Frågan är vilken värld vi vill leva i

I går kväll, på väg till tangon, genom Malmö i skymningen med tango i tankarna och tango i öronen, passerade jag en ung man på gatan. Han såg ut som många andra unga män, lång, bredaxlad, muskullös, prydligt rakad skalle, vänliga ögon, svarta kläder. Han stod vid en gatukorsning, kanske på väg att gå över, kanske på väg att gå in på stället vars dörr han stod utanför, kanske väntade han på någon. Det var något bekant över honom, som om han vore någon jag hälsat på någon gång men inte riktigt kunde placera, och han tittade på mig, mötte min blick.

Så jag sa ‘hej’, nickade lite, och fortsatte gå.

Det var först när jag var nästan framme vid hissen jag hörde att någon gick bakom mig, visslade på mig, sökte kontakt med mig. Det var han, den unge mannen. Han hade sprungit efter mig i tre kvarter, för att fråga mig hur vi kände varandra. Jag sa som det var, och han såg innerligt lättad ut.

‘Åh, så skönt, du skrämde mig där!’

Jag tänkte på honom i dag, när vi såg Amanda Palmers fantastiska TED-talk.

Hon beskriver sin värld, en värld med möten mellan människor, utbyten av blickar, kommunikationen, förtroendet i att lita på att en främling är en människa som du, en människa som inte vill dig något illa.

Han lever i en värld där en liten förbitraskande tant som hälsar kan vara ett mer eller mindre fördolt, men inte mindre realistiskt, hot. I en värld där min nick kunde ha varit en judas-kyss. Där mitt lilla hastiga ‘hej’ kunde ha varit ett subtilt sätt att säga ‘vi vet var du bor’.

Jag vill leva i en värld där unga män småskrattar roat när okända tanter hälsar på dem, i en värld där vi frågar varandra om vägen när vi är vilse, i en värld där missunnsamhet, avund, småsinthet, illvilja etc finns, men inte dominerar. Där chansen att den vars blick du möter vill dig väl är större än risken att hen vill dig illa.

Därför tänker jag fortsätta hälsa på den jag vagt känner igen, fortsätta fråga främlingar om vägen, fortsätta möta människors blickar och le tillbaka när någon ler mot mig. Jag vet så lite om andra, men ett vet jag – de flesta är fantastiska.

<3

Vad skriver du i dag?

Skriv

Vad som än händer: Skriv!
Om orden lämnar dig
som flyttfåglar på väg mot ett annat land
Skriv!
Skriv om orden som lämnar dig!

Om orden fattar eld
Skriv med det brinnande språket!
Om mörkret rusar in i din kropp
Skriv om ljuset som väntar därute!

Tiden är sekundsnabb
i gräset som växer om natten
Också detta ögonblick
bär på sina fjärilsvingar
historiens oändliga tyngd
och din egen

Skriv!

Peter Curmans dikt sätter ord på det jag vill säga i kväll. Skriv – skriv ner dagens tankar. I morgon är de glömda, men papperet minns. Tankar på pränt ger oss ett annat perspektiv på det tänkta, ger oss möjlighet att upptäcka mönster, tankeloopar, tankehopp som annars går oss förbi, i våra egna huvuden.

Skriv.

Om att ta ut glädjen i förväg

Jag gör det. Det är en av de här vanorna det har tagit mig många år att återerövra, och jag värnar den.

Ja, visst är det så att jag ibland blir rysligt besviken när det visar sig att det jag glatt mig åt inte alls blir av. Statistiskt händer det sannolikt ungefär fem gånger så många gånger som att det faktiskt blir av. Och åtta av tio gånger som det faktiskt blir av blir det inte i närheten av så fantastiskt som jag tänker mig innan.

Så visst blir jag besviken.

Men innan jag blir besviken så får jag glädjen. Varenda gång. Oavsett om det blir av eller inte, om det blir fantastiskt eller inte, så får jag glädjen innan. Jag får pirret, jublet, lyckan det innebär att se fram mot något, att glädja sig åt något.

Kraschlandar gör jag ändå, oavsett om jag tog ut glädjen i förväg eller inte. Ledsen blir jag ändå när jag går in i något med entusiasm och glädje och upptäcker att övriga känner sig ditkommenderade och inte vill. Krossad känner jag mig ändå när jag får veta att det inte alls är så att jag faktiskt sågs som lämpligast. Besviken går jag ändå hem efteråt när det där fantastiska inte alls blev mer än en lång och tråkig kväll utan vare sig nätverkande eller intressanta möten.

Så är det här i livet. För oss alla, titt och tätt. Men för mig är det därutöver så att oavsett om jag får glädja mig åt att det blev av, så vet jag att jag garanterat får vara glad minst en stund, eftersom jag tog ut glädje i förväg.

Värt det!

Konferenser

Ni vet hur det är, inte sant? Somliga konferenser är oerhört givande, massor med intressanta möten, inspiration, information, nätverkande, välplanerade med tillräckliga pauser för att de där informella samtalen också skall hinnas med. Andra är rent tidsödande, även om där kan finnas värdefulla skärvor så är de rent slöseri med tid, och lämnar närmast en fadd smak efter sig.

Ett gott sätt att bli av med den fadda smaken är att avrunda dagen med en stunds häng på ett trivsamt ställe, där stolarna är bekväma, personalen genuint trevlig och sällskapet förtjusande.

Metoden rekommenderas.

Morricas udda vanor

Inte min, men inte helt olik den jag använder i vardagslag. Det händer att människor som aldrig stött på en tidigare fundersamt vänder och vrider på den, funderar över vad det är och vilket syfte den kan tänkas fylla. Flickvän har hittills provat en enda gång, ännu så länge smått skeptisk men vissa smaker tarvar inkörningssträcka. 

Temat för dagen

Det tycks som ett genomgående tema denna fredag blir manifestationer av heder. Vi börjar med Othello, där heder utmanas högt och lågt, passion och kärlek kolliderar och bara Othello själv tycks stabil som urberg bland hetsporrars tävlan om gunst och status. Men inte ens han lyckas behålla huvudet, och Iagos viskande driver berättelsen obönhörligen mot tragedi.

Vi fortsätter med American Gods där effekterna av Odens uppfattning om vad heder för en asahövding ger utrymme för påverkar alla, trots att han tycks befinna sig i skuggan.

I aftonens rollspel driver min karaktärs uppfattning om vad som är hederligt och rätt henne till att ibland tyst hålla sig i bakgrunden, iaktta, notera och ständigt dokumentera, ibland till att gå rakt emot stormen som vore den en mild vårbris. Den ger henne lika delar dyrbara allierade och mäktiga motståndare, inte sällan i samma person. Den leder henne till att byta ut, lägga till och då och då rent av avlägsna en spelbricka eller två. Hon kompromissar med mycket, men inte sin heder.

Däremellan ägnar jag en del tid ät det folkhögskoleliga kulkulturuppdraget när jag undersöker möjligheterna att med en grupp kursdeltagare besöka Malmö Opera och deras uppsättning av Doktor Zjivago. Såväl doktorn som författarens sätt att ge uttryck för sin heder är värda att reflektera över.

Interstellarlove

I lördags kysstes två av mina favoritkaraktärer i Doctor Who. De har varit gifta länge, så inte ens i ett program där gifta par placeras i våningssängar borde det uppfattas som särskilt kontroversiellt, men si det väckte enorm uppmärksamhet. Inte främst för att den ena är silurian och den andra människa, utan för att de båda är kvinnor.

En gång till.

Två kvinnor gifta med varandra kysser varandra, och det väcker mer upprördhet än död och lidande.

Proportioner, någon?