Arkiv

#meatfreemonday och #veganonsdag

Det känns som det var länge sedan jag faktiskt skrev något om mat. Det är onsdag i dag, vilket här innebär att vi äter helt veganskt, och på Gripenskolan i Nyköping  hålls veckans köttfria dag.

Kött från köttindustrin ingår ju, oavsett vad representanter från LRF vill ge intryck av, inte i ett naturligt kretslopp. Tvärtom. Köttindustrin belastar vår levnadsmiljö tungt, och tär hårt på resurserna vi har till framtida förfogande. Det vet vi, jag tänker inte orda mer om det (just nu). Vi vet också att LRF är en lobbyorganisation som företräder stora ekonomiska intressen, och ruskar sorgset på huvudet åt att de levererar argument som

Vi här i vår kommun har mycket gräs som vi inte kan äta själva men som via djuren blir ett bra och fullvärdigt livsmedel, säger Lovisa Norberg.

Ty trots att LRF sannolikt har en och annan medlem som valt att nyttja sina arealer till mer långsiktigt hållbart miljövänlig produktion tycks det som om köttproducenternas intressen väger tungt i organisationen. Samtidigt växer sig fenomen som Köttfri Måndag och Veganonsdag allt större. Det tar tid att sätta sig in i en ny matkultur, att upptäcka hur favoritkryddningar fungerar ihop med det nya, experimentera sig fram genom nya receptsamlingar, hantera den inte självklart bekväma känslan av att gå förbi alla köttdiskarna i butiken eftersom de är ointressanta.

Risken att känslan blir som en bantningskur –  ett försakande, något som ges upp, kampen för att avstå från något efterlängtat – i stället för ett vardagligt, självklart förhållande till måltiderna är överhängande vid en alltför tvär kostomläggning. Därför är en dag i veckan ett gott tillfälle att experimentera sig fram, att lära sig orientera i det nya, upptäcka att vegetariskt är mer än quorn och samtidigt få en boost av att veta att det är flera som gör samma experiment samtidigt.

Vem vet? En vacker dag kanske LRF kommer ihåg att inte alla lantbrukare är köttbönder, och att all mat som växter inte är gräs.


Det går som tåget, modell 2014

Svensk järnväg är inte den mest effektiva. Trafikverkets underhållspolicy har lett till räls som hoppar lite hur som helst, växlar som smäller och rätt som det är slutar fungera, och kontaktledningar som trillar ner. SJs egen underhållspolicy har lett till fyrkantiga hjul som sliter än mer på räls och växlar, till slitna och ojämna strömavtagare som river ner kontaktledningarna, till handikapphissar som inte fungerar etc

Det är förseningar, olyckor och frustration.

Det som däremot fungerat klanderfritt på varenda tågresa jag gjort, och jag har rest mycket tåg ända sedan jag var en människovalp för flera generationer sedan, är det arbete den personal som tjänstgjort utfört. Konduktörer, lokförare, stinsar, biljettförsäljare etc har alla alltid varit serviceinriktade, trevliga, effektiva, vänliga, tålmodiga, hjälpsamma och på senare år så långt det står i deras makt kompenserat för företagens och politikernas ointresse för passagerares behov och önskemål i övrigt.

Att SJ nu enligt artikel i Expressen från en artikel i Sydsvenskan väljer att säga upp drösvis av dessa människor som räddat ansiktet på företaget gång efter gång ger mig en förbryllande känsla av att det någonstans i organisationsleden finns ett ointresse av att faktiskt överhuvudtaget bedriva järnvägstrafik, trots att SJ-chefen talar för motsatsen:

SJ-chefen säger sig likväl vara full av tillförsikt inför framtiden. SJ går med stabil vinst, är lågt belånat och har tagit flera viktiga investeringsbeslut.
Dessutom tänker SJ rusta upp hela sin SJ2000-flotta för att befästa sin tätposition inom fjärrtrafiken.

Men flera orosmoln hopar sig på SJ:s himmel. Omsättningen har ökat, men punktligheten, resandet och vinsten har minskat. Dessutom har SJ förlorat flera viktiga upphandlingar.

