Som vanligt under #stockholmpride så pratar vi i #skolchatt om #hbtq i skolan

Två gånger är en upprepning, tre gånger är en vana var ett uttryck som ofta användes när jag var ung. Det var på yngre stenåldern, sedan dess har vi lärt oss bruka både brons och järn och kisel, så det är möjligt att uttrycket också kommit ur mode, men eftersom detta är tredje gången vi i #skolchatt tar #stockholmpride i akt och pratar om #hbtq sticker jag ut hakan i rubriken.

Inte bara för att traditioner ibland är trevliga, givetvis, utanför att ämnet är så viktigt, och att inte prata om det får så fruktansvärda konsekvenser

Självmorden ökar i Sverige. Förra året tog 1600 personer självmord. Störst är ökningen bland ungdomar, inte sedan 1989 har så många unga valt att avsluta sitt liv. Tyvärr är det, enligt socialstyrelsen, ännu värre ut bland HBTQ-personer. Allra värst är det bland unga transpersoner i åldern 16-29. Där har hela 65 procent övervägt och 27 procent försökt att ta sitt liv.

Sanna MacDonald, lärare, regnbågsförälder, twittrare och bloggare, beskriver i ett blogginlägg om några av de frågor och ifrågasättanden som är en ständig del av HBTQ-vardag, ständigt närvarande i våra skolor, i klassrumen, i korridorerna, på skolgården, på bussen, på fritidsgården:

vilken könsidentitet du har?
Hur ofta förväntas du ha en annan sexuell läggning eller könsidentitet än den du faktiskt har?
Hur ofta undrar någon hur det gick till när du kom ut?
Hur ofta tvingas du rätta någon som använder fel pronomen om dig?
Hur ofta undviker du att tala om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta uppstår konstig stämning när du talar om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta hör du folk använda din sexuella läggning eller din könsidentitet som skällsord?
Hur ofta säger någon till dig att din sexuella läggning eller din könsidentitet bara är ”en fas”?
Hur ofta tvingas du gå in i ett omklädningsrum som du inte känner dig hemma i?
Hur ofta blir du utslängd ifrån ett omklädningsrum eller en offentlig toalett på grund av att någon annan anser att du inte bör vara där?
Hur ofta hör du folk diskutera om personer med din sexuella läggning eller din könsidentitet bör få skaffa barn eller inte?
Hur ofta blir du ifrågasatt när du talar om vilket kön du har?
Hur ofta raljerar folk över, medvetet kränker eller hotar dig på grund av ditt könsuttryck eller vem du håller i handen när du går på stan?

Det är respektlöst, integriteskränkande och skamligt att dessa frågor är så självklar vardagsnorm för elever, kursdeltagare och personal i svenska skolor att det ibland inte ens ifrågasätts.

Just därför är jag glad att #skolchatt i dag, som vanligt denna vecka, tar upp ämnet för samtal. Vi ses klockan 20.00, välkomna!

Vikten av idéer

Det är tryckande varmt, de åskväder och regn som sägs ska ha befunnit sig i närheten de senaste dagarna tycks ha tagit en omväg och gemensamt beslutat att vi varken behöver vatten eller luft, så jag tillbringar så mycket tid jag kan i det relativt svala biblioteket. Jag lyssnar på musik och läser. Jag skulle kunna dra på mig lätt Twittervrede och berätta att jag såhär i slutet av sommarlovet varken helgar vilodagen eller det som högtidlighålls under beteckningen semester, en tidsperiod under vilken det enligt uppgift är Synnerligen Illojalt att lägga ens en fattig timme på arbete. Men om jag inte berättar att den här intervjun jag läser kommer undervisas i höst så märks det nog inte.

Jag nöjesläser därtill, låt oss fokusera på det i stället. Just i dag okynnesläser jag om betydelsen av axel och tyngdpunkt i tango, och rätt som det är dyker denna ljuvliga formulering upp, som för att påminna läsaren om att det som gör tango till tango varken handlar om tyngpunkt eller korrekta steg:

20140727-140118-50478123.jpg

 

Ett huvud har en viss tyngd, i synnerhet ett som innehåller idéer och tankar, och påverkar sin omgivning även genom små rörelser.

