Var inte rädd – visa dina färger

Det finns röster i vår vardag, lokalt och globalt, som i olika tongångar försöker trumfa igenom föreställningen att det vore så skadligt för världen om någon avvikter öppet från den norm dessa röster förespråkar att det legitimerar våld, övergrepp, mord, tortyr, slaveri, isolering, förvisning.

De har fel.

Vare sig de hotar med gamla skriftrullar eller järnrör, korsfästelser eller stigmata.

Världen är inte, har aldrig varit, och kommer aldrig bli, monokrom. Det är helt i sin ordning. Alla färger finns, oavsett om de befinner sig i eller utanför spektrat, oavsett vilka förutsättningar som tarvas för att vi skall kunna uppfatta dem med våra ögon.

 

Ifrågasätt allt


Det George Carlin berättar för oss i klippet är viktigt: skitsnack som upprepas tillräckligt många gånger kommer att upplevas som sanning, eller åtminstone sannolikt. Det låter ju bekant! Vi har hört det förut, nog måste det ligga något i det då?

Ju fler gånger skitsnacket upprepas, ju starkare förankrat i folkmedvetandet blir det. Ju svårare blir det att visa att skitsnacket inte håller, och ju svårare blir det att faktiskt vara den som ifrågasätter sanningshalten.

Det fungerar enkelt uttryckt såhär: Människor börjar investera känslomässigt i skitsnackets sanningshalt, och ifrågasättanden börjar upplevas som personliga attacker. Och mot personliga attacker är det ok att försvara sig, eller hur? Den som gått till personlig attack får skylla sig själv, inte sant?

Och plötsligt står ifrågasättaren i fokus, och skitsnackaren har lyckats manipulera sig till en martyrroll, en skyddad, oangripbar offerposition från vilken hen i självrättfärdig upprördhet över detta otäcka angrepp kan utpeka ifrågasättaren som den onde, som den som gjort något otrevligt, som den som bör uteslutas. Bakom de stängda dörrarna dras sedan ett väloljat maskineri i gång, och ifrågasättaren svartmålas som vore hen given paria i alla sammanhang.

Syftet är sällan att personligt angripa ifrågasättaren, hen är inte intressant för skitsnackaren. Det skitsnackaren vill komma åt är  ifrågasättandet per se. Syftet är helt enkelt att göra det så obehagligt och besvärligt att ifrågasätta att det aldrig sker. Så obehagligt och besvärligt att människor hellre håller tyst för att inte drabbas av hämnden.

Typiskt ett sånt beteende som behöver ifrågasättas. Källor behöver granskas. Kritiskt.

Question everything. Question everything you hear, everything you read.

 

Stympade flickor

Vi börjar med vad UNICEF säger på sin hemsida:

Beteckningen ”kvinnlig könsstympning” rymmer flera olika former av ingrepp. I vissa fall skärs delar av blygdläpparna eller klitoris bort. En annan variant är att klitoris prickas med ett vasst eller spetsigt föremål. Den grövsta formen av könsstympning är så kallad infibulation, vilket innebär att både klitoris och de inre och yttre blygdläpparna avlägsnas. Huden sys sedan ihop och kvar lämnas endast en millimeterstor öppning, där urin och menstruationsblod ska passera.

De yttre, synliga delarna av ett kvinnligt könsorgan är fascinerande organ. Mytomspunna, tabuomvävda, föremål för forskning och för hemliga drömmar, beskrivet i oändliga metaforer befinner det sig i centrum för mycket av kulturen i många kultursfärer runt om i världen, symboliskt och bildligt. Detta organ, inte större än att det ryms i en omslutande hand, som kan vidgas så mycket att ett spädbarn kommer igenom; på samma gång så tåligt, så känsligt, så hållbart, så skört. Som livet själv.

UNICEF igen:

Könsstympning utförs oftast på flickor mellan fyra och 14 år, men även spädbarn stympas. Ibland utförs det på kvinnor som precis ska gifta sig, på kvinnor som är gravida med sitt första barn eller som precis har fött sitt första barn. Ingreppet görs oftast utan bedövning av barnmorskor eller barberare, som använder saxar, rakblad eller krossat glas.

Ibland överlever den stympade flickan. Ibland inte. Jag tänker inte beskriva för er i detalj vilka risker sex, graviditet och förlossning innebär för flickor och kvinnor med stympade underliv. Ibland överlever de. Ibland inte.

