Arkiv

#Samkönat i #letsdanceSE – äntligen!

Så fick vi änteligen det första samkönade paret i Let’s Dance! Hurra! Eller ja, typ i alla fall. De var med utom tävlan, i den del av konceptet som fungerar som pausunderhållning. ‘Tony Irving bjuder upp’ kallas inslaget och kan ses på nätet.

Inslaget väckte uppmärksamhet, och inte bara för dansen som sådan. Expressen låter oss veta att efter programmet kallades till krismöte, där jurymedlemmen Ann Wilson ska ha uttryck skepsism mot det faktum att två kvinnor dansade med varandra;

 Saken är den att jag inte tycker att ”Let’s dance” eller ”Tony bjuder upp”, det är båda underhållningsprogram, och vi har inte politik. Man ska inte behöva känna påtryckningar från varken den ena eller andra politiska inställningen till dans [...] Vi kan aldrig hålla alla människor glada, det finns människor från alla möjliga sorters bakgrund, religiösa och politiska. Vi hoppas att dans ska vara något som förenar människor, det är temat för ”Let’s dance”. Det är ett underhållningsprogram och att vi måste följa vissa politiska linjer kände vi inte var nödvändigt, säger Ann Wilson.

Ann Wilson åsikt om samkönade par i programmet delas inte av alla inblandade i produktionen. Expressen berättar vidare att jurymedlemmen Dermot Clemenger inte var med på mötet alls:

 Jag tar totalt avstånd från den här diskussionen. Jag har inte ifrågasatt varken Tony eller TV4. Jag var inte ens närvarande på mötet utan åkte direkt hem för jag tyckte att frågan var oväsentlig. Det är en ickefråga för mig, säger Dermot Clemenger.

Han har så rätt. Men trots det: För mig är det en fråga. Och jag är ingen särskilt unik människa.

Jag har dansat olika slags pardans genom mitt liv, och alltid funnit mig bäst tillrätta som förare. Det har aldrig någonsin ifrågasatts, förrän på senare år. Jag tolkade det först som att det har med min ålder att göra, väl medveten om att det kan vara svårare för omvärlden att ha överseende med en tants infall än en yngre människas nycker, men har tvingast inse att nej, vi befinner oss faktiskt i en tillfällig tillbakagång när det gäller samhällets tolerans mot det som ses som avsteg från gängse könsnorm.

Jag har om och om igen ifrågasatt bristen på variation bland dansparen i Let’s Dance. Visst är det roligt att se de mer eller mindre kända amatördansarna utvecklas och lära sig, men som kvinna och förare är det inte särskilt inspirerande att alla par är så lika.

Inte för att det är politik, utan för att det är dans.

Men politik blir det när någon vill förbjuda mig att dansa med kvinnor.

Det finns bara ett enda anständigt sätt att bemöta det, och Tony Irving förklarade hur när han presenterade det första samkönade dansparets Queer Tango i Let’s Dance:

 

 

Nu ser vi fram mot kvällens avsnitt, och nästa säsong när det här med samkönade par inte längre är obeträdd mark.

Vårdagjämning #mydayjob

Det är vårdagjämning i luften, förväntan, rastlöshet; ivrigt vräker sig blommorna upp genom fjolårslöven, slår ut så det nästan hörs. Råkflockarna diskuterar uppdelningen av trädkronorna högljutt, bygger och tappar en och annan pinne på marken nedanför. Knopparna sväller, på väg att brista, vårskor klapprar mot stenläggning, vårjackor, aningen för tunna i den ännu lite kalla vinden, men så fina, så lätta efter de tunga, byltiga vinterkläderna visas upp

I skolan skiftar eleverna växel, flyttar plötsligt och märkbart sitt fokus från nuet till sedan – de som går ut börjar titta på högskolornas utbud inför hösten, de som har ett eller ett par år kvar tills det är dags att söka tittar också, och hittills tämligen lösa tankar börjar konkretisers som planer inför nästa läsår. Någon funderar över att byta skolan, kanske till en som ligger bättre till, kanske till en som erbjuder något hen saknat på den skolan där hen går nu, hur trivsam den än är, kanske till ett nytt social sammanhang där hen hoppas kunna börja om, skapa sig själv på nytt.

