Internet i hjärna

Hanna Fahl i DN sätter ord på många av mina känslor inför den alltmer kroppsnära teknikutvecklingen:

oavsett hur just Googleglasögonen kommer att lyckas, så är det uppenbart att vi är på väg mot en mer kroppsnära teknologi. Telefonen används redan nu av många som en extra hjärnlob, den är ständigt närvarande och instinktivt intensivt saknad när den är borta, och nästa naturliga steg är integrerad och ”bärbar” teknik. Och glasögonen har väckt frågor både kring integritet och sociala koder. Ett av försäljningsargumenten för glasögonen är att de innehåller en röststyrd kamera, ständigt redo att mer eller mindre osynligt filma det bäraren ser.

En värld befolkad av miljontals osynliga kameror (kanske dessutom kopplade till programvara ägd av företag som Google vars hela affärsidé är att samla data om oss och använda för riktade annonser) känns för många som en obehaglig utveckling. Det ständiga telefon­pillandet som irriterar många kan också nå en helt ny nivå när man aldrig kan vara säker på att den man pratar med inte parallellt omärkligt twittrar om en eller gör en snabb personuppgiftsökning.

Samtidigt är tanken på fördelarna som ett mer kroppsintegrerat och lättstyrt internetgränssnitt kan innebära rent svindlande. De senaste årens stora buzzword ”augmented reality”, förstärkt verklighet, fungerar egentligen inte fullt ut förrän vi verkligen konstant har en skärm eller projektionsyta framför ögonen – men då kan allt vi ser förses med informationslager. Kartor, fakta, instruktioner. Olika typer av hjälpmedel och stöd för funktionsnedsatta. Vi kan få hjälp att se farliga situationer i trafiken. Spel-, konst- och underhållningskulturen kan få nya dimensioner.

Ni hör mig ofta tala om min Blackberry som min tredje hjärnhalva, som mitt arbetsminne med sina ständiga påminnelser från kalendern, bilder, noteringar, klipp och internet vid mina fingertoppar. För mig har detta tekonolgiska utvecklingssteg inneburit en veritabel revolution – så länge batteriet har kraft är det besvärande handikapp ett ofungerande arbetsminne medför i jämförelse knappt märkbart, och jag känner mig som en varelse i princip likvärdig människorna omkring mig. Efter att ha levt större delen av mitt liv ständigt medveten om att jag glömt många viktiga saker som kommer göra många människor besvikna, ledsna och arga, utan att ha en aning om vad ständigt veta att så är fallet, är det en lättnad jag knappt kan beskriva i ord.

En och annan av er har också hör mig säga att jag utan en sekunds tvekan ställer upp som försöksperson den dagen de faktiskt börjar implantera smartphoneteknologi i huvudet på människor. Somliga har tagit det som ett skämt, andra som ännu ett utslag av det som gör mig till en avvikare (jodå, så otvunget uttrycker sig vuxna människor om varandra ibland när de uppfattar sig i tryggt överläge, utan att för ett ögonblick reflektera över att de små krukorna också har ögon och internetuppkoppling), eller rent av något ännu värre. Somliga småskrattar osäkert, och eftersom jag har väldigt svårt att läsa kroppspråk och mimik är jag osäker på om det är ett uttryck för att de inte kan avgöra om jag skämtar eller menar allvar, eller om det handlar om att jag skrämmer dem. Jag hoppas på det första, medan möjligheten att det är det andra alternativet gör mig lite sorgsen.

Och så finns en aspekt till som gör mig sorgsen i sammanhanget – medan jag och andra ser Google Glass som en primitiv version av det som kommer inom kort hör jag, snart tjugo år efter att Internet blev allmänt tillgängligt, tala om digitala verktyg som ”något nytt”, i kontrast till det ”vanliga”, det ålderdomliga man själv växte upp med som nu börjar bli allt ovanligare. Jag hör människor i pedagogiska befattningar i svenska skolor tala om mellansteget läsplatta, ett smått förtjusande mellansteg, men icke desto mindre ett mellansteg som redan börjar vara passerat, som ”framtidens teknologi” medan de framsteg som görs nu avfärdas som ”leksaker”. Det är lite olyckligt, är det inte?

