Arkiv

Årets HBT-person #Gaygalan2014

Ända fram till den sjuttonde januari, en hel vecka till, finns möjlighet att rösta på de som nominerats till utmärkelser i Gaygalan i år. I vissa kategorier hade jag oerhört svårt att välja, det erkänner jag villigt, men i kategorin årets Homo Bi & Trans tvekade jag , trots flera starka kandidater, inte en sekund. 

Rickard Söderberg är ju nominerad.

Han är tenoren och samhällsdebattören som ständigt befinner sig på barrikaden för kärleken och respekten för medmänniskor och livet på jorden. Han är generös med sitt engagemang, klok, charmerande, lika karismatisk talare som sångare, och han försitter sällan ett tillfälle att dela med sig av sina kloka tankar. Han är superprofessionell i allt han tar sig för, i Körslaget såg vi honom som körledaren med stämgaffeln ständigt i handen, den intensiva blicken så manande rakt genom kamerorna att vi nog alla rätade på oss där i tv-sofforna, och så det där genuint lyckliga jublet, ni minns.

Rickard lyfter andra, han använder sin samhällsposition som en plattform för att belysa och minska utsatthet, han använder sin stolta stämma för att besjunga kärleken och arbetar oavbrutet för att alla skall få lov att vara sig själva i samhällsgemenskapen.

Fem kronor kostar det att rösta. En välinvesterad slant.

Morricas #julkalender lucka 11

De rör sig omkring oss, när vi hastar hem till juleljus och julemys, de små flickorna och pojkarna som inte längre säljer svavelstickor, men fortfarande är hänvisade till ett liv i kylan. Av olika orsaker utan ett tryggt hem att återvända till, utan tryggheten som finns i att veta att det finns mat för dagen. De finns här, i Sverige, i storstäder och i småsamhällen. De finns överallt i EU, i krisländer lika väl som i länder där ekonomin tycks mer stabil. De är i olika ålder, ensamma eller i mindre grupper.

Och de är fruktansvärt utsatta. Det går inte att föreställa sig hur utsatt den är som är liten, ensam och utan någon vuxen som skyddar mot faror. I sin osynlighet svälter de, de fryser, de blir rånade på sina små slantar och få ägodelar, de blir våldtagna, misshandlade, ihjälfrusna och mördade.

Det är inte vad vi vill tänka på såhär i julförberedelserna. Men det måste vi. Annars är vi inte människor, utan bara små lortar.



Och resten av butiken då?

Aftonbladets Monica Gunne berättar om hur hon medan hon på två dagar tillagar åtta (8) kg kött trots allt hyser vissa betänkligheter gentemot den moderna kosthållningen:

Sakta men säkert har jag blivit allt mer misstänksam mot mat. Och jag tänker allt oftare: Jaha, och under vilka villkor är den här maten producerad? Vad innehåller den? Och hur många tio­tusentals mil har den här sladdriga salladen flugit?

Och själva råvaran, hur mår den? Hur mådde till exempel de här paketerade fläskkotletterna under sin ”uppfödning”.

Butikerna borde, skriver hon, inrätta en fredad, trivsam hörna där kunderna kunde botanisera med gott samvete, i vetskap om att de varor som placeras i denna hörna minsann

inte genererar djurplågeri och miljö­gift­er. Som inte gör hål i atmosfären och öde­lägger jordar.

Smart mat som inte skitar ner sjöar, hav och vattendrag.

Klimatsmart mat som inte utnyttjar människor och van­ hedrar [sic] djur.

Ett klimatsmat hörn. Det är något i tanken som inte känns helt bekvämt. Som känns som ett steg tillbaka. Flera steg tillbaka, tillbaka till den tid när ekologiska varor var en exklusiv, dyrbar lyx i begränsad upplaga åtkomlig för den som har råd. Jag förstår Gunnes tanke, den är utan tvekan välmenande, men det här med klimatsmart hörn känns som utsläppsrättigheter och avlatsbrev- ett sätt att fortsätta som innan i full vetskap om att agerandet är destruktivt, och betala lite för att lätta sitt samvete.

Det jag ser framför mig när jag läser Gunnes text är resten av butiken, den större delen där de flesta rör sig med sina varuvagnar, studenter, barnfamiljer, åldringar, arbetslösa, låglöneanställda, rensad på allt vad klimatsmart, hållbart, ekologiskt, fairtrade, vegetariskt, veganskt vill säga. Maten som avskiljare, som klassmarkör. Kanske menade hon inte så, men bilden tränger sig på ändå, och på något vis är det Gunnes åtta kilo kött som frammanar den.

Med trots allt vänlig hälsning

Morrica dystopiker

 

Var är alla?