Att tempot ökar beror inte bara på att kurser börjar närma sig slutet, att läsåret snart är över och tiden för att hinna avsluta allt som ska göras, tiden vi har kvar som klasser, som grupper, som elever och lärare tillsammans mot målet, blir allt mer begränsad. Den här livskraften, rastlösheten, ivern spelar in minst lika mycket. Framåt, vidare, uppåt!

Det är vårdagjämningstider.

Det bedrägligt lockande positiva tänkandet

Magiskt tänkande, känner ni till det begreppet? Enkelt uttryckt beskriver det människors, främst små barns men även vuxnas, föreställning att de genom sitt tänkande kan påverka och förändra omvärlden och människorna i den. Det finns många varianter, mer eller mindre vanligt förekommande.

Den variant jag vill framhålla idag är det som ibland kallas positivt tänkande, ibland positiva affirmationer. Helt enkelt föreställningen, populär i de rika floror av självhjälpsböcker, coachingföretag, självhjälpshemsidor etc, att en människa kan påverka och rent av avhjälpa sina problem genom att tänka på rätt sätt. Vid en första anblick kan det tyckas oförargligt, rent av lite fint, men baksidan av den glittrande kulissen är fylld av etterdrypande taggar.

Ty föreställningen att en persons tankar magiskt kan påverka tillvaron går åt båda håll. Den som övertygar sig själv att hen har makten att tänka sig frisk, vacker, framgångsrik, förmögen, omgiven av lycka och harmoni har samtidigt, oundvikligen, hur mycket coach, andlig ledare eller självhjälpsförfattare mfl än peppar övertygat sig själv om att hen också har förmågan att orsaka motsatsen till de positiva affirmationerna. Antingen genom att råka låta en negativ tanke slinka in bland de positiva och där, som ett ruttet äpple i en skål friska, sprida föruttnelse; eller genom att misslyckas med att tänka tillräckligt positivt.

I båda fallen kan konsekvenserna bli fatala. Övertygad om att hen orsakat den svåra situationen, ohälsan, konjunkturnedgången etc själv finns risk att hen inte söker hjälp alls utan intalar både sig själv och omgivningen om att det handlar om att vara stark och kämpa. Det finns en risk att hen likt en desperat hasardspelare försöker vända situationen med ännu mer magiskt tänkande, inte sällan påhejad av välmenande meningsfränder. När hen äntligen söker professionell hjälp, om hen gör det en dag, är vägen tillbaka ofta lång och svår att gå, och lockropen från det magiska tänkandet kan vara svåra att stå emot på egen hand.

När Odysseus, vilse i den grekiska arkipelagen (vilket påminner mig om något som fått mig att hoppa till ett par gånger på sistone: uttrycket ö-arkipelagen som förekommer då och då är ett bra försök, men tautologi) närmar sig sirenernas ö är han förvarnad och vet att deras sång, löftesrik, lockande och tilltalande, icke desto mindre leder till undergång. Som befälhavare vilar besättningens ansvar på honom, och han vidtar skyddsåtgärder. Vax i öronen på besättningen låter dem behålla sina klara tankar, och själv låter han binda sig vid masten så han kan utforska effekterna utan att gå under av konsekvenserna.

Poängen i historien är att ensam klarar få att stå emot sirenernas lockrop, det behövs någon som både binder fast vid masten och löser upp knoparna när lockropen dött bort, men inte förrän dess.

Fickor

Another impulse fished in a convenient pocket for change–instantly, automatically, bringing forth a nickel for the conductor and a penny for the newsboy.

These pockets came as a revelation. Of course she had known they were there, had counted them, made fun of them, mended them, even envied them; but she never had dreamed of how it felt to have pockets.

Behind her newspaper she let her consciousness, that odd mingled consciousness, rove from pocket to pocket, realizing the armored assurance of having all those things at hand, instantly get-at-able, ready to meet emergencies.

