Arkiv

Flitigt läsa gör dig klok

I DN skriver Jenny-Maria Nilsson i en replik på Martin Widmarks uppmärksammade debattinlägg om hur hon ser en risk att Läsrörelsens välmenande fortbildningskampanj riskerar att slå tillbaka mot skolan och  läsundervisningen:

Widmark bör respekteras för sitt goda hjärta och genuina engagemang, men vad är det han säger? Att lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det?

Widmark skriver själv att 49 procent av de tillfrågade lärarna i låg- och mellanstadiet inte fått fortbildning i läsinlärning alls de senaste fem åren. Katastrof! menar han. Men mer än hälften har alltså fått fortbildning? Läsrörelsen startades år 2000 och det är sedan dess läsförståelsen har sjunkit mest. Nej, det hänger givetvis inte ihop, men vi kan stryka idén om att fristående organisationer kommer att lösa våra storskaliga läsförståelseproblem.

Läsning är viktigt i dagens värld. och skolan är den plats där alla unga, oavsett bakgrund, får möjlighet att bli de drivna, kritiska läsare som har möjlighet att ifrågasätta och ompröva faktoider och känsloargument i samhällsdebatten. Men inte bara därför, Läsning är  till och med mer och större än faktaläsning, än nyheter, än intertextualitet, än nya perspektiv, nya tankespår, ett rikare språk, en större tyngd och större möjligheter att påverka sin position i världen.

Läsning är också ett sätt att resa. Ett sätt att besöka andra världar, ett sätt att vila från denna världs stress och smärta. Det är ett sätt att få distans till det som händer, ett sätt att möta varelser, människor och karaktärer att identifiera sig med, att lära sig av, ja rent av att få råd ifrån.

AndersHvilans bokcafé besöktes senast av Tolkien-passionerade Anders Söderberg. Han berättade, inlevelsefullt, kärleksfullt, välkomnande, lockande om sitt förhållande till den värld som Tolkien berättar om i sina böcker. Han berättade om hur viktig läsning är för honom, men också om hur mycket tid och kämpande som faktiskt låg bakom det ögonblick när han äntligen förstod vad det här med läsning är.

Och där, precis där, har vi nyckeln till framgångsrik läsning – det tar tid, det kostar möda och kämpande, men det är värt varenda ögonblick vi investerar i det. Detta måste skolan ge eleverna.

Nilsson igen:

Myter uppstår ur olika särintressen i skoldebatten. Men de kanske är bra? Får oss på de så kallade tårna? Vi vet att bristande läsförståelse är den största orsaken till nedgången i kunskaper. I vår texttunga värld är utvecklingen en tragedi för både individer och samhälle, så alla behöver ju ändå skärpa sig. Men det är just det som inte sker när van­föreställningar får fäste. Läsrörelsens chocksiffror är mer till för deras egen skull än för Sveriges elever och uppgivet har jag hört lärare mena att det är svårt att lära barn läsa nu när högläsningen hemma har upphört. Skoldebatten tycks alltså ha avintellektualiserats i samma takt som skolan.

Läsinlärning är inte raketforskning. Målet för den lärare som verkar inom det som tidigare kallades lågstadium är att barnen ska vara proffs på att läsa, skriva och räkna med de fyra räknesätten, när de går ut tredje klass. Det är inte alltid enkelt. Men ett välfärdssamhälle som lägger stora pengar på skolan och nyss var världsmästare i läsförståelse bör inte betrakta det som nästintill omöjligt.

Nej, läsinlärning är inte raketforskning. Men för att kunna forska om och med rakteter behöver eleverna kunna tillgodogöra sig såväl föreställningen om att där alltid finns mer att upptäcka, mer att lära, som de fakta och de kunskaper som forskare innan dem redan upptäckt. Och där är läsinlärningen en av de allra viktigaste nycklarna.

Falstaff Fakir får än en gång avsluta, få säger det bättre:

Flitigt läsa gör dig klok.
Därför läs varenda bok.