#letsdance och genustraditionerna

Jag känner mig fortfarande som nybörjare på området TV-tittande, och har ännu inte nått nivån där jag utan att mycket medveten planering och larm i kalender kan hålla den strikta rutin som krävs för att följa tablå-tiderna. För att befästa de färdigheter jag lyckades erövra under de svenska uttagningarna till ESC och inte tappa dem innan själva eventet som sådant nästa lördag, den artonde, följer vi, som jag nämt tidigare, Let’s Dance på Tv4.

En av de stora poängerna med att se programmen när de faktiskt sänds är att man ser det tillsammans. Tillsammans med dem man rent fysiskt är tillsammans med, och tillsammans med alla de som ser det och pratar om det på Twitter, på Facebook. på Tumblr och andra sociala event, så jag finner med glädje att det är mödan värt att planlägga.

Varje vecka lyfts i samtalen på sociala media funderingen kring det här med den väldigt ensidiga könsfördelningen bland dansparen, och svaren från @tv4 är ibland lite kryptiska. Häromveckan förklarade de till exempel att det rör sig om en tävling, och man därför inte kan ha samkönade par. Det är väldigt svårt att formulera sig på bara 140 tecken, så det är fullt möjligt att man menade något helt annat än det som faktiskt blev sagt, men jag får ända ett intryck av att det helt enkelt handlar om att man är rädd om annonsinkomsterna och tror att annonsörerna inte alls är redo för samkönade par ännu.

Jag tror de är redo. Jag tror publiken är redo också. Kanske skulle delar av publiken bli lite förvånade först, det skulle bli diskussioner, artiklar, insändare och ruckade världsbilder. Och det är inte dåligt, i synnerhet inte för den som önskar uppmärksamhet. Och det gör annonsörerna. Jag tror dessutom att det skulle ta de flesta av de förvånade tittarna max två program att upptäcka att samkönade par är minst lika förtjusande att se på när de dansar som mixade par.

Se här, t ex:

 

Avvikaren

I den soldyrkande kulturen som präglar samhället är det inte självklart enkelt att vara skuggvarelse. Solkulten präglar i hög grad stadsplanering och arkitektur, med altaner, balkonger och uteplatser placerade i direkt söderläge när så är möjligt, med öppna torg, uteserveringar och promenadstråk där man ofta är tvungen att ta sig igenom stora områden direkt exponerade för solen, och för att kunna delta i sociala aktiviteter som t ex att dricka kaffe tillsammans behöver man vara beredd på att denna äger rum i direkt solljus, och att detta betraktas som en källa till glädje.

Jag är den sortens varelse som är mycket besvärad av solen. Det intensiva ljuset ger mig ungefär samma reaktion som stickande kemikalier, tårarna rinner, det sticker, ögonen blir röda och besvären håller i sig långt efter att jag kommit undan, och jag reagerar allergiskt med sveda, utslag och klåda i dagar efteråt när huden exponerats för länge och för direkt. Värmen påverkar min kognitiva förmåga, och gör att mitt minne fungerar till och med sämre än vanligt. Men med hjälp av relativt enkla medel går det att hantera situationen, och många gånger kunna röra sig i samhället nästan lika enkelt och obehindrat som den trägnaste soldyrkare.

Med hjälpmedlen på bilden, dvs portabel skugga, portabelt dunkel som är vilsamt för ögonen, en tredje hjärnhalva som larmar och påminner mig om allt det min hjärna inte alls klarar av att minnas när yttertemperaturen börjar närma sig svårhanterliga nivåer (dvs går över tjugo grader), gärna i kombination med spf 50 och täckande kläder, går det att röra sig i vardagen tillsammans med andra nästan utan problem.

Tänk ändå vilket privilegium det kan vara att leva i en miljö där avvikande beteende accepteras, eftersom människorna omkring en förstår att man gör det man gör för att fungera i sammanhanget, inte för att reta eller provocera sin omgivning.

