Arkiv

Fickor

Another impulse fished in a convenient pocket for change–instantly, automatically, bringing forth a nickel for the conductor and a penny for the newsboy.

These pockets came as a revelation. Of course she had known they were there, had counted them, made fun of them, mended them, even envied them; but she never had dreamed of how it felt to have pockets.

Behind her newspaper she let her consciousness, that odd mingled consciousness, rove from pocket to pocket, realizing the armored assurance of having all those things at hand, instantly get-at-able, ready to meet emergencies.

Härförleden läste jag Charlotte Perkins Gilmans novell If I Were a Man, skriven för ganska exakt ett hundra år sedan. Det är en kort, lättläst text om Mollie, ”a true woman”, som efter ett gräl med sin make önskar så intensivt att hon vore man att hon plötsligt finner sig vara inte bara en man vilken som helst, utan sin egen make. Hon förundras över skillnaderna, över hur hans kropp inte bara är större och kraftfullare, utan över hur världen liksom passar i storlek och plötsligt är mer praktiskt inrättad, allt ifrån ryggstödet på sätet som passar de bredare axlarna till hatten som sitter stadigt på det kortklippta håret och fickorna som nämns i citatet. Dessa praktiska fickor, som hon visserligen är bekant med men inte riktigt har reflekterat över tidigare hur praktiska de faktiskt är.

Hur står det till på fickfronten i dag? De ytterplagg som designas för kvinnor, hur är de utrustade? Finns det en genomtänkt ficka anpassad till mobiltelefonen, lätt tillgänglig, placerad så att sladden till hörlurarna inte fastnar i dragkedjan eller dinglar löst? En ficka för plånboken, placerad så att den är svår att stjäla, men lätt att komma åt? En ficka för nycklar, en annan för de småpengar som ibland behövs. En liten ficka för busskortet, en stor för boken man vill ha med sig på bussen eller tåget. En ficka för puder, läppstift, kajalpenna etc som kan behövas under dagen. En speciell ficka för mensskydd, som, låt oss vara ärliga med den saken, tar plats men behöver finnas tillgängliga vid de mest olämpliga tillfällen.

Finns dessa fickor, och är de placerade och planerade så att de inte förstör plaggets linjer när de används? Jag tänker nu inte på de där sportjackorna, utan på de ytterplagg som är avsedda att använda i vardagen, de snygga kapporna, de nätta jackorna, de propra kavajerna. Om de inte har genomtänkta fickor – varför har de inte det?

 

Gå i kloster, Ofelia

Eftersom en stor del av fredagkvällen tillbringades i ett kloster känns det inte det minsta långsökt att ägna en stund åt att reflektera över klosterlivet.

Nej, jag har inte för avsikt att gå i kloster. Men hade jag levat för säg femhundra år sedan så hade det varit ett lockande alternativ, i synnerhet för mig som kvinna, uppvuxen i en liten ort i västernorrland, i ett samhälle där kyrkan och patriarkatet var självklara, oomkullrunkerliga auktoritetsfästen, i en familj utan kontakter i de inflytelserika delarna av samhället. I en verklighet där min framtid var utstakad, där min hälsa regelbundet skulle riskeras i barnsäng, där jag skulle behöva slita hårt hela mitt korta liv för att hålla svälten från dörren, gå mellan spisen och mjölkpallen i ur och skur, med ungarna hängande i kjolarna, i ständig rädsla för att de skulle svälta, bränna sig, gå vilse, bli bortrövade. Mina alternativ hade varit få.

Klostret hade erbjudit mig en möjlighet att göra mig fri från detta öde. En möjlighet att få mat på regelbundna tider, ett torrt och bekvämt nattläger i lugn miljö, hela och rena kläder. Jag hade fått lära mig läsa och skriva, fått möjlighet att studera och föra intelligenta samtal i bekväm och vacker miljö. Det hade gett mig möjlighet att resa, att vidga mina vyer. Att slippa riskera mitt liv och min hälsa i barnsäng, att få möjlighet att lära mig mer om läkeväxter och medicin utan att riskera bli bränd på bål. Det hade gett mig möjlighet att leva som en myndig, vuxen person i en välordnad kvinnogemenskap, mitt i ett samhälle där kvinnan sågs som en tillhörighet som vandrade från man till man. Vad vet man, jag hade kanske rent av kunnat möta en vacker kvinna och öppet förälska mig i henne? Jag hade dessutom, om jag var riktigt ambitiös och skicklig, haft möjlighet att uppnå en genuint inflytelserik samhällsposition som abbedissa i ett samhälle där kyrkan ägde en stor del av makten och inflytandet, på alla plan.

