Jag lovade, tycker jag mig minnas, ett par ord när jag läst ut Cirkeln. Det gick raskt, det är en enkel, snabbt berättad historia som håller sig till ett spår, lite spännande om än tämligen platt, bitvis väldigt förutsägbar och aningen överberättad.
Jag tror att jag skulle uppskattat den i hög grad när jag var i de tidiga tonåren. Boken ger spännande inblickar i vad det kan innebära att gå på gymnasiet, den väjer inte för aspekter som droger, alkohol och sex men tar också upp ämnen som mobbning, utanförskap, att passa in, och hur ens bild av en människa ändras när man lär känna denna.
I dag hamnar den, hoppas jag, i en annan bokhylla än min, och hittar förhoppningsvis nya läsarögon som uppskattar den.
Som jag nämnde häromdagen fick jag plötsligt en hel vecka oförhappandes ledig, sådär helt ur det blå. Med en sådan kan man göra mycket roligt. T ex spela rollspel.
Så när samtalet om Johari fönster hos Mats gled över på rollspel föll det sig naturligt att tisdagen i just denna vecka raskt vidges till ändamålet. Det blir en enkelt tillställning där alla bidrar med oundgängligheter: Jag håller med tärningar, karaktärsformulär och äventyr, Mats med lokal, modet att leka och fler spelare, och käraste syster med erfarenhet som rollspelare, guidning och stöd.
En måndagkväll i maj tillbringas lämpligen på föreläsning, T ex på Orkanen, där terminens sista skiftesföreläsning handlar om skolval och kunskapssegregationen i skolan.
Malmö och Landskrona är båda exempel på ekonomiskt och socialt segregerade städer. Tydligast har bilden varit när det gäller bostadssegregation. Men ny forskning visar att även kunskapsklyftorna växer – en utveckling som kan cementera all annan segregation.
– Vad händer med undervisningen när de motiverade eleverna försvinner från skolan? Det är en grundfråga som Anders Jakobsson, professor i utbildningsvetenskap vid Malmö högskola, studerat och som knyter an till de larmrapporter som Lärarnas riksförbund och Skolverket nyligen lagt fram.
Jag tycker mycket om konceptet med öppna föreläsningar, och jag tycker ännu mer om att leva i en tid där de faktiskt finns tillgängliga för alla som har tillgång till en internetuppkoppling och någon form av dator. Skiftesföreläsningarna i Orkanen ges ungefär en gång i månaden under läsåret, de är oftast intressanta och givande, och alltid öppna och gratis, och alla är välkomna. De finns dessutom tillgängliga på nätet, så att även den som inte råkar befinna sig i Malmö vid rätt tidpunkt har möjlighet att ta del av dem.
Och ett alldeles särskilt tack till Mats som alltid påminner när det är dags!
I Skåne är sommarnätter mörka. För mig som växt upp längre norrut är det ett ständigt fascinerande fenomen. Inte bara går solen grundligt ner och försvinner bakom horisonten, det blir riktigt mörkt, himlen blir svart och stjärnklar samtidigt som natten är lika vilsamt sval och ljuvlig som de ljusa sommarnätterna längre norrut.
Sommardagar ställer krav, som ett eko från bondesamhället, om att ”ta vara på solskenet’, om allt man måste hinna med innan hösten kommer, allt det som inte är möjligt under de långa, mörka höst och vinterkvällarna så många svenskar fruktar.
Det debatteras än en gång friskt kring huruvida ADHD faktiskt finns, och om det i så fall överdiagnosticeras, om inte de här barnen egentligen skulle kunna klara skolan om bara lärarna bemöter dem rätt, om det månne inte egentligen handlar om att de aktuella barnens hemsituation är sådan att de blir som de blir, om det kanske snarare beror på socker eller färgämnen eller ungefär vad som helst annat än en faktiskt medicinsk diagnos.
ADHD har kommit att bli en slaskdiagnos, en sophink dit man sopar ner dem som inte riktigt passar in. Det är otroligt dumt, på många vis. Inte minst för att det är lika dumt att behandla den som inte har ADHD som den hade ADHD som det är att behandla den som inte har diabetes med insulin eller den som hör illa med glasögon.
Samtidigt är det en stigmatiserande diagnos. Många föräldrar, och många pedagoger, är beredda att gå väldigt långt för att, som man uttrycker sig, förhindra att barnen ”stämplas i pannan’. Människors sätt att se på en förändras i det ögonblick man talar om att man har ADHD, man sjunker ett par steg i deras aktning och respekten i bemötandet följer med ner. Det är inte ovanligt med kommentarer av antingen den överslätande modellen ”men så upplever ju alla det ibland” eller ”jag är också disträ, jag vet precis hur det kan vara” eller rena ohövligheter som ”jaha, är det det som är fel på dig”.
