Arkiv

Om det utbildningsvetenskapliga rådet och #skolchatt

Skärtorsdag är också en torsdag, och torsdagar på Twitter innebär #skolchatt. I går kväll pratade vi om det nyinstiftade utbildningsvetenskapliga rådet. En artikel i Lärarnas Nyheter om en av ledamöterna, Lundaprofessorn Jonas Frykman, har i veckan väckt viss uppmärksamhet. Alla är inte positiva, givetvis, det är aldrig roligt att få kritik och professor Frykman är inte nådig mot svenska skolan:

Det är lättare att tillgodogöra sig formell undervisning än diffusa mål om personlig utveckling. Skolan har fått en mycket oklarare roll. Den har tappat sin kunskapsförmedlan­de funktion och i tagit över delar av de vårdande sysslorna, den primära socialisationen, från föräldrarna. Skolan varken kan eller ska ge eleverna kärlek och omsorg, det är familjens uppgift.

Det var ett intressant samtal. Eftersom rådet är så nytt vet vi ännu inte tillräckligt mycket om det för att kunna uttrycka mer än förhoppningar och farhågor, och vad de här råden egentligen har för funktion var inte helt självklart. Ska de bestämma allt, ner till detaljnivå? Skall de styra forskningen? Skall de berätta för oss vad forskningen säger och vilka delar vi ska lyssna på och vilka vi ska strunta i? Vilka är de här individerna som sitter i rådet?

Det tycks som många gläds åt att rådet nu finns, och medlemmarna uppskattas av dem som känner till dem. Somliga kanske inte är så TV-mässiga, antyddes försynt, men är kloka och roliga och trevliga ändå.

I have a good feeling about this.

#Unselfie in your face! #blogg100

Ni har inte missat Friends tveklöst välmenande men inte helt genomtänkta intitiativ #unselfie, tar jag för givet. Visst förstår jag hur de resonerat när de ville hitta ett sätt att ”sprida budskapet att det är insidan som räknas” och önskar att ”skapa en reflektion över varför det finns normer om att vissa utseenden anses vara finare än andra”. Tanken är så fin så, men den bygger på felslutet att kränkande kommentarer om någons utseende handlar om personens utseende. Det upplevs självklart så för den som får höra att hen är ful, har ful frisyr, fula kläder, fula skor, konstig näsa, ful mamma, får den hånfulla frågan om hen verkligen tror hen är någon bara för att hen skaffat likadana skor som alla andra, för att hen bär helt andra sorters kläder än alla andra etc.

Men, och detta är den oerhört viktiga aspekten Friends i hastigheten tycks ha förbisett, orsaken har aldrig någonsin med den utsatta personens utseende att göra. Det räcker att se på den utsatta personen för att förstå det, att se hur himlastormande vacker hen är.

 

 

Rickard Söderberg reagerar på kampanjen, och ger oss en bild av hur tanken att unga skall dölja sig för att komma undan kränkningar är ett felslut:

Kränkningar är kräkningar vart de än sker, på nätet eller afk (away from keyboard). En kid som blir kränkt på nätet blir det afk också. Det är ingen skillnad. Det är samma verklighet.

Om de då ska Unselfia sej själva på nätet, vad ska de göra afk? Gömma sej bakom en bok. Gå omvägar.

Hej hela min uppväxt. Det var nämligen exakt det jag gjorde. Gömde mej bakom böcker och gick omvägar för att inte synas

För om inte mobbarna såg mej så kunde de inte göra mej något.

Men när jag gjorde mej själv osynlig och så slutade inte mobbingen. Det enda som hände var att jag gjorde mej osynlig. Att jag gav mobbarna makten för hur jag skulle se ut. Eller om jag skulle finnas.

Christina Stielli reagerar också:

VARFÖR uppmuntra till att INTE ta en selfie? SJÄLVKLART ska ungarna ta bild på sig själva! Vi ska lära dem att vara stolta över sitt utseende, bejaka den de är, insida OCH utsida. Jag begriper ärligt talat inte resonemanget som Friends anammar? Vad vill de? Att de ungar som då blir förolämpade för sitt utseende UTANFÖR nätet ska dra en gammal strumpa över sig? Ska de gå med ansiktet inuti en luva? Ska de ducka på skolgården, gömma sig i matsalen, i klassrummet? Vad vill ni Friends?