Jag är född in i ett annat slags samhälle, ett samhälle där makten ser annorlunda ut än den gjorde då, ett samhälle där mina möjligheter ser annorlunda ut än de gjorde då, där mitt kön inte gör mig till mer eller mindre myndig än andra människor. För mig är klostret inte längre en av få vägar till frihet. På andra platser i världen ser det annorlunda ut. Där kan den fristad ett liv i klostret innebär fortfarande erbjuda vägen ut i världen.

Dränk dig inte, Ofelia. Gå i kloster i stället, finn din egen kraft och ta för dig av världen.

Genusfarhågor

Jag kom att befinna mig i en av tre grupper kvinnor som fick till uppgift att med hjälp av olika artefakter – en per grupp – illustrera ett koncept. En intressant övning, instant gruppkänsla som ofta när gruppen får en tydlig uppgift.

Efteråt pratade vi igenom processen, hur vi tänkt, hur vi reflekterat, om någon klivit fram som ledare, om alla bidragit, om arbetet skettstegvis, organiskt eller…. Ja, ni vet, inte sant? Vem i gruppen hade tagit emot artefakten? Hade hon därmed getts ett initialt initiativ, slagit an en ton eller var det bara en gest utan betydande betydelse?

Och sedan kom genusfrågan upp – om det varit en man med i gruppen, och han hade varit den som tagit emot artefakten, hade det gjort skillnad? Och jag noterade intresserad att dels var det ett flertal av de deltagande som spontant tänkte sig att det skulle gjort skillnad, dels gav uttryck för en omedelbar handlingsberedskap om utifall att den hypotetiske mannen skulle ge uttryck för ‘lilla gumman’-attityd. Samtidigt som samma personer uttryckte att genus inte gör någon skillnad.

Jag drar ingen slutsats, men konstaterar att det är intressant att reflektera över vilka effekter dessa farhågor och denna handlingsberedskap kan ge i mellanmänskliga interaktioner.

Blondinbella kommer ut

Blondinbella brottas med genustanken, och hon gör det offentligt. Inte bara inför sina bloggläsare, aftonpressen och sociala media följer också, kommenterar och diskuterar hennes grubblerier.  Det tycks som att det inte är helt självklart för henne hur det fungerar, det här med att människor är olika, med olika behov, olika preferenser och önskemål, olika perspektiv och känslor. Dessa främmande tankar förefaller förefalla henne skrämmande, ja, så skrämmande att hon, enligt en notis i Aftonbladets Nöjesbilaga, faktiskt i en karaktäristiskt grammatiskt halsbrytande formulering jämför genustanken med läskiga sagomonster:

Jag kan inte låta bli att fascineras över det. Men samtidigt bli lite ledsen för majoriteten som faktiskt identifierar sig som man eller kvinna, som plötsligt nu ska bli häxjakt-jagade av genus-epidemin som sprider sig över landet likt zoombisarna i Walking Dead, skriver Isabella Löwengrip

Blondinbella är inte den enda som har svårt att se behovet av att på ett enkelt sätt kunna sätta ord på det faktum att vi lever i ett samhälle där vi faktiskt inser och förhåller oss till det faktum att det finns ett vidare genusspektra än bara ytterligheterna. Hon ger uttryck för en föreställning om att hen skulle utesluta såväl hon som han, en förvånande vanlig reaktion. Det kan tyckas väl naivt, jag är säker på att det till och med i hennes bekantskapskrets kan finnas en och annan som känner sig besvärad i det biologiska kön hen är född in i, men döm henne inte för hårt. Hon ger nämligen också uttryck för att faktiskt ha viss förståelse för behovet av att få sätta ord på, öppet och otvunget, vem man själv är. Enligt Aftonbladetttexten slår Blondinbella upp garderobsdörren på vid gavel och deklarerar:

Jag är en kvinna och jag är förbannat stolt över det

Att komma ut ur garderoben är inte självklart enkelt (även om det blir enklare ju fler gånger man gör det) och omgivningens reaktioner gör allt skillnad i världen. Blondinbella är kvinna. Hon är stolt över det. Det är underbart.

#letsdance i afton

De dansar samba i kvällens Let’s Dance, med varierande grace och rytm i rumpskakningarna.

Jag imponeras, som jag gör varje vecka, av hur de professionella dansarna vecka efter vecka lyckas lyfta fram det vackraste hos kändisarna och få dem att visa sina bästa sidor på dansgolvet.

Jag charmas, som jag gör varje vecka, av fantastiska Maria Montazami. Hon är fullständigt bedårande, och hennes beskrivning av dotterns relation med en av dansarna som ‘leksakskompisar’ hoppas jag plockas upp och blir ett vedertaget begrepp.