Resvägen

Jag pratar mycket om hur det är vägen som är mödan värd, och nu ger mig Nyhetsmorgon på tv4 informationen att pendlares hälsa ofta är sämre än de har kortare resväg. Samtidigt ger en resa till Linköping den 25 april mig anledning att än en gång fundera över det här med resor i allmänhet, och restid i synnerhet.

Dels funderar jag över den undersökning Nyhetsmorgon hänvisar till – vad säger den egentligen? Det handlar om pendlare som pendlar mer än 4,8 mil per dag, berättar programmet, och jag undrar:

hur reser de? Sitter de bekvämt med utrymme att ställa ifrån sig väskor och kassar eller står de varligt balanserande, bärande på sitt bagage i överfulla, ryckiga, slitna tåg utan luftkonditionering? Kan de lita på tidtabellen eller lägger förseningar och risken för missade anslutningar på stressmoment? Passar turerna ihop vid byten eller får de långa väntetider vid blåsiga hållplatser? Är turtätheten tillräcklig för att ge utrymme för flexibilitet?

Och så funderar jag på hur vi ser på det här med restid. Somliga ser på restid som ett nödvändigt ont, något man får göra det bästa av,  andra ser det i första hand som social tid och en möjlighet att lära känna nya människor. Ytterligare andra ser det som arbetstid, och jag ingår mest i den senare gruppen. Jag tycker om att åka tåg, av många orsaker, och trivs lika bra på de äldre tågset t ex Veolia använder som i X2000. En av dessa orsaker är hur en tågresa erbjuder ett legitimt tillfälle att isolera sig och försjunka fullständigt i saker – arbete, läsning, film, tv-serie, musik eller vad man nu föredrar – utan att betraktas som osocial. En annan är den miljöaspekt jag ständigt tjatar om. Tänk ändå om det i vårpropositionen presenterats en jättesatsning på järnvägen, med nya spår, dubbelspår och nya linjer parallellt med den satsning på kulturen vi inte heller fick….

Lördagstv

Lördageftermiddagar i ett hushåll där det bor en TV erbjuder ett oväntat rikt utbud. Från Agenda via Vetenskapens Värld har jag nu hamnat hos Jessica Gedin i Babel, och har därefter K-special om Google och det litterära världsarvet att se fram mot. Agenda och K-special är nya för mig, och jag njuter fullt ut av den fantastiska möjligheten det innebär att får del av alla dessa berättelser, tankegångar och perspektiv så enkelt.

Ja, jo, det är klart jag befinner mig i det nyförälskade stadiet, sinom tid kommer den storögda fascinationen ersättas av vardagens självklarhet, därför skriver jag ner det här så att jag ger mig själv en chans att faktiskt minnas hur jag såg det.

Det sänds mycket ointressant, mycket tycks handla om att fylla ut tiden och locka tittaren att sitta kvar till nästa reklampaus. Det tycks finnas vissa standardkoncept som upprepas med små variationer, precis som i andra delar av världen. Och precis som i andra delar av världen finns där intressanta, spännande, vackra, stimulerande, utmanande platser att upptäcka och utforska.

Idolbild

En helt ny värld

Visst kan den kännas svindlande överväldigande stor och svåröverblickbar ibland, den nya världen som ligger framför våra fötter. Så många olika sorters människor, så många olika kulturer, stilar, vanor, koder, tankesätt, världsbilder som möts, flätas ihop, snor sig om varandra, trasslar ihop sig till nystan ibland och bildar nya, oväntade mönster. Oväntat, ovant och hisnande spännande.

Jo, jag vet, ibland är jag nästan besvärande förändringspositiv, men nog är den rätt fin, den här nya världen?


Jodåsåatte….

Nu har vi också

Det är svårt att fotografera saker som reflekterar blixten

Så nu kan jag äta frukost till Nyhetsmorgon om morgnarna (om jag kommer ihåg det), se programmet Debatt till twitterflödet, ja, jag känner hur min populärkulturella bildningsnivå stiger bara av att den står där. På fredag får Maria Montezami dansa på en stor skärm, och i maj ser vi ESC utan att kisa.