Fortbildning, ni vet

Jag besökte en av Malmös absolut trevligaste boklådor i dag, eftersom jag, liksom det sägs om Erasmus, gärna använder mina pengar till att köpa böcker. Jag älskar Amazon, jag tycker om Adlibris och har gott hopp om den nystartade Litteratur Magazinet Fritz Ståhl,  bara de börjar med e-böcker. De passar mitt raslösa, rationella sinne, en sökruta, ett klick och boken finns framför min näsa. Men mitt mer romantiska, känslomässiga sinne passar en välsorterad boklåda bättre, och i synnerhet en med god sortering av pocketböcker på mångahanda språk. Och inte bara pocketböcker, artefakter och bokhandlare med integritet och generösa, öppna sinnen som tipsar om både böcker och fortbildning för en som undervisar i språk och läsning:

 

Tack för idag, vi ses snart igen.

The world in my heart

My wonderful, fantastically brave youngest son lives on the east side of the Pacific Ocean. He lives there with my beautiful, amazing daughter-in-law, his wife, and an equally beautiful, wonderful three year old boy. I long for them every day, of course, wishing they lived just down the road, but such is not the case.  They find their own place in life, carve their own niche and bloom. As it should be.

Today my dearest son-in-law moves to the west side of the same ocean. It’s a long journey, and longer still until we meet again irl.

But we are fortunate. We live in amazing times. Through the Internet we can talk, we can see each other, we can take pictures of what we are and where we are and share with each other.  We miss each other, but my heart surrounds the world, so no matter how far they travel, my darling beloved younger generations, they never for even a fraction of a second leave my heart.

 

Anställningsvillkor

I berättelsen om den lilla ICA-butiken någonstans i Sverige har det blivit dags att anställa ytterligare en medarbetare, sedan den populära karaktären Cindy gått vidare i livet, ut ur butiken och ut ur berättelsen. Karaktären Ulf ges uppdraget att hitta en ny Cindy, och på köpet påminns vi om en vinkel på begreppet anställningsvillkor vi ibland glömmer. Den nya Cindy stipulerar helt enkelt villkoren hon ställer för att butiken skall ges möjlighet att köpa en del av hennes tid:



#MrsDanvers #blogg100

Jag läste Rebecca första gången någon gång i tonåren. Det var före Internet, och jag läste som jag gjorde i den åldern, utan att prata med någon om boken jag läste. Det tog därför några år innan det gick upp för mig att Mrs. Danvers inte alltid självklart uppfattades som jag uppfattat henne – en kvinna i sorg, som förtvivlad, närmast galen, desperat försöker behålla åtminstone minnet av sin älskade intakt. Jag uppfattade den övriga tjänarstaben som sympatiska, stöttande i hennes sorg, och den unga berättaren som oförstående, taktlös, korkad och känslokall mot stackars Mrs Danvers när hon tolkade sorgen som hat och drev den sörjande kvinnan in i en situation där hon till och med förlorade föreställningen om att ha varit älskad, och helt tappade förståndet. Som jag grät när Mrs Danvers med det brustna hjärtat krossat i småsmulor tog livet av sig och sin älskades hem!

Jag blev mycket förvånad när jag fick veta att andra som läste boken fann något helt annat.

Min sympati för den förtvivlade kvinnan har alltid bestått, och Nanne Grönvalls tolkning av henne gjorde inget för att förändra den saken. Sån sorg, sån förtvivlan i rösten när hon sjöng om sin älskades rastlösa hjärta, om sin saknad och omöjliga längtan!


Nya skor

De gamla har dansat sin sista dans – hål i sulorna, hål på båda tårna, ovanlädret sladdrigt som ett gammalt örngott och vackra har de inte varit på länge. Oavsett hur mjuka och sköna de är kommer en dag när man helt enkelt får inse att nej, nu är det slut. Tack för den här tiden, det har varit så roligt!

