Tändaren

Tänk om grälet i själva verket handlade om grundläggande saker och var betydligt mer ödesmättat än jag hade förstått. Kanske var det början på något större och omvälvande. Kanske var det en ingång och i dess förlängning fanns Kumikos alldeles egna värld, en värld helt okänd för mig. Jag föreställde mig den som ett stort, mörkt rum. Jag befann mig i detta rum och höll i en liten tändare. Det enda jag kunde se med hjälp av tändaren var ett ynka litet hörn.

Som jag nämnde häromdagen har jag äntligen börjat läsa Murakamis Fågeln som vrider upp världen, och vips, redan på sidan 44, snubblar jag över passagen jag citerar här. Vi har, bland annat hos Mats, pratat lite om vad vi egentligen vet om människor vi upplever oss känna mer eller mindre väl. Murakamis liknelse med det mörka rummet och tändaren ger en annan vinkel än det lite kliniska Johari fönster. Även om vi med en mycket liten tändare kan vi, om vi får tillräckligt mycket tid på oss, utforska det mörka rummet bit för bit. Vi kan belysa hörn efter hörn, våga oss ut i mitten av rummet och se vad som finns där, och rent av få en känsla av att vi har en uppfattning av helheten.

Ändå har vi ingen aning om vad som faktiskt rör sig utanför vårt lilla upplysta område. Vi måste återvända till hörn vi redan utforskat för att veta om de förblivit som de var när vi besökte dem, vi kommer att finna att saker förändrats, försvunnit, tillkommit, och vi kommer aldrig att lyckas belysa varenda liten del av det mörka rummet. Dels för att det är lätt att tappa orienteringen lite i mörker, dels för att vi faktiskt inte vet hur stort det är, hur högt det är i tak, om något gömmer sig däruppe, om här finns dörrar in till ytterligare hemliga rum vi inte vet om etc.

Men med vår lilla tändare kan vi få syn på mycket privata saker, och hur vi behandlar dessa privata saker är rätt avgörande för hur relationen till personen vars hemliga rum vi utforskar utvecklar sig.

Don’t Panic!

Det är den 25 maj i dag, den internationella handduksdagen. Betydelsen av en handduk kan inte underskattas, och i the Hitchhiker’s Guide to the Galaxy lär vi oss följande:

A towel, it says, is about the most massively useful thing an interstellar hitchhiker can have. Partly it has great practical value. You can wrap it around you for warmth as you bound across the cold moons of Jaglan Beta; you can lie on it on the brilliant marble-sanded beaches of Santraginus V, inhaling the heady sea vapours; you can sleep under it beneath the stars which shine so redly on the desert world of Kakrafoon; use it to sail a miniraft down the slow heavy River Moth; wet it for use in hand-to-hand-combat; wrap it round your head to ward off noxious fumes or avoid the gaze of the Ravenous Bugblatter Beast of Traal (such a mind-bogglingly stupid animal, it assumes that if you can’t see it, it can’t see you); you can wave your towel in emergencies as a distress signal, and of course dry yourself off with it if it still seems to be clean enough.

Happy Towel Day!

Cirklat färdigt

Jag lovade, tycker jag mig minnas, ett par ord när jag läst ut Cirkeln. Det gick raskt, det är en enkel, snabbt berättad historia som håller sig till ett spår, lite spännande om än tämligen platt, bitvis väldigt förutsägbar och aningen överberättad.

Jag tror att jag skulle uppskattat den i hög grad när jag var i de tidiga tonåren. Boken ger spännande inblickar i vad det kan innebära att gå på gymnasiet, den väjer inte för aspekter som droger, alkohol och sex men tar också upp ämnen som mobbning, utanförskap, att passa in, och hur ens bild av en människa ändras när man lär känna denna.

I dag hamnar den, hoppas jag, i en annan bokhylla än min, och hittar förhoppningsvis nya läsarögon som uppskattar den.

Nycklar i ordkunskap

Språket innehåller ibland användbara nycklar till möjligheten att konkretisera aspekter som kan upplevas som väl abstrakta i vardagen. Att förstå orden, veta var de kommer ifrån och lite om i vilka andra sammanhang man kan komma att stöta på dem öppnar den dörr som förståelsen av det fenomen som begreppet som sådant beskriver är. Ju fler sådana dörrar vi kan öppna, ju lättare blir världen att överblicka, och ju bättre blir vi på att hantera okända fenomen.

