Miljöstörande cyklister

Kära cyklister,

Jag förstår så väl att ni känner er både miljövänliga, praktiska, präktiga, ja rent av lite duktiga när ni zickzackar er fram mellan filer och bilar. Och på det stora hela har ni nog rätt i detta.

Men

För givetvis finns det ett sådant. Eller snarare två.

Men:

Ni stör miljön för gångtrafikanter. Det är inte alla cyklister som bidrar, men många nog för att det skall bli ett problem och slå tillbaka på er som sköter er exemplariskt.

Lagar och regler gäller även er. Jag är medveten om att det stått att läsa att zebralagen inte gäller cyklister. Men det är åt andra hållet.

Bilar behöver inte väja för cyklande cyklister som cyklar för fulla spjäll rätt ut över ett övergångställ. Cyklister skall väja för oss som går över övergångställen. Det är inte i sin ordning att zickzackande smita emellan bilar och förvänta sig att gångtrafikanten skall vara beredd att väja för cyklisten. Och även om ni med viss rätt kan se er som oskyddade trafikanter så gör det rätt ont att bli påkörd av en cykel också. Tro mig. Jag har provat. Vid Clemenstorget i Lund. I dag.

Jag må uppskatta vackra saker, men jag är ingen Toreador. Jag har inte lust att vara beredd att hoppa undan från cyklister som kör förbi bilar som stannat på insidan och plötsligt bara dyker upp på övergångsstället.

Gör inte om det.

Men:

Detta med busshållsplatser igen. Allvarligt talat – vuxna människor, det är inte ok att komma cyklande genom en grupp människor som väntar på bussen, plinga vilt med sin lilla pingla och förvänta sig att alla ska hoppa åt sidan, även de som står i begrepp att kliva på bussen.

Gör inte om det.

Att vara rädd om miljön har fler aspekter än att undvika avgaser. Miljön är vi alla tillsammans också, och uppriktigt talat, den här sortens uppförande stör miljön i lika hög grad som trasiga MacDonaldsförpackningar måsarna spritt över hela gatan.

Hej du medelålders man

Ja, ska vi vara riktigt uppriktiga ligger även medelåldern bakom just dig, men du ser dig själv som jämnårig med mig, så låt gå. Jag väljer att skriva öppet till dig här eftersom du, även om just du är en enskild individ, inte är ensam om vare sig de problem du har eller de ohållbara förslag på lösning du gav uttryck för.

Jag ska försöka uttrycka mig mycket enkelt:

Det är givetvis problematiskt att kvinnors kroppar i allmänhet, och kvinnors bröst i synnerhet, distraherar dig så till den milda grad att det påverkar ditt arbete. Det är definitivt inget vi bör vifta bort och ta lätt på. Tvärtom. Ditt besvärande problem påverkar andra människors arbetsmiljö och offentliga vardag negativt också, och behöver lösas.

Lösningen ligger hos dig.

Det är dina ögon som vandrar, det är du som inte förmår tygla din fantasi och kanalisera den på ett sätt som gör situationen hanterlig. Så dina förslag om att kräva klädkod för kvinnor på offentlig plats lämnar vi åt sidan, tillsammans med dina förslag om könssegregering och skylande möblering. Det är blindspår.

Du har givetvis också rätt att röra dig i världen utan att bli distraherad. Därför behöver du lära dig hantera en vardag där kvinnor rör sig i världen med samma självklarhet som du är van att se som ett privilegium reserverat för män. Och det finns hjälp att få. Terapi kan definitivt komma att belysa andra jobbiga aspekter i tillvaron också, så jag kan förstå att tanken tar emot, men det är ingen skam att ha känslor.

Notera det pronomen jag använder. Jag kommer inte ta någon del av ansvaret för att skaffa dig den hjälp och de hjälpmedel du behöver för att hantera dagens verklighet på ett vuxet och moget sätt. Dina handlingar är ditt ansvar. Kan du inte ta det ansvaret behöver du hjälp.

På allvar.

Att ge och få

Ni som läser här då och då vet att jag älskar TED, inte sant? En och annan har säkert också uppfattat att jag är rätt förtjust i Amanda Palmer. Så när hon för en tid sedan via Twitter berättade för oss att hon blivit inbjuden att tala på just TED tjöt jag tillsammans med många många runt om i världen högt av förtjusning. Via Twitter, hennes och Mr. Palmers blogg har vi fått glimtar av hur hon arbetat fram sitt talk, och häromdagen var det äntligen dags:

Det hon talar om handlar om konst. Om kultur och musik, om levande statyer och om den svåra konsten att ge, och få, och att se andra få möjlighet att de, att se andra ge, och få, och glädjas däråt.