Visst är det vackert?

 

Var inte rädd – visa dina färger

Det finns röster i vår vardag, lokalt och globalt, som i olika tongångar försöker trumfa igenom föreställningen att det vore så skadligt för världen om någon avvikter öppet från den norm dessa röster förespråkar att det legitimerar våld, övergrepp, mord, tortyr, slaveri, isolering, förvisning.

De har fel.

Vare sig de hotar med gamla skriftrullar eller järnrör, korsfästelser eller stigmata.

Världen är inte, har aldrig varit, och kommer aldrig bli, monokrom. Det är helt i sin ordning. Alla färger finns, oavsett om de befinner sig i eller utanför spektrat, oavsett vilka förutsättningar som tarvas för att vi skall kunna uppfatta dem med våra ögon.

 

#nf2014 i #Hyllie

Sista dagen på jättearrangemanget #nf2014. Här är människor från många hörn av världen, arrangemang av många slag i alla hörn, föreläsningar, seminarier, utställningar, uppträdanden, politiska manifestationer, politiska motsättningar, möten, inkluderande, exkluderande, det talas om strukturer, om hälsa, om sex, om nätverk, om samhälle, om framtid, miljö, kärlek, kön, kultur, litteratur och helt säkert mycket mer. Jag är en människa och har hunnit se, höra och uppleva en bråkdel, och missat mycket.

En känsla av att hjärnan är helt fullmatad och sprickfärdig, och att jag knappt hunnit uppleva mer än lite i ena kanten.

Men det jag reflekterar över just nu, och varje gång jag anlänt hit, lite stadsplaneringsroad som jag är, är hur provisoriskt och på samma gång nedslitet och ofärdigt området ter sig. Det är byggställningar, baracker och containers överallt, sprucken asfalt hastigt lagad, tillfälliga vingliga krokiga gångvägar, proviserade parkeringsplatser. Det finns såklart en plan, en vision, och de byggnader som är klara är nog så vänliga mot ögat, men helhetsintrycket är tyvärr att entusiasmen liksom gått ur projektet Hyllie.

Jag hoppas det är övergående.

Tid och rum, eller Älskade Virginia

I en av kurserna hon läser läste flickvännen nyss underbara Virginia Woolfs A Room of One’s Own och jag blir raskt inspirerad till att plocka fram mitt eget ex och läsa om den jag också. Woolf var klarsynt och insiktsfull, och hon beskriver väl en situation som är lika aktuell i dag som den var när texten skrevs, i en tid inte helt olik vår, trots att den ligger nästan en sekel borta.

The title women and fiction might mean, and you may have meant it to mean, women and what they are like, or it might mean women and the fiction that they write; or it might mean women and the fiction that is written about them, or it might mean that somehow all three are inextricably mixed together and you want me to consider them in that light. But when I began to consider the subject in this last way, which seemed the most interesting, I soon saw that it had one fatal drawback. I should never be able to come to a conclusion. I should never be able to fulfil what is, I understand, the first duty of a lecturer to hand you after an hour’s discourse a nugget of pure truth to wrap up between the pages of your notebooks and keep on the mantelpiece for ever. All I could do was to offer you an opinion upon one minor point–a woman must have money and a room of her own if she is to write fiction; and that, as you will see, leaves the great problem of the true nature of woman and the true nature of fiction unsolved.

Precis som på Woolfs tid finns det kvinnor i dag som har både pengar och utrymme att ägna sig åt att läsa och skriva, men det gäller långt ifrån alla.

Woolfs ord är riktade till studenter, och i just denna text talar hon om fiktion, eftersom det är ämnet hon bjudits in för att tala om. Men hennes ord är lika sanna och viktiga om vi riktar oss till lärare och politiker, och oavsett om vi talar om läsande av skönlitteratur, om studier, om fortbildning, eller grundlig läsning av nyhetstexter behövs utrymme. Utrymme i rum, i ekonomi och inte minst i tid.

