Avvikaren

I den soldyrkande kulturen som präglar samhället är det inte självklart enkelt att vara skuggvarelse. Solkulten präglar i hög grad stadsplanering och arkitektur, med altaner, balkonger och uteplatser placerade i direkt söderläge när så är möjligt, med öppna torg, uteserveringar och promenadstråk där man ofta är tvungen att ta sig igenom stora områden direkt exponerade för solen, och för att kunna delta i sociala aktiviteter som t ex att dricka kaffe tillsammans behöver man vara beredd på att denna äger rum i direkt solljus, och att detta betraktas som en källa till glädje.

Jag är den sortens varelse som är mycket besvärad av solen. Det intensiva ljuset ger mig ungefär samma reaktion som stickande kemikalier, tårarna rinner, det sticker, ögonen blir röda och besvären håller i sig långt efter att jag kommit undan, och jag reagerar allergiskt med sveda, utslag och klåda i dagar efteråt när huden exponerats för länge och för direkt. Värmen påverkar min kognitiva förmåga, och gör att mitt minne fungerar till och med sämre än vanligt. Men med hjälp av relativt enkla medel går det att hantera situationen, och många gånger kunna röra sig i samhället nästan lika enkelt och obehindrat som den trägnaste soldyrkare.

Med hjälpmedlen på bilden, dvs portabel skugga, portabelt dunkel som är vilsamt för ögonen, en tredje hjärnhalva som larmar och påminner mig om allt det min hjärna inte alls klarar av att minnas när yttertemperaturen börjar närma sig svårhanterliga nivåer (dvs går över tjugo grader), gärna i kombination med spf 50 och täckande kläder, går det att röra sig i vardagen tillsammans med andra nästan utan problem.

Tänk ändå vilket privilegium det kan vara att leva i en miljö där avvikande beteende accepteras, eftersom människorna omkring en förstår att man gör det man gör för att fungera i sammanhanget, inte för att reta eller provocera sin omgivning.

Köttersättning

Det var Earth Hour igår. Det är inte den timmen då man släcker lampor, myser i skenet från levande ljus innan man tänder igen och fortsätter som innan. Det är en symbol som förpliktigar:

Nu är kl 21.30. We did it. Vi hade vår Earth Hour tillsammans.

Fint. Att göra saker tillsammans är oftast fint.

Well. NU börjar jobbet.

Earth Hour är ju, som sagt, en symbol. En signal vi skickar till våra politiker, varandra och oss själva att vi vet om att jorden är sårbar (läs: dödligt sårad) och att vi är beredda att göra något för att läka den. Eller iallfall rädda den ifrån att dö inom några decennier.

Få kan göra allt, men alla kan göra något.

Att släcka under Earth Hour är inte något. Det är att visa att man nu tänker göra något när vi tänder igen.

Nu. Kl 21.30 börjar detta nu.

Om Earth Hour inte efterföljs av en livsstilsförändring var den i onödan. Då skickade vi fel signal. Då skickade vi signalen att vi inte vill göra något av värde. Bara symboliskt som inte är så besvärligt.

Och jag kommer, inte helt osökt, att tänka på en fråga jag glädjande nog får allt oftare: Vad ersätter du köttet med? Den ställs alltid, utan undantag, i en vänligt, nyfiket undrande ton.

Det handlar sällan om protein eller näringsämnen, utan om hur man faktiskt komponerar en måltid där det som upplevs som grundpelaren saknas. Det här med vegetarisk mat är fortfarande ett okänt område för många, och för den som av födsel och ohejdad vana tänker ‘kött med något till’ när hen tänker mat är frågan fullständigt logisk.

Det erbjuds många köttsubstitut, korvar, biffar, färser, smörgåspålägg etc och jag är övertygad om att de är smakliga och i många fall kan fungera som en slags motsvarighet till nikotinplåster för den som inte riktigt vet hur hen ska orientera sig vidare från alla de köttraditioner som omger oss. Men jag vet faktiskt inte. I en stor andel av de lättlagade vegetariska matvaror som erbjuds i frysdiskar runt om i landets butiker är vetegluten en stabil bas, mycket är panerat för att ge en välbekant stekyta, och så var det med den saken för min del.

Så mitt svar är ‘Det gör jag inte’.

Jag söker inga köttersättningar, eftersom kött inte är en del av mina mattraditioner och inte lämnar något hål att fylla. Jag väljer inte det vegetariska alternativet, utan jag väljer mat. Helt vanlig mat. Vitaminer, mineraler, proteiner, kryddor och smaker, färger och dofter.