Könsstympning medför långsiktiga fysiska och känslomässiga komplikationer. Smärta, stress, infektioner och psykiska problem kan uppstå efter ingreppet. Dessutom blir kvinnans sexualliv ofta mycket smärtsamt och svårt.

Infibulation förorsakar de största besvären och farorna. Eftersom endast en liten öppning lämnas kan urin och menstruationsblod inte rinna ut ordentligt, vilket också kan förorsaka infektioner i underlivet. Det kan även leda till att kvinnan får svårt att kontrollera urinflödet. Könsstympning medför ofta svåra förlossningar, med dödlig risk för både modern och barnet. Vid förlossning öppnas såret för att efter förlossningen sys ihop igen. Detta innebär stora risker för infektioner.

Flickor och kvinnor stympas på olika håll i världen, de barbariska övergreppen förekommer i olika religioner och olika regioner:

Sedvänjan förekommer bland katoliker, protestanter, kopter, falasher, muslimer och animister. Det finns dock inget skriftligt stöd i någon religion för könsstympning.

Kvinnlig könsstympning utförs fortfarande eftersom det är rotat i den traditionella tron om kvinnors status och roll. Det anses också vara en del av den rit som ska initiera den unga flickan i vuxenvärlden.

Detta kommer inte upphöra av sig själv. Tvärtom.  I media når oss nyheterna om situationen i t ex Norrköping:

Ett 60-tal fall av könsstympning av flickor har upptäckts i Norrköping sedan i mars. I en skolklass med 30 flickor hade alla blivit könsstympade och många av dem är födda i Sverige.
- Vissa är glada när det upptäcks. De säger att ”äntligen är det någon som pratar med oss om det här”, säger Ann-Christine Johansson, verksamhetschef för Centrala elevhälsan i Norrköping.

Det är olagligt att stympa flickors kön. Det är en barbarisk, plågsam och dödlig sedvänja, och de flickor som befinner sig i riskzonen gör så i mångdubbel bemärkelse. Därför är det viktigt att vi pratar öppet om övergreppen. Drabbade flickor behöver veta att de får be om hjälp med problem, att de inte behöver känna skam, att de är fullvärdiga människor med rätt till både respekt och utbildning. Föräldrar behöver veta att de inte gör något att vara stolta över, inte något att försvara, tvärtom – det är en barbarisk sedvänja som inte accepteras av samhället och världen. Och omvärlden behöver veta att detta inte är en sedvänja som skall leva kvar. Någonstans. Någonsin.

Kärlek, sex och sånt

Det här händer ibland: jag blir tillfrågad om relationsråd. Ja, jag vet, vem är jag att… men det ändrar inte faktum, frågan ställs. Och jag svarar. Eftersom frågan ställts från flera håll under den senaste månaden kommer här, sprungna ur iakttagelser av framgångsrika och mindre framgångsrika uppvaktningsritualer:

Morricas råd till den som frågar hur hen skall göra för att inte bara fånga utan också behålla sköna möers och/eller junkrars uppmärksamhet.

Visa dig inte på styva linan. Skryt inte. Tävla inte. Försök inte briljera. Inte ens femåringar är söta om de ständigt springer runt och hojtar ‘titta på mig, titta på mig’.

Ta istället tillfällen att lyfta fram hen i akt. Ge hen utrymme att glänsa, ge hen möjlighet att imponera. Fråga om hen om hens intressen, åsikter, tankar och lyssna på svaren. Visa att du lyssnat.

Vänta inte på tillfället att börja prata om dig själv. Bli inte sur om hen inte frågar om dig och dina intressen.

Var trevlig. Var gärna rolig och skämtsam, men aldrig på hens bekostnad, och inte på någon annans bekostnad heller. Du vet inte i vilken relation hen står till den du kommenterar på. Var hjälpsam och generös, men inte skrytsamt slösaktig.

Var dig själv. Det är fruktansvärt arbetsamt att gå och låtsas vara någon annan, och du kommer förväntas leva upp till den bild av dig själv du ger.

De råd och tips du får i boken the Game gör dig till en skitstövel, och ingen särskilt charmig sådan heller. Läs den för vad den är – en inblick i hur bedragare som önskar förvandla dina pengar till sina, och boostar sitt ego på din bekostnad, lägger upp sin strategi.