Låt mig förtydliga min poäng med två enkla exempel:

Hetero – ordet kommer från grekiskan, där det helt enkelt betyder olika, annan

Vi hittar det till exempel i kemin, i begreppet heterogen blandning, en blandning av det slag där ämnena blandas utan att bilda en ny enhet. Det går fortfarande lätt att urskilja de olika ämnena. Prova t ex att blanda olja med vatten. (Använd gärna ekologisk olja i experimentet.)

Homo – ännu ett ord från grekiskan, där det betyder lika, alltså motsatsen till ordet vi pratade om ovan.

Även här hittar vi ordet i kemin. En homogen blandning är en blandning där de olika ämnena inte går att urskilja, utan tillsammans bildar en ny enhet. Prova t ex att blanda socker med vatten. När du rört en stund ser du inte längre sockerkristallerna, men du kan tydligt känna smaken av det i vattnet.(Använd gärna ekologiskt socker i experimentet.)

Inte så svårt, hoppas jag? Ni hänger med? Bra.

I vardagsspråket används de två orden ofta för att tala om och kategorisera sexuell preferens.

En heterosexuell person är en person som i huvudsak attraheras av och förälskar sig i personer av ett annat kön än personen själv. Inte alla personer av motsatt kön, mycket få heterosexuella män går t ex och förälskar sig i varenda kvinna de möter, och lika få heterosexuella kvinnor går sannolikt och förälskar sig i varenda man de möter, men när den heterosexuelle personen förälskar sig eller attraheras av en annan person är denne som regel av ett annat kön.

En homosexuell person är en person som i huvudsak attraheras av och förälskar sig i personer av samma kön som personen själv. Inte alla personer av samma kön, det är lika få homosexulla män som förälskar sig i varenda man de möter som i exemplet ovan, och detsamma gäller homosexuella kvinnor. Men när den homosexuelle personen förälskar sig eller attraheras av en annan person är denne som regel av samma kön.

Alla människor är inte begränsade till att i huvudsak finna det ena eller det andra könet attraktivt. Bisexuella (det lilla prefixet bi betyder två) personer attraheras av och förälskar sig i personer av både samma kön som personen själv, och personer av annat kön. Inte heller bisexuella går som regel omkring och förälskar sig i varenda människa de möter, men när den bisexuelle personen förälskar sig eller attraheras av en annan person är denne som regel av ett eller annat kön. Oftast.

Om det är så att ni upplever detta som ett provocerande eller besvärande ämne att reflektera kring rekommenderar jag er att ägna en stund åt att fundera kring vad detta kan bero på. Det kan vara så att ni lider brist på oxytocin. Det går att råda bot på.

*kram*

Om natten

I Skåne är sommarnätter mörka. För mig som växt upp längre norrut är det ett ständigt fascinerande fenomen. Inte bara går solen grundligt ner och försvinner bakom horisonten, det blir riktigt mörkt, himlen blir svart och stjärnklar samtidigt som natten är lika vilsamt sval och ljuvlig som de ljusa sommarnätterna längre norrut.

Sommardagar ställer krav, som ett eko från bondesamhället, om att ”ta vara på solskenet’, om allt man måste hinna med innan hösten kommer, allt det som inte är möjligt under de långa, mörka höst och vinterkvällarna så många svenskar fruktar.

Sommarnätterna är av en annan sort.

.

Det här med ADHD

Det debatteras än en gång friskt kring huruvida ADHD faktiskt finns, och om det i så fall överdiagnosticeras, om inte de här barnen egentligen skulle kunna klara skolan om bara lärarna bemöter dem rätt, om det månne inte egentligen handlar om att de aktuella barnens hemsituation är sådan att de blir som de blir, om det kanske snarare beror på socker eller färgämnen eller ungefär vad som helst annat än en faktiskt medicinsk diagnos.

ADHD har kommit att bli en slaskdiagnos, en sophink dit man sopar ner dem som inte riktigt passar in. Det är otroligt dumt, på många vis. Inte minst för att det är lika dumt att behandla den som inte har ADHD som den hade ADHD som det är att behandla den som inte har diabetes med insulin eller den som hör illa med glasögon.