Nej, vackra unga människor, vi ska gå åt andra hållet! Visar er! Ta plats! Stå upp, sjung, dansa, kramas, skratta. Lägg ut bilder av er själva, massor med bilder så vi kan hur ni ser ut, hur ni klär er, hur ni smyckar er, hur ni provar er fram genom utseenden och stilar. Visa vad ni tycker om, vad ni vill och önskar och drömmer om. Visa oss, och visa för dem som inte riktigt vågar att de inte är ensamma.

Mad woman without an attic

Störst av allt är kärleken #blogg100

Magnifika manifestationer för kärlek, öppenhet, frihet och mänsklighet på många håll i landet i dag – i Malmö, i Göteborg, i Stockholm. Kärlek, musik, dans, flaggor, inspiration, omtanke.

4 Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
5 den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.
6 Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
7 Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting.
8 Kärleken upphör aldrig.

1 Kor 13

Kärleken upphör aldrig. Minns detta. Aldrig är väldigt lång tid.

 

Mördande reklam

Närodlat. Visst låter det fint. Genuint, liksom, tryggt, pålitligt ger det oss bilden av en omsorgsfull bonde som odlar sin nedärvda mark, skördar stora, saftiga grödor och kör sin skörd till marknaden. Precis sånt som vi vill ha, så som vi vill ha det. Svenskt.

Låter det som. Men i själva verket ser verkligheten inte alls alltid så idylliskt Bullerbyhemtrevlig ut.

Jag serverades en gång quornfiléer under etiketten närodlat. Tydligen är begreppet elastiskt nog att räcka minst till England.

Ty det är vad närodlat, närproducerat, lokalproducerat etc betyder. Att försäljaren vill att konsumenten skall få en känsla av tillhörighet, ja rent av familjärt, låta denna känsla styra och välja att handla produkten, just denna, närproducerade produkten i stället för den där ekologiska fairtradeprodukten från t ex Bolivia. Och det är vad LRF, lobbyorganisationen för den svenska lantbruksindustrin, vill att konsumenten skall göra, låta känslorna styra, eftersom det gynnar LRFs medlemmar.

Närodlat är helt enkelt en lyckad slogad, lanserad vid precis rätt tidpunkt.

Lyckad, men tom. Till intet förpliktigande.

De varor som presenteras för dig som konsument under etiketten närodlade är förmodligen odlade någonstans i Sverige. Oftast. Men hur, det säger etiketten inget alls om. Är de biodymaniska, ekologiska eller gödslade med självlysande kemikalier? Det får du ingen information om. Bara en luddig, mysig känsla i magtrakten.

Sådär som en lyckad marknadsföringskampanj vill att du ska känna dig.

I en slagdänga från den tid när slagdängor helt utan ironi benämndes slagdängor sjunger Ulf Peder Olrog om hur allting går att svälja med mördande reklam, även lagom söt konserverad gröt.

 

 

I dag märks den konserverade, lagom söta, gröten med etiketten närodlat. Det krävs att konsumenten är smartare än marknadsföringen och handlar med hjärnan i stället för känslorna om hen vill vara säker på att slippa bara vassla och sågspån och få med sig den gröt som odlats långsiktigt hållbart hem i stället.

Det bedrägligt lockande positiva tänkandet

Magiskt tänkande, känner ni till det begreppet? Enkelt uttryckt beskriver det människors, främst små barns men även vuxnas, föreställning att de genom sitt tänkande kan påverka och förändra omvärlden och människorna i den. Det finns många varianter, mer eller mindre vanligt förekommande.

Den variant jag vill framhålla idag är det som ibland kallas positivt tänkande, ibland positiva affirmationer. Helt enkelt föreställningen, populär i de rika floror av självhjälpsböcker, coachingföretag, självhjälpshemsidor etc, att en människa kan påverka och rent av avhjälpa sina problem genom att tänka på rätt sätt. Vid en första anblick kan det tyckas oförargligt, rent av lite fint, men baksidan av den glittrande kulissen är fylld av etterdrypande taggar.

Ty föreställningen att en persons tankar magiskt kan påverka tillvaron går åt båda håll. Den som övertygar sig själv att hen har makten att tänka sig frisk, vacker, framgångsrik, förmögen, omgiven av lycka och harmoni har samtidigt, oundvikligen, hur mycket coach, andlig ledare eller självhjälpsförfattare mfl än peppar övertygat sig själv om att hen också har förmågan att orsaka motsatsen till de positiva affirmationerna. Antingen genom att råka låta en negativ tanke slinka in bland de positiva och där, som ett ruttet äpple i en skål friska, sprida föruttnelse; eller genom att misslyckas med att tänka tillräckligt positivt.