De nya hade premiär i går afton. Lite nervöst, såklart, en knapp timme kvällen före räcker inte till för att gå in skor och hur skulle de nya sulorna fungera? Alldeles utmärkt, visade det sig, de gled som de aldrig gjort annat (det har de i och för sig inte heller), bakkappan gav den stadga åt hälen som behövs. Och inte den minsta lilla skavsårskänning.

 

 

Jag är så nöjd så.

Årets HBT-person #Gaygalan2014

Ända fram till den sjuttonde januari, en hel vecka till, finns möjlighet att rösta på de som nominerats till utmärkelser i Gaygalan i år. I vissa kategorier hade jag oerhört svårt att välja, det erkänner jag villigt, men i kategorin årets Homo Bi & Trans tvekade jag , trots flera starka kandidater, inte en sekund. 

Rickard Söderberg är ju nominerad.

Han är tenoren och samhällsdebattören som ständigt befinner sig på barrikaden för kärleken och respekten för medmänniskor och livet på jorden. Han är generös med sitt engagemang, klok, charmerande, lika karismatisk talare som sångare, och han försitter sällan ett tillfälle att dela med sig av sina kloka tankar. Han är superprofessionell i allt han tar sig för, i Körslaget såg vi honom som körledaren med stämgaffeln ständigt i handen, den intensiva blicken så manande rakt genom kamerorna att vi nog alla rätade på oss där i tv-sofforna, och så det där genuint lyckliga jublet, ni minns.

Rickard lyfter andra, han använder sin samhällsposition som en plattform för att belysa och minska utsatthet, han använder sin stolta stämma för att besjunga kärleken och arbetar oavbrutet för att alla skall få lov att vara sig själva i samhällsgemenskapen.

Fem kronor kostar det att rösta. En välinvesterad slant.

Samkönat i #letsdance

Jag följde Let’s Dance i våras, som en och annan kanske minns. Det var ett trevligt program på många sätt, framför allt uppskattade jag hur bedömningarna från domarna i högre grad hade formen av feedback och tips än kritik.

Men, och nu ska jag försöka vara lika konstruktiv jag, det skulle kunnat vara ett ännu trevligare program om man vågat ta ut svängarna lite mer. Upplägget går ut på att tittaren bjuds in att uppleva en tämligen personlig vinkel på de tävlande, de små intervjuerna, klippen om repetitionerna, jublet när de nya stegen äntligen funkar, allt talar till våra känslor som tittare, och det funkar. Vi blir charmade av deltagarna.

Mycket trevligt. Men aningen enahanda. Paren är ju precis likadana allesammans – man kvinna, kvinna man, man kvinna, kvinna man…. Vilket är trevligt i och för sig, men uppriktigt talat, hur spännande är det i längden? Snark….

Så jag föreslog i våras, på Twitter och på bloggen, att tv4 skulle ta och pigga upp konceptet en gnutta genom att låta åtminstone ett av paren vara samkönat. De svarade milt uttryckt undvikande och förvirrat något om att det är en tävling och att tittarna inte är redo och svammel mummel.

Omtänksam som jag är konkretiserade jag därför mitt förslag, som jag upprepade häromdagen till Twitters förtjusning, att döma av antalet RT och Favoritmarkeringar, och rekommenderade dem att de ska ta och fråga Rickard Söderberg om han har tid och möjlighet att ställa upp. Han är charmig, rak, kunnig, engagerad och entusiastisk, superproffsig i allt han tar sig för, artistisk och dessutom lättfotad och dansant.

Frågar de sedan mig om råd om detaljer kommer jag föreslår Tobias Wallin som hans danspartner, tänk er två manliga jedis, dämpad belysning, och lasersvärd med ljus och ljudeffekter… Nu snackar vi TV!  

Det är dessutom lika elegant som två kvinnor som glider fram med två män i frack som dansar en klassisk wienervals, titta bara här: