Dagen efter

Dagen efter vårterminens sista dag är alltid en speciell dag – fylld av vemod, glädje, stolthet och lättnad. Många kommer jag träffa igen i höst, och det ser jag fram mot. Andra har lämnat mitt klassrum för sista gången. Somliga stannar i närheten, både geografiskt och på andra sätt, andra ger sig ut i världen. Vi lever i en tid när sociala media gör det möjligt att stolt skymta hur många av de kursdeltagare och elever som gått ut genom klassrumsdörren för sista gången finner sin plats i världen, erövrar den, gör den till sin och börjar förändra den.

Snart står vi där igen, det är upprop och nästa år tar sin början. Ett helt nytt år, med helt nya chanser och möjligheter.

Snart, men inte riktigt än.

Det ljuva livet

Läsåret är över, skolgården är tom, kramar har utdelats, tårar torkats, många är stolta, många är glada, somliga är vemodiga, en och annan rent av ledsen att det är över.

Som jag nämnde tidigare planerade jag även i år ett litet utbrott av kreativ galenskap till skolavslutningen, och lyckades än en gång engagera en formidabel ensemble. Jag är fascinerad och ödmjukt tacksam över hur människor år efter år ställer upp och gör det möjligt att göra verklighet av stolligheter.

.

Nationaldag i Sverige

Det är värt att fira att vi bor i ett land med öppna gränser, ett land där vi kan ansluta oss till vilket parti vi önskar, eller låta bli att ansluta oss om vi hellre vill det. Där vi får rösta på vem vi vill, och ställa upp för val om vi önskar det. Ett land där det står oss fritt att lämna eller byta kyrka helt efter vår egen vilja, där vi får älska den vi älskar, och, om båda så önskar, älska med den vi älskar, oavsett kön. Ett land där alla barn får gå i skolan, oavsett föräldrars ekonomi, utbildningsnivå, sociala status eller yrke. Ett land där vi får uttala vår åsikt, och där människor omkring oss får bemöta vår åsikt.

Det är värt att fira.

Internet i hjärna

Hanna Fahl i DN sätter ord på många av mina känslor inför den alltmer kroppsnära teknikutvecklingen:

oavsett hur just Googleglasögonen kommer att lyckas, så är det uppenbart att vi är på väg mot en mer kroppsnära teknologi. Telefonen används redan nu av många som en extra hjärnlob, den är ständigt närvarande och instinktivt intensivt saknad när den är borta, och nästa naturliga steg är integrerad och ”bärbar” teknik. Och glasögonen har väckt frågor både kring integritet och sociala koder. Ett av försäljningsargumenten för glasögonen är att de innehåller en röststyrd kamera, ständigt redo att mer eller mindre osynligt filma det bäraren ser.

En värld befolkad av miljontals osynliga kameror (kanske dessutom kopplade till programvara ägd av företag som Google vars hela affärsidé är att samla data om oss och använda för riktade annonser) känns för många som en obehaglig utveckling. Det ständiga telefon­pillandet som irriterar många kan också nå en helt ny nivå när man aldrig kan vara säker på att den man pratar med inte parallellt omärkligt twittrar om en eller gör en snabb personuppgiftsökning.

Samtidigt är tanken på fördelarna som ett mer kroppsintegrerat och lättstyrt internetgränssnitt kan innebära rent svindlande. De senaste årens stora buzzword ”augmented reality”, förstärkt verklighet, fungerar egentligen inte fullt ut förrän vi verkligen konstant har en skärm eller projektionsyta framför ögonen – men då kan allt vi ser förses med informationslager. Kartor, fakta, instruktioner. Olika typer av hjälpmedel och stöd för funktionsnedsatta. Vi kan få hjälp att se farliga situationer i trafiken. Spel-, konst- och underhållningskulturen kan få nya dimensioner.

Ni hör mig ofta tala om min Blackberry som min tredje hjärnhalva, som mitt arbetsminne med sina ständiga påminnelser från kalendern, bilder, noteringar, klipp och internet vid mina fingertoppar. För mig har detta tekonolgiska utvecklingssteg inneburit en veritabel revolution – så länge batteriet har kraft är det besvärande handikapp ett ofungerande arbetsminne medför i jämförelse knappt märkbart, och jag känner mig som en varelse i princip likvärdig människorna omkring mig. Efter att ha levt större delen av mitt liv ständigt medveten om att jag glömt många viktiga saker som kommer göra många människor besvikna, ledsna och arga, utan att ha en aning om vad ständigt veta att så är fallet, är det en lättnad jag knappt kan beskriva i ord.