Hämnas aldrig. Ingen mö och ingen junker är skyldig dig vare sig uppmärksamhet eller sex, och bitterhet klär ingen.

Och så le lite. Det gör dig vacker.

Lycka till!

Känslor och ifrågasättande

Det talas ibland om hur kränkt i allt högre grad börjar bli ett så urvattnat begrepp att det inte längre betyder något. Och visst ligger det något i det. Ifrågasättanden på mycket rimlig nivå utpekas som ohemula kränkningar.

Det kan t ex se ut såhär:

När jag på sociala media* häromaftonen dels i en strävan att uppmuntra framhöll att det inte är nödvändigt att vara cynisk, det räcker långt med att vara lite källkritisk, och dels ifrågasatte huruvida en text** skriven på ett anmärkningsvärt sätt verkligen skrivits av den påstådda upphovsmannen mullrade raskt ett väloljat maskineri igång, och fokuset flyttades från ifrågasättandet till hur hjärtlöst jag dissade vad som avsågs framställas som en av samhällets svaga.

Det händer då och då, såväl i marknadsföring som i offentlig debatt, att en eller annan aktör försöker komma undan med mer eller mindre ohållbara argument eller inlägg genom att förpacka dessa på ett sånt sätt att de skall bli oangripliga. Det kan ske genom en tidsplanering eller presentation där det inte finns utrymme för frågor; genom att inte låtsas höra ifrågasättande; genom att i förväg plantera faktoider så att halvlögner framstår som sanna genom att upplevas som bekanta; genom att spela på känslor och därmed få med sig människor omkring .

Vi människor är nämligen så funtade att känslor spontant trumfar källkritiskt tänkande. Det har sannolikt på ett eller annat sätt varit en fördel i evolutionen, men det gör oss också sårbara och lättmanipulerade.

Sålunda fungerar det ofta väl som avledningsmanöver i sammanhang där avsikten är att driva en speciell agenda att sträva efter se till att fokus hamnar på hur ifrågasätterens ifrågasättande får den ifrågasatte, och/eller omgivningen, att känna, i stället för ifrågasättandet som sådant.

En populär modell för denna variant är att välja att framföra argumenten i ett sammanhang där eventuellt ifrågasättande förstör stämningen, och ifrågasättaren därmed omedelbart får många emot sig. Denna modell är ofta förekommande i sociala sammanhang där ‘alla samlats för att ha trevligt.’ Att där ifrågasätta någons t ex plumpa, otrevliga, rasistiska, sexistiska eller rätt upp och ner felaktiga uttalanden bemöts inte sällan med uppmaningar om att låta det vara nu, att inte ställa till bråk, att inte förstöra den här stunden som planerats så länge.

En annan lika populär modell här är att noga välja vems mun orden placeras i. Genom att välja någon från en grupp som anses svag, exempelvis en äldre människa eller ett barn, flyttas fokus till vem som uttalade sig, och ett ifrågasättande upplevs som hårdare. Därefter är det bara att med brösttoner peka finger mot ifrågasättaren och anklaga denne för att utsätta den som uttalade argumenten för förnedring, angrepp, kränkning eller vad som önskas, och gärna krydda lite med att nu kommer den stackars aldrig mer att våga yttra sig!

Ytterligare en variant är att etablera en modell där det finns en mer eller mindre uttalad hotbild mot den som vågar ifrågasätta argument, oavsett hållbarhet eller kvalitet på dessa. Det kan ske t ex genom att under en period statuera exempel, skoningslöst attackera, frysa ut, hänga ut, baktala, beljuga eller rent ut hota var och en som ifrågasätter. När detta väl etablerats räcker det ofta med en antydan, en påminnelse, för att många skall tveka en extra gång innan ett aldrig så tveksamt argument eller inlägg ifrågasätts.

Modellerna går att kombinera för extra effekt, tydligt illustrerat i det här klippet från filmen Cabaret. En trevlig utflykt, vår, ett prydligt barn som stämmer upp i sång, människor av alla slag som stämmer in, och i bakgrunden det tydliga hotet om repressalier för den som väljer att ifrågasätta:

 

 

I dessa situationer är källkritik och ifrågasättande både svårt och obehagligt, ibland rent av farligt för den som ifrågasätter. Att stå upp ensam när det börjar kastas skit, stenar, glåpord, hot etc kostar på. Det kostar kraft. Det kostar socialt. Ty den som vill framstå som kränkt när hen egentligen bara ifrågasatts behöver piska upp omgivningens känslor, och skyr källkritikens jobbiga sökarljus.