Svenskar talar ofta drömmande om den engelska pubkulturen, det där vardagsrummet utanför hemmet där man umgås och träffar vänner och bekanta. Vi drömmer om torgmarknader, inte mest om billigt bling och närodlade gurkor utan om mötesplatsen, den självklara, naturliga enkla.

Det kan tyckas motsägelsefullt för den som ser tysta svenska pendlare som vilar en stund i självvald isolering, respektfullt med blicken vilande på vad som helst utom medpassagerarna. Men faktum är att svenskar också är sällskapssökande, umgängestörstande, gemenskapslängtande.

Men här möts vi i föreningar. Vi organiserar och styr upp och hittar andra med gemensamma intressen i föreningslivet. I studiecirklar, i idrottsföreningar, i körer, i gammeldansgillen, i skrivarskolor, bokcirklar, brevduveföreningar, symöten.

Säger föreläsaren, apropå vägar ut i samhället.

Han har en poäng.

Bortgjord

Visa mig en människa som aldrig gjort bort sig, och jag ska visa dig en människa som inte vågat stoppa näsan utanför sin trygghetszon någonsin.

För att utvecklas, lära sig något, komma vidare, växa, lära sig mer, vidga sin horisont så måste man våga. Och när man vågar så trampar man i klaver, snubblar på sina fötter, säger fel sak vid fel tillfälle, dyker upp fel klädd, blir fotograferad och hamnar på Facebook.

Värt det.

Varje gång.

Tveklöst.


 

För kärlekens skull

Om en timme börjar #Körslaget på tv4. Till viss del lättsamt, oförargligt TV-program. Men inte bara.

Ty i år är en av körledarna den formidable tenoren Rickard Söderberg. Han är en av de vänligaste, omtänksammaste, charmigaste, mest inspirerande, generösaste, roligaste och kärleksfullaste människor jag känner till, ständigt beredd  att dela med sig av sin kraft, sin kärlek, sin omtanke, sin värme, sin kunskap. Sånt gör man inte utan att väcka reaktioner. I Aftonbladet i dag berättar han hur det är att stå på barrikaden för kärlek och jämlikhet:

”Körslaget”-deltagaren är en aktiv bloggare som tydligt tar ställning för hbt-frågor. I blogginlägget ”Håll käften. Tack.” samlade han ett urval av näthatet han mottagit för sina åsikter.

- När jag läser kommentarerna blir jag ledsen, men mest vansinnig. Vansinnig för att andra unga killar och tjejer som läser min blogg ska se dem och blir rädda för att vara den de är.

Minst en gång i veckan får Rickard Söderberg dödshot i sin inkorg.

- Det är så sjukt, men det blir en vardag att möta hatet. De allra grövsta polisanmäler jag. Det blir inget av det, men jag vill att den typen av hatbrott ska uppmärksammas. Så att man inte glömmer att de finns.

För ett par år sedan tog sig dock hatet ut från datorskärmen. På väg till jobbet på Malmö opera blev ­Rickard Söderberg överfallen.

Det är inte klokt. Det är ren galenskap. Det är skamligt att sånt här händer i vårt öppna, demokratiska samhälle. Jag hör era röster, och visst har ni rätt. Det är galenskap. Men det är verklighet också. Och de enda som kan göra något åt saken är vi, alla tillsammans. Ansvaret ligger inte på politikerna, inte på skolan, inte på samhället, inte på någon annan utan på oss allesammans, utan undantag. Alla vi tillsammans utformar det samhälle vi lever i.

Vi kan göra något. Ibland kan vi göra stor skillnad, rena hjältedåden, och ibland har vi möjligheter att göra små saker i skymundan, små men ändå betydelsefulla.

Rösta i Körslaget i kväll. Rösta och låt #TeamRickard fortsätta sprida kärlekens budskap. Det exponerar inte dig, men det gör skillnad. Rösta för kärlekens skull.

Så här gör du, information från Körledarens egen Facebooksida: Kan du inte se oss ikväll kan du ändå skicka kärlek; ring 099-40203 eller SMSa: RICKARD till 72400 runt kl 21

Om kärlek – i Ryssland och överallt

Vi lever i en fantastisk värld. Vi som lever här i Sverige lever i en värld där vi har friheten att älska den vi älskar, oavsett kön på samtliga inblandade, och vi kan göra det hur öppet eller privat vi själva väljer. Vi har en lagstiftning som säger att arbetsgivare inte får avskeda oss på grund av sexuell läggning, att teatrar, biografer, nöjesetablissemang, utbildningar etc skall vara lika öppna och välkomnande för alla, oavsett kön och sexuell läggning.

Inte heller denna frihet kan vi ta för given. Även denna frihet måste vi varje dag arbeta för att behålla, bevara och sprida. För många är denna frihet en dröm så till synes ouppnåelig att den knappt är möjlig att drömma, och vi har den. Det är vackert, och stort.

