Jag är en liten tant på äventyr i en stor värld. Kan jag göra den lite bättre för någon, någonstans, någonsin så kommer jag att försöka. Kan jag ge någon verktyg för att göra världen bättre någonsin, någonstans så kommer jag att försöka. 
Så grydde då maniFESTationsdagstorsdagen på Hvilan, med strålande sol, klarblå himmel, varma vindar, och det var äntligen dags att hälsa tidigare kursdeltagare välkomna, kramas och konstatera att det känns som de lämnade skolan igår, och som det går evigheter sedan jag såg dem senast – på samma gång.
Halva scenen var försvunnen (sånt som händer, ni vet) men vi vände den på tvären och de fick sitta på rad, trots att det blev lite exekutionspatrulls-känsla över det hela så länge där stod tomma stolar. Salen fylldes på, nuvarande kursdeltagare och kollegor, scenen intogs och plötsligt var den inte längre en exekustionsuppställning utan en rad fantastiska vackra människor som satt där.
[här skulle varit en bild, men det tycks ha skett en kommunikationsmiss så ingen finns. Om någon tog en bild av den fantastiska underbara vackra panelen och vill dela med sig kommer den här rätt tråkiga texten att bytas ut mot denna bild]
Paneldeltagarnas berättelser om sina erfarenheter av såväl liv som skola innan de sökte sig till Hvilan berörde många, och väckte många tankar. Igenkännande nickningar spred sig i Gröna Salen när vi gick vidare till paneldeltagarnas upplevelser av att läsa på Hvilan. Man tvingades tänka i stället för att slå in i huvudet och återupprepa, man fick lära sig studera, fick lära sig att lära och de högre studierna var plötsligt mycket lättare än man föreställt sig. Mitt bidrag till det hela var att ställa frågor, bära runt mikrofonen och försöka att inte stå i vägen. När de underbara paneldeltagarna avslutningsvis berättade om vad de gör nu såg jag leenden spridas i salen, och trots att syrenivån nog var i lägsta laget i salen när timmen var över verkade alla upplyfta, inspirerade och glada när vi gick ut för att hämta lite luft inför nästa begivenhet.
Att rädda världen på 45 minuter, kan man det? Ja, man kan. Man kan åtminstone förändra den i den riktning man vill att den ska förändras. Rickard Söderberg, en av de mest inspirerande, utmanande människor jag känner till, berättade både om sina egna inspirationskällor och hur man, genom att ta ett enda steg mot förändringen faktiskt förändrar världen. Genom att åka kollektivt i stället för att köra i egen bil, cykla i stället för att åka kollektivt, genom att läsa på, ta reda på hur det ligger till, lära sig mer och våga prata högt om det man brinner för, genom att göra det man är bra på tillsammans med människor som gör det som de är bra på kan man försätta berg.
[Här borde nästa bild ha varit, men... ja, än en gång, vill ni dela med er av bilder ni tog så hör av er]
Och hela dagen i dag har jag hört människor prata om att tänka, att våga försöka och att ta det där steget.
Tack alla fina som gjorde dagen så fantastisk!