Men ni minns Skorpans ord, inte sant? Vissa saker måste man göra fast man är rädd, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

*ej namngivet för att inte i onödan lämna ut människor som i eftertankens kranka sken kan vilja slippa skylta med vad som sades i stridens hetta

**ej länkad till för att skydda skribents, samt förment skribents, integritet

And the winner is…..

För en vecka sedan skrev jag om hur jag hoppades får rösta på den underbara Rise Like a Phoenix framförd av helt fantatiska Conchita Wurst i finalen och min önskan blev med råge uppfylld. Rätt låt vann, väl röstat Europa:

 

 

This night is dedicated to everyone who believes in a future of peace and freedom. You know you are. We are unity, and we are unstoppable.

Om det utbildningsvetenskapliga rådet och #skolchatt

Skärtorsdag är också en torsdag, och torsdagar på Twitter innebär #skolchatt. I går kväll pratade vi om det nyinstiftade utbildningsvetenskapliga rådet. En artikel i Lärarnas Nyheter om en av ledamöterna, Lundaprofessorn Jonas Frykman, har i veckan väckt viss uppmärksamhet. Alla är inte positiva, givetvis, det är aldrig roligt att få kritik och professor Frykman är inte nådig mot svenska skolan:

Det är lättare att tillgodogöra sig formell undervisning än diffusa mål om personlig utveckling. Skolan har fått en mycket oklarare roll. Den har tappat sin kunskapsförmedlan­de funktion och i tagit över delar av de vårdande sysslorna, den primära socialisationen, från föräldrarna. Skolan varken kan eller ska ge eleverna kärlek och omsorg, det är familjens uppgift.

Det var ett intressant samtal. Eftersom rådet är så nytt vet vi ännu inte tillräckligt mycket om det för att kunna uttrycka mer än förhoppningar och farhågor, och vad de här råden egentligen har för funktion var inte helt självklart. Ska de bestämma allt, ner till detaljnivå? Skall de styra forskningen? Skall de berätta för oss vad forskningen säger och vilka delar vi ska lyssna på och vilka vi ska strunta i? Vilka är de här individerna som sitter i rådet?

Det tycks som många gläds åt att rådet nu finns, och medlemmarna uppskattas av dem som känner till dem. Somliga kanske inte är så TV-mässiga, antyddes försynt, men är kloka och roliga och trevliga ändå.

I have a good feeling about this.

#Unselfie in your face! #blogg100

Ni har inte missat Friends tveklöst välmenande men inte helt genomtänkta intitiativ #unselfie, tar jag för givet. Visst förstår jag hur de resonerat när de ville hitta ett sätt att ”sprida budskapet att det är insidan som räknas” och önskar att ”skapa en reflektion över varför det finns normer om att vissa utseenden anses vara finare än andra”. Tanken är så fin så, men den bygger på felslutet att kränkande kommentarer om någons utseende handlar om personens utseende. Det upplevs självklart så för den som får höra att hen är ful, har ful frisyr, fula kläder, fula skor, konstig näsa, ful mamma, får den hånfulla frågan om hen verkligen tror hen är någon bara för att hen skaffat likadana skor som alla andra, för att hen bär helt andra sorters kläder än alla andra etc.

Men, och detta är den oerhört viktiga aspekten Friends i hastigheten tycks ha förbisett, orsaken har aldrig någonsin med den utsatta personens utseende att göra. Det räcker att se på den utsatta personen för att förstå det, att se hur himlastormande vacker hen är.

 

 

Rickard Söderberg reagerar på kampanjen, och ger oss en bild av hur tanken att unga skall dölja sig för att komma undan kränkningar är ett felslut:

Kränkningar är kräkningar vart de än sker, på nätet eller afk (away from keyboard). En kid som blir kränkt på nätet blir det afk också. Det är ingen skillnad. Det är samma verklighet.

Om de då ska Unselfia sej själva på nätet, vad ska de göra afk? Gömma sej bakom en bok. Gå omvägar.