Härförleden läste jag Charlotte Perkins Gilmans novell If I Were a Man, skriven för ganska exakt ett hundra år sedan. Det är en kort, lättläst text om Mollie, ”a true woman”, som efter ett gräl med sin make önskar så intensivt att hon vore man att hon plötsligt finner sig vara inte bara en man vilken som helst, utan sin egen make. Hon förundras över skillnaderna, över hur hans kropp inte bara är större och kraftfullare, utan över hur världen liksom passar i storlek och plötsligt är mer praktiskt inrättad, allt ifrån ryggstödet på sätet som passar de bredare axlarna till hatten som sitter stadigt på det kortklippta håret och fickorna som nämns i citatet. Dessa praktiska fickor, som hon visserligen är bekant med men inte riktigt har reflekterat över tidigare hur praktiska de faktiskt är.

Hur står det till på fickfronten i dag? De ytterplagg som designas för kvinnor, hur är de utrustade? Finns det en genomtänkt ficka anpassad till mobiltelefonen, lätt tillgänglig, placerad så att sladden till hörlurarna inte fastnar i dragkedjan eller dinglar löst? En ficka för plånboken, placerad så att den är svår att stjäla, men lätt att komma åt? En ficka för nycklar, en annan för de småpengar som ibland behövs. En liten ficka för busskortet, en stor för boken man vill ha med sig på bussen eller tåget. En ficka för puder, läppstift, kajalpenna etc som kan behövas under dagen. En speciell ficka för mensskydd, som, låt oss vara ärliga med den saken, tar plats men behöver finnas tillgängliga vid de mest olämpliga tillfällen.

Finns dessa fickor, och är de placerade och planerade så att de inte förstör plaggets linjer när de används? Jag tänker nu inte på de där sportjackorna, utan på de ytterplagg som är avsedda att använda i vardagen, de snygga kapporna, de nätta jackorna, de propra kavajerna. Om de inte har genomtänkta fickor – varför har de inte det?

 

I kris

En människa i kris varken agerar eller reagerar rationellt eller förutsägbart. Ingen krisreaktion är identisk med en annan, även om det ofta finns gemensamma mönster och faser. Det måste omgivningen vara medveten om, och förhålla sig till. Människan i kris kan säga och göra saker som är både överilade och destruktiva, berövad sitt vanliga sinne för proportioner och konsekvenser. Det måste omgivningen också vara medveten om, och förhålla sig till.

Att förhålla sig till kan i detta sammanhang innebära många saker. Det kan innebära tröst, och omtanke. En kram, en varm filt, ett mål mat, en kopp te och tålmodigt lyssna medan personen i kris ältar på det sätt vi människor ibland behöver göra för att få saker i perspektiv, eller bara sitta kravlöst tyst intill medan personen i kris sitter lika tyst.

Det kan också innebära att låta personen ösa ut sin frustration och förtvivlan utan att döma hen för detta, och utan att kräva en ursäkt efteråt. Det kan innebära att efter bästa förmåga skydda personen och personer i hens omgivning från konsekvenser av irrationellt och/eller oförutsägbart agerande. Att säga ifrån, att hindra personen från att t ex sätta sig i bilen och ge sig ut i kvällstrafiken. Det kan till och med innebära att med ett jämnmod sprunget ur insikt om att det är ett inte ovanligt sätt att krisa uthärda att ett visst mått av skitsnack och paranoia riktas mot omgivningen.

Det är lättare för den omgivning som minns att vi alla hamnar i kris ibland, och ingen av oss är fullt rationell i det läget. Det är ok.

 

Pendelmagi

 

Trots natursköna omgivningar, lugn och stillhet flyr unga människor landsbygden för dyrare och trängre boende i städernas förorter. Att studierna upphör eller barnen kommer till världen hjälper inte landsortskommunerna i någon högre grad, beskriver Expressen i en tämligen lakoniskt resonerande artikel. I försöken att sätta fingret på formeln som beskriver denna rörelse belyser artikeln flera olika aspekter som de lokala företagarnas sätt att marknadsföra sig för att locka arbetakraft, den kommunala servicenivån, fastighetsägarnas agerande, köpcentrans påverkan på närbutikernas överlevnadsmöjligheter.