En och annan av er har också hör mig säga att jag utan en sekunds tvekan ställer upp som försöksperson den dagen de faktiskt börjar implantera smartphoneteknologi i huvudet på människor. Somliga har tagit det som ett skämt, andra som ännu ett utslag av det som gör mig till en avvikare (jodå, så otvunget uttrycker sig vuxna människor om varandra ibland när de uppfattar sig i tryggt överläge, utan att för ett ögonblick reflektera över att de små krukorna också har ögon och internetuppkoppling), eller rent av något ännu värre. Somliga småskrattar osäkert, och eftersom jag har väldigt svårt att läsa kroppspråk och mimik är jag osäker på om det är ett uttryck för att de inte kan avgöra om jag skämtar eller menar allvar, eller om det handlar om att jag skrämmer dem. Jag hoppas på det första, medan möjligheten att det är det andra alternativet gör mig lite sorgsen.

Och så finns en aspekt till som gör mig sorgsen i sammanhanget – medan jag och andra ser Google Glass som en primitiv version av det som kommer inom kort hör jag, snart tjugo år efter att Internet blev allmänt tillgängligt, tala om digitala verktyg som ”något nytt”, i kontrast till det ”vanliga”, det ålderdomliga man själv växte upp med som nu börjar bli allt ovanligare. Jag hör människor i pedagogiska befattningar i svenska skolor tala om mellansteget läsplatta, ett smått förtjusande mellansteg, men icke desto mindre ett mellansteg som redan börjar vara passerat, som ”framtidens teknologi” medan de framsteg som görs nu avfärdas som ”leksaker”. Det är lite olyckligt, är det inte?

#letsdance och genustraditionerna

Jag känner mig fortfarande som nybörjare på området TV-tittande, och har ännu inte nått nivån där jag utan att mycket medveten planering och larm i kalender kan hålla den strikta rutin som krävs för att följa tablå-tiderna. För att befästa de färdigheter jag lyckades erövra under de svenska uttagningarna till ESC och inte tappa dem innan själva eventet som sådant nästa lördag, den artonde, följer vi, som jag nämt tidigare, Let’s Dance på Tv4.

En av de stora poängerna med att se programmen när de faktiskt sänds är att man ser det tillsammans. Tillsammans med dem man rent fysiskt är tillsammans med, och tillsammans med alla de som ser det och pratar om det på Twitter, på Facebook. på Tumblr och andra sociala event, så jag finner med glädje att det är mödan värt att planlägga.

Varje vecka lyfts i samtalen på sociala media funderingen kring det här med den väldigt ensidiga könsfördelningen bland dansparen, och svaren från @tv4 är ibland lite kryptiska. Häromveckan förklarade de till exempel att det rör sig om en tävling, och man därför inte kan ha samkönade par. Det är väldigt svårt att formulera sig på bara 140 tecken, så det är fullt möjligt att man menade något helt annat än det som faktiskt blev sagt, men jag får ända ett intryck av att det helt enkelt handlar om att man är rädd om annonsinkomsterna och tror att annonsörerna inte alls är redo för samkönade par ännu.

Jag tror de är redo. Jag tror publiken är redo också. Kanske skulle delar av publiken bli lite förvånade först, det skulle bli diskussioner, artiklar, insändare och ruckade världsbilder. Och det är inte dåligt, i synnerhet inte för den som önskar uppmärksamhet. Och det gör annonsörerna. Jag tror dessutom att det skulle ta de flesta av de förvånade tittarna max två program att upptäcka att samkönade par är minst lika förtjusande att se på när de dansar som mixade par.

Se här, t ex:

 

Now is the month of Maying

och som varje år är maj i princip fullbokad långt innan Valborgsmässoafton. Trots detta är fantastiska, underbara, upptagna människor villiga att ställa upp med kort varsel för att med sin tid, närvaro och klokskap göra Hvilans manifestationsdag den sextonde maj helt fantastisk.

Det gör mig helt lycklig, varm och lycklig i själen!

Välkomna att se, höra, uppleva, smaka, lukta, delta i och känna på allt det som kommer hända när Hvilan ägnar en dag åt temat Göra Skillnad.

Sextonde maj, hela eftermiddagen från tolv till fem.

#letsdance

Vi ser på Let’s Dance i kväll, och jag gör samma två reflektioner som jag gjorde förra veckan:

1. Dansparen är mestadels väldigt söta, i synnerhet är vi förtjusta i Maria Montazami och Kristjan Lootus, men är det inte lite tråkigt med så många par och bara pojke-flicka-uppställningar? Lite omväxling, sådär, vore inte det trevligt? Jag skulle t ex gärna se Rickard Söderberg dansa med Tobias Wallin, tror de skulle dansa väl ihop.