Omsättningen ökar, människor vill resa med tåg. Det är bekvämt. Det är ofta gott om utrymme vid och kring sittplatserna, det finns i de flesta fall fungerande toaletter, det är rökfritt, hyggligt varmt och ofta rimligt luftkonditionerat om somrarna, åtminstone så länge tågen inte av en eller annan orsak blir stående längs linjen någonstans. Järnvägsstationerna ligger ofta bra till i samhällena, lätt tillgängliga med både lokaltrafik och andra färdmedel. Utan incheckning och transit som på flygplatserna räcker det att komma några minuter innan tåget skall gå, och ibland händer det till och med att stationen är smått bemannad och där kan finnas ett öppet café som komplement till Pressbyråns utbud.

Det är bekvämt, ett miljövänligt, tryggt sätt att komma fram – när det fungerar. När tågen går i tid, växlarna håller, rälsen och vagnarna underhålls, stationerna är bemannade. Då är det lyx. I Sverige i dag är det ett lotteri,och som i alla lotterier är det resurserna förlorarna investerat som betalas ut till vinnarna.

Är det ett hållbart system?

Pendelmagi

 

Trots natursköna omgivningar, lugn och stillhet flyr unga människor landsbygden för dyrare och trängre boende i städernas förorter. Att studierna upphör eller barnen kommer till världen hjälper inte landsortskommunerna i någon högre grad, beskriver Expressen i en tämligen lakoniskt resonerande artikel. I försöken att sätta fingret på formeln som beskriver denna rörelse belyser artikeln flera olika aspekter som de lokala företagarnas sätt att marknadsföra sig för att locka arbetakraft, den kommunala servicenivån, fastighetsägarnas agerande, köpcentrans påverkan på närbutikernas överlevnadsmöjligheter.

Men en av de riktigt tunga aspekterna nämns bara i förbigående, och reflekteras mycket lite över i texten i övrigt:

Lotta Gröning, politisk kommentator i Expressen, ser utvecklingen med egna ögon i Bergslagen, där hon bor. Många ungdomar lämnar orten så fort de kan och kommer inte tillbaka, särskilt kvinnor.

- Det är ingen miljö för dem. Kulturlivet är alldeles för fattigt. Miljön är grabbig och manlig med intressen som jakt och fiske. Inte så mycket av vare sig flärd eller kulturella inslag, som gör att folk vill stanna och bo kvar, säger hon.

Skulle det inte vara för att hon har möjlighet att åka mellan större städer och hemorten Norberg, skulle hon själv inte vilja bo kvar.

Det som gör det möjligt och uthärdligt att leva i ett litet samhälle, ja, kanske rent av trevligt även för unga människor med behov av större social och kulturell stimulans än att kväll efter kväll hänga utanför den nedstängda närbutiken, för människor med arbeten i staden som ändå kanske skulle kunna uppskatta omgivningarna är, som Gröning beskriver, möjligheten att ta sig därifrån vid alla tider på dygnet, alla dagar i veckan. En väl utbyggd, snabb, frekvent och skattefinansierad kollektivtrafik, helst i form av tåg (miljön, you know) lyfter ett samhälle från nivå avkrok till nivå mysig och idyllisk bostadsort inom bekvämt reseavstånd från skolor, utbildningar, arbetsmarknader, serviceinrättningar, kultur och stimulerande miljöer med nya människor.

Pendelns magi är att den ger möjlighet att smälta samman båda världarna. Lokala företagare får möjlighet att erbjuda högkvalificerade människor som inte vill isolera sig på landet anställning. Människor som vill arbeta i staden men ändå leva mitt i grönskan kan rent praktiskt göra det. Den som vill både bo och jobba i det lilla samhället behöver inte välja bort kultur.

Skattefinansierad magi. Och det är inte ens Science Fiction


Något helt annat

Sötaste flickvännen har bannat mig från skoldebatten ett tag, eftersom jag blir så arg på månglare och coacher och ansvarslös tyckare som…. jag inte får prata om just nu. Jag lovar att återkomma!