Det är inte så lätt. Det väcker känslor. Palmer berättar om hur hon, när hon arbetade som levande staty, fick glåpord och hånfulla uppmaningar om att skaffa sig ett jobb slängda mot sig från människor i förbirullande bilar. Och hon berättar om hur hon känner igen tonfallet, och känslan det väcker i henne, känslan av att det hon gör är så fel, i tonfallet hos människor som högljutt ger uttryck för sin åsikt att det inte är rimligt att hon t ex använder Kickstarter för att be om hjälp att finansiera projekt i dag, när hon är framgångsrik artist gift med framgånsrik författare.

Sharing is caring. Det innebär att ge, och få. Inte att ta, men att få. Att ta emot, acceptera, och minnas att det inte alls är säkert att man behöver eller ens förväntas betala igen med samma mynt. Det innebär att inse att tacksamhet och tacksamhetsskuld inte är samma sak.

Och det kan vara en konstart i sig.

Jag är inte rojalist men….

…. det är svårt att inte bli glad över att kronprinsessan delar ut pris på Gaygalan.

Svenska tidningar skriver, Twitter och sociala media jublar och brittiska the Telegraph beskriver den smått historiska händelsen så:

”It’s a true delight for me to be here tonight. To feel your power, your happiness and your sense of community,” the princess said in a speech hailed as historic by media and gay rights activists.

The princess, 35, entered the stage to the tones of disco group ABBA’s ”Dancing Queen” at an awards ceremony organised by a gay magazine.

The prize was given to author and comedian Jonas Gardell, whose book and TV series ”Never Dry Tears Without Gloves” has sparked a national debate on the treatment of gay men during the onset of the AIDS crisis of the 1980s.

The book’s title refers to the instructions given to a nurse as she wiped tears off a dying man’s face.

”Few have touched us and made us so proud as you have. Your message is clear. Straighten your back. Stretch out your hand. We will wipe each other’s tears,” Victoria said to the author after a surprise appearance that prompted a standing ovation at the glitzy award show.

Ny termin

Nytt år, ny termin, och runt om i landet förbereder sig barn, ungdomar och vuxna inför årets första skoldag. Än ett par timmar till är det lov, men den mentala förberedelsen inför terminen är i full gång, och manifesteras på många håll i de praktiska förberedelserna. Kläder väljs ut, somliga väljer kläder för att synas, andra för att försöka klä sig osynliga. Böcker packas i väskor, batterier laddas, idrottskläder packas.

Många är ivriga, glada, ser fram mot att komma tillbaka till skolan, till kompisarna, till vardagen, till rutinerna, till strukturen och förutsägbarheten.

Men inte alla. Det är vi medvetna om, alla vi vuxna i samhället och i skolan. Vi vet att det finns de som har att se fram mot den vardag Deeped beskriver så väl i sitt viktiga inlägg Lite får man tåla:

känslan att inte passa in. De fininställda pilarna av avsky och hat. Ständigt samma sak. Snöbollarna som kastades i skydd av andra. Blickarna och grupperna som slöts för att hålla ute. Kompisarna som inte vågade stå emot. Kompisarna som blev några av ”dem”.

När man någon gång frågade: varför? Eller när lärarna tog upp det. Alltid samma förklaring.

”Det var ju bara på skämt. Det fattar du väl?” 

Vi vet detta, vi vuxna. Vi känner igen det. Oavsett på vilken sida av trakasserierna vi befunnit oss känner vi igen det. Oavsett om vi varit den som storögt oskyldigt slagit ut med händerna och förklarat att vaddå, vi menade ju inget illa, och hen skrattade ju!, om vi varit den som känt pilarna träffa, om vi varit en av dem som skrattat med och förstärkt plågan hos den träffade eller om vi varit en av dem som hållit tyst, gjort oss osynliga kanske i rädsla för att själva bli träffade av nästa skottsalva så känner vi igen det.

Den här sortens råa ”skämtsamheter” är en vanlig del i de maktförhandlingar som ständigt pågår i grupper av människor, och de som utsätts är ofta de som på ett eller annat sätt upplevs hota positionen hos den som utsätter. Antingen genom att konkurrera eller genom att i sitt agerande visa på ett alternativ till att ”rätta in sig i ledet”. Att det är vanligt gör det inte ok. Det gör inte att någon ”får tåla” den här sortens behandling.

Ansvaret för att bemöta och hantera problemet vilar på de vuxna i skolan. På alla vuxna, oavsett om man undervisar de inblandade eleverna eller inte. Det är ingen lätt uppgift, och det är en av dessa som aldrig någonsin blir färdig, som kräver att man ständigt försöker se, försöker höra, försöker lyssna och finnas till hands. Som kräver att man vågar, orkar och aktivt agerar, individuellt och tillsammans med alla andra vuxna.