Jag är med på banan!

Utvidgar vårquesten med #Letsdance

Jag har  beslutat att utvidga min vårquest, i väntan på maj och ESC-final och glitter, glamour och festligheter följer jag Let’s Dance på tv4. Bland annat för att jag är smått bedårad av ljuvliga Maria Montezami, dels för att det är ju jättekul med glitter på TV ju!

I dag är första avsnittet, och allt är ungefär som jag hade förväntat mig – de manliga jurymedlemmarna turas om att vara uppmuntrande och rätt konstruktivt kritiska, den kvinnliga är varm, uppmuntrande och hela juryn glittrar trivsamt. Musiken är såhär i början (för det blir väl bättre när de blir varmare i kläderna?) rätt seg, men man har gjort vad man kan för att pigga upp det med låtval. Dansparen är söta och charmerande, det är massor av färger, glitter och paljetter, och somliga, om än inte alla, såklart, dansar faktiskt riktigt bra redan såhär i första programmet.

Men…  för så klart finns en men, är det inte lite enformigt med bara pojke-flicka-par? Jag hade tyckt det var roligare med ett eller annat samkönat par också. Inte av politiska orsaker, utan bara för att det är rätt läckert det också.

Fundera på saken, tv4?

Obildbara?

I en präktigt bekymrad artikel i DN läser vi att det är kört, vi kan lika gärna ge upp. Det spelar ingen roll vad vi gör, fläskar på med resurser, specialpedagoger, frontline teknologi – det som avgör om elever kan lära sig något eller inte är vilken familjebakgrund de kommer ifrån.

Men varför är det så? DN har genomfört en omfattande datakörning och studerat vad som döljer sig bakom de negativa siffrorna. Vår analys visar att varken ökat anslag, fler behöriga lärare eller högre personaltäthet har någon som helst betydelse för elevernas prestation. Detta är faktorer som Skolverket använder som kvalitetsindikatorer, men som åtminstone inte biter på problemen med fallande skolresultat.

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet.

Inte heller antalet specialpedagoger på en skola spelar någon roll för elevernas resultat, enligt DN:s genomgång. Problemen med fallande skolresultat är i stället kopplade till segregation. Det finns ett mycket starkt samband mellan snitt­resultaten på de nationella proven i årskurs nio och den genomsnittliga utbildningsnivån bland elevernas föräldrar på skolan. Även arbetslösheten i den aktuella kommunen har stor betydelse för resultaten.

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson.

Om den genomsnittliga utbildningsnivån bland föräldrarna på skolan sjunker över tid eller om arbetslösheten ökar i ett område, försämras i de flesta fall även elevernas resultat. Det finns även ett statistiskt samband mellan hög invandring och sämre provresultat. Med invandring avses andel barn som är födda utomlands eller där båda föräldrarna är födda utomlands.

Men vänta nu ett ögonblick. Vad är det de säger egentligen? Att människor från vissa klasser, etniska och kulturella bakgrunder helt enkelt inte kan lära sig lika mycket som människor från andra klasser, etniska och kulturella bakgrunder?

Ursäkta mitt språkbruk, men vilket jävla skitsnack!

Klass, etnisk bakgrund, socioekonomiska förhållanden, sociokulturella förhållanden etc förutsäger elevs möjlighet att förstå och lära sig saker och ting i lika liten grad som färgen på elevens tröja.

Vi läser igen, och bortser nu från journalistens fria tolkning av statistiken och byråkratens värdebaserade tyckande i slutet. Vad säger den forskare som faktiskt får uttala sig i artikeln? Jo:

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet [min fetstilsmarkering]

och

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson [min fetstilsmarkering]

Att de socioekonomiska faktorerna återspeglas i skolresultaten är en konsekvens av ett segrererat skolsystem. Ett symptom, inte en orsak. Eleverna är minst lika kapabla, lika smarta, lika kreativa, lika bildbara, lika begåvade, lika vetgiriga, lika nyfikna, lika intresserade av sin omvärld i fattiga områden som i rika. Ingen skillnad.