Och jag hamnar, som jag i olika utsträckning gjort varje vecka, i samtal och reflektioner kring hur paren satts ihop. De är söta, charmiga och vackra, det är roligt att se dem och se hur de utvecklas och blir alltmer samdansade för varje vecka. Men nog hade det varit roligt om åtminstone ett par av dem fått bjuda på lite variation? Några samkönade par hade piggat upp tillställningen, tycker ni inte det?


På tröskeln till en ny värld

Vi har alla stått där. Lite blygt, lite försiktigt avvaktande, dolda bakom halvt fråndraget draperi, på tröskeln till en ny värld. Lyssnat på rösterna, Kikat lite. Försökt skapa oss en uppfattning om vad som väntar om vi skulle smyga fram, ta steget ut i den nya världen. Vilka är de, de som befolkar den? Är de så främmande som de ser ut? Är de snälla? Är vi välkomna? Kommer de ta emot oss, eller kommer de vända sig mot oss? Kommer de överhuvudtaget att låtsas om oss?

Och hur uppför vi oss i den här nya världen? Vilka sociala och kulturella koder gäller, och vad händer när vi utan att mena det råkar bryta mot dem? Blir vi hånade, utstötta, bestraffade eller kommer någon ta sig an oss och visa oss till rätta? Finns det någon etikettsbok vi kan konsultera?

Det är läskigt, tröttande, skrämmande att ta en ny värld i besittning, finna sin plats i den och göra sig hemmastadd. Men det är också spännande, berikande, roligt, fantastiskt och på alla sätt värt det, och det går fortare än man tror när man står där blyg på tröskeln att hitta en liten plats där man kan känna sig hemma. Visst kommer man göra bort sig, visst kommer man råka trampa fel och hamna i läskiga, skrämmande, pinsamma, farliga, jobbiga situationer. Men minst lika ofta, ja, oftast oftare, kommer man råka trampa rätt och hamna i underbara, förtjusande, välkomnande, bekväma, hemtrevliga, ljuvliga situationer.

Ta steget ut över tröskeln, ut i den nya världen. Det är värt det. Jag lovar.

Grammatisk genusdramatik

Traditionellt skapar inte grammatiska diskussioner någon större upphetsning. Jag skulle inte överdriva om jag säger att de sällan väcker någon slags uppmärksamhet överhuvudtaget, annat än bland de allra språknördigaste.

Därför är det med ohöljd förtjusning jag följer den dramatiska, livaktiga debattstorm som rasar kring hen.

(Ja, jo, jag vet. Men allt är relativt, och alltför sällan får språkfrågor så stor genuin uppmärksamhet – rubrker i tidningar, blogginlägg, till och med en dagstidning som försöker sig på att förbjuda bort en språkförändring! Hurra! Vi kan väl kalla det en debattstorm? Snälla?)

I svenska språket har fyra genus används tämligen bekymmersfritt under många år. Maskulinum, femininum, utrum* och neutrum** har inte väckt särskilt mycket intresse eller uppmärksamhet. Det finns till och med de som inte riktigt känner till skillnaden mellan utrum och neutrum, trots att de bekymmerslöst använder formerna dagligdags.

Av hävd har de två senare kommit att  referera till döda ting så konsekvent att de lätt får en derogativ*** klang om de används för att referera till individer. Samtidigt uppstår då och då en situation där det antingen är oklart, oviktigt eller rent av distraherande att använda maskulinum eller femininum, där en mer neutral form hade varit önskvärd. Kanske är könet egalt, kanske är det oviktigt, kanske ointressant, kanske är syftet att inte definiera, kanske upplevs att det skulle distrahera.

Då är hen ett trevligt alternativ. Varken maskulinum eller femininum, och inte i någon mån avsett att ersätta dessa, snarare komplettera, fylla detta språkliga hål som kan komplicera kommunikation i onödan. Ett genus som vid behov kan användas för att tala om människor, utan att definiera kön, utan att behöva fundera över huruvida det som uttrycks kan uppfattas som nedlåtande.

Och det väcker känslor. En grammatisk funktion som väcker känslor, och jag upplever stormen i realtid!

Ni anar inte hur förtjust det gör mig.

*den

**det

***nedlåtande

Fåfängans marknad

I Expressen koketterar en Peter Cornell fåfängt med ett lite lagom klädsamt förakt mot det han kallar ”Galna narcissistsjukan” som nu till hans ohöljda förfäran drabbat även personer ”som man tidigare trodde immuna: kloka och rejäla ledande kvinnor i arbetarrörelsen”

Han exemplifierar detta förfärande förfall hos de fd rejäla kvinnorna så att vi alla skall förstå och uppröras med ett citat ur biografin Margot, författad av Bengt Ohlsson:

”Ibland har hon jeans, ibland är hon barfota. Ibland är tånaglarna nymålade och djupröda.”