För den som är hänvisad till att läsa på stulna stunder – till fikapausen på jobbet, kanske en stund på bussen, vid köksbordet med familjen omkring sig sedan hon serverat maten och diskat undan, sedan hon lagt barnen på kvällen, i tvättstugan medan torktumlaren går, en timme i gryningen innan hon väcker och gör i ordning frukost till sina bröder eller rent av, vilket inte är ovanligt, i smyg på toaletten – är det svårt att få det sammanhang och den tankero som behövs för att sätta sig in i och reflektera över innehållet i mer komplexa texter.

För många unga ogifta kvinnor ligger nämligen ansvaret för att se till att bröderna får frukost, har rena kläder att ta på sig, kommer iväg i tid etc på dem. Oavsett om bröderna är yngre eller äldre. För kvinnor som studerar och har barn i förskoleåldern är det är inte ovanligt att förskoleanordnare har regler om att barnen måste hämtas en specifik tidpunkt efter sista lektionen för dagen. Oavsett om det finns en far till barnen med i bilden eller inte. För många kvinnliga studenter som har barn är det nödvändigt att jobba vid sidan av studierna, ofta jobb i serviceyrken som kräver mycket kraft, fokus och energi.

Det här är inget enskilt familjeproblem, det vet vi, inte sant? Inför den åttonde mars, låt oss fundera över vad vi alla kan bidra med för att skapa utrymme, i tid och rum och ekonomi, för alla dessa unga kvinnor att läsa.

Gemensamma referensramar

Jag har inte sett Les Miserables. Jag har läst boken, och jag har fått en och annan illa kamouflerad gliring om vilken bildningssnobb det gör mig till. Jag har fått andra kommentarer också, som alltid är de flesta positiva och uppmuntrande och trevliga. Men det är om de där gliringarna jag tänkte prata just nu.

Ty i en värld där få läst boken, de flesta sett filmen, och referensramarna kommer från filmen är jag snarast fullständigt obildad. Jodå, jag kan fejka en stund, eftersom historien som berättas i filmen tycks stämma hyggligt väl överens med Hugos bok. Men mer än så är det inte – de där gemensamma referenspunkterna som utgör musiken, skådespelarnas prestationer, utseenden, utstrålning, röster, gester etc saknar jag.

Ty det är vad bildning handlar om – gemensamma referensramar, att kunna mötas i förståelse så att det blir möjligt att med få ord säga mycket, helt enkelt för att alla i samtalet känner till det som refereras till. Det innebär för mig två saker:

1. I somliga sammanhang är jag bildad. I andra fullständigt obildad.

2. Bildning är ett ständigt pågående aldrig avslutat som jag ser fram att fortsätta med

Jag vill nämligen ha tillgång till så många gemensamma referenspunkter som möjligt med människor omkring mig (även till er som odlar ett kokett litet bildningsförakt) för att kunna kommunicera och förstå. För att uppfatta det underförstådda, uppfatta referensramarna och slippa ägna långa stunder åt att nysta i ledtrådar medan alla tappar tråden och samtalet långsamt dör ut.

Så nu ska jag snart se filmen. Vi börjar här så länge

Regnbågsflagga över ambassaden – varför det då?

Eventet på Facebook har i skrivande stund samlat nära 27 000 människor. Media berättar att UD övervägt att hissa regnbågsflaggan över ambassaden i Moskva under Stockholm Pride, men sagt nej. Fantastiska Rickard Söderberg är på väg till Stockholm för att träffa UD och diskutera saken med dem.

Frågan är inte alldeles självklar enkel, varken på diplomatisk eller politisk nivå, självklart inte. Säkerheten för ambassadpersonalen, relationerna mellan nationerna, många aspekter spelar in.

Visst.