I båda fallen kan konsekvenserna bli fatala. Övertygad om att hen orsakat den svåra situationen, ohälsan, konjunkturnedgången etc själv finns risk att hen inte söker hjälp alls utan intalar både sig själv och omgivningen om att det handlar om att vara stark och kämpa. Det finns en risk att hen likt en desperat hasardspelare försöker vända situationen med ännu mer magiskt tänkande, inte sällan påhejad av välmenande meningsfränder. När hen äntligen söker professionell hjälp, om hen gör det en dag, är vägen tillbaka ofta lång och svår att gå, och lockropen från det magiska tänkandet kan vara svåra att stå emot på egen hand.

När Odysseus, vilse i den grekiska arkipelagen (vilket påminner mig om något som fått mig att hoppa till ett par gånger på sistone: uttrycket ö-arkipelagen som förekommer då och då är ett bra försök, men tautologi) närmar sig sirenernas ö är han förvarnad och vet att deras sång, löftesrik, lockande och tilltalande, icke desto mindre leder till undergång. Som befälhavare vilar besättningens ansvar på honom, och han vidtar skyddsåtgärder. Vax i öronen på besättningen låter dem behålla sina klara tankar, och själv låter han binda sig vid masten så han kan utforska effekterna utan att gå under av konsekvenserna.

Poängen i historien är att ensam klarar få att stå emot sirenernas lockrop, det behövs någon som både binder fast vid masten och löser upp knoparna när lockropen dött bort, men inte förrän dess.

#meatfreemonday och #veganonsdag

Det känns som det var länge sedan jag faktiskt skrev något om mat. Det är onsdag i dag, vilket här innebär att vi äter helt veganskt, och på Gripenskolan i Nyköping  hålls veckans köttfria dag.

Kött från köttindustrin ingår ju, oavsett vad representanter från LRF vill ge intryck av, inte i ett naturligt kretslopp. Tvärtom. Köttindustrin belastar vår levnadsmiljö tungt, och tär hårt på resurserna vi har till framtida förfogande. Det vet vi, jag tänker inte orda mer om det (just nu). Vi vet också att LRF är en lobbyorganisation som företräder stora ekonomiska intressen, och ruskar sorgset på huvudet åt att de levererar argument som

Vi här i vår kommun har mycket gräs som vi inte kan äta själva men som via djuren blir ett bra och fullvärdigt livsmedel, säger Lovisa Norberg.

Ty trots att LRF sannolikt har en och annan medlem som valt att nyttja sina arealer till mer långsiktigt hållbart miljövänlig produktion tycks det som om köttproducenternas intressen väger tungt i organisationen. Samtidigt växer sig fenomen som Köttfri Måndag och Veganonsdag allt större. Det tar tid att sätta sig in i en ny matkultur, att upptäcka hur favoritkryddningar fungerar ihop med det nya, experimentera sig fram genom nya receptsamlingar, hantera den inte självklart bekväma känslan av att gå förbi alla köttdiskarna i butiken eftersom de är ointressanta.

Risken att känslan blir som en bantningskur –  ett försakande, något som ges upp, kampen för att avstå från något efterlängtat – i stället för ett vardagligt, självklart förhållande till måltiderna är överhängande vid en alltför tvär kostomläggning. Därför är en dag i veckan ett gott tillfälle att experimentera sig fram, att lära sig orientera i det nya, upptäcka att vegetariskt är mer än quorn och samtidigt få en boost av att veta att det är flera som gör samma experiment samtidigt.

Vem vet? En vacker dag kanske LRF kommer ihåg att inte alla lantbrukare är köttbönder, och att all mat som växter inte är gräs.


#gaygalan i kväll

I kväll är det dags, Gaygalan i all sin glittriga glans under ledning av Måns Zelmerlöv slår ut över hela Cirkus i Stockholm. Först på lördag kväll, klockan 21.30 så det går utmärkt att värma upp med melodifestivalen på SVT först, få vi vanliga dödliga se festen på TV4.

I kväll får vi nöja oss med att följa galan via sociala media, och det är där vi först kommer att få veta vem som faktiskt får priset som årets HBT-person. Ni vet vem jag lagt min röst på, inte sant?