Kära nån! Nymålade naglar? På en politiker? Vart är världen på väg?

Visst kan man tycka det är lite gulligt med denna koketta upprördhet över bagateller, men samtidigt är det bekymmersamt med en så trång och snäv norm.

Morrica bloggar om sex

Den generella människan är en sexuell varelse. Mer eller mindre i olika perioder av livet och tillvaron, men mycket få människor lever ett helt liv utan någon sexuell period, Detta är en fullständigt naturlig aspekt av att vara människa, helt i klass med att äta eller sova, ett behov vi behöver ta hänsyn till och förhålla oss till på ett balanserat sätt.

Ungdomar utgör inget undantag. Tvärtom, med hormonerna rasande i kroppen och utveckling som sker i en halsbrytande takt tar de kroppsliga aspekterna av tillvaron lätt en väldigt stor del av fokus och uppmärksamhet. Så är det, det var likadant för de flesta av oss som en gång varit unga, och det kommer förbli så även i framtiden.

Ungdomar experimenterar och utforskar, och för att kunna utforska sin sexualitet utan att i onödan riskera att råka fortplanta sig, med alla de konsekvenser det innebär för en ung människas möjligheter och tillvaro, och för samhället i stort, är det rimligt att vuxenvärlden håller i minnet vad det innebär att vara ung och tillhandahåller preventivmedel. Det är en investering som lönar sig för oss allesammans.

Människan jag nämnde ovan är också i många aspekter en tuktande varelse. Det gäller villahäckar och krukväxter lika väl som sig själv och medmänniskor. Genom att tukta, anpassa, kontrollera och manipulera omgivningen, försöka få det som sticker ut mindre synligt eller rent av göra sig av med det, kan man få en känsla av att man har kontroll, att man tämjt världen omkring sig, att man skapat sig en trygg och förutsägbar plats. Genom att tukta, anpassa, kontrollera och manipulera behov, kroppsliga såväl som själsliga, hos sig själv, och andra, försöker man uppnå samma effekt. Det är olyckligt, och skapar ofta mer smärta än det skapar lugn.

Exemplet från Varberg, där en ung kvinna anmält att hon ombetts tona ner sin sexualitet och att inte ta med sin flickvän till skolan, eftersom det kunde förvirra och skrämma andra elever, är inte snyggt. Jag känner inte till omständigheterna kring det hela utöver vad som står i dagstidningarna. Kanske har flickvännen i själva verket två huvuden eller saxar i stället för händer och det är orsaken till att övriga elever skulle kunna bli förvirrade. Kanske rör det sig om ett missförstånd. Men kanske handlar det om att det, än i dag, faktiskt finns människor som uppfattar sexualitet, och i än högre grad homosexualitet, som så främmande att de helt enkelt försöker tukta bort den.

Det vore illa om det står så till i svenska skolor än idag.

.

 

 

(Jag borde kanske framhållit redan i inledningsstycket att det är skillnad på att sexblogga och att blogga om sex?)

Lyckliga män

I DN läser jag att nyckeln till lycka är hushållsarbete. Diska, städa, laga mat, tvätta, det där sisyfosarbetet som aldrig tar slut.. Vem hade trott det?

Ja, det vill säga, nyckeln till lycka om man är man, visar en undersökning utförd vid Cambridgeuniversitetet. Män från sju europeiska länder ingick, och resultaten tycks otvetydliga:

Forskarna hade väntat sig att kvinnor som levde i förhållanden där kvinna och man delade hyfsat lika på hushållssysslorna skulle vara påtagligt lyckligare än kvinnor som hade den stora merparten av hemarbetet på sina axlar.

Icke så. Det var i stället de män som i jämlikhetens namn ägnade sig åt diskning, städning, matlagning och annat vardagsslit som var lyckligare – lyckligare än de slöa männen. Överlag var de idoga männen mer tillfreds med livet i allmänhet och upplevde mindre av konflikter relaterade till arbete och vardagsliv än andra män.

Det här är inte heller ett inlägg i genusdebatten. Jag lovar att tala om ifall jag en dag bestämmer mig för att ta klivet in i den. Detta är i stället ett inlägg skrivet i ren omtanke om de män som ägnar mycken tid åt de där mer traditionellt manliga sysslorna, de som har en början och ett slut, som att byta tändstift, anlägga en väg, hoppa runt på taket och byta takpannor, rensa hängrännor och ibland målar en vägg eller två, men ändå känner att de faktiskt skulle kunna vara lyckligare:

Ta för er av de nycklar till lycka kvinnorna nästan skaffat sig monopol på. Det är er tur att känna tillfredsställelse nu – diska, städa, ta över matlagningen, tvätta, pyssla, pynta och känn hur harmonin sprider sig i era sinnen.