Makt, förtryck eller rönnbär?

Jag noterar lite sådär i förbigående hur ett antal twittrare med kvinnliga monikers och lika kvinnliga avatarer sitter och beskryter egenskaper som traditionellt ses som manliga. De lyfter fram sin beskrivna oförmåga att hantera klackar som ett adelsmärke och antyder att det gör dem lite mer äkta än personer som balanserar genom tillvaron med de bonuscentimetrar höga klackar erbjuder.

Jag hör ibland ffa män tala med bekymrad stämma om hur besvärade de känner sig av att de uppfattar att ffa kvinnor ikläder sig beklackade skor i akt och mening att ge ffa män ögonfägnad. De har, menar de, aldrig uttalat denna önskan och besväras av att uppfattas som en del av det patriarkala förtryck som ligger bakom kvinnornas i dessa klackar manifesterade önskan att behaga.

Och så börjar jag fundera – det är en konst att röra sig obehindrat i höga klackar, det kräver teknik, trägen övning och erfarenhet. Olika underlag lämpar sig olika väl för syftet, men de riktigt drivna trippar till synes obehindrade fram i de flesta sammanhang. Klackar ger centimeter, ibland rent av decimeter, till bäraren, med allt vad det innebär av pondus och auktoritet. För låt oss vara uppriktiga: det är lättare att göra intryck på någon man kan se ner på, eller åtminstone se rakt i ögonen. Och som med all konst – när det görs väl är det riktigt läckert att se.

Skulle det kunna vara så att koketterandet med bristen på klackhanterarförmåga, och de förmenta klagosångerna kring hur klackarna sägs göra betraktaren till en del av en förtryckande grupp egentligen är rönnbär? Ett sätt att likt räven i sagan framhålla att man egentligen aldrig eftersträvade det eftersträvade?

Jag vet inte. Men tanken är värd att tänka.

#letsdance och genustraditionerna

Jag känner mig fortfarande som nybörjare på området TV-tittande, och har ännu inte nått nivån där jag utan att mycket medveten planering och larm i kalender kan hålla den strikta rutin som krävs för att följa tablå-tiderna. För att befästa de färdigheter jag lyckades erövra under de svenska uttagningarna till ESC och inte tappa dem innan själva eventet som sådant nästa lördag, den artonde, följer vi, som jag nämt tidigare, Let’s Dance på Tv4.

En av de stora poängerna med att se programmen när de faktiskt sänds är att man ser det tillsammans. Tillsammans med dem man rent fysiskt är tillsammans med, och tillsammans med alla de som ser det och pratar om det på Twitter, på Facebook. på Tumblr och andra sociala event, så jag finner med glädje att det är mödan värt att planlägga.

Varje vecka lyfts i samtalen på sociala media funderingen kring det här med den väldigt ensidiga könsfördelningen bland dansparen, och svaren från @tv4 är ibland lite kryptiska. Häromveckan förklarade de till exempel att det rör sig om en tävling, och man därför inte kan ha samkönade par. Det är väldigt svårt att formulera sig på bara 140 tecken, så det är fullt möjligt att man menade något helt annat än det som faktiskt blev sagt, men jag får ända ett intryck av att det helt enkelt handlar om att man är rädd om annonsinkomsterna och tror att annonsörerna inte alls är redo för samkönade par ännu.

Jag tror de är redo. Jag tror publiken är redo också. Kanske skulle delar av publiken bli lite förvånade först, det skulle bli diskussioner, artiklar, insändare och ruckade världsbilder. Och det är inte dåligt, i synnerhet inte för den som önskar uppmärksamhet. Och det gör annonsörerna. Jag tror dessutom att det skulle ta de flesta av de förvånade tittarna max två program att upptäcka att samkönade par är minst lika förtjusande att se på när de dansar som mixade par.

Se här, t ex:

 

Klimatmat

Närodlat är ett begrepp som seglat upp och blivit ett allt tyngre argument i marknadsföringen av livsmedelsprodukter.  Det antyds ibland oblygt att just de kortare transporternas betydelse för klimatet skulle vara betydande i långt högre grad än vad den rapport IVL Svenska Miljöinstitutet publicerat visar:

Debatten om klimatsmart mat har varit felfokuserad, vilket lett till att många konsumenter idag tror att närodlat alltid är det klimatsmartaste valet. Men vår undersökning visar att transportavståndet egentligen kan ha ganska liten betydelse, säger Stefan Åström, forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet.