Vi tar en 500 miles lång Hogmanay-relaterad musikpaus i stället:

 

#PISA vs betygen

I en artikel i Sydsvenskan på annandagen, en artikel så liten att den närmast är en notis, konstateras lakoniskt:

Skolexperternas omdöme är att Pisaresultaten måste tas på allvar, medan betygen inte duger för att beskriva verkligheten.

Ty trots att betygen bara blir bättre och bättre bekräftar  ju Pisaresultaten vad högskolor och universitet larmat om upprepade gånger – svenska elever blir allt sämre förberedda för högre studier. Gymnasieelever har passerat grundskolan med välvilligt satta godkända betyg, men utan tillräcklig läsförmåga för att kunna läsa mellan raderna i en enkel ungdomsbok; utan tillräcklig analytisk förmåga för att genomskåda lockande marknadsföring, än mindre faktoider som levereras med tvärsäkerhet för att trumfa in politiska budskap; utan tillräckliga kunskaper i matematik för att kunna nyttja de fyra räknesätten; utan tillräcklig språklig förmåga för att kunna sätta ord på sina tankar och funderingar.

Inte alla elever, inte alltid och inte överallt. Men många, alltför många för att vi skall kunna förklara bort det och gå vidare i samma fotspår utan att det får allvarliga konsekvenser för hela samhället.

I en understreckare i SvD skriver Magnus Oskarsson och K G Karlsson från Mittuniversitetet om ungefär samma ämne, och reflekterar över samhällets strävan att göra något åt problemet:

Skolinspektion, mer prov och ökade dokumentationskrav har ökat kontrollen av lärarnas arbete och på motsvarande sätt har kontrollen av eleverna ökat med fler betyg och nationella prov. I matematik där stora satsningar gjorts och där nationella prov funnits länge visar Pisa också att motivationen ökat hos många elever. Men ett ökat antal elever känner också utanförskap och resultaten faller.

Slutet av understreckaren har lyfts som särskilt intressant och betydelsefullt på många håll, och avsnittet har lästs och tolkats som en bekräftelse på att svensk skola ändå är på rätt spår

Intressant i Pisa 2012 är också att studera vilka länder som förutom Sverige visar försämrade prestationer. De fem länder som sammantaget försämrats mest är Sverige, Finland, Island, Nya Zeeland och Australien, alltså i stort sett utvecklade välmående länder med stor frihet för individen att göra sina livsval. Kanske finns orsaken till fallande svenska resultat bara delvis att finna i skolan. Kan det vara så att elever i dessa länder vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat?

Vi har som forskare följt Sveriges resa genom Pisa från år 2000 där bara tre OECD-länder hade bättre resultat i läsning än Sverige och där svensk skola var bland de bästa i världen på att ge alla elever en rättvis chans. Ännu år 2006 var det bara fem länder och år 2009 sju länder som hade bättre läsresultat än Sverige. I Pisa 2012 hade 19 länder i OECD bättre läsresultat än Sverige och bara tre hade lägre resultat.

Utvecklingen manar till eftertanke hos alla ansvariga för svensk skola. Vi menar att vad som nu krävs är en rejäl analys av Pisaresultaten och annan forskning. Lika viktigt är att lyssna på verksamheten. Vi är inte övertygade om att mer kontroll är lösningen på de problem vi ser. Snarare tror vi på mer stöd och inspiration till lärare och elever. Att matcha alla elevers intressen och ambitioner framstår som en ödesfråga för skolan i ett modernt samhälle.

Men vad är det egentligen som sägs här? Att elever ”vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat”, innebär det att det är de unga människornas intressen och ambitioner som de är, med en femtonårings eller sjuttonårings erfarenhet och perspektiv som enda skala, som skall matchas? Eller att dessa unga människor skall ges vidgade perspektiv, manas att utvecklas, att se saker från nya vinklar, få lära sig se mönster, sammanhang och strukturer, förses med verktyg för att lära sig mer, och få lära sig använda dessa? Kort sagt, vilar ansvaret för utbildningen på de unga eller på de vuxna i samhället?

