Vikten av idéer

Det är tryckande varmt, de åskväder och regn som sägs ska ha befunnit sig i närheten de senaste dagarna tycks ha tagit en omväg och gemensamt beslutat att vi varken behöver vatten eller luft, så jag tillbringar så mycket tid jag kan i det relativt svala biblioteket. Jag lyssnar på musik och läser. Jag skulle kunna dra på mig lätt Twittervrede och berätta att jag såhär i slutet av sommarlovet varken helgar vilodagen eller det som högtidlighålls under beteckningen semester, en tidsperiod under vilken det enligt uppgift är Synnerligen Illojalt att lägga ens en fattig timme på arbete. Men om jag inte berättar att den här intervjun jag läser kommer undervisas i höst så märks det nog inte.

Jag nöjesläser därtill, låt oss fokusera på det i stället. Just i dag okynnesläser jag om betydelsen av axel och tyngdpunkt i tango, och rätt som det är dyker denna ljuvliga formulering upp, som för att påminna läsaren om att det som gör tango till tango varken handlar om tyngpunkt eller korrekta steg:

20140727-140118-50478123.jpg

 

Ett huvud har en viss tyngd, i synnerhet ett som innehåller idéer och tankar, och påverkar sin omgivning även genom små rörelser.

Visst är det vackert?

 

Morrica hockeybloggar

Det händer enbart vid högtidliga hockeytillfällen. Detta kan vara premiären.

Jag är uppvuxen i ett sammanhang där hockeyn är självklar. Så självklar att jag inte bara har reglerna lika klara för mig som vore de medfödda, kulturen är lika välbekant den.

Ingendera har den minsta dragning på mig, jag har inte ett uns nostaligsk längtan tillbaka till vare sig eran eller miljön. Sporten som sådan finner jag urtråkig, och kulturen som frodas omkring den ännu tristare. Ordföranden i Kiruna IF sammanfattar det väl i en intervju i Aftonbladet:

Vår sport är maskulin. Man ska ha hög smärttröskel. Man ska inte vara en fjolla eller bög. Det är skällsord i vår idrott.

*gäsp*

Tråkigare blir det inte, i Morricas ögon. Det är en personlig preferens, och jag lägger ingen värdering i andras uppfattning om sporten. Däremot lägger jag värdering i användandet av ord som fjolla, bög och fitta som skällsord. Sånt är bara dåligt, tråkigt, sexistiskt, lågt och ett tecken på bristande bildning. Jag har ingen som helst respekt för sådana sedvänjor.

(Jag har en hel workshop med kreativa invektiv jag kan hålla med kort varsel, hör av er, hockeyklubbar, I’m happy to help mot modest ersättning)

Kiruna IF har genom ett elegant svep med klubban lyckats väcka glädje hos mig:

 

 

Kiruna är kontrasternas stad: Om vintern går solen inte upp men norrskenet och den vita snön står i kontrast till allt det mörka och kalla. Om sommaren går solen aldrig ned men ändå värmer den inte. Vi lever kargt och hårt men vi är solidariska med varandra. Vi har djupet i gruvan och rymdindustrins oändliga höjder. Vi är en av väldens största städer men nästan utan befolkning. Vi har hur mycket plats som helst men ingenstans att bygga. Nu skall  vi skapa en kontrast till: ”Hockeyhårdingar” med sunda värderingar – förpackade i acceptansens och norrskenets färger.
Med vänliga hälsningar

Fredrik Kangas / KIF Styrelse

I Aftonbladets artikel utvecklas tankegången,och vi får bakgrunden. Den är samhällsomfattande, och inte bara hockeyklubbar kan lära sig mycket:

De nya dräkterna symboliserar Kiruna IF:s förvandling. Efter ännu en säsong i norrettan kunde vårens analys ha stannat vid att man borde ha skjutit mer, varit på tå, kanske värvat en transatlant, måhända tätat boxplayet för att ha kvalat till allsvenskan.

I stället tog man ett samhälleligt grepp. År 1976 bodde 31 000 personer i Kiruna, sedan dess har befolkningen årligen minskat med ett par hundra fram till dagens 23 000.

8 000 utflyttade lämnar ett glupande hål, därför behöver laget engagera större delar av de kvarvarande invånarna. Men vilka Kirunabor har hittills stängts ute från Kiruna IF?

I april svarade en sponsor. Han heter Johannes Skogkvist och ställde retoriska frågor till styrelsen.

Varför inte bli acceptansens lag? Varför inte utbilda klubben i HBTQ-personers situation? Varför inte bära regnbågsfärgat för att symbolisera sin öppenhet?

Ordföranden Johan Köhler skrattade rått åt förslaget. Det måste vara ett skämt, tänkte han, ett bögskämt.