Den som på allvar vill äta på ett sånt sätt att hen minskar sitt bidrag till utsläpp måste, som vi talat om vid andra tillfällen, börja välja bort kött.

Genom att äta säsongsanpassad vegetariskt mat kan utsläppsmängden av växthusgaser halveras. Ett försiktigt överslag visar att om alla svenskar skulle göra ett sådant dietval skulle växthusgasutsläppen minska med cirka 3.6 miljoner ton koldioxid, säger Stefan Åström.

Det är inte nödvändigt att bli rabiat, men det är nödvändigt att vi, som samhällen, fortsätter förändra de destruktiva konsumtionsmönstren. Köttfri måndag kan vara ett första steg, ett sätt att börja upptäcka hur okomplicerat det ändå är det här med vegetarisk matlagning. När man sedan börjat bygga upp en receptsamling av vegetariska recept man tycker om, börjat upptäcka hur många oändliga variationer det finns, är steget till att bli vardagsvegetarian väldigt lätt att ta.

Ok?

Avvikaren

I den soldyrkande kulturen som präglar samhället är det inte självklart enkelt att vara skuggvarelse. Solkulten präglar i hög grad stadsplanering och arkitektur, med altaner, balkonger och uteplatser placerade i direkt söderläge när så är möjligt, med öppna torg, uteserveringar och promenadstråk där man ofta är tvungen att ta sig igenom stora områden direkt exponerade för solen, och för att kunna delta i sociala aktiviteter som t ex att dricka kaffe tillsammans behöver man vara beredd på att denna äger rum i direkt solljus, och att detta betraktas som en källa till glädje.

Jag är den sortens varelse som är mycket besvärad av solen. Det intensiva ljuset ger mig ungefär samma reaktion som stickande kemikalier, tårarna rinner, det sticker, ögonen blir röda och besvären håller i sig långt efter att jag kommit undan, och jag reagerar allergiskt med sveda, utslag och klåda i dagar efteråt när huden exponerats för länge och för direkt. Värmen påverkar min kognitiva förmåga, och gör att mitt minne fungerar till och med sämre än vanligt. Men med hjälp av relativt enkla medel går det att hantera situationen, och många gånger kunna röra sig i samhället nästan lika enkelt och obehindrat som den trägnaste soldyrkare.

Med hjälpmedlen på bilden, dvs portabel skugga, portabelt dunkel som är vilsamt för ögonen, en tredje hjärnhalva som larmar och påminner mig om allt det min hjärna inte alls klarar av att minnas när yttertemperaturen börjar närma sig svårhanterliga nivåer (dvs går över tjugo grader), gärna i kombination med spf 50 och täckande kläder, går det att röra sig i vardagen tillsammans med andra nästan utan problem.

Tänk ändå vilket privilegium det kan vara att leva i en miljö där avvikande beteende accepteras, eftersom människorna omkring en förstår att man gör det man gör för att fungera i sammanhanget, inte för att reta eller provocera sin omgivning.

Resvägen

Jag pratar mycket om hur det är vägen som är mödan värd, och nu ger mig Nyhetsmorgon på tv4 informationen att pendlares hälsa ofta är sämre än de har kortare resväg. Samtidigt ger en resa till Linköping den 25 april mig anledning att än en gång fundera över det här med resor i allmänhet, och restid i synnerhet.

Dels funderar jag över den undersökning Nyhetsmorgon hänvisar till – vad säger den egentligen? Det handlar om pendlare som pendlar mer än 4,8 mil per dag, berättar programmet, och jag undrar:

hur reser de? Sitter de bekvämt med utrymme att ställa ifrån sig väskor och kassar eller står de varligt balanserande, bärande på sitt bagage i överfulla, ryckiga, slitna tåg utan luftkonditionering? Kan de lita på tidtabellen eller lägger förseningar och risken för missade anslutningar på stressmoment? Passar turerna ihop vid byten eller får de långa väntetider vid blåsiga hållplatser? Är turtätheten tillräcklig för att ge utrymme för flexibilitet?