Och jag är uppriktigt glad att få frågan! Det visar på nyfikenhet och en vilja att veta, ett steg mot den livsstilsförändring mindre kött innebär, den som verkar stor och svår men egentligen är väldigt enkel när man väl hittat ingången.

Mycket på en gång

Det börjar bli lite väl mycket på en gång nu. Det kan hända att det funkar att andas genom vänster näsborre, men jag hoppar den övningen. För en som inte kan höger och vänster blir det snarare ännu ett stressmoment att räkna ut vilken det är.

Och dessutom jul på det. Min julrutin är mycket begränsad, och jag lutar mig tacksamt mot Jennelies handgripliga organiserande och strukturerande, och uttrycker här min tacksamhet för jul-jedirådets handfasta och mycket konkreta råd.

.

Världen på andra sidan tegelväggen är tillgänglig för den som vet vilka stenar man ska trycka på, och i vilken ordning. Gör man fel händer i bästa fall inget alls.

Alternativet till fri abort

Alternativet till fri abort är inte söta, knubbiga skrattande små barn.

Alternativet är bakgårdsaborter under ohygieniska förhållanden utan möjligheter till eftervård, femtonåringar som dör av blodförgiftning, unga mödrar som förblöder av desperata fosterfördrivningsförsök eftersom de inte orkar med ännu ett barn, begåvade, intellektuella, inspirerande, inspirerade unga kvinnor som avbryter sina utbildningar i förväg eftersom de inte klarar att gå i skolan och ta hand om ett spädbarn eller två på samma gång.

Abort är ingen preventivmetod – tvärtom. Ordet preventiv betyder förebyggande, och preventivmetoder är metoder som används för att förebygga ohanterliga graviditeter, och därmed för att förebygga aborter. (När vi ändå är inne på ämnet: jag rekommenderar kondom, det förebygger inte bara graviditeter utan också en del andra oönskade konsekvenser av den glädje och det välmående som sex medför, men var och en bör välja den metod som passar en själv och de omständigheter man befinner sig i bäst)

Abort är i de flesta fall en desperat lösning på en desperat situation. Ingen fattar lättvindligt ett beslut om att göra abort, ingen går oberörd därifrån, och ingen skall dömas för att de gjort valet. Det är ett livsomvälvande val, ofta förknippat med såväl sorg som kroppsliga konsekvenser. Den flicka, den kvinna, den människa som väljer att göra abort behöver vårt stöd, vår kärlek och vår förståelse.

Hur var det nu han sa? Den som är utan synd kastar första stenen.

Jag kastar inga stenar. Gör du?

#fbchatt, studiecirklar och cirkelledare

I morgon är det onsdag, och klockan 20.00 är det dags för #fbchatt igen. Vi närmar oss slutet på året, slutet på höstterminen och de flesta studiecirklarna runt om i landet har eller håller på att avslutas. Studiecirklar är en helt annan slags lärande än det som sker i skolor – det är informellt, individuellt, varierande, omväxlande. Det berör musik, litteratur, filosofi, konst, dans, teater, språk, ekonomi, teknik, matematik, naturvetenskap, friluftsliv, navigation, hälsa, rollspel, kreativitet….

Varje år registrerar sig 1 800 000 kursdeltagare i 280 000 olika studiecirklar runt om i landet, engagerade studiecirkelledare planerar och genomför kurser i alla de ämnen jag räknade upp, och många fler. Det är ett enormt fenomen, landsomfattande och folkbildande. Och att vara studiecirkelledare är något väldigt speciellt som jag unnar alla att prova på minst en gång (jag tänker inte tala om hur beroendeframkallande det kan vara….)

Om det pratar vi i #fbchatt i morgon. Ses vi där?

Godmorgon, klimatberoende mänsklighet

Expressens Ann-Charlotte Marteus är en av många röster som nu reflekterar offentligt över att det nog ändå är så att klimatförändringarna inte riktigt är så bagatellartat oförarliga som man föreställt sig, och att konsekvenserna av dessa nog kan komma att sträcka sig förbi sköldpaddor i Öresund och vindruvor i Mälardalen när allt kommer omkring:

Hemma i Sverige är det svinkallt. En och annan muttrar kanske: ”Lite växthuseffekt skulle sitta bra i dag.” Och många tänker kanske fortfarande att klimatförändringarna inte kommer att bli så besvärande för Sverige.