I kris

En människa i kris varken agerar eller reagerar rationellt eller förutsägbart. Ingen krisreaktion är identisk med en annan, även om det ofta finns gemensamma mönster och faser. Det måste omgivningen vara medveten om, och förhålla sig till. Människan i kris kan säga och göra saker som är både överilade och destruktiva, berövad sitt vanliga sinne för proportioner och konsekvenser. Det måste omgivningen också vara medveten om, och förhålla sig till.

Att förhålla sig till kan i detta sammanhang innebära många saker. Det kan innebära tröst, och omtanke. En kram, en varm filt, ett mål mat, en kopp te och tålmodigt lyssna medan personen i kris ältar på det sätt vi människor ibland behöver göra för att få saker i perspektiv, eller bara sitta kravlöst tyst intill medan personen i kris sitter lika tyst.

Det kan också innebära att låta personen ösa ut sin frustration och förtvivlan utan att döma hen för detta, och utan att kräva en ursäkt efteråt. Det kan innebära att efter bästa förmåga skydda personen och personer i hens omgivning från konsekvenser av irrationellt och/eller oförutsägbart agerande. Att säga ifrån, att hindra personen från att t ex sätta sig i bilen och ge sig ut i kvällstrafiken. Det kan till och med innebära att med ett jämnmod sprunget ur insikt om att det är ett inte ovanligt sätt att krisa uthärda att ett visst mått av skitsnack och paranoia riktas mot omgivningen.

Det är lättare för den omgivning som minns att vi alla hamnar i kris ibland, och ingen av oss är fullt rationell i det läget. Det är ok.

 

Tillbaka

 

Jag återvänder.

Behövs det kommer jag göra mitt bästa för att dra till mig flak och försöka få det att gå i en annan riktning. Ett generellt tips till alla är också att det blir trevligare om vi kommer ihåg att inte mata troll. De följer nämligen efter en hur länge som helst, hur långt som helst, om man gör det, och även om de är söta och roliga när de är små, och gör en hel del lustiga små trick, så växer de fort till stora, klumpiga lunsar som luktar illa och äter allt som kommer i deras väg.

Tro mig, jag har provat.

Sexualundervisning

I Expressen uttalar domaren i det omskrivna våldtäktsmålet sig om vad dominanssex innebär:

 Han säger också att han hör dessa ”nej” och ”sluta” som ofta är ett inslag i dominanssex, har jag nu har lärt mig, kommenterar Ralf G Larsson som var domare i målet.

Och jag undrar – var har han lärt sig detta, denna domare vid Lunds Tingsrätt? Vilken är källan till hans nyvunna kunskap? Och hur kan det komma sig att källan glömde att nämna att dominanssex, till skillnad från våldtäkt och övergrepp, bygger på samtycke?

Vi talade lite om det här med sexualundervisning på Twitter tidigare i dag.  Om jag uppfattade samtalet rätt var vi tämligen överens om att det finns både utrymme och behov av att, förutom heterosexuellt penetrationsex och fortplantning, också prata om områden som samtycke, kommunikation, flirt, signaler, olika variationer av sexuella aktiviter, hbtq, respekt, relationer och var man kan lära sig mer.

Det säger sig själv att sexualkunskap är ett så stort och komplext ämne att det inte kan avhandlas på en temadag eller en handfull lektioner under högstadiet. Tvärtom – sexualkunskap behöver belysas och beröras och betraktas från så många olika vinklar det någonsin går att tänka sig. Vi behöver prata om skillnaden mellan övergrepp och samtycke, mellan vad som är en del av leken och vad som inte är det, och hur vi förhåller oss när vi är osäkra. Vi behöver läsa böcker, romantiska kyska kärleksromaner likaväl som haussade Fifty Shades of Grey tillsammans och prata om vad det egentligen är som pågår i berättelsen. Vi behöver se och diskutera filmer, såväl enkla Hollywoodska kärlekshistorier som porr. Vi behöver besöka muséer, virtuellt och i verkligheten, och se utställningar om kärlek och sex och relationer. Vi behöver besöka ungdomsmottagningen, RFSU etc tillsammans med alla elever, både för att få del av informationen, och för att faktiskt rent konkret visa var dessa håller till, hur det ser ut där, och vad som väntar den som kommer dit själv sedan, ensam eller med en kompis. Vi behöver prata om kön och genus, om sexulitet och kärlek, om lust och passion och om flirt och förälskelse, om äktenskapslagstiftning, sambolagar, läsa om statistik och traditioner, och vi behöver göra det mycket och ofta och i många ämnen.

Hur når vi dithän, tro?