 

Samkönat i #letsdance

Jag följde Let’s Dance i våras, som en och annan kanske minns. Det var ett trevligt program på många sätt, framför allt uppskattade jag hur bedömningarna från domarna i högre grad hade formen av feedback och tips än kritik.

Men, och nu ska jag försöka vara lika konstruktiv jag, det skulle kunnat vara ett ännu trevligare program om man vågat ta ut svängarna lite mer. Upplägget går ut på att tittaren bjuds in att uppleva en tämligen personlig vinkel på de tävlande, de små intervjuerna, klippen om repetitionerna, jublet när de nya stegen äntligen funkar, allt talar till våra känslor som tittare, och det funkar. Vi blir charmade av deltagarna.

Mycket trevligt. Men aningen enahanda. Paren är ju precis likadana allesammans – man kvinna, kvinna man, man kvinna, kvinna man…. Vilket är trevligt i och för sig, men uppriktigt talat, hur spännande är det i längden? Snark….

Så jag föreslog i våras, på Twitter och på bloggen, att tv4 skulle ta och pigga upp konceptet en gnutta genom att låta åtminstone ett av paren vara samkönat. De svarade milt uttryckt undvikande och förvirrat något om att det är en tävling och att tittarna inte är redo och svammel mummel.

Omtänksam som jag är konkretiserade jag därför mitt förslag, som jag upprepade häromdagen till Twitters förtjusning, att döma av antalet RT och Favoritmarkeringar, och rekommenderade dem att de ska ta och fråga Rickard Söderberg om han har tid och möjlighet att ställa upp. Han är charmig, rak, kunnig, engagerad och entusiastisk, superproffsig i allt han tar sig för, artistisk och dessutom lättfotad och dansant.

Frågar de sedan mig om råd om detaljer kommer jag föreslår Tobias Wallin som hans danspartner, tänk er två manliga jedis, dämpad belysning, och lasersvärd med ljus och ljudeffekter… Nu snackar vi TV!  

Det är dessutom lika elegant som två kvinnor som glider fram med två män i frack som dansar en klassisk wienervals, titta bara här:

Skolan och Pisa och det där ni vet

Pisaresultaten var inte så stjärngnistrande för svensk del. Tidningarna turas om att analysera och komma fram till dels att krisen beror på att friskolorna antingen tar de duktiga eleverna eller att de duktiga eleverna sviker genom att fly till friskolorna, dels på att lärarna har för dåligt betalt. Vi får också veta att eftersom svenska skolans paradgrenar är de till synes mysigt omätbara grenarna kreativitet, entreprenörskap och fantasi, så är inte mätningarna riktigt rättvisande. Eftersom de mäter det svenska skolor är dåliga på, och inte det svenska skolor tycker de är bra på.

Och där tror jag månne det kan vara så att en del av problematiken faktiskt ligger.

De där tråkiga kunskaperna Pisa envisas med att mäta, det är ju just de kunskaperna som ligger till grund för och gör det möjligt att utveckla kreativiteten, fantasin och de framgånsrika entreprenörskapen. Alla de där entreprenörerna, vetenskapsmännen, uppfinnarna och kreatörerna som ibland triumferande lyfts som exempel på hur fantastisk det går att bli utan traditionell skolgång har en gemensam nämnare: de är grundligt kunniga, inom sina egna områden och inom många andra. De är ofta nördar, och då menar jag inte i den taffliga tolkningen ‘samlare av kuriositeter’ utan i betydelsen ‘passionerat intresserade, kunniga, och ivriga på att nätverka, dela med sig av sitt kunnande och få del av andras kunskaper’. Visst stämmer det att de ibland hoppat av utbildningar, men aldrig för att de saknade förkunskaper för att klara av utbildningarna. Tvärtom – de har funnit att de redan kan det som lärs ut, och därför valt att gå vidare till gå, och inkassera sin belöning.

Kunskap är makt, och de kunskaper som Pisa mäter är i hög grad de baskunskaper som behövs för att en person skall kunna ta till sig och utveckla kunskaper inom andra områden.