Vi kanske vinner på det, till och med! Vindruvor! Längre somrar! Ökad turism!

Nej, vi kommer inte att drabbas hårdast. Exakt hur vi kommer att drabbas går inte att förutse, förstås. Men även om vi skulle slippa lindrigt undan från direkt negativ klimatpåverkan, är Sverige som bekant ”ett litet exportberoende land”.

Så när torka, missväxt, översvämningar och orkaner drabbar resten av världen och gnager på tillväxt och efterfrågan, drabbar det naturligtvis oss.

Marteus har läst och refererar till en artikel i SvD där bland andra Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet talar om vad det här med fyra graders förändring av temperaturen faktiskt innebär:

Världen är på väg mot en temperaturhöjning på fyra grader, med oöverblickbara konsekvenser som följd. Skulle vi i stället mött en sänkning på lika många grader – minus fyra – hade vi fått en ny istid.

Ändå blev det inte just mycket mer än en tumme av klimatavtalet som slöts. Föga förvånande, kanske, ty det ligger mycket i det som sägs i de avslutande delarna av SvD-artikeln:

Utvecklingen under de senaste århundradena går att förklara på fler sätt. Psykologiskt handlar det om att vi faktiskt tyckt att välfärdsresan lönat sig:

–Vi vet att vi förorenar, utarmar, avskogar och värmer upp. Men tittar vi ut genom fönstret ser det ganska stabilt ut; planeten har tillsynes stått ut med våra påfrestningar, säger Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet.

Starten på vår civilisations enorma framsteg kom, menar han, när vi började bruka jorden. Under istiden hade vi inte samma möjligheter. Det har vi inte heller i en fyra grader varmare värld.

–Stora delar av vår förmåga att försörja oss kan kollapsa. Planeten bryr sig inte om mänskligheten som art klarar sig. Frågan blir hur många som överlever.

Hur många som överlever. Det är en ödesmättad formulering.

Är det då som Marteus skriver, Game Over? Har vi passerat den ödesdigra brytpunkt där vi inte längre kan göra något för att rädda situationen? Är det kört? Hade Maya-indianerna rätt?

Det jobbigaste av allt är nog att svaret än en gång är: det är upp till oss. Var och en. Varje enskild individ måste börja se över sina prioriteringar, välja sina värderingar, fundera över sina val, i varje situation. I affären – välj det ekologiska alternativet. Välj alltid det ekologiska alternativet när du har möjlighet. Det kostar lite mer, så alla har inte ekonomisk möjlighet. Därför är det ännu viktigare att vi som har möjlighet faktiskt väljer det ekologiska, för att det ska bli tillgängligt även för den som inte har råd i dag.

Välj den ekologiska mjölken fast det känns ovant. Den smakar precis likadant. Välj de ekologiska äggen, fast de kostar mer än de andra. Ägg är billiga ändå. Välj de ekologiska pepparkakorna, även om det är ett annat märke som känns mer traditionellt. Ät inget kött på måndagar. Inget alls. Prova. Det är inte så svårt när det gäller bara en dag i veckan. Välj grön el om du kan välja elavtal. Åk kollektivt om det överhuvudtaget är möjligt, även om det tar en timme mer om dagen än att ta bilen. Du kommer snart in i en rutin där du faktiskt inser att du kan använda restiden till något. Jobba, läs tidningen eller läs en bok.

En enskild kund har just ingen makt alls, men många kunder tillsammans har mycket makt, och många kunder tillsammans på många olika platser har mer makt än alla producenter och handlare i världen. Det gäller matproducenter, det gäller kollektivtrafikleverantörer, det gäller toalettpappertillverkare, bokförlag, klädproducenter, elleverantörer, allt. Vi har makten. Vi.

Och det är upp till oss hur vi förvaltar den.

#fbchatt #folkbildning och #kultur

Den nya onsdagstraditionen heter #fbchatt. Den äger rum på Twitter, varje onsdag mellan 20.00 och 21.00 och alla som överhuvudtaget har minsta anknytning till folkbildning, har erfarenheter man vill dela med sig av eller bara är nyfikna på vad folkbildning är är välkomna. Varje vecka, då och då, hela timme eller bara en stund går lika bra.

Första veckan pratade vi om nätverkande och vad vi kan vinna på att nätverka, individuellt och tillsammans. Förra veckan pratade vi om bibliotek och böcker och läsande. Den här veckan pratar vi om en annan av de riktigt tunga bitarna inom folkbildning, nämligen kultur.