Men det är inte därför jag står stolt bakom Rickard i detta. Diplomati och politik i all ära, men störst av allt är kärleken. Och detta handlar om kärleken. Kärleken mellan individer, och kärleken till människor. Kärleken till ett samhälle där vi lever så fria och öppet att vi kan lägga vår tid och kraft på utbildning, utveckling, vetenskap och kultur i stället för på att vara rädda för varandra.

Jag vill se regnbågsflaggan vaja i den nya vinden över den svenska ambassaden i Moskva för att säga till alla de människor som bara vill få älska den de älskar:

Hej, ni är inte bortglömda. Ni är inte övergivna. Vi vet att ni finns. Vi ser er. Vi hör er. Vi står vid er sida. Vi sträcker ut vår hand och välkomnar er!

 

Blondinbella kommer ut

Blondinbella brottas med genustanken, och hon gör det offentligt. Inte bara inför sina bloggläsare, aftonpressen och sociala media följer också, kommenterar och diskuterar hennes grubblerier.  Det tycks som att det inte är helt självklart för henne hur det fungerar, det här med att människor är olika, med olika behov, olika preferenser och önskemål, olika perspektiv och känslor. Dessa främmande tankar förefaller förefalla henne skrämmande, ja, så skrämmande att hon, enligt en notis i Aftonbladets Nöjesbilaga, faktiskt i en karaktäristiskt grammatiskt halsbrytande formulering jämför genustanken med läskiga sagomonster:

Jag kan inte låta bli att fascineras över det. Men samtidigt bli lite ledsen för majoriteten som faktiskt identifierar sig som man eller kvinna, som plötsligt nu ska bli häxjakt-jagade av genus-epidemin som sprider sig över landet likt zoombisarna i Walking Dead, skriver Isabella Löwengrip

Blondinbella är inte den enda som har svårt att se behovet av att på ett enkelt sätt kunna sätta ord på det faktum att vi lever i ett samhälle där vi faktiskt inser och förhåller oss till det faktum att det finns ett vidare genusspektra än bara ytterligheterna. Hon ger uttryck för en föreställning om att hen skulle utesluta såväl hon som han, en förvånande vanlig reaktion. Det kan tyckas väl naivt, jag är säker på att det till och med i hennes bekantskapskrets kan finnas en och annan som känner sig besvärad i det biologiska kön hen är född in i, men döm henne inte för hårt. Hon ger nämligen också uttryck för att faktiskt ha viss förståelse för behovet av att få sätta ord på, öppet och otvunget, vem man själv är. Enligt Aftonbladetttexten slår Blondinbella upp garderobsdörren på vid gavel och deklarerar:

Jag är en kvinna och jag är förbannat stolt över det

Att komma ut ur garderoben är inte självklart enkelt (även om det blir enklare ju fler gånger man gör det) och omgivningens reaktioner gör allt skillnad i världen. Blondinbella är kvinna. Hon är stolt över det. Det är underbart.

Utvidgar vårquesten med #Letsdance

Jag har  beslutat att utvidga min vårquest, i väntan på maj och ESC-final och glitter, glamour och festligheter följer jag Let’s Dance på tv4. Bland annat för att jag är smått bedårad av ljuvliga Maria Montezami, dels för att det är ju jättekul med glitter på TV ju!

I dag är första avsnittet, och allt är ungefär som jag hade förväntat mig – de manliga jurymedlemmarna turas om att vara uppmuntrande och rätt konstruktivt kritiska, den kvinnliga är varm, uppmuntrande och hela juryn glittrar trivsamt. Musiken är såhär i början (för det blir väl bättre när de blir varmare i kläderna?) rätt seg, men man har gjort vad man kan för att pigga upp det med låtval. Dansparen är söta och charmerande, det är massor av färger, glitter och paljetter, och somliga, om än inte alla, såklart, dansar faktiskt riktigt bra redan såhär i första programmet.

Men…  för så klart finns en men, är det inte lite enformigt med bara pojke-flicka-par? Jag hade tyckt det var roligare med ett eller annat samkönat par också. Inte av politiska orsaker, utan bara för att det är rätt läckert det också.