Men det var verkligen inget skämt, varken sexistiskt eller annat. Det var fullt allvar, och det byggde på en samhällsanalys som borde ligga till grund för många beslut:

Då berättade Skogkvist om Detroit och San Francisco. Den första staden var så mån om att behålla bilindustrins ställning att de slöt sig mot nya intryck. Andra kulturer, religioner eller sexuella läggningar bjöds inte in i samhällsbygget, vilket gav en stel och oformlig infrastruktur och industri.

I dag är Detroit en spökstad, ödelagd av massarbetslöshet, sa Skoglund. San Francisco omformas konstant och tillhör en av USA:s mest blomstrande ekonomier.

Kiruna IF valde väg, och jag hoppas fler klubbar följer efter och gör svensk hockey världsledande. Så svårt är det inte. Ordförande Johan Köhler igen:

Vår sport är maskulin. Man ska ha hög smärttröskel. Man ska inte vara en fjolla eller bög. Det är skällsord i vår idrott. Just därför vill vi köra i 190, nu vill vi förändra det här, säger han.

Projektet kickade i gång häromveckan med en HBTQ-kurs för truppen. Alla spelare, ledare och funktionärer, däribland vaktmästarna, ska under ett par månader certifieras i tolerans för människor med andra läggningar, religioner och kön än de arketypiskt vita och kristna hockeykillarna.

 

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

- Karin Boye

Ännu ett år är till ända. Ännu en gång ligger skolan sådär öde och tom som bara en skola kan när inga elever och inga kursdeltagare finns kvar. Alla lektioner är slut, alla prov rättade, alla betyg satta. Året är till ända.

Eleverna går vidare. Skolan ligger ensam kvar.

Dessa klasser kommer aldrig mer att komma in i klassrummen, skratta, läsa, ifrågasätta, utvecklas, stötta, samarbeta, nötas, slipas, kritiskt granska källor, tänka, tramsa tillsammans som en klass. Många av kursdeltagarna kommer tillbaka i höst. Det är en glädje att veta, och jag ser fram mot att träffas igen i Augusti.

Andra går vidare nu. Jag hoppas att de som igår var våra elever och kursdeltagare men nu lagt tiden på Hvilan till minnena kommer tillbaka och hälsar på oss. Jag hoppas de väljer att ta kontakt med oss på sociala media, och låter oss följa dem med blicken och stolt viska

oh look at them go!

Vi kommer att sakna er. Lycka till vart än ni tar vägen!

Nytt år, nytt språk

Årsskiftet närmar sig med stormsteg. Blommor, sånger, skolavslutningar om bara ett par ögonblick, elever springer ut, tomma skolor där bara solstrålar in genom fönstren leker.

Och som vid alla årskiften så befinner vi oss så intensivt här och nu, i de sista skälvande dagarna med årets klasser, samtidigt som på planeringsnivå befinner oss där och då, i nästa år, och förbereder för de klasser som ännu inte finns, som vi ännu inte känner, men vet vilka kurser de kommer att läsa, och vi förbereda.

Mitt nyårslöfte är ett år med än mer fokus på språket. Jag läser mycket, det sticker jag inte under stol med, jag läser skönlitteratur, bloggar, tidningar, dagsnyheter, avhandlingar, forskningsrapporter, artiklar, serier, och mina elever läser mycket. Romaner, noveller, dikter, artiklar. Det är en början.

Nästa år vill jag söka än mer samarbete kring just språk med kollegor i alla ämnen. Vad kan jag ge? Vad kan jag få från dem att ta in i det vi gör i Språkhuset? Vad vill eleverna ha mer av, och vad behöver de mer av fast de helst vill slippa?

Gott slut önskar jag oss alla!

Känslor och ifrågasättande

Det talas ibland om hur kränkt i allt högre grad börjar bli ett så urvattnat begrepp att det inte längre betyder något. Och visst ligger det något i det. Ifrågasättanden på mycket rimlig nivå utpekas som ohemula kränkningar.

Det kan t ex se ut såhär:

När jag på sociala media* häromaftonen dels i en strävan att uppmuntra framhöll att det inte är nödvändigt att vara cynisk, det räcker långt med att vara lite källkritisk, och dels ifrågasatte huruvida en text** skriven på ett anmärkningsvärt sätt verkligen skrivits av den påstådda upphovsmannen mullrade raskt ett väloljat maskineri igång, och fokuset flyttades från ifrågasättandet till hur hjärtlöst jag dissade vad som avsågs framställas som en av samhällets svaga.

Det händer då och då, såväl i marknadsföring som i offentlig debatt, att en eller annan aktör försöker komma undan med mer eller mindre ohållbara argument eller inlägg genom att förpacka dessa på ett sånt sätt att de skall bli oangripliga. Det kan ske genom en tidsplanering eller presentation där det inte finns utrymme för frågor; genom att inte låtsas höra ifrågasättande; genom att i förväg plantera faktoider så att halvlögner framstår som sanna genom att upplevas som bekanta; genom att spela på känslor och därmed få med sig människor omkring .