Inte lätt, men betydligt lättare än att gå till skolan varje dag väl medveten om att ”skämten” kommer.

Jag vill inte lägga sordin på glädjen för någon, bara påminna om att där det finns ljus finns det alltid skuggor.

Mycket på en gång

Det börjar bli lite väl mycket på en gång nu. Det kan hända att det funkar att andas genom vänster näsborre, men jag hoppar den övningen. För en som inte kan höger och vänster blir det snarare ännu ett stressmoment att räkna ut vilken det är.

Och dessutom jul på det. Min julrutin är mycket begränsad, och jag lutar mig tacksamt mot Jennelies handgripliga organiserande och strukturerande, och uttrycker här min tacksamhet för jul-jedirådets handfasta och mycket konkreta råd.

.

Världen på andra sidan tegelväggen är tillgänglig för den som vet vilka stenar man ska trycka på, och i vilken ordning. Gör man fel händer i bästa fall inget alls.

Den chica mångfalden

I ett samtal kring hur frustrerande det kan vara att som enskild individ uppleva att man blir bedömd och bemött utifrån hur andra personer i en grupp man är associerad med uppför sig beskrivs plötsligt upplevelsen av hur människors sätt att se på en individ förändras när det blir känt att individen har en viss diagnos, en viss sexuell läggning eller en viss kulturell tillhörighet som ‘chic mångfald’. Mitt equilibrium rubbas, och hamnar än mer ur balans när jag får ett förtydligande som beskriver hur ‘de här personerna’ (dvs jag, den udda, den avvikande) i sammanhang där mångfald betraktas som symboler på kvalitét betraktas som troféer blir jag än mer provocerad.

Yes, I said it. Jag blir provocerad.

Kränkt? Nej. Men provocerad.

Inte å mina egna vägnar. Jag är snart hundra år gammal och har utgjort ett pittoreskt inslag i sammanhanget ungefär hela mitt liv. Jag kan leva med det. Jag har försökt passa in, jag har försökt släta ut, slipa av kanter, härma efter, anpassa mig, tyda normer jag inte ser, tolka koder jag inte känner till. Det kostar mer än det smakar, och jag har nått en punkt där jag struntar i det. Jag är den jag är.

Men för alla människor, unga som gamla, som kämpar med att försöka vara som alla andra, försöka passa in, försöka omforma sig själva, dölja sin diagnos, sin sexualla läggning, sin udda hobby, sin nördiga sida, sin osäkerhet, sin rädsla att bli ställd utanför. För er skull, fantastiska människor, blir jag förbaskat provocerad av att den smärta, den plåga och den skräck det kan innebära att känna att hur man än försöker så kommer man aldrig att kunna vara ‘som de som är normala’ reduceras till något så förminskande och nedlåtande som ‘chic mångfald’. Som vore det en position man intar för att framstå som intressant, för att göra sig viktig eller få uppmärksamhet.

Till er, fantastiska människor, vill jag säga att det blir bättre. Det finns stöd, det finns hjälp, det finns människor att prata med, människor som varken kommer att försöka förminska er eller skratta åt er.

Det blir bättre. Jag lovar.

.

Efter moget övervägande avstår jag av hänsyn till hen jag pratade med om saken att länka till den plats där samtalet ägde rum.

Vad gör man med en lördag?

Nästa lördag, den första december, är det Världsaidsdagen:

Världsaidsdagen var ursprungligen en idé av den nu bortgångne Jonathan Mann, som var chef för det globala aidsprogrammet vid världshälsoorganisationen (WHO). Efter positiva reaktioner från över 100 hälso- och sjukvårdsministrar deklarerade WHO på 1988 års internationella aidskonferens i Stockholm den 1 december som världsaidsdagen. Detta erkändes och stöddes av FN:s generalförsamling i oktober samma år.

Många av oss följde Jonas Gardells TV-serie Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, och jag tror fler ändå har läst den första boken i serien och ser fram mot att läsa fortsättningen, ännu inte publicerad. Gardell berättar från sitt perspektiv om den skräck och moralpanik som drog över landet när AIDS först dök upp, Man visste inte hur smittan spreds, men den tycktes bara drabba homosexuella män. i en tid när det här med homosexualitet sågs som fruktansvärt pinsamt, ja, rent av stigmatiserande, en skamlig hemlighet att dölja till varje pris.

