Arkiv

Vårdagjämning #mydayjob

Det är vårdagjämning i luften, förväntan, rastlöshet; ivrigt vräker sig blommorna upp genom fjolårslöven, slår ut så det nästan hörs. Råkflockarna diskuterar uppdelningen av trädkronorna högljutt, bygger och tappar en och annan pinne på marken nedanför. Knopparna sväller, på väg att brista, vårskor klapprar mot stenläggning, vårjackor, aningen för tunna i den ännu lite kalla vinden, men så fina, så lätta efter de tunga, byltiga vinterkläderna visas upp

I skolan skiftar eleverna växel, flyttar plötsligt och märkbart sitt fokus från nuet till sedan – de som går ut börjar titta på högskolornas utbud inför hösten, de som har ett eller ett par år kvar tills det är dags att söka tittar också, och hittills tämligen lösa tankar börjar konkretisers som planer inför nästa läsår. Någon funderar över att byta skolan, kanske till en som ligger bättre till, kanske till en som erbjuder något hen saknat på den skolan där hen går nu, hur trivsam den än är, kanske till ett nytt social sammanhang där hen hoppas kunna börja om, skapa sig själv på nytt.

Att tempot ökar beror inte bara på att kurser börjar närma sig slutet, att läsåret snart är över och tiden för att hinna avsluta allt som ska göras, tiden vi har kvar som klasser, som grupper, som elever och lärare tillsammans mot målet, blir allt mer begränsad. Den här livskraften, rastlösheten, ivern spelar in minst lika mycket. Framåt, vidare, uppåt!

Det är vårdagjämningstider.

Vi behöver en hjälte

Where have all the good men gone
And where are all the gods?
Where’s the street-wise Hercules
To fight the rising odds?
Isn’t there a white knight upon a fiery steed?

Var blev alla goda människor av? Vart tog alla gudar vägen? Vem räddar oss när världen blir galen? Är vi utelämnade åt oss själva?

Det är inte det sämsta.

 

)

När du behöver fly…. #blogg100

Jag pratade med en vän om händelsen i Malmö i helgen, om reaktioner (och brist på reaktioner) från allmänhet, politiker, poliser, myndigheter, media etc. Vännen befinner sig i en annan del av Europa, i en av de delar där ekonomin rasat ihop och den politiska kartan blivit alltmer färgad av upprördhet och högerextremism.

Hon sa:

När du behöver fly så är du välkommen att bo på min soffa.

Hon sa det på allvar, förtydligade att innan människor knivhuggs på öppen gata, inför många vittnen, är det många många av de värden vi räknar som demokratiska som fallit. Många lever ännu med föreställningen om Sverige som det egalitära paradiset, förebildslandet där skolan, utbildningen, tekniken, vården, omsorgen om och respekten för människor står högt i kurs.

Men tiden går.

Sverige i dag är ett helt annat land. Det måste vi vara medvetna om. Det är inte dags att fly.

Inte än.

Traditionell nionde mars #blogg100

Jag är nattvandrare. Jag ingår inte i någon trevlig föräldragrupp, har ingen jacka med logga på ryggen, är inte organiserad, jag bara vandrar omkring på nätterna i största allmänhet. I mörkret. Ungefär som många är dagvandrare. Ibland för att jag förflyttar mig från ett ställe till ett annat om natten. Ibland för att jag gillar natten. Det är en annan värld om natten.

Det är en värld som är tommare, vackrare, ofta mer kravlös men också hårdare, kallare och ensligare. Den som är utlämnad är än mer utlämnad om natten. Nu börjar våren komma. Det innebär att allt fler människor rör sig ute om natten. Ofta unga människor, som umgås med andra unga människor. Precis som vi gjorde när vi var unga. Oftast på ett hyfsat hyggligt sätt, de pratar, skrattar, går omkring, umgås. Precis som vi gjorde när vi var unga. Ibland bråkar de. Ibland glömmer de att behandla varandra med respekt, men i de allra flesta fall på umgås de på ett hyfsat hyggligt sätt. Precis som vi gjorde när vi var unga.

Men ibland händer det att de behöver vuxenhjälp. Antingen för att någon råkat illa ut, eller, oftare, för att de vill slippa råka illa ut. Unga människor är nämligen kloka, och har ofta god förmåga att bedöma risker. Inte alltid, men ofta. Det händer t ex då och då att unga flickor ber att få gå en bit tillsammans med mig, för att de tycker det är obehagligt att gå förbi ett gäng, eller ett par unga eller mindre unga män. Eller som nu senast, att de är rädda för den medelålders man i bil som roar sig med att köra långsamt förbi och ropa oanständiga förslag åt dem.

