigt lägga märke till vägen. Nu lägger du märke till den. De mörka, blanka fönstren. Häckarna med sina öppningar till förstutrappor och garageuppfarter. Och värmepumparna som slår på, en efter en efter en efter en. Det känns som någon tittar på dig. Kittlar lite i nackhåret, och du kommer på dig själv med att lyssna uppmärksamt. Efter steg, efter mänskliga ljud.

Värmepumparna slår på. Du tvekar i steget, saktar ner, stannar. Tar ett par steg till. Stannar. Passerar ännu en pump. Den mullrar igång. Du stannar igen. Tio steg till så kommer du passera nästa. Den står där, tyst. Väntande. Nej, naturligtvis inte väntande, det är ett förmål, en tillverkad tingest utan liv, utan själ, utan tankeförmåga.

Du tar de tio stegen. Den mullrar igång. Du stannar.

Där framme står nästa. Du skymtar slutet på vägen nu. Bara sju värmepumpar till att gå förbi. Du börjar gå, motvilligt, som du vore tvungen att tvinga fram benen för varje steg. Två steg innan du når fram till den stannar du. Drar ett djupt andetag.

Det är då den första röda lampan tänds. En liten, illröd lampa, inte större än en genomsnittlig ljusknapp i ett genomsnittlig trapphus, på värmepumpen du ska till att gå förbi. Ändå får den dig att hoppa till. Du småskrattar åt dig själv, försöker intala dig att du är fånig, och tar de där två stegen.

Värmepumpen mullrar igång, och på nästa tänds en röd lampa. Och på nästa. Och nästa. Två rader med röda lampor väntar på att du ska våga ta stegen in mellan dem. Du vänder dig om, och bakom dig tänds de röda lamporna på de mullrande värmepumparna, en efter en. Håller koll på dig, så att du inte får för dig att vända om och gå tillbaka. Så att du verkligen ska fortsätta framåt.

Du går förbi nästa värmepump. Den dröjer ett par ögonblick med att mullra igång, och du stannar och ser förvånad på den. Varför bröt den mönstret? Månen har försvunnit bakom molnen. Vinden har mojnat helt.

Och i det ögonblicket slocknade gatubelysningen.

Virus!

Ni vet när förkylningen är sådär riktigt vidrigt jobbig. När näsan och bihålorna är så fyllda med slem att det knappt går att andas, när hostan skräller och det visslar i luftrören för varje plågsamt andetag. När varenda led gör ont, när febern och huvudvärken tävlar med suset och trycket i öronen om att orsaka yrsel, frossan jagar längs ryggraden och sängen känns som det enda rimliga alternativet?

Stanna i sängen då.

Bit inte ihop och ta bussen till jobbet. Sitt inte där och hosta ut virus över medpassagerarna. Ta inte i dörrhandtag med dina virusbemängda händer. Sitt inte på biografen och snörvla högt och harkla loss slemmet ur halsen. Gå inte till butiken och nys över fruktdisken. Ta inte en paus i trappan och hämta andan medan du lutar dig mot det trappräcke där allas händer kommer vila under dagen.

Ni befinner er överallt omkring oss just nu, kära smittbärare, är allmänt äckliga och sprider viruset vidare, orsakar en epidemi. Gör inte det. Stanna hemma. Det varar inte många dagar per individ, och jag lovar att jobbet klarar sig utan er de dagarna.

I gengäld kan jag berätta att det finns vetenskapligt prövade indikationer på att såväl kycklingsoppa som misosoppa med ingefära faktiskt lindrar inte bara symptom utan även digniteten av virusangreppet.

Vi ses igen när ni mår bättre.

Galenskap

Vi ska se Lear på Malmö Opera i morgon. Det är en rätt speciell opera utifrån en rätt speciell pjäs, och av förhandssnacket att döma är det en rätt speciell uppsättning av denna rätt speciella berättelse om skuggspel och galenskap.

Jag älskar King Lear, det är en så mäktigt sorgligt tragisk skildring av hur små människor kan bli när de tappar perspektivet och stirrar sig blinda på makten, och musiken i operan förstärker den eskalerande känslan av galenskap och paranoia som löper som en uppruggad, helvetsröd tråd genom pjäsen.

Och vi kommer dessutom att sitta så nära scenen att vi nästan kommer kunna röra vid den.

Det finns många sätt att spendera en söndagkväll. Se total galenskap utvecklas till atonalt desperat musik är ett av de mer fantastiska.