 

Skiftesföreläsning i kväll

Det är dags för skiftesföreläsning på Malmö Högskola igen.  I kväll är det Guy Standing, professor i Utvecklingsstudier vid University of London och Mikael Stigendal, professor i sociologi från Malmö Högskola som kommer att prata om prekariat. Begreppet är knappt ett halvsekelt gammalt, och fortfarande okänt för många, trots att det börjar bli allt mer etablerat i samhällsdebatten och samhällsanalysen.

Jag förutsätter att publiken kommer vara fylld av vetgiriga lärare, att vi måste komma i god tid för att få platser samt att där kommer finnas möjlighet att ladda digitala enheter. Den ständiga bristen på eluttag i föreläsningssalar runt om i landet är samtidigt en källa till frustration och ett tyst vittnesmål om hur snabbt framtiden utvecklas i en oförutsedd riktning.

Könsroller och förväntningar

Jag har grubblat över hur jag skall skriva om Bo Rothsteins debattartikel i Expressen. Jag har fortfarande ingen riktig strategi, så det får bli som det blir.

Rothstein beskriver ett bekymmersamt framtidsscenario där horder av obildade unga män härjar det samhälle där kvinnor tar allt större del av makten och härligheten:

Hur blir ett samhälle med en stor grupp unga män som inte lyckas hitta någon stadigvarande kvinnlig partner, som inte kommer att leva med barn och som inte kommer att ha en fast position på arbetsmarknaden? Det finns goda skäl att tro att detta blir ett tämligen bökigt samhälle att leva i. Bland denna grupp unga män kommer det att finnas ett betydligt antal som upplever utanförskap, frustration och brist på respekt. Vi vet också att unga män är betydligt mera vålds- och brottsbenägna än unga kvinnor och att socialt destruktivt beteende ofta har sin bakgrund i olika former av frustration som följer av att vara ensamstående och ha låg social status. På motsatt vis finns det anledning att anta att ansvaret för barn, för att sköta ett arbete och för att leva upp till en partners förväntningar är företeelser som så att säga civiliserar unga mäns beteende.

Debattinlägget dräller av sådana här små subtila vinkar om hur Rothstein ser på saken – lösningen som antyds är den som i äldre tider (i dag har väl skolan kommit längre än så, har den inte?) då och då nyttjades i klassrum för att skapa lugn: sätt flickorna intill pojkarna, så håller flickorna pojkarna lugna. Ansvaret för vuxna mäns förmåga till civiliserat uppförande vilar på kvinnorna.

Nej, vet du vad, Rothstein, en sån föraktfull attityd mot det egna könet, var kommer den ifrån? Män är lika kapabla som kvinnor. Unga män har lika god studieförmåga som unga kvinnor. Pojkar har samma kapacitet att lära sig såväl teoretiska som praktiska ämnen. Mäns entreprenöriella förmåga är inte alls sämre än kvinnors.

Men den bild Rothstein presenterar riskerar att bli en självuppfyllande profetsia.

Många ser i dag kvinnornas starka frammarsch inom utbildningssystemet som ett sätt att åtgärda en historisk orättvisa där kvinnor varit underordnade och män varit överordnade. Men man glömmer då bort vad mäns och kvinnors olika partnerselektion innebär för de utsorterade unga männens framtida livssituation. Dagens generation skolpojkar bär ju rimligen inget ansvar för den brist på jämställdhet som råder, men såsom skolan fungerar i dag kommer en stor grupp av dem att få leva sitt liv som tillhörande gruppen ”de dubbelt ratade”.

Hans beskrivningar av pojkar som små destruktiva troll är lika skadlig för unga mäns självbild som hans beskrivning av unga kvinnors studieframgångar som en orsak till att det blir synd om män är för unga kvinnors självbild, och båda aspekterna är direkt skadliga för samhället och världen.

Det är varken kromosomuppsättning, könsorgan, socialt, kulturellt, biologiskt kön, hårfärg, ögonfärg, kroppslängd, muskelmassa eller andra kroppsliga aspekter som påverkar dagens generations skolelevers möjligheter till studieframgångar. De har nog att kämpa med ändå.