Barn i fattiga områden äter ofta sämre mat hemma än barn i medelklassområden, de bor trängre än barn i medelklassområden, de har mindre stimulerande utomhusmiljöer än barn i medelklassområden, föräldrarna har ofta sämre möjlighet att hjälpa dem med hemläxor än barn i medelklassområden. Absolut. Men det är bara yttre förutsättningar.

Barn i fattiga områden är inte mer korkade. De är inte mindre ambitiösa. De vill inte mindre.

Tvärtom.

Så problemet ligger någon annanstans. Hur ser egentligen den undervisning de får, från förskolan och uppåt, ut? Får de lära sig att gå i skolan? Får de lära sig att lära sig? Får de lära sig det skolans styrdokument garanterar dem att de ska få lära sig i skolan?

Eller hänvisas de till en skolan som bemöter dem som stackare som behöver tas om hand? Som svagbegåvade utan möjlighet att lära sig uppföra sig i sociala sammanhang?

Jag har inte forskat på saken, och jag påstår inget. Jag bara ställer frågan.

Köttersättning

Det var Earth Hour igår. Det är inte den timmen då man släcker lampor, myser i skenet från levande ljus innan man tänder igen och fortsätter som innan. Det är en symbol som förpliktigar:

Nu är kl 21.30. We did it. Vi hade vår Earth Hour tillsammans.

Fint. Att göra saker tillsammans är oftast fint.

Well. NU börjar jobbet.

Earth Hour är ju, som sagt, en symbol. En signal vi skickar till våra politiker, varandra och oss själva att vi vet om att jorden är sårbar (läs: dödligt sårad) och att vi är beredda att göra något för att läka den. Eller iallfall rädda den ifrån att dö inom några decennier.

Få kan göra allt, men alla kan göra något.

Att släcka under Earth Hour är inte något. Det är att visa att man nu tänker göra något när vi tänder igen.

Nu. Kl 21.30 börjar detta nu.

Om Earth Hour inte efterföljs av en livsstilsförändring var den i onödan. Då skickade vi fel signal. Då skickade vi signalen att vi inte vill göra något av värde. Bara symboliskt som inte är så besvärligt.

Och jag kommer, inte helt osökt, att tänka på en fråga jag glädjande nog får allt oftare: Vad ersätter du köttet med? Den ställs alltid, utan undantag, i en vänligt, nyfiket undrande ton.

Det handlar sällan om protein eller näringsämnen, utan om hur man faktiskt komponerar en måltid där det som upplevs som grundpelaren saknas. Det här med vegetarisk mat är fortfarande ett okänt område för många, och för den som av födsel och ohejdad vana tänker ‘kött med något till’ när hen tänker mat är frågan fullständigt logisk.

Det erbjuds många köttsubstitut, korvar, biffar, färser, smörgåspålägg etc och jag är övertygad om att de är smakliga och i många fall kan fungera som en slags motsvarighet till nikotinplåster för den som inte riktigt vet hur hen ska orientera sig vidare från alla de köttraditioner som omger oss. Men jag vet faktiskt inte. I en stor andel av de lättlagade vegetariska matvaror som erbjuds i frysdiskar runt om i landets butiker är vetegluten en stabil bas, mycket är panerat för att ge en välbekant stekyta, och så var det med den saken för min del.

Så mitt svar är ‘Det gör jag inte’.

Jag söker inga köttersättningar, eftersom kött inte är en del av mina mattraditioner och inte lämnar något hål att fylla. Jag väljer inte det vegetariska alternativet, utan jag väljer mat. Helt vanlig mat. Vitaminer, mineraler, proteiner, kryddor och smaker, färger och dofter.

Och jag är uppriktigt glad att få frågan! Det visar på nyfikenhet och en vilja att veta, ett steg mot den livsstilsförändring mindre kött innebär, den som verkar stor och svår men egentligen är väldigt enkel när man väl hittat ingången.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 2 285 other followers