Samtidigt är det en stigmatiserande diagnos. Många föräldrar, och många pedagoger, är beredda att gå väldigt långt för att, som man uttrycker sig, förhindra att barnen ”stämplas i pannan’. Människors sätt att se på en förändras i det ögonblick man talar om att man har ADHD, man sjunker ett par steg i deras aktning och respekten i bemötandet följer med ner. Det är inte ovanligt med kommentarer av antingen den överslätande modellen ”men så upplever ju alla det ibland” eller ”jag är också disträ, jag vet precis hur det kan vara” eller rena ohövligheter som ”jaha, är det det som är fel på dig”.

Det gör mig sorgsen. Ty samtidigt som man kämpar på alla sätt för att hitta andra förklaringar än det där skamliga, så skriker man ut att den som faktiskt diagnosticeras är en Sämre Människa. En Skamlig Varelse. Diagnosen blir, i stället för ett instrument som ger nycklar till hur svårigheterna kan hanteras och styrkorna tas till vara, ytteligare något man måste dölja.

GothBarbie beskriver väl problem som hänger ihop med diagnosen. Det är värt att läsa, och värt att reflektera över hur stigmatiseringen inte får problemen att försvinna, bara gör dem svårare att hantera.

ADHD är en rätt ny diagnos, men det betyder inte att fenomenet är nytt, och inte heller att det var ett mindre problem förr i tiden. Däremot syntes det sannolikt mindre i ett samhälle där färre faktiskt syntes, där den som inte klarade skolan försvann ut i kulissen och lämnades att klara sig själv eller gå under utan att det gjordes något väsen av saken. Att vi faktiskt ser även de besvärliga, krångliga, konstiga, udda, trasiga gör det svårare att låtsas att världen vi lever i är den bästa av världar, och det är inte alls konstigt om den som inte riktigt orkar hantera komplexiteten försöker låtsas att man inte ser, att det kantiga inte finns. Det är inte konstigt, men det är respektlöst och rätt omoget, är det inte?

.

Grattis dyrbare!

I dag är det 23 år sedan min äldste son kom till världen. Grattis på födelsedagen, käre dyrbare!

. 

Ett halvt blogginlägg

Charmige och kreative Rob Zombie har en bror, som är ungefär lika charmig och kreativ han. Av någon anledning hade Spider One, som han heter, halkat långt långt ner i mitt minnes dunkla vrår, men så, i en kommentar på Facebook, blev jag påmind om att jag ju egentligen tycker väldigt mycket om hans musik.

Just den här låten kommer att illustrera ett framtida inlägg, när jag väl lyckas formulera det jag vill säga Det blir lite halvdant med bara illustrationen, men jag hoppas det kan vara ok om jag lovar att inte göra det till en vana?

.

Va som duuuu

Vi pratar en del om det här med mångfald och olikhet och att acceptera och tolerera den som skiljer sig från normen. Det pratas om normkritiskt tänkande, om genus och politiska ställningstaganden och det ena med det andra.

Det är jättebra. Det är rent av utmärkt. Att prata om det gör att man ser saker man inte får syn på annars, eftersom man inte tittar åt det hållet.

Jag skulle bara vilja påminna om en liten detalj i sammanhanget:

Målet är inte alltid automatiskt att den som sticker ut skall slipas ner, vingklippas och formas om för att passa in i normen. Det blir en rikare, roligare, vackrare och framgångsrikare värld om man vidgar normen i stället. Det är lite läskigt, men inte farligt.

Jag lovar.

.

Romantisk matematik

Någon frågade mig om vad jag tror på i dag. Min romantiska syn på världen antyder, antydde personen, att jag sannolikt någonstans långt inne föreställer mig att där finns någon slags entitet i bakgrunden som liksom styr upp det hela. Jag kan förstå resonemanget bakom slutsatsen, det ska jag inte förneka, men jag måste också vara ärlig och bekänna att hur jag än försöker så kan jag inte föreställa mig vilken funktion en sådan entitet skulle fylla i den fullständigt fascinerande värld vi lever i. Det finns alldeles tillräckligt mycket romantik som det är:

.