Men en av de riktigt tunga aspekterna nämns bara i förbigående, och reflekteras mycket lite över i texten i övrigt:

Lotta Gröning, politisk kommentator i Expressen, ser utvecklingen med egna ögon i Bergslagen, där hon bor. Många ungdomar lämnar orten så fort de kan och kommer inte tillbaka, särskilt kvinnor.

- Det är ingen miljö för dem. Kulturlivet är alldeles för fattigt. Miljön är grabbig och manlig med intressen som jakt och fiske. Inte så mycket av vare sig flärd eller kulturella inslag, som gör att folk vill stanna och bo kvar, säger hon.

Skulle det inte vara för att hon har möjlighet att åka mellan större städer och hemorten Norberg, skulle hon själv inte vilja bo kvar.

Det som gör det möjligt och uthärdligt att leva i ett litet samhälle, ja, kanske rent av trevligt även för unga människor med behov av större social och kulturell stimulans än att kväll efter kväll hänga utanför den nedstängda närbutiken, för människor med arbeten i staden som ändå kanske skulle kunna uppskatta omgivningarna är, som Gröning beskriver, möjligheten att ta sig därifrån vid alla tider på dygnet, alla dagar i veckan. En väl utbyggd, snabb, frekvent och skattefinansierad kollektivtrafik, helst i form av tåg (miljön, you know) lyfter ett samhälle från nivå avkrok till nivå mysig och idyllisk bostadsort inom bekvämt reseavstånd från skolor, utbildningar, arbetsmarknader, serviceinrättningar, kultur och stimulerande miljöer med nya människor.

Pendelns magi är att den ger möjlighet att smälta samman båda världarna. Lokala företagare får möjlighet att erbjuda högkvalificerade människor som inte vill isolera sig på landet anställning. Människor som vill arbeta i staden men ändå leva mitt i grönskan kan rent praktiskt göra det. Den som vill både bo och jobba i det lilla samhället behöver inte välja bort kultur.

Skattefinansierad magi. Och det är inte ens Science Fiction


Morricas #julkalender lucka 22

Bara ett par dagar kvar nu, bara ett par luckor kvar. Många olika traditioner högtidlighålls, tvångsgenomlevs, förkastas, förändras, glöms, formas om, uppstår och förändras. Somliga firar med hull och hår, andra inte alls. Somliga upplever en tid så fylld av måsten, borden och hinner inte att galenskapen knackar på dörren med en säck fylld av vansinne över axeln, andra upplever en period av lugn, sällhet, avslappning och frid. Allt däremellan, och en hel del därutöver, är lika vanligt och normalt det.

Så fira som du vill fira, fira om du vill fira.

Här är ett förslag:

 

Nationell Lucia-ångest

Sociala media väller över av Lucia i dag. Och det är inte bilder på vingliga kronor, stjärngossestrutar med brutna toppar, glitterprydda hjässor eller ens hembakta lussebullar som dominerar. I år hör jag mer av hur sårade känslor över att inte ha blivit vald till Lucia i skolan bearbetas offentligt, uppblandad med upprörda röster över hur skolor väljer att designa sina luciatåg. Tydligen uppfattar en del av dagens föräldrageneration det som coolare om sonen drar på sig bruna eller röda trikåer än vit särk och trollkarlshatt. Det går mode i det mesta.

Reklam påverkar våra värderingar, vårt sätt att se omvärlden och oss själv i relation till vår omgivning. Det gläder mig att se ett företag använda detta medium för att kommentera på fenomenet och hjälpa oss sätta det i perspektiv:

Men du behöver ju inte projicera det på honom. Att du tyckte det var förnedrande när du var tonåring!

Gå i kloster, Ofelia

Eftersom en stor del av fredagkvällen tillbringades i ett kloster känns det inte det minsta långsökt att ägna en stund åt att reflektera över klosterlivet.

