Jag är en liten tant på äventyr i en stor värld. Kan jag göra den lite bättre för någon, någonstans, någonsin så kommer jag att försöka. Kan jag ge någon verktyg för att göra världen bättre någonsin, någonstans så kommer jag att försöka. 
Jag noterar lite sådär i förbigående hur ett antal twittrare med kvinnliga monikers och lika kvinnliga avatarer sitter och beskryter egenskaper som traditionellt ses som manliga. De lyfter fram sin beskrivna oförmåga att hantera klackar som ett adelsmärke och antyder att det gör dem lite mer äkta än personer som balanserar genom tillvaron med de bonuscentimetrar höga klackar erbjuder.
Jag hör ibland ffa män tala med bekymrad stämma om hur besvärade de känner sig av att de uppfattar att ffa kvinnor ikläder sig beklackade skor i akt och mening att ge ffa män ögonfägnad. De har, menar de, aldrig uttalat denna önskan och besväras av att uppfattas som en del av det patriarkala förtryck som ligger bakom kvinnornas i dessa klackar manifesterade önskan att behaga.
Och så börjar jag fundera – det är en konst att röra sig obehindrat i höga klackar, det kräver teknik, trägen övning och erfarenhet. Olika underlag lämpar sig olika väl för syftet, men de riktigt drivna trippar till synes obehindrade fram i de flesta sammanhang. Klackar ger centimeter, ibland rent av decimeter, till bäraren, med allt vad det innebär av pondus och auktoritet. För låt oss vara uppriktiga: det är lättare att göra intryck på någon man kan se ner på, eller åtminstone se rakt i ögonen. Och som med all konst – när det görs väl är det riktigt läckert att se.
Skulle det kunna vara så att koketterandet med bristen på klackhanterarförmåga, och de förmenta klagosångerna kring hur klackarna sägs göra betraktaren till en del av en förtryckande grupp egentligen är rönnbär? Ett sätt att likt räven i sagan framhålla att man egentligen aldrig eftersträvade det eftersträvade?
Jag vet inte. Men tanken är värd att tänka.