Vi vet vad som händer i Ryssland. Vi läser om det i tidningar, hör om det på sociala media, ser om det på TV. Och vi vet att det inte bara är i Ryssland. Vi vet att det händer på många platser i världen. Människor förnedras, torteras, stigmatiseras, förskjuts, dödas av ingen annan orsak än att de älskar. Det är varken rimligt eller anständigt.

Vad kan vi göra? Kan vi göra något alls?

Det är klart vi kan! Vi kan alla göra något, stort eller litet. Vi kan gå med i Prideparader. Oavsett vår personliga sexuella preferens kan vi gå med. Prideparaden är en manifestation för kärleken, och att gå med visar att du står upp för kärleken. Du behöver varken vara homosexuell eller queer för att stå upp för kärlek, du är välkommen som du är.

Som nation kan vi stolt låta regnbågsflaggan vaja över vår ambassad för att hylla kärleken.

Vi kan öppna våra gränser och välkomna dem som behöver lämna allt bakom sig och fly för kärlekens skull.

Vi kan kräva av våra politiker att de tar ställning, öppet och offentligt.

Svårare är det inte. Vi kan göra skillnad. Vi är världen. Alla vi människor tillsammans är världen, och den blir vad vi gör den till.

maniFESTation på Hvilan

I morgon är det dags – vi håller fest på min vackra arbetsplats, folkhögskolan Hvilan – en manifestation på temat Att Göra Skillnad.

Det kommer att finnas mat av olika slag att köpa, det kommer att bjudas musik, det kommer att bli högtidliga invigningar av saker och ting, och framförallt kommer det att bjudas på föreläsningar , workshops, uppvisningar, utställningar och fantastiska människor, och vi håller på hela eftermiddagen, ända fram till klockan fem.

Klockan tolv hälsar rektor välkomna, det finns risk att lärarkören sjunger, och därefter kommer Rickard Söderberg att berätta lite om hur han tänker och agerar kring det här med att förändra världen.

Det händer så mycket i världen just nu, så många paradigm skiftar, förutsättningar förändras, men det händer inte av sig själv. Vi, människor, alla människor, tillsammans och var och en, kan göra så mycket.

Välkomna att inspirera och inspireras

image

Dagens ungdom

Vi köpte ett par stolar till biblioteket i dag. Ett par stora, generösa korgstolar, som korgstolar plägar inte jättetunga, men rätt otympliga. Solen skiner, vi hade ungefär två kilometer att transportera dem, och ingen av oss kör bil. Men det är söndag, det är påsklov och vi hade hur mycket tid som helst på oss.

Och så plötsligt, när vi gått en bit, och tagit vår andra paus, kom en ung man vandrande. Han bar på en nätpåse med bollar, och erbjöd sig utan att blinka att hjälpa oss. Visserligen, sa han lite beklagande, skulle han bara halvvägs. Sen svepte han upp en av stolarna på sin axel och vandrade iväg.

Dagens ungdom <3

Framtiden ser ljus ut.

Att ge och få

Ni som läser här då och då vet att jag älskar TED, inte sant? En och annan har säkert också uppfattat att jag är rätt förtjust i Amanda Palmer. Så när hon för en tid sedan via Twitter berättade för oss att hon blivit inbjuden att tala på just TED tjöt jag tillsammans med många många runt om i världen högt av förtjusning. Via Twitter, hennes och Mr. Palmers blogg har vi fått glimtar av hur hon arbetat fram sitt talk, och häromdagen var det äntligen dags:

Det hon talar om handlar om konst. Om kultur och musik, om levande statyer och om den svåra konsten att ge, och få, och att se andra få möjlighet att de, att se andra ge, och få, och glädjas däråt.

Det är inte så lätt. Det väcker känslor. Palmer berättar om hur hon, när hon arbetade som levande staty, fick glåpord och hånfulla uppmaningar om att skaffa sig ett jobb slängda mot sig från människor i förbirullande bilar. Och hon berättar om hur hon känner igen tonfallet, och känslan det väcker i henne, känslan av att det hon gör är så fel, i tonfallet hos människor som högljutt ger uttryck för sin åsikt att det inte är rimligt att hon t ex använder Kickstarter för att be om hjälp att finansiera projekt i dag, när hon är framgångsrik artist gift med framgånsrik författare.

Sharing is caring. Det innebär att ge, och få. Inte att ta, men att få. Att ta emot, acceptera, och minnas att det inte alls är säkert att man behöver eller ens förväntas betala igen med samma mynt. Det innebär att inse att tacksamhet och tacksamhetsskuld inte är samma sak.

Och det kan vara en konstart i sig.