Nej, jag har inte för avsikt att gå i kloster. Men hade jag levat för säg femhundra år sedan så hade det varit ett lockande alternativ, i synnerhet för mig som kvinna, uppvuxen i en liten ort i västernorrland, i ett samhälle där kyrkan och patriarkatet var självklara, oomkullrunkerliga auktoritetsfästen, i en familj utan kontakter i de inflytelserika delarna av samhället. I en verklighet där min framtid var utstakad, där min hälsa regelbundet skulle riskeras i barnsäng, där jag skulle behöva slita hårt hela mitt korta liv för att hålla svälten från dörren, gå mellan spisen och mjölkpallen i ur och skur, med ungarna hängande i kjolarna, i ständig rädsla för att de skulle svälta, bränna sig, gå vilse, bli bortrövade. Mina alternativ hade varit få.

Klostret hade erbjudit mig en möjlighet att göra mig fri från detta öde. En möjlighet att få mat på regelbundna tider, ett torrt och bekvämt nattläger i lugn miljö, hela och rena kläder. Jag hade fått lära mig läsa och skriva, fått möjlighet att studera och föra intelligenta samtal i bekväm och vacker miljö. Det hade gett mig möjlighet att resa, att vidga mina vyer. Att slippa riskera mitt liv och min hälsa i barnsäng, att få möjlighet att lära mig mer om läkeväxter och medicin utan att riskera bli bränd på bål. Det hade gett mig möjlighet att leva som en myndig, vuxen person i en välordnad kvinnogemenskap, mitt i ett samhälle där kvinnan sågs som en tillhörighet som vandrade från man till man. Vad vet man, jag hade kanske rent av kunnat möta en vacker kvinna och öppet förälska mig i henne? Jag hade dessutom, om jag var riktigt ambitiös och skicklig, haft möjlighet att uppnå en genuint inflytelserik samhällsposition som abbedissa i ett samhälle där kyrkan ägde en stor del av makten och inflytandet, på alla plan.

Jag är född in i ett annat slags samhälle, ett samhälle där makten ser annorlunda ut än den gjorde då, ett samhälle där mina möjligheter ser annorlunda ut än de gjorde då, där mitt kön inte gör mig till mer eller mindre myndig än andra människor. För mig är klostret inte längre en av få vägar till frihet. På andra platser i världen ser det annorlunda ut. Där kan den fristad ett liv i klostret innebär fortfarande erbjuda vägen ut i världen.

Dränk dig inte, Ofelia. Gå i kloster i stället, finn din egen kraft och ta för dig av världen.

Labyrinten är byggd av önskningar om önskningar

Ni är bekanta med uttrycket ”när gudarna vill straffa dig ger de dig vad du önskar dig”, inte sant?

Vi närmar oss jul nu, och handeln önskar att vi ska önska uppfylla andras önskningar genom att än en gång spendera rekordmycket på rekordkort tid. Det är inte mycket att förvånas över i det, alla de människor som tjänar sitt levebröd inom handelssektorn – och de är många, och inte överdrivet högavlönade – lever på att vara mellanled mellan producent och konsument. Det pågår en omstrukturering inom handelssektorn också.

Jag leder mig själv på avvägar, ser jag. Det var inte handeln jag tänkte prata om, utan om hur den enes önskan att den andre skall önska just det den förste önskar att den andra önskar kan leda till att den andre hamnar med något hen inte alls önskade i knät, som en konsekvens av det som såg ut som den förstes välvilja och omtanke, och i viss mån nog var just det, men i än högre grad var den förstes önskan att bli sedd som en omtänksam människa som rent av kunde förutse den andres önskemål och behov. Innan denne själv sett det. Eftersom denne egentligen inte alls önskade sig detta.

Det finns en koppling till handeln i detta också ser jag. Ty i sin iver att uppfylla den önskning den förste önskar att den andre önskar finns en överhängande risk att den förste konsumerar något den andre egentligen inte alls efterfrågade, och därmed ger handeln, och därigenom producenten, ett intryck av att det finns en efterfrågan på denna icke efterfrågade vara.

Ni hänger med, hoppas jag?