Folkbildning och kultur hör oupplösligt ihop. Rent formellt ser det ut såhär:

I folkhögskolornas styrdokument står om folkhögskolors uppdrag att ”bidra till att bredda intresset för och delaktigheten i kulturlivet”, och i styrdokument för studieförbund finns exakt samma formulering. Folkhögskolans dokument beskriver det såhär, när tanken utvecklas:

Folkbildningens uppgift att främja det svenska kulturlivet ska vara oförändrad. Folkhögskolor och studieförbund kan fungera som lokala och regionala drivkrafter för amatörkulturen i dess olika former i samverkan med kommunala och statliga kulturinstitutioner. De kan vara arenor där deltagare inte bara upplever kultur utan också skapar kultur

I praktiken innebär detta allt från visskolor via fotokurser på distans till konstlinjer, teaterlinjer, danslinjer, skrivarkurser och mycket mer. Horder av människor ägnar ett år eller två av sitt liv åt att gå på folkhögskola och utveckla och skapa kultur, kontakter knyts, nätverk växer fram, förutsättningar för ett liv som kulturarbetare skapas och stärks genom folkhögskolors verksamhet.

I studieförbundens styrdokument utvecklas grundtanken på ett lite annorlunda sätt, eftersom studieförbundens verksamhet och förutsättningar ser annorlunda ut:

Studieförbunden som kulturbärare lyfts fram. Det handlar både om att erbjuda kulturupplevelser och eget skapande. Kulturintresset ska breddas och delaktigheten i kulturlivet främjas. Samverkan mellan olika aktörer inom kulturområdet ska eftersträvas och den lokala amatörkulturen ägnas särskild uppmärksamhet. Studieförbunden ska möta det mångkulturella samhällets utmaningar genom att främja ömsesidig kunskap och förståelse mellan olika etniska, religiösa och kulturella grupper i samhället. En annan viktig målgrupp för studieförbundens insatser är de i Sverige erkända nationella minoriteterna (samer, romer, judar, tornedalingar och sverigefinnar)

Utan att förminska den kommunala musikskolans betydelse för det som kallas Det Svenska Musikundret så går det knappast att överskatta hur viktigt det är med de replokaler, instrument, instruktörer, kontakter och scener studieförbunden tillgängliggör runt om i landet. Och det är inte på något vis begränsat till musik – spegelsalar för dans och kampsport, brännungnar för keramik och porslinsmålning, språkkurser, datorkurser, bokcirklar, hantverkskurser av alla tänkbara slag, målarkurser, kurser i att renovera gamla hus, binda tunnor, idéhistoria, släktforska, baka, laga mat, hushållsekonomi, filosofi, företagsekonomi, snickeri, trädgårdsskötsel, Cirklar som speciellt riktar sig till vissa åldersgrupper, barncirklar, cirklar för daglediga…. Endast fantasin sätter gränser, och knappt den ens en gång.

Kulturens betydelse i folkbildningen, och folkbildningens betydelse för kulturen, är ämnet för veckans #fbchatt. Onsdag klockan 20.00Twitter. Vi ses där, inte sant?

Spotify – we meet again

Vi kom på kant med varandra från början. Du var ny på det du gjorde, men marknadsförde dig som en stjärna och jag blev väl lite irriterad på att du inte levde upp till dina löften. Så våra vägar skildes, vi har båda träffat andra under den tid som gått sen dess. Det har berikat oss, inte sant? Vi är lite klokare, lite mer erfarna, befinner oss på en annan plats än senast.

Så vad säger du? Ska vi göra ett försök till? Jag måste säga att det klär dig bättre att komma som ett svart hål än en stjärna. Mystiken är mer tilldragande än det pråliga glitter du bar senast.

Och så är det ju så, som en klok person påpekade, jag tycker om svarta hål.

So, here we go again. Same procedure as last year?

Vad gör man med en lördag?

Nästa lördag, den första december, är det Världsaidsdagen:

Världsaidsdagen var ursprungligen en idé av den nu bortgångne Jonathan Mann, som var chef för det globala aidsprogrammet vid världshälsoorganisationen (WHO). Efter positiva reaktioner från över 100 hälso- och sjukvårdsministrar deklarerade WHO på 1988 års internationella aidskonferens i Stockholm den 1 december som världsaidsdagen. Detta erkändes och stöddes av FN:s generalförsamling i oktober samma år.