Miljön i litteraturen

Författaren Nene Ormes funderar i sin blogg kring genren steam punk, och vad det var hon egentligen menade när hon eventuellt (sannolikt inte) sa något om att genren eventuellt kanske börjar vara lite mättad:

Så, när (om) jag sa att något var gjort så menade jag att jag har gjort vad jag kunnat med 1800-talet och tröttnat. Mitt driv var inte där längre. Men jag hoppas också att jag sa att jag ser fram emot svenskskriven steampunk, gärna från 1800-talet, och att jag hoppas att någon annan ska skriva den så jag får läsa. För det hade varit fantastiskt! Jag har inte på något sätt tröttnat på turnyrer, höga hattar, luftskepp eller kugghjul, sotfläckade hus och teslamaskiner, parasoller och baler. Jag är fortfarande kär i hela maker-kulturen runt steampunk och jag samlar fortfarande på parafenalia när jag kommer åt.

och det fick mig att fundera på miljö i litteraturen, rent generellt, på hur den ibland utgör en bakgrund, en kuliss man skummar förbi, knappt noterar och inte lägger på minnet; och på hur den andra gånger är en så oundgänglig del av den faktiska berättelsen att minsta skiftning i kulören skulle påverka såväl stämning som historia märkbart. Efter en kort avvikelse in i klassrummet – hur arbetar vi kring miljön i berättelsen när vi undervisar litteratur? Lyfter vi den aspekten? Belyser vi den och gör eleverna, de läsare in spe vi möter, uppmärksamma på hur miljöbeskrivningarna påverkar vår uppfattning om det som utspelas i berättelsen? Diskuterar vi alls hur de litterära karaktärernas förhållande till sin miljö påverkar vårt eget sätt att se på omvärlden? – läser jag i DN om idéhistorikern Sverker Sörlins resonemang kring just detta: hur miljön och klimatet hanteras i skönlitteraturen påverkar hur vi förhåller oss till miljön och klimatet i den konkreta verklighet vi bebor

när begreppen cementerats och områdenas ”expertis” etablerats, och framförallt när tänkandet om lösningar organiserats, då har offentlighetens och kulturens intellektuella stått i utkanterna. Därför är det en viktig förändring som skett under senare år. Klimat och miljö håller på att få allt fler uttolkare bland bredare grupper av intellektuella. Tongivande på den internationella nivån är lyskraftiga tänkare som Bruno Latour, Donna Haraway, den framlidna Elinor Ostrom, historikern Dipesh Chakrabarty, litteraturforskaren Ursula Heise, för att nämna några. Deras insatser gäller vitt skilda ting, från självförvaltning av naturresurser till vår relation till djur till hur nya kunskapsprogram för en framtida historieskrivning kan utformas. Mycket av detta faller inom det som kallats ”miljöns humaniora”, ett fält vars mest grundläggande tanke formulerades av Roland Barthes när han konstaterade att vad det gällde var att inte skilja mellan den lagbundna naturen och den nyckfulla historien utan att ”urskilja naturen själv som historisk”, alltså som en del av samhället.

Sörlin har helt rätt. Vi människor behöver berättelserna, genom berättelserna skapar vi samhället och vår plats i det. Det är genom berättelserna vi formar vår uppfattning om verkligheten, genom berättelserna vi bygger upp vår handlingsberedskap, vår förståelse för andra människors reaktioner på våra handlingar. Vi prövar olika scenarion i berättelser, och vi får del av andras erfarenheter och kunskaper och blir bättre rustade för livet.

Därför behöver vi se miljön i berättelserna, och författare och berättare behöver, som Ormes, fundera över och fundera igenom den miljö de placerar sina berättelser i, oavsett om miljön spelar en aktiv roll eller bara är. Vi har inte lika stort behov av de förnumstiga, tillrättalagda, förmanande, präktiga berättelserna skrivna för att skriver oss på näsan hur vi ska och bör och borde, utan vi behöver berättelserna om hur livet kan komma att te sig, vad vi kan komma att ha att vänta oss, hur det komma att bli.

Vi behöver dem, för att rusta oss, för att slippa stå nakna i stormen.

och låt oss lustiga vara

Vi pratade om lust att lära och lustfyllt lärande. Det förekommer ibland en koppling mellan lustfyllt och omedelbar behovstillfredsställelse, mellan lust och roande och jag funderar lite oroligt på var det viktiga längtansmomentet, väntansmomentet, det där långa, påfrestande, ibland nästan plågsamt outhärdligt utdragna momentet när man hoppas och önskar och anar men ännu inte når blir av.

Vad är lust utan längtan? Utan strävan, utan den där osäkerheten som finns, eftersom man inte har något löfte om att önskan skall gå i uppfyllelse varje gång. Den som ökar lusten, som får det att pirra i kropp och sinne av iver. Den som gör att man provar igen, och igen, och igen, eftersom den där stunden när man når fram, när man får fatt i det där man längtade efter är så söt och glittrande vacker.

Och jag funderar över vad man egentligen gör mot den unga människa som får sina önskningar uppfyllda, varje gång, och genast. Som får sin längtan rumphuggen, sin strävan förminskad och portionsförpackad, det glittrande söta reducerat till ett mer vardagligt jasså minsann, och ända talar om upplevelsen med begrepp som lust och lustfylld.

Jag är inte säker på att det är av godo, även om intentionen är aldrig så välmenande.

Lust utan längtan?

Jag tror det kan vara farligt rent utav.