Allvarligt talat, du snubbe i min åldern, vad sysslar du med? Åk hem och ta saken i egna händer, låt unga flickor gå i fred, utan att behöva lyssna på hur du lever ut fantasier med dina ”skämt”, utan att behöva be en gammal tant att eskortera dem. Jag gör det gärna, det är trevligt att prata en stund med unga människor, men det gör inte ditt beteende ok. Jag fotograferade din bil, det vet du, jag använde blixt för att du säkert skulle se att jag gjorde det, och för att flickorna skulle se att jo, så får man göra, men du är gammal nog att veta bättre utan sådana åthutningar.

Skäms, vuxna karl, du är ett äckel när du uppför dig så och det är inte ok.

I går var det den åttonde mars. Internationella kvinnodagen. I dag är det den nionde mars. Det gäller samma krav på respekt och hövligt uppförande mot kvinnor i dag som det gjorde i går.

Frågor på det?

Traditionell åttonde mars #blogg100

Det är den åttonde mars i dag. Internationella Kvinnodagen. Som traditionen bjuder bjuder jag er på Isabel Allendes Tales of Passion från 2007. Det är lika aktuellt i dag.


Internationella Kvinnodagen är viktig. Det är en viktig dag för att påminna oss om att alla kvinnor inte är priviligierade heterosexuella medelklasskvinnor i en trygg västvärld, födda med vaginor och uppväxta med tid, rum och ekonomiska möjligheter att studera. Det är en viktig dag för att påminna oss om att i krig ses civila kvinnor ofta som strategiska mål, eftersom ett av de mest effektiva sätten att bryta ner stridslusten hos en grupp människor är att döda mödrarna. Det är en viktig dag för att påminna oss om att vill vi lyfta ett samhälle ur fattigdom ger det större effekt att utbilda kvinnor. Det är en viktig dag för att påminna oss om att problemet med att det finns pojkar i svensk skola som än i dag lever i föreställningen att de kommer klara sig bra utan utbildning får större uppmärksamhet än problemet att det finns flickor i svensk skola som inget hellre vill än att utveckla sina formidabla intellektuella förmågor, men gifts bort när de inte ens är myndiga.

Vill du ge mig en gåva för att högtidlighålla dagen i dag? Ge mig då möjligheter för mina minsta systrar världen över. Varje dag. Året om.

Premiär för bokcafé på @Hvilan i dag #blogg100 #folkbildning

Snabb uppdatering:

I dag är det dags, urpremiär för den nya traditionen Hvilans Bokcafé äger rum! Efter rektors högtidliga invigning, där det kommer klippas band, hållas litet tal och hälsas välkomna,  har vi glädjen att hälsa premiärgästen Nene Ormes, Malmöförfattare och en av de uppskattade medarbetarna i SF-bokhandeln i Malmö, välkommen. Vi kommer att prata om läsning, om att jobba i och att besöka en bokhandel, om berättelser och om författande, det kommer finnas te, kaffe, något att äta och böcker att låna.

Wiiieeee!

 

Tid och rum, eller Älskade Virginia

I en av kurserna hon läser läste flickvännen nyss underbara Virginia Woolfs A Room of One’s Own och jag blir raskt inspirerad till att plocka fram mitt eget ex och läsa om den jag också. Woolf var klarsynt och insiktsfull, och hon beskriver väl en situation som är lika aktuell i dag som den var när texten skrevs, i en tid inte helt olik vår, trots att den ligger nästan en sekel borta.

The title women and fiction might mean, and you may have meant it to mean, women and what they are like, or it might mean women and the fiction that they write; or it might mean women and the fiction that is written about them, or it might mean that somehow all three are inextricably mixed together and you want me to consider them in that light. But when I began to consider the subject in this last way, which seemed the most interesting, I soon saw that it had one fatal drawback. I should never be able to come to a conclusion. I should never be able to fulfil what is, I understand, the first duty of a lecturer to hand you after an hour’s discourse a nugget of pure truth to wrap up between the pages of your notebooks and keep on the mantelpiece for ever. All I could do was to offer you an opinion upon one minor point–a woman must have money and a room of her own if she is to write fiction; and that, as you will see, leaves the great problem of the true nature of woman and the true nature of fiction unsolved.

Precis som på Woolfs tid finns det kvinnor i dag som har både pengar och utrymme att ägna sig åt att läsa och skriva, men det gäller långt ifrån alla.

Woolfs ord är riktade till studenter, och i just denna text talar hon om fiktion, eftersom det är ämnet hon bjudits in för att tala om. Men hennes ord är lika sanna och viktiga om vi riktar oss till lärare och politiker, och oavsett om vi talar om läsande av skönlitteratur, om studier, om fortbildning, eller grundlig läsning av nyhetstexter behövs utrymme. Utrymme i rum, i ekonomi och inte minst i tid.