Det gör mig sorgsen. Ty samtidigt som man kämpar på alla sätt för att hitta andra förklaringar än det där skamliga, så skriker man ut att den som faktiskt diagnosticeras är en Sämre Människa. En Skamlig Varelse. Diagnosen blir, i stället för ett instrument som ger nycklar till hur svårigheterna kan hanteras och styrkorna tas till vara, ytteligare något man måste dölja.
GothBarbie beskriver väl problem som hänger ihop med diagnosen. Det är värt att läsa, och värt att reflektera över hur stigmatiseringen inte får problemen att försvinna, bara gör dem svårare att hantera.
ADHD är en rätt ny diagnos, men det betyder inte att fenomenet är nytt, och inte heller att det var ett mindre problem förr i tiden. Däremot syntes det sannolikt mindre i ett samhälle där färre faktiskt syntes, där den som inte klarade skolan försvann ut i kulissen och lämnades att klara sig själv eller gå under utan att det gjordes något väsen av saken. Att vi faktiskt ser även de besvärliga, krångliga, konstiga, udda, trasiga gör det svårare att låtsas att världen vi lever i är den bästa av världar, och det är inte alls konstigt om den som inte riktigt orkar hantera komplexiteten försöker låtsas att man inte ser, att det kantiga inte finns. Det är inte konstigt, men det är respektlöst och rätt omoget, är det inte?
Maj är en komplex månad. Samtidigt som den innebär slutet på läsåret, slutspurten för många, sista dagars heliga för somliga och triumfvarvet för andra och betygssättningstider, omdömeskonferenser och nationella prov att rätta för lärarkåren så bär den också början till nästa läsår i sitt sköte.
De nya kursplanerna medför ny litteratur, nya moment och i viss mån nytt tänkande kring planering och samplanering. Det finns nya tankar kring det här med nätet och digital teknik i de nya styrdokumenten man måste tänka till kring, samtidigt som man naturligtvis inte kan släppa de kurser som brakar igenom slutskedet för öppna spjäll.
Om ni har en lärare i er bekantskapskrets och denne börjar agera lite irrationellt behöver det inte betyda att personen blivit galen. Det kan bara vara det faktum att det är maj. Var vänlig mot personen, ge den kaffe och rikta in den i ungefär rätt riktning. Det blir bättre.
Sociala medier, skriver Deepedition, är inte längre ”det där nya” utan en del av en medieväv som alla behöver hantera. Behovet av att förklara ”vad det är” har minskat även om det fortfarande finns [...] Det har varit ett stort steg; ett paradigmskifte som förändrat grunden för hur samhället kommunicerar. Sociala medier handlar egentligen ganska lite om teknik utan mycket mer om en ny logik, ett nytt sätt att tänka runt hur vi marknadsför saker, hur vi kan vara sociala och hur vi relaterar till saker i vardagen oavsett om det handlar om företag, organisationer eller våra vänner och bekanta.
Det är svårt att skatta den långsiktiga betydelsen av ett paradigmskifte man är med i. Man står för nära, man får ingen riktigt översiktlig bild och tenderar att överskatta betydelsen av somliga aspekter och underskatta betydelsen av andra. Vi ser det t ex i de delar av skoldebatten där det fokus ligger på specifik utrustning eller enskilda verktyg – man fastnar fortfarande lite där och är inte riktigt redo att se världen på det sätt Deepedition beskriver:
Från att skapa information som är envägsinställd till att börja arbeta med ett kommunikativt tänkande där målet är att låta användarna interagera och vara en del av [kunskapsutvecklingen] genom att sända vidare
Men jag tror det är en övergångsfas.
Det nyförälskade stadiet som tydligt syns i delar av debatten, där en enskild plattforms, ett enskilt verktygs eller en enskild enhets förträfflighet lyfts och framhållet som Framtiden är naturligt. Vi känner igen det från tiden strax innan millenieskiftet när Internet började bli stort även bland icke-nördar, när grafiken och användarvänligheten exploderade och datorer gick från att vara ett specialintresse till att bli vardag – då när hemsideskapare tjänade pengar på att med enkel kod skapa putslustiga hemsidor till individer och företag, när små och slutna communities flammade upp, hypades och sedan slocknade allt eftersom utvecklingen och användarna gick vidare och fler, öppnare och tillgängligare alternativ dök upp.
Skolvärldens smekmånadsfas kommer, tror jag, att kondenseras av det faktum att mycket av det som presenteras med fascinerade utrop är vardagligheter, ibland rent utav ses som aningen gammaldags, i världen omkring. Det finns helt enkelt ett momentum i utvecklingen som inte ens de mest prestigefyllda och traditionstyngda institutioner kan stå emot. Deepedition igen:
Idag börjar vi se hur sociala medier helt enkelt blir en del av det sätt som vi arbetar, det sätt som vi kommunicerar i vardagen. Stålbadet, nyheten och fr a arbetet med att evangelisera är över (bland annat det jag pratade om på min SSMX-session ”Fem år som sociala medieguru”). Det är nu saker kommer att hända, och det är nu arbetet börjar på riktigt.