Och så funderar jag på hur vi ser på det här med restid. Somliga ser på restid som ett nödvändigt ont, något man får göra det bästa av,  andra ser det i första hand som social tid och en möjlighet att lära känna nya människor. Ytterligare andra ser det som arbetstid, och jag ingår mest i den senare gruppen. Jag tycker om att åka tåg, av många orsaker, och trivs lika bra på de äldre tågset t ex Veolia använder som i X2000. En av dessa orsaker är hur en tågresa erbjuder ett legitimt tillfälle att isolera sig och försjunka fullständigt i saker – arbete, läsning, film, tv-serie, musik eller vad man nu föredrar – utan att betraktas som osocial. En annan är den miljöaspekt jag ständigt tjatar om. Tänk ändå om det i vårpropositionen presenterats en jättesatsning på järnvägen, med nya spår, dubbelspår och nya linjer parallellt med den satsning på kulturen vi inte heller fick….

Miljön i litteraturen

Författaren Nene Ormes funderar i sin blogg kring genren steam punk, och vad det var hon egentligen menade när hon eventuellt (sannolikt inte) sa något om att genren eventuellt kanske börjar vara lite mättad:

Så, när (om) jag sa att något var gjort så menade jag att jag har gjort vad jag kunnat med 1800-talet och tröttnat. Mitt driv var inte där längre. Men jag hoppas också att jag sa att jag ser fram emot svenskskriven steampunk, gärna från 1800-talet, och att jag hoppas att någon annan ska skriva den så jag får läsa. För det hade varit fantastiskt! Jag har inte på något sätt tröttnat på turnyrer, höga hattar, luftskepp eller kugghjul, sotfläckade hus och teslamaskiner, parasoller och baler. Jag är fortfarande kär i hela maker-kulturen runt steampunk och jag samlar fortfarande på parafenalia när jag kommer åt.

och det fick mig att fundera på miljö i litteraturen, rent generellt, på hur den ibland utgör en bakgrund, en kuliss man skummar förbi, knappt noterar och inte lägger på minnet; och på hur den andra gånger är en så oundgänglig del av den faktiska berättelsen att minsta skiftning i kulören skulle påverka såväl stämning som historia märkbart. Efter en kort avvikelse in i klassrummet – hur arbetar vi kring miljön i berättelsen när vi undervisar litteratur? Lyfter vi den aspekten? Belyser vi den och gör eleverna, de läsare in spe vi möter, uppmärksamma på hur miljöbeskrivningarna påverkar vår uppfattning om det som utspelas i berättelsen? Diskuterar vi alls hur de litterära karaktärernas förhållande till sin miljö påverkar vårt eget sätt att se på omvärlden? – läser jag i DN om idéhistorikern Sverker Sörlins resonemang kring just detta: hur miljön och klimatet hanteras i skönlitteraturen påverkar hur vi förhåller oss till miljön och klimatet i den konkreta verklighet vi bebor

när begreppen cementerats och områdenas ”expertis” etablerats, och framförallt när tänkandet om lösningar organiserats, då har offentlighetens och kulturens intellektuella stått i utkanterna. Därför är det en viktig förändring som skett under senare år. Klimat och miljö håller på att få allt fler uttolkare bland bredare grupper av intellektuella. Tongivande på den internationella nivån är lyskraftiga tänkare som Bruno Latour, Donna Haraway, den framlidna Elinor Ostrom, historikern Dipesh Chakrabarty, litteraturforskaren Ursula Heise, för att nämna några. Deras insatser gäller vitt skilda ting, från självförvaltning av naturresurser till vår relation till djur till hur nya kunskapsprogram för en framtida historieskrivning kan utformas. Mycket av detta faller inom det som kallats ”miljöns humaniora”, ett fält vars mest grundläggande tanke formulerades av Roland Barthes när han konstaterade att vad det gällde var att inte skilja mellan den lagbundna naturen och den nyckfulla historien utan att ”urskilja naturen själv som historisk”, alltså som en del av samhället.

Sörlin har helt rätt. Vi människor behöver berättelserna, genom berättelserna skapar vi samhället och vår plats i det. Det är genom berättelserna vi formar vår uppfattning om verkligheten, genom berättelserna vi bygger upp vår handlingsberedskap, vår förståelse för andra människors reaktioner på våra handlingar. Vi prövar olika scenarion i berättelser, och vi får del av andras erfarenheter och kunskaper och blir bättre rustade för livet.