 

Den femte dimensionen

Jag vet inte hur gammal Anders Westgårdh som skriver små trevliga krönikor i Aftonbladet då och då faktiskt är, men av bilden att döma ungefär i min ålder. Det vill säga uppväxt i den gamla världen, i den värld då fotoalbum var något som förvarades i bokhyllor och ivrigt togs fram för att visas för bekanta på besök, vare sig dessa egentligen var intresserade av bilderna av de jättestora, färglada drinkarna, de grillade biffarna och hotellrummet eller bara artiga, i den värld där skämtet ‘kom med nu, du har telefon och sladden räcker inte ända hit’ var smålustigt eftersom alla var införstådda med att telefonens räckvidd avgjordes av den krulliga sladden, den värld där dagstidningar endast fanns att tillgå i pappersformat, kostade pengar och gav läsaren information om vad som skedde i lokalsamhället i första hand. Den värld där telefoner var ett verktyg för ljudöverföring på distans, och datorer för gemene man var skrivmaskiner och arkiv, och den som använde dem till något mer än så var en tekniktönt med begränsad social kompetens.

Och som många av oss inte bara använder han de nya tekniska landvinningarna, han omfamnar dem med entusiasm, nyttjar dem dagligen och gläds, tycks det, åt de möjligheter de ger.

Det är inget fel på de smarta telefonerna. Tvärtom. Dom kan ju allt, dom är bottenlösa av kunskap och underhållning och allt man någonsin kan behöva. Från kompass och ficklampa, till all världens musik och decibelmätare och gitarrstämmare.

Men sen blir det svårare, och Westgårdh som fastnar på ytan missar poängen med spaltmeter:

Med en smartphone till hands behöver man aldrig ha tråkigt. Telefonen kämpar för att vi inte ska ens komma i närheten av intighet, ledsenhet, tomhet. Vi ska hela tiden känna att det händer något.

Att bara sitta utan att göra något är uteslutet.

Därför är varje buss, tunnelbana, spårvagn, hållplats, väntrum, kassa-kö och bilkö full av människor med böjd nacke och blicken fästad mot den lilla skärm där det verkliga livet utspelar sig.

Varje vaket ögonblick måste kopplas till smartphonen. Varje ögonblick av stiltje, varje stund av inget särskilt måste bekämpas. Om vi inte har regelbunden ögonkontakt med skärmen kommer vi att dö.

Datorer, telefoner etc är ju så mycket mer än tekniken som fyller dem, och Internet är så mycket mer än en bokhylla att förvara fotoalbum och pärmar i. Mer än något annat är Internet en mötesplats, med riktiga, verkliga möten mellan riktiga, verkliga människor. Visst finns där en och annan bot som rör sig bland människorna, ibland helt öppet och ibland lätt kamouflerad, men de är få i jämförelse.

De där människorna han ser omkring sig, de som inte stirrar tomt framför sig under vardagens transportsträckor, de han föreställer sig passivt tittar på skärmar, de nyttjar i de flesta fall tiden väl.

Vi läser böcker. Vi läser dagstidningar. Vi arbetar, vi studerar och gör läxan. Vi fortbildar oss. Och i många av fallen – håller kontakten med människor som betyder något för oss, får en glimt av deras vardagsliv, av vad de läser, lyssnar på, ser, äter, tänker på. Vi möts i en femte dimension, även om vi befinner oss på helt olika platser i de övriga fyra, och det mötet är inte mindre värt än de som sker på andra håll.

På Facebook ser jag hur en helt fantastisk man vars enträgna arbete för att göra världen lite bättre för alla oss som lever i den just nu gör att han och hans make befinner sig på skilda håll sätter ord på betydelsen av dessa möten när han tackar maken för de bilder maken publicerar, bilder som gör det möjligt för honom att ta del av makens vardagsliv, och för en stund känna närheten trots att såväl tid som rum ligger emellan just för ögonblicket. Just den närheten som finns där i den femte dimensionen, den som varken är beroende av höjd, längd, djup eller tid. Den som Westgårdh inte alls tycks förstå, och avfärdar så överlägset.

Det är lite synd, är det inte?