Hej hela min uppväxt. Det var nämligen exakt det jag gjorde. Gömde mej bakom böcker och gick omvägar för att inte synas

För om inte mobbarna såg mej så kunde de inte göra mej något.

Men när jag gjorde mej själv osynlig och så slutade inte mobbingen. Det enda som hände var att jag gjorde mej osynlig. Att jag gav mobbarna makten för hur jag skulle se ut. Eller om jag skulle finnas.

Christina Stielli reagerar också:

VARFÖR uppmuntra till att INTE ta en selfie? SJÄLVKLART ska ungarna ta bild på sig själva! Vi ska lära dem att vara stolta över sitt utseende, bejaka den de är, insida OCH utsida. Jag begriper ärligt talat inte resonemanget som Friends anammar? Vad vill de? Att de ungar som då blir förolämpade för sitt utseende UTANFÖR nätet ska dra en gammal strumpa över sig? Ska de gå med ansiktet inuti en luva? Ska de ducka på skolgården, gömma sig i matsalen, i klassrummet? Vad vill ni Friends?

Nej, vackra unga människor, vi ska gå åt andra hållet! Visar er! Ta plats! Stå upp, sjung, dansa, kramas, skratta. Lägg ut bilder av er själva, massor med bilder så vi kan hur ni ser ut, hur ni klär er, hur ni smyckar er, hur ni provar er fram genom utseenden och stilar. Visa vad ni tycker om, vad ni vill och önskar och drömmer om. Visa oss, och visa för dem som inte riktigt vågar att de inte är ensamma.

Mad woman without an attic

Störst av allt är kärleken #blogg100

Magnifika manifestationer för kärlek, öppenhet, frihet och mänsklighet på många håll i landet i dag – i Malmö, i Göteborg, i Stockholm. Kärlek, musik, dans, flaggor, inspiration, omtanke.

4 Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
5 den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.
6 Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
7 Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting.
8 Kärleken upphör aldrig.

1 Kor 13

Kärleken upphör aldrig. Minns detta. Aldrig är väldigt lång tid.

 

Mördande reklam

Närodlat. Visst låter det fint. Genuint, liksom, tryggt, pålitligt ger det oss bilden av en omsorgsfull bonde som odlar sin nedärvda mark, skördar stora, saftiga grödor och kör sin skörd till marknaden. Precis sånt som vi vill ha, så som vi vill ha det. Svenskt.

Låter det som. Men i själva verket ser verkligheten inte alls alltid så idylliskt Bullerbyhemtrevlig ut.

Jag serverades en gång quornfiléer under etiketten närodlat. Tydligen är begreppet elastiskt nog att räcka minst till England.

Ty det är vad närodlat, närproducerat, lokalproducerat etc betyder. Att försäljaren vill att konsumenten skall få en känsla av tillhörighet, ja rent av familjärt, låta denna känsla styra och välja att handla produkten, just denna, närproducerade produkten i stället för den där ekologiska fairtradeprodukten från t ex Bolivia. Och det är vad LRF, lobbyorganisationen för den svenska lantbruksindustrin, vill att konsumenten skall göra, låta känslorna styra, eftersom det gynnar LRFs medlemmar.

Närodlat är helt enkelt en lyckad slogad, lanserad vid precis rätt tidpunkt.

Lyckad, men tom. Till intet förpliktigande.

De varor som presenteras för dig som konsument under etiketten närodlade är förmodligen odlade någonstans i Sverige. Oftast. Men hur, det säger etiketten inget alls om. Är de biodymaniska, ekologiska eller gödslade med självlysande kemikalier? Det får du ingen information om. Bara en luddig, mysig känsla i magtrakten.

Sådär som en lyckad marknadsföringskampanj vill att du ska känna dig.

I en slagdänga från den tid när slagdängor helt utan ironi benämndes slagdängor sjunger Ulf Peder Olrog om hur allting går att svälja med mördande reklam, även lagom söt konserverad gröt.

 

 

I dag märks den konserverade, lagom söta, gröten med etiketten närodlat. Det krävs att konsumenten är smartare än marknadsföringen och handlar med hjärnan i stället för känslorna om hen vill vara säker på att slippa bara vassla och sågspån och få med sig den gröt som odlats långsiktigt hållbart hem i stället.