Därför behöver vi se miljön i berättelserna, och författare och berättare behöver, som Ormes, fundera över och fundera igenom den miljö de placerar sina berättelser i, oavsett om miljön spelar en aktiv roll eller bara är. Vi har inte lika stort behov av de förnumstiga, tillrättalagda, förmanande, präktiga berättelserna skrivna för att skriver oss på näsan hur vi ska och bör och borde, utan vi behöver berättelserna om hur livet kan komma att te sig, vad vi kan komma att ha att vänta oss, hur det komma att bli.

Vi behöver dem, för att rusta oss, för att slippa stå nakna i stormen.

En helt ny värld

Visst kan den kännas svindlande överväldigande stor och svåröverblickbar ibland, den nya världen som ligger framför våra fötter. Så många olika sorters människor, så många olika kulturer, stilar, vanor, koder, tankesätt, världsbilder som möts, flätas ihop, snor sig om varandra, trasslar ihop sig till nystan ibland och bildar nya, oväntade mönster. Oväntat, ovant och hisnande spännande.

Jo, jag vet, ibland är jag nästan besvärande förändringspositiv, men nog är den rätt fin, den här nya världen?


Utan kött i påsk

Inte för att jag äter kött annars heller, men visst gör det sig som rubrik?

Den köttfria påskmiddagen i går var, som traditionen bjuder här i hushållet, uppsluppen, riklig och informell, och slutade, lika traditionsenligt, i matkoma med folk spridda över diverse möbler.

Det var inte alls det jag skulle skriva om, men det är trevligt att tänka på.

Jag tänkte prata lite om det här med att handla mat. Jag tycker mig urskilja ett mönster i de matvarubutiker jag frekventerar, och min känsla är att mönstret blir allt tydligare. Det handlar om utbudet av ekologiska varor, och jag undrar om det är fler som noterat samma sak?

Jag har tidigare reflekterat över hur de ekologiska varorna placerats vid sidan av, som det obskyra alternativet för lite udda kunder. Det börjar ändras, har ni lagt märke till det? Låt oss ta ett aktuellt exempel: ägg.

Ekologiska ägg har funnits att få tag i ett tag nu. De brukade stå högst upp, lite otillgängliga för en som är tre äpplen hög, ungefär 1,5 gång så dyra som de andra. Numera ser situationen annorlunda ut. Det finns i många butiker flera olika förpackningar ekologiska ägg, både med storlekssorterade ägg och med olika antal ägg, och de kostar varken mer eller mindre än de icke ekologiska, och de är placerade i ögonhöjd, lätt tillgängliga för de flesta.

Detta gör mig glad. Och som inte det vore nog:

Utbudet av ekologiska varor av alla slag ökar, de ekologiska varorna flyttat från Obskyra Hörnan till Vardagshyllan, priserna sjunker från Exklusivt Lyxalternativ till Vardagsnivå. Och de ekologiska varorna tar slut först!

Detta gör mig pirrande glad. Ty jag tolkar det som att människor omkring mig, vackra Vardagsgrå, Vardagströtta Vardagsmänniskor som handlar sin Vardagsmat börjar Vardagsvälja de ekologiska varorna!

Hurra!

Sociala, hövliga, media

I DN funderar Catia Hultquist kring samtalstonen på den svenska delen av Twitter, och fenomenen hon beskriver känner jag visserligen igen, men inte som generella Twitterfenomen:

Twitter är ett hetsigt sätt att kommunicera och särskilt gynnsamt för den som gillar att skriva spetsiga oneliners. Därför är det inget mysterium att forumet blivit så poppis bland journalister, politiker och andra formuleringsglada opinionsbildare. Men ibland går det lite väl fort i Twitterhockeyn. Hårda puckar svischar fram och tillbaka utan att något egentligen blir sagt. Alltför många har tvingats lära sig den hårda vägen att Twitterkontot inte bara var ett smidigt sätt att skaffa sig nya bekantskaper. Det var också ett lysande sätt att skaffa sig ovänner. Och trots, eller kanske på grund av, mikrobloggens nyvunna folklighet börjar nu en trötthet märkas bland pionjärerna

Jag twittrar både på svenska och engelska, följer en del på båda språken och fenomenen hon beskriver, hur det ”har blivit kallt och hårt och att revirmarkerandet tagit över” ser jag också, men bara i den svenska sfären. Det är inte ovanligt att någon t ex försöker presentera sig genom att redan i sin fjortonde tweet eller så gå till frontalangrepp mot någon med många följare, kanske i avsikt att bli sedd av dennes många följare och därmed uppmärksammad själv.

I den globala sfären hålls, såvitt jag ser och möter åtminstone, däremot fortfarande en hövlig och civiliserad samtalston oavsett ämne. Det är rätt skönt.

Jag reflekterade över detta i en tweet tidigare i dag, och fick föga oväntat bland annat kommentarer om att det är olika vad som ses som hövligt och ohövligt, om att mottagaren skall se förbi tonen och höra på vad som sägs, och att det är mottagaren som bär ansvaret för att vara tolerant mot drullar, men också igenkännande reflektioner kring vad som ligger till grund för denna oartiga attityd.

Hövlighet tycks ibland uppfattas som en prestigeförlust, som om det vore den underordnades roll medan bufflighet vore den överordnades. Jag vet inte hur det kan komma sig, det har kanske långa historiska rötter, men det är bekymmersamt.

Hövlighet handlar inte om att stå med mössan i handen, skrapa generad med foten och känna sig bortkommen. Det är ju tvärtom ett sätt att i handling och bemötande visa den andre respekt, att mötas och bygga en för alla inblandade fruktbar relation, tillfällig eller bestående, oavsett inbördes verkliga eller inbillade positioner.

Att bemöta någon hövligt, rakt och tydligt, ärligt och ibland i mothugg, men hövligt, är ett sätt att tala om att man är en civiliserad person som önskar fortsätta relationen. Det gäller privat, det gäller socialt, det gäller i styrelserum och i konseljer. Överallt. Även på Twitter.

Eller tar jag fel?

Köttersättning

Det var Earth Hour igår. Det är inte den timmen då man släcker lampor, myser i skenet från levande ljus innan man tänder igen och fortsätter som innan. Det är en symbol som förpliktigar:

Nu är kl 21.30. We did it. Vi hade vår Earth Hour tillsammans.

Fint. Att göra saker tillsammans är oftast fint.

Well. NU börjar jobbet.

Earth Hour är ju, som sagt, en symbol. En signal vi skickar till våra politiker, varandra och oss själva att vi vet om att jorden är sårbar (läs: dödligt sårad) och att vi är beredda att göra något för att läka den. Eller iallfall rädda den ifrån att dö inom några decennier.

Få kan göra allt, men alla kan göra något.

Att släcka under Earth Hour är inte något. Det är att visa att man nu tänker göra något när vi tänder igen.

Nu. Kl 21.30 börjar detta nu.

Om Earth Hour inte efterföljs av en livsstilsförändring var den i onödan. Då skickade vi fel signal. Då skickade vi signalen att vi inte vill göra något av värde. Bara symboliskt som inte är så besvärligt.

Och jag kommer, inte helt osökt, att tänka på en fråga jag glädjande nog får allt oftare: Vad ersätter du köttet med? Den ställs alltid, utan undantag, i en vänligt, nyfiket undrande ton.

Det handlar sällan om protein eller näringsämnen, utan om hur man faktiskt komponerar en måltid där det som upplevs som grundpelaren saknas. Det här med vegetarisk mat är fortfarande ett okänt område för många, och för den som av födsel och ohejdad vana tänker ‘kött med något till’ när hen tänker mat är frågan fullständigt logisk.

Det erbjuds många köttsubstitut, korvar, biffar, färser, smörgåspålägg etc och jag är övertygad om att de är smakliga och i många fall kan fungera som en slags motsvarighet till nikotinplåster för den som inte riktigt vet hur hen ska orientera sig vidare från alla de köttraditioner som omger oss. Men jag vet faktiskt inte. I en stor andel av de lättlagade vegetariska matvaror som erbjuds i frysdiskar runt om i landets butiker är vetegluten en stabil bas, mycket är panerat för att ge en välbekant stekyta, och så var det med den saken för min del.

Så mitt svar är ‘Det gör jag inte’.

Jag söker inga köttersättningar, eftersom kött inte är en del av mina mattraditioner och inte lämnar något hål att fylla. Jag väljer inte det vegetariska alternativet, utan jag väljer mat. Helt vanlig mat. Vitaminer, mineraler, proteiner, kryddor och smaker, färger och dofter.

Och jag är uppriktigt glad att få frågan! Det visar på nyfikenhet och en vilja att veta, ett steg mot den livsstilsförändring mindre kött innebär, den som verkar stor och svår men egentligen är väldigt enkel när man väl hittat ingången.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 2 288 other followers