För den som är hänvisad till att läsa på stulna stunder – till fikapausen på jobbet, kanske en stund på bussen, vid köksbordet med familjen omkring sig sedan hon serverat maten och diskat undan, sedan hon lagt barnen på kvällen, i tvättstugan medan torktumlaren går, en timme i gryningen innan hon väcker och gör i ordning frukost till sina bröder eller rent av, vilket inte är ovanligt, i smyg på toaletten – är det svårt att få det sammanhang och den tankero som behövs för att sätta sig in i och reflektera över innehållet i mer komplexa texter.

För många unga ogifta kvinnor ligger nämligen ansvaret för att se till att bröderna får frukost, har rena kläder att ta på sig, kommer iväg i tid etc på dem. Oavsett om bröderna är yngre eller äldre. För kvinnor som studerar och har barn i förskoleåldern är det är inte ovanligt att förskoleanordnare har regler om att barnen måste hämtas en specifik tidpunkt efter sista lektionen för dagen. Oavsett om det finns en far till barnen med i bilden eller inte. För många kvinnliga studenter som har barn är det nödvändigt att jobba vid sidan av studierna, ofta jobb i serviceyrken som kräver mycket kraft, fokus och energi.

Det här är inget enskilt familjeproblem, det vet vi, inte sant? Inför den åttonde mars, låt oss fundera över vad vi alla kan bidra med för att skapa utrymme, i tid och rum och ekonomi, för alla dessa unga kvinnor att läsa.

Mördande reklam

Närodlat. Visst låter det fint. Genuint, liksom, tryggt, pålitligt ger det oss bilden av en omsorgsfull bonde som odlar sin nedärvda mark, skördar stora, saftiga grödor och kör sin skörd till marknaden. Precis sånt som vi vill ha, så som vi vill ha det. Svenskt.

Låter det som. Men i själva verket ser verkligheten inte alls alltid så idylliskt Bullerbyhemtrevlig ut.

Jag serverades en gång quornfiléer under etiketten närodlat. Tydligen är begreppet elastiskt nog att räcka minst till England.

Ty det är vad närodlat, närproducerat, lokalproducerat etc betyder. Att försäljaren vill att konsumenten skall få en känsla av tillhörighet, ja rent av familjärt, låta denna känsla styra och välja att handla produkten, just denna, närproducerade produkten i stället för den där ekologiska fairtradeprodukten från t ex Bolivia. Och det är vad LRF, lobbyorganisationen för den svenska lantbruksindustrin, vill att konsumenten skall göra, låta känslorna styra, eftersom det gynnar LRFs medlemmar.

Närodlat är helt enkelt en lyckad slogad, lanserad vid precis rätt tidpunkt.

Lyckad, men tom. Till intet förpliktigande.

De varor som presenteras för dig som konsument under etiketten närodlade är förmodligen odlade någonstans i Sverige. Oftast. Men hur, det säger etiketten inget alls om. Är de biodymaniska, ekologiska eller gödslade med självlysande kemikalier? Det får du ingen information om. Bara en luddig, mysig känsla i magtrakten.

Sådär som en lyckad marknadsföringskampanj vill att du ska känna dig.

I en slagdänga från den tid när slagdängor helt utan ironi benämndes slagdängor sjunger Ulf Peder Olrog om hur allting går att svälja med mördande reklam, även lagom söt konserverad gröt.

 

 

I dag märks den konserverade, lagom söta, gröten med etiketten närodlat. Det krävs att konsumenten är smartare än marknadsföringen och handlar med hjärnan i stället för känslorna om hen vill vara säker på att slippa bara vassla och sågspån och få med sig den gröt som odlats långsiktigt hållbart hem i stället.

Året var 2014

I natt drömde jag att jag återvände till 2014. Våren kom tidigt det året. I vissa delar av världen sades det att det var den tidigaste våren på 270 år.

Vid det laget hade vi i viss mån blivit lätt blasé inför de väderfenomen som drabbade olika delar av världen – stormar, översvämningar, krympande polisar, tinande tundror, havsvågor som slog saltvatten långt in över land med alla de konsekvenser för odlingsmöjligheter och färskvattentillgång det innebär. Mediarapporteringen om dessa fenomen, och konsekvenserna, hade börjat anta en bedrägligt vardaglig ton, sommarstugetomter som halverades när stranden plötsligt försvann ut i havet väckte inte längre mycket mer uppmärksamhet än människor som kanotpendlade till jobbet via det som veckor innan varit en traditionell bilväg. Kanske var det därför så många fortfarande kunde ta så lätt på utvecklingen?