I dag vet vi mer, och för varje dag som går lär vi oss mer:

Aidsepidemin är sedan mer än 25 år ett av världens största problem i nutid och har skördat över 25 miljoner liv. Med uppskattningsvis 34 miljoner som lever med hiv världen över har sjukdomen definitivt förändrat vår tillvaro. De drabbade finns främst i låg- och medelinkomstländer, men HIV idag är ett hot mot män, kvinnor och barn på alla kontinenter världen över.

Och vi vet att det bästa skyddet mot smitta är kunskap. Både den sortens kunskap forskningen ger, den individuella kunskapen om hur man skyddar sig och kunskapen om att smittade och inte smittade är precis lika mänskliga. Därför är dagar som World Aids Day så viktiga – för att göra kunskapen tillgänglig för alla.

Ja, jag vet att det är först om en vecka, men vad gör det? Vi kan väl tjuvstarta lite? Redan idag håller Malmö Opera en musikalkonsert i foajén med sångare från Malmö Opera inför Världsaidsdagen. Rickard Söderberg berättar mer:

Konserten är dessutom ett samarbete med Noaks Ark o Positiva Gruppen inför World Aids Day nästa vecka… Ni vet hur jag älskar att förena nytta med kultur…

Det är i foajén på Malmö Opera imorgon lördag. Konserten börjar kl 14 med musikaler från huset med sångare från huset. Och från kl 14 är det jag som tar över micken och bjuder på 100% Barbra med mitt kompband. 

Det är vad jag planerar göra med min lördag. Vad ska ni göra med er?

Minst femtio nyanser av grå, alla tydligt urskiljbara

De rör sig över nästan hela skalan, de där nyanserna. Från ljusaste ljust, nästan vitt med bara en liten brytning, till mörkaste mörkt, i det närmaste svart med bara en aning ljus i, så svag att vi knappt uppfattar den förrän vi kontrasterar mot helt svart.

Jag är totalt fascinerad av fenomenet. Jag ska vara uppriktigt, jag har inte läst någon av böckerna än, men det allmänna samtalet om böckerna, både samtalet om sexet i historien (det tycks finnas en ramhandling också som jag inte riktigt fått grepp om) och samtalet kring böckerna som fenomen, som en del av en litterär trend och som ett moraliskt fenomen. Jag fascineras över hur demonstrativt somliga läser dem, och hur andra smyger, medan ytterligare andra tydligt markerar att de minsann inte alls befattar sig med den här sortens litteratur.

Det tycks som om böckerna, liksom deras föregångare, de rätt förfärliga Twilight-böckerna, precis som melodifestivalen och andra storskaliga TV-program ingår i det allmäna folkmedvetandet. De är fenomen som de flesta känner till, och har åsikter om, oavsett om man faktiskt läst böckerna eller sett programmet eller inte.

På så vis säger de, som kultur ju gör, något om den tid vi lever i, och därmed om oss som lever i den. Fascinerande!

#Skolchatt om sårbarhet

Det är torsdag igen, med allt vad det innebär av traditioner och sedvänjor kring mat och möten, exempelvis #skolchatt klockan tjugo på Twitter.

Kvällens ämne handlar om hur vi förhåller oss, som pedagoger, som vuxna, som lärare och som människor. Det handlar om gränsen mellan personlig och privat, om skillnaden mellan att vara privat och professionell i sitt hanterande av vardagen och speciella situatoner som uppstår när människor är en del av vardagen:

Hur mycket skam och sårbarhet finns det inte i skolan? Pratar vi tillräckligt om det?

Det enkla svaret är nej. Vi pratar alldeles för lite om det, och det i sig skapar och bygger på den stress och oro, såväl bland pedagoger som bland elever, som obalans ger. Ni vet den där känslan av att ett litet steg för mycket åt det ena eller det andra hållet kan få ohemula konsekvenser? Den som leder till att man heller sitter still än utforskar och provar sig fram? Ja, just den.

Därför lyfter vi frågan och ägnar en timme åt att prata öppet om saken. Hur sårbara kan vi tillåta oss att vara? Vilka konsekvenser, på kort sikt och på lång sikt, får det för elevernas lärandesituation om läraren visar sig mänsklig? Om läraren visar att hen blir sårad av elevers agerande? Av kollegors agerande? Vilka konsekvenser får det för relationen mellan läraren och eleven? För elevens fortsatta skolgång?

Finns en risk att ett alltför öppet förhållningssätt från lärarens sida gör relationen gränslös? Kan det gå ut över bedömningen? Över undervisningen? Över lärandet? Över elevens position i gruppen? Över gruppen som sådan?

Frågorna är många, och svaren långt ifrån självskrivna. Just därför är det så viktigt att vi pratar om det.

I kväll, 20.00, på Twitter. Välkomna! Jag dricker kaffe till, men det är en smaksak.