Vi människor är nämligen så funtade att känslor spontant trumfar källkritiskt tänkande. Det har sannolikt på ett eller annat sätt varit en fördel i evolutionen, men det gör oss också sårbara och lättmanipulerade.

Sålunda fungerar det ofta väl som avledningsmanöver i sammanhang där avsikten är att driva en speciell agenda att sträva efter se till att fokus hamnar på hur ifrågasätterens ifrågasättande får den ifrågasatte, och/eller omgivningen, att känna, i stället för ifrågasättandet som sådant.

En populär modell för denna variant är att välja att framföra argumenten i ett sammanhang där eventuellt ifrågasättande förstör stämningen, och ifrågasättaren därmed omedelbart får många emot sig. Denna modell är ofta förekommande i sociala sammanhang där ‘alla samlats för att ha trevligt.’ Att där ifrågasätta någons t ex plumpa, otrevliga, rasistiska, sexistiska eller rätt upp och ner felaktiga uttalanden bemöts inte sällan med uppmaningar om att låta det vara nu, att inte ställa till bråk, att inte förstöra den här stunden som planerats så länge.

En annan lika populär modell här är att noga välja vems mun orden placeras i. Genom att välja någon från en grupp som anses svag, exempelvis en äldre människa eller ett barn, flyttas fokus till vem som uttalade sig, och ett ifrågasättande upplevs som hårdare. Därefter är det bara att med brösttoner peka finger mot ifrågasättaren och anklaga denne för att utsätta den som uttalade argumenten för förnedring, angrepp, kränkning eller vad som önskas, och gärna krydda lite med att nu kommer den stackars aldrig mer att våga yttra sig!

Ytterligare en variant är att etablera en modell där det finns en mer eller mindre uttalad hotbild mot den som vågar ifrågasätta argument, oavsett hållbarhet eller kvalitet på dessa. Det kan ske t ex genom att under en period statuera exempel, skoningslöst attackera, frysa ut, hänga ut, baktala, beljuga eller rent ut hota var och en som ifrågasätter. När detta väl etablerats räcker det ofta med en antydan, en påminnelse, för att många skall tveka en extra gång innan ett aldrig så tveksamt argument eller inlägg ifrågasätts.

Modellerna går att kombinera för extra effekt, tydligt illustrerat i det här klippet från filmen Cabaret. En trevlig utflykt, vår, ett prydligt barn som stämmer upp i sång, människor av alla slag som stämmer in, och i bakgrunden det tydliga hotet om repressalier för den som väljer att ifrågasätta:

 

 

I dessa situationer är källkritik och ifrågasättande både svårt och obehagligt, ibland rent av farligt för den som ifrågasätter. Att stå upp ensam när det börjar kastas skit, stenar, glåpord, hot etc kostar på. Det kostar kraft. Det kostar socialt. Ty den som vill framstå som kränkt när hen egentligen bara ifrågasatts behöver piska upp omgivningens känslor, och skyr källkritikens jobbiga sökarljus.

Men ni minns Skorpans ord, inte sant? Vissa saker måste man göra fast man är rädd, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

*ej namngivet för att inte i onödan lämna ut människor som i eftertankens kranka sken kan vilja slippa skylta med vad som sades i stridens hetta

**ej länkad till för att skydda skribents, samt förment skribents, integritet

Mors dag i dag

och reklammakare, än en gång har ni fel. Jag önskar mig inte blommor, inte tårta, inte smycken eller choklad.

Jag önskar mig i all ödmjukhet en värld.

En värld där mina barn och barnbarn, där alla mödrars barn och barnbarn, kan leva i frihet, kärlek, och trygghet. En värld där bildning, kultur, berättelser, skönhet, kunskap, långsiktighet, respekt, nyfikenhet, generositet och omtanke spelar huvudrollerna. I dag röstar vi här i EU och jag önskar, hoppas och tror att vi alla röstat och röstar klokt, med hjärta och hjärna.

Det är allt.

Vårdagjämning #mydayjob

Det är vårdagjämning i luften, förväntan, rastlöshet; ivrigt vräker sig blommorna upp genom fjolårslöven, slår ut så det nästan hörs. Råkflockarna diskuterar uppdelningen av trädkronorna högljutt, bygger och tappar en och annan pinne på marken nedanför. Knopparna sväller, på väg att brista, vårskor klapprar mot stenläggning, vårjackor, aningen för tunna i den ännu lite kalla vinden, men så fina, så lätta efter de tunga, byltiga vinterkläderna visas upp

I skolan skiftar eleverna växel, flyttar plötsligt och märkbart sitt fokus från nuet till sedan – de som går ut börjar titta på högskolornas utbud inför hösten, de som har ett eller ett par år kvar tills det är dags att söka tittar också, och hittills tämligen lösa tankar börjar konkretisers som planer inför nästa läsår. Någon funderar över att byta skolan, kanske till en som ligger bättre till, kanske till en som erbjuder något hen saknat på den skolan där hen går nu, hur trivsam den än är, kanske till ett nytt social sammanhang där hen hoppas kunna börja om, skapa sig själv på nytt.