Många av oss följde Jonas Gardells TV-serie Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, och jag tror fler ändå har läst den första boken i serien och ser fram mot att läsa fortsättningen, ännu inte publicerad. Gardell berättar från sitt perspektiv om den skräck och moralpanik som drog över landet när AIDS först dök upp, Man visste inte hur smittan spreds, men den tycktes bara drabba homosexuella män. i en tid när det här med homosexualitet sågs som fruktansvärt pinsamt, ja, rent av stigmatiserande, en skamlig hemlighet att dölja till varje pris.

I dag vet vi mer, och för varje dag som går lär vi oss mer:

Aidsepidemin är sedan mer än 25 år ett av världens största problem i nutid och har skördat över 25 miljoner liv. Med uppskattningsvis 34 miljoner som lever med hiv världen över har sjukdomen definitivt förändrat vår tillvaro. De drabbade finns främst i låg- och medelinkomstländer, men HIV idag är ett hot mot män, kvinnor och barn på alla kontinenter världen över.

Och vi vet att det bästa skyddet mot smitta är kunskap. Både den sortens kunskap forskningen ger, den individuella kunskapen om hur man skyddar sig och kunskapen om att smittade och inte smittade är precis lika mänskliga. Därför är dagar som World Aids Day så viktiga – för att göra kunskapen tillgänglig för alla.

Ja, jag vet att det är först om en vecka, men vad gör det? Vi kan väl tjuvstarta lite? Redan idag håller Malmö Opera en musikalkonsert i foajén med sångare från Malmö Opera inför Världsaidsdagen. Rickard Söderberg berättar mer:

Konserten är dessutom ett samarbete med Noaks Ark o Positiva Gruppen inför World Aids Day nästa vecka… Ni vet hur jag älskar att förena nytta med kultur…

Det är i foajén på Malmö Opera imorgon lördag. Konserten börjar kl 14 med musikaler från huset med sångare från huset. Och från kl 14 är det jag som tar över micken och bjuder på 100% Barbra med mitt kompband. 

Det är vad jag planerar göra med min lördag. Vad ska ni göra med er?

Dags att gå?

I dag hände det. Jag fick den första impulsen, den första känslan av att det kanske är dags att hoppa av allt det här med skoldebatt, kanske lämna skolvärlden helt och hållet bakom mig. Att lägga ner mina vapen, kliva ner från barrikaden och gå min väg.

Det som utlöste den var inte lönen, inte dokumentationen, inte elevers bristande förkunskaper, inte styrdokumenten eller någon annan av de aspekter som ofta lyfts som orsaker. Det var i stället att höra ännu en person som tycks befinna sig i undervisande ställning säga, rent ut, att hen inte är mycket för vetande och forskning, utan föredrar att hävda sitt eget tyckande.

Jag betraktar fascinerad min egen plötsliga impuls. Var kom den ifrån? Jag har ju hört det här hundratals gånger tidigare, det är inget nytt?  Jag vet ju att hen sannolikt har goda intentioner i sitt hållningssätt, och att det gäller de som väljer att instämma med hens uttalande också. Jag vet att hen inte alls menar illa med att begränsa elevernas möjligheter genom att gömma nycklarna de borde få med sig och låta dem leta på vinst och förlust i stället för att ens tala om ifall det är fågel, fisk eller mittemellan. Hens avsikt med att låtsas att de är på rätt spår trots att de tröttnat, tappat intresse för jakten eftersom den inte leder någonstans och i stället ägnar sig åt något helt annat är välmenande, hen menar sig kanske rent av uppmuntra elevernas egen nyfikenhet.

I föraktet mot vetenskap och forskning ligger ett lika stort förakt mot eleverna, en attityd av att de inte kan hantera de där stora frågorna, att de inte ska bry sina söta små huvuden med sånt som de ändå inte förstår utan fokusera på sina oskyldiga små intressen. Skolans uppgift att öppna nya möjligheter, ge eleverna nycklar till nya dörrar, dörrar de inte ens visste fanns, och visa dem att de faktisk kan lära sig mer än de någonsin drömde om att kunna, sopas in under en våt, kvävande filt av välmenande beskydd.

Det gör mig förtvivlad, och arg… och har man sett, impulsen att hoppa av gick över. Jag blir kvar på barrikaden ett tag till.

Men den här dagen är ändå värd att notera. Den första impulsen. Den första känslan av tvivel. Den första tanken på att kanske ändå är striden fåfäng. Den är värd att dokumentera för att så småningom få en bild av vad som leder till vad.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 2 284 other followers