I Sverige och många andra delar av världen var infrastrukturen Internet sedan två decennium en del av vardagen. Smartphones var inte längre en sensation och att sälja in nya modeller krävde smarta marknadsstrategier, Sociala media var lika självklara mötesplatser som torg och de där vallfärdsvägarna som fortfarande finns i alla samhällen, där ungdomar vandrar kväll efter kväll, umgås, träffas, pratar med varandra, bygger bräckliga begynnelser till det som skall komma att bli framtida nätverk och samhällsstrukturer. Nätverken och samhällstrukturerna byggs på de digitala mötesplatserna också, i lika hög grad men i en annorlunda geografisk form. Mer vidsträckt, i både tid och rum, men lika betydelsefull och lika stabil.

Trots detta behandlades det här med Internet och datorer fortfarande som nymodigheter i många svenska skolor den här våren.  Det talades utan att reflektera över att det skulle kunna vara något udda om hur lärare inte använde datorer, alla skolor var inte digitalt utrustade, många elever saknade tillgång till datorer och möjlighet att koppla upp sig, trots att wifi-tekniken redan hade kommit långt och de nya landvinningarna befann sig alldeles om hörnet. I retrospekt är det kanske svårt att föreställa sig en skola där det inte sågs som ett stort problem att alla lärare faktiskt inte behärskade denna enkla teknik, och inte heller under två hela decennier sett till att ta tillvara de möjligheter att lära sig som stått till buds i form av studiecirklar, kurser, fortbildningar och eget experimenterande. Men så var det faktiskt.

2014 var ett valår. Ett ödesår i ett Europa där ekonomin svajade, där nationalistiska partier växte sig allt större i takt med människors oro och rädsla, där mänskliga fri och rättigheter inte sågs som något självklart, utan något att förhandla om, men också ett år då alltfler kom till insikten att demokrati och frihet inte är något att ta för givet, utan något som måste erövras, om och om igen, varenda dag.

När jag vaknade drog jag efter andan. 2014 – det var ett intensivt år, ett år då mycket förändrades, på gott och ont, förändringar som vi ser spåren av långt in i framtiden.

Det här är min röst

OS i Ryssland är över, elden har slocknat och idrottarna har åkt hem, mer eller mindre nöjda med sina prestationer. Många gjorde viktiga insatser, och andra valde att låtsas att idrott inte alls är politik. Vilket det givetvis är, ofta en arena där det finns minst lika stor, och ibland rent av större möjligheter att göra intryck än i plenisalar. Ty framgångsrika idrottare är offentliga personer, och som alla offentliga personer, utan undantag, förebilder.  Deras agerande påverkar hur människor som beundrar dem och ser dem agerar.

Att vara en offentlig person innebär mer än att vara en person som blir igenkänd även när hen handlar grönsaker i snabbköpet. Det innebär att vara en person med en plattform, en person vars röst hörs högre och längre än den person som inte har denna plattform. Det innebär större genomslag för allt som sägs, och det innebär att tystnaden från det som inte sägs blir mer bedövande.

Många människor i Ryssland lever i utsatta situationer där morgondagen är osäker. För den som blir ljuvligt kär i en person av samma kön som hen själv är situationen alarmerande. Det här vet vi, allesammans, och vi vet att det inte bara är i Ryssland. Det är bättre på många håll, och det är ännu värre på många andra håll. Det gör inte situationen i Ryssland mindre viktig att uppmärksamma. Men tystnaden från den svenska OS-truppen var gravlik. I Aftonbladet skriver Rickard Söderberg, själv mycket väl medveten om både vilka risker och vilket ansvar det medför att som offentlig person ta ställning:

Jag träffade Pussy Riot för några veckor sedan på Gaygalan, där bland annat Emma Green vann priset som Årets hetero för sitt mod att ta ställning för kärlek. Att dansa med dem var en av de stunder i mitt liv när jag blivit som mest starstrucked.

Ni hade möjlighet att dansa med dem. I Sotji. Skydda dem och stödja deras kamp för vår frihet, när polisen piskade dem.

Var var ni?

Har ni inte fantasi så det räcker, glid bara in på närmaste köpcentrum, köp fem olika nagellack och kopiera en svensk världssuccé. Det behöver inte vara en Black power-gest på prispallen, men ni hade behövt göra något när ni klivit ner från densamma.

Istället demonstrerar de allra flesta en beklämmande tystnad och blickar som tittar åt ett annat håll. För att vara aktiva är det inte särskilt mycket aktivist i er.

Och nu är det för sent. Media har åkt hem. Elden är slocknad och ett människofientligt mörker sänker sig återigen över Rysslands feminister, aktivister och HBT-personer. Mänskligheten kommer att göra som vi gjorde med OS i Kina – fortsätta se mellan fingrarna.

Vi kan fortsätta se mellan fingrarna. Eller vi kan använda oss av den röst vi har, var och en av oss, och göra skillnad.

Den kanadensiske poeten Shane Koyczan, som medverkade vid OS-invigningen i Vancouver 2010, uttrycker det så väl:



When you stand up to be counted.

Tell the world, “This is my voice, There are many like it, but this one is mine”.