Att tempot ökar beror inte bara på att kurser börjar närma sig slutet, att läsåret snart är över och tiden för att hinna avsluta allt som ska göras, tiden vi har kvar som klasser, som grupper, som elever och lärare tillsammans mot målet, blir allt mer begränsad. Den här livskraften, rastlösheten, ivern spelar in minst lika mycket. Framåt, vidare, uppåt!

Det är vårdagjämningstider.

Vi behöver en hjälte

Where have all the good men gone
And where are all the gods?
Where’s the street-wise Hercules
To fight the rising odds?
Isn’t there a white knight upon a fiery steed?

Var blev alla goda människor av? Vart tog alla gudar vägen? Vem räddar oss när världen blir galen? Är vi utelämnade åt oss själva?

Det är inte det sämsta.

 

)

När du behöver fly…. #blogg100

Jag pratade med en vän om händelsen i Malmö i helgen, om reaktioner (och brist på reaktioner) från allmänhet, politiker, poliser, myndigheter, media etc. Vännen befinner sig i en annan del av Europa, i en av de delar där ekonomin rasat ihop och den politiska kartan blivit alltmer färgad av upprördhet och högerextremism.

Hon sa:

När du behöver fly så är du välkommen att bo på min soffa.

Hon sa det på allvar, förtydligade att innan människor knivhuggs på öppen gata, inför många vittnen, är det många många av de värden vi räknar som demokratiska som fallit. Många lever ännu med föreställningen om Sverige som det egalitära paradiset, förebildslandet där skolan, utbildningen, tekniken, vården, omsorgen om och respekten för människor står högt i kurs.

Men tiden går.

Sverige i dag är ett helt annat land. Det måste vi vara medvetna om. Det är inte dags att fly.

Inte än.

Traditionell nionde mars #blogg100

Jag är nattvandrare. Jag ingår inte i någon trevlig föräldragrupp, har ingen jacka med logga på ryggen, är inte organiserad, jag bara vandrar omkring på nätterna i största allmänhet. I mörkret. Ungefär som många är dagvandrare. Ibland för att jag förflyttar mig från ett ställe till ett annat om natten. Ibland för att jag gillar natten. Det är en annan värld om natten.

Det är en värld som är tommare, vackrare, ofta mer kravlös men också hårdare, kallare och ensligare. Den som är utlämnad är än mer utlämnad om natten. Nu börjar våren komma. Det innebär att allt fler människor rör sig ute om natten. Ofta unga människor, som umgås med andra unga människor. Precis som vi gjorde när vi var unga. Oftast på ett hyfsat hyggligt sätt, de pratar, skrattar, går omkring, umgås. Precis som vi gjorde när vi var unga. Ibland bråkar de. Ibland glömmer de att behandla varandra med respekt, men i de allra flesta fall på umgås de på ett hyfsat hyggligt sätt. Precis som vi gjorde när vi var unga.

Men ibland händer det att de behöver vuxenhjälp. Antingen för att någon råkat illa ut, eller, oftare, för att de vill slippa råka illa ut. Unga människor är nämligen kloka, och har ofta god förmåga att bedöma risker. Inte alltid, men ofta. Det händer t ex då och då att unga flickor ber att få gå en bit tillsammans med mig, för att de tycker det är obehagligt att gå förbi ett gäng, eller ett par unga eller mindre unga män. Eller som nu senast, att de är rädda för den medelålders man i bil som roar sig med att köra långsamt förbi och ropa oanständiga förslag åt dem.

Allvarligt talat, du snubbe i min åldern, vad sysslar du med? Åk hem och ta saken i egna händer, låt unga flickor gå i fred, utan att behöva lyssna på hur du lever ut fantasier med dina ”skämt”, utan att behöva be en gammal tant att eskortera dem. Jag gör det gärna, det är trevligt att prata en stund med unga människor, men det gör inte ditt beteende ok. Jag fotograferade din bil, det vet du, jag använde blixt för att du säkert skulle se att jag gjorde det, och för att flickorna skulle se att jo, så får man göra, men du är gammal nog att veta bättre utan sådana åthutningar.

Skäms, vuxna karl, du är ett äckel när du uppför dig så och det är inte ok.

I går var det den åttonde mars. Internationella kvinnodagen. I dag är det den nionde mars. Det gäller samma krav på respekt och hövligt uppförande mot kvinnor i dag som det gjorde i går.

Frågor på det?