Fundera på saken, tv4?

Obildbara?

I en präktigt bekymrad artikel i DN läser vi att det är kört, vi kan lika gärna ge upp. Det spelar ingen roll vad vi gör, fläskar på med resurser, specialpedagoger, frontline teknologi – det som avgör om elever kan lära sig något eller inte är vilken familjebakgrund de kommer ifrån.

Men varför är det så? DN har genomfört en omfattande datakörning och studerat vad som döljer sig bakom de negativa siffrorna. Vår analys visar att varken ökat anslag, fler behöriga lärare eller högre personaltäthet har någon som helst betydelse för elevernas prestation. Detta är faktorer som Skolverket använder som kvalitetsindikatorer, men som åtminstone inte biter på problemen med fallande skolresultat.

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet.

Inte heller antalet specialpedagoger på en skola spelar någon roll för elevernas resultat, enligt DN:s genomgång. Problemen med fallande skolresultat är i stället kopplade till segregation. Det finns ett mycket starkt samband mellan snitt­resultaten på de nationella proven i årskurs nio och den genomsnittliga utbildningsnivån bland elevernas föräldrar på skolan. Även arbetslösheten i den aktuella kommunen har stor betydelse för resultaten.

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson.

Om den genomsnittliga utbildningsnivån bland föräldrarna på skolan sjunker över tid eller om arbetslösheten ökar i ett område, försämras i de flesta fall även elevernas resultat. Det finns även ett statistiskt samband mellan hög invandring och sämre provresultat. Med invandring avses andel barn som är födda utomlands eller där båda föräldrarna är födda utomlands.

Men vänta nu ett ögonblick. Vad är det de säger egentligen? Att människor från vissa klasser, etniska och kulturella bakgrunder helt enkelt inte kan lära sig lika mycket som människor från andra klasser, etniska och kulturella bakgrunder?

Ursäkta mitt språkbruk, men vilket jävla skitsnack!

Klass, etnisk bakgrund, socioekonomiska förhållanden, sociokulturella förhållanden etc förutsäger elevs möjlighet att förstå och lära sig saker och ting i lika liten grad som färgen på elevens tröja.

Vi läser igen, och bortser nu från journalistens fria tolkning av statistiken och byråkratens värdebaserade tyckande i slutet. Vad säger den forskare som faktiskt får uttala sig i artikeln? Jo:

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet [min fetstilsmarkering]

och

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson [min fetstilsmarkering]

Att de socioekonomiska faktorerna återspeglas i skolresultaten är en konsekvens av ett segrererat skolsystem. Ett symptom, inte en orsak. Eleverna är minst lika kapabla, lika smarta, lika kreativa, lika bildbara, lika begåvade, lika vetgiriga, lika nyfikna, lika intresserade av sin omvärld i fattiga områden som i rika. Ingen skillnad.

Barn i fattiga områden äter ofta sämre mat hemma än barn i medelklassområden, de bor trängre än barn i medelklassområden, de har mindre stimulerande utomhusmiljöer än barn i medelklassområden, föräldrarna har ofta sämre möjlighet att hjälpa dem med hemläxor än barn i medelklassområden. Absolut. Men det är bara yttre förutsättningar.

Barn i fattiga områden är inte mer korkade. De är inte mindre ambitiösa. De vill inte mindre.

Tvärtom.

Så problemet ligger någon annanstans. Hur ser egentligen den undervisning de får, från förskolan och uppåt, ut? Får de lära sig att gå i skolan? Får de lära sig att lära sig? Får de lära sig det skolans styrdokument garanterar dem att de ska få lära sig i skolan?

Eller hänvisas de till en skolan som bemöter dem som stackare som behöver tas om hand? Som svagbegåvade utan möjlighet att lära sig uppföra sig i sociala sammanhang?

Jag har inte forskat på saken, och jag påstår inget. Jag bara ställer frågan.