Ljudet i filmen nedan är inte det bästa, men den är värd att se:

 

2. Apropå klippet här ovan också – jag undrar om det går att lirka in de där tangolektionerna i höstens planering? Det är snart dags för den att börja ta form, och om de är med i tanken redan från start så kanske det blir möjligt. Man vet aldrig. Kanske borde jag börja titta på lämpliga skor, så jag hinner gå in dem? Skavsår, föreställer jag mig, har en dämpande effekt på inlevelsen i tango.

3.  Det är mer givande att se Let’s Dance på en riktig TV än på en rätt liten datorskärm.

Ok, det blev tre, men den tredje kan vi väl betrakta som en bonus?

Jodåsåatte….

Nu har vi också

Det är svårt att fotografera saker som reflekterar blixten

Så nu kan jag äta frukost till Nyhetsmorgon om morgnarna (om jag kommer ihåg det), se programmet Debatt till twitterflödet, ja, jag känner hur min populärkulturella bildningsnivå stiger bara av att den står där. På fredag får Maria Montezami dansa på en stor skärm, och i maj ser vi ESC utan att kisa.

Jag är med på banan!

Vad är det för en dag?

Det är den dagen när vi dricker juice och mineralvatten ur champangeglas i den vackra foajen på Malmö Opera. Den dagen när spellistan jag förberett äntligen får se dagens ljus. Dagen när vi bygger Fairy-grön tårta, och hon får många presenter. Dagen när Jennelie fyller år, helt enkelt.

Hurra!

image

En generationsfråga?

Skrev en tweet där jag kommenterade på hur det kan uppfattas som att man är rätt HÖGLJUDD och SKRIKIG om man väljer att använda VERSALER när man vill BETONA något. Versaler används ju oftare när man vill visa att man är UPPRÖRD eller rent av ARG på något, och att då använda det för att betona i ett vanligt samtal får mig att hoppa till och undra vad den andre egentligen är arg över. Det väckte viss uppmärksamhet, somliga kan möjligen ha känt sig lite åthutade och talade om att de minsann tänker skriva hur de vill även framgent, andra höll med mig, och någon föreslog att det nog är en generationsfråga.

Det kan så vara. Jag är inte bara gammal i 3d-världen, jag är gammal på nätet också. Jag tillhör en generation som minns ljudet av uppringande modem. Jag passar på att framhålla att jag inte blir nostalgisk av ljuden, jag är glad att vi gått vidare från den lite klumpiga uppkopplingsmodellen, trots att de då innebar en helt otrolig kommunikationsfrihet, olik allt vi upplevt tidigare. Och kanske innebär det att jag är lite nätkonservativ, kanske är det därför jag har en tendens att uppfatta den som väljer att använda versaler för att betona utan att vilja visa upprördhet i stället för de mer vedertagna _strecken_ eller *asterisker* som någon som till synes omotiverat skriker rakt ut plötsligt, som aningen högljudd och lite omogen, ja, ibland rent av lite mindre klok person. Jag är medveten om denna min tendens, och försöker att se förbi den högljudda tonen och i stället uppfatta vad personen säger, men valde ändå att berätta hur jag uppfattar det hela. Helt enkelt som en liten förklaring till varför jag ibland missuppfattar tonfall.

Någon annan antydde att jag nog borde vara mer tolerant för hur människor väljer att uttrycka sig och försöka förstå vad de vill säga i stället för att bekymra mig om hur de säger det. Det borde jag utan tvekan. Jag är en person som har väldigt svårt att läsa kroppspråk. Jag kan ha väldigt svårt att skilja på signaler för t ex ledsen eller arg, irriterad eller stressad, glad eller leende för att dölja något annat. De fyrkantigare och övertydligare digitala tonfallsmarkörerna som emoticons, smileys, och versaler, asterisker etc gör att jag känner mig mindre handikappad av detta på nätet än jag gör i 3d-vardagen, och jag har förmodligen blivit bortskämd, och lite lat, av att känna att jag kommunicerar på ungefär lika villkor som andra, och vill att signalerna skall fortsätta betyda det jag lärt mig att det betytt. Att 3d-världen och den digitala världen allt mer smälter samman till en värld är både rimligt och bra, och att det får konsekvenser på hur vi uttrycker tonfall och känslor är en logisk utveckling. En logisk utveckling som inte går att stoppa, och jag förväntar mig inte att kunna påverka den heller. Min tweet var bara ett litet frustrerat utrop för att tala om hur versalerna låter i mina öron, och hur det påverkar interaktionen och kommunkationen.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 2 285 other followers