I SvDs understreckare berättar Anders Sundelin om en sammanställning av författarintervjuer som gjorts av tidskriften Paris Review Sammanställningen fokuserar på hur författarna gått och går till väga under själva arbetet.

Gabriel García Márquez skrev sina första romaner efter arbetet, kvar på tidningsredaktionen, för han älskade ljudet av skrivmaskinerna som sjöng. Isaac Bashevis Singer tycker det ingenting gör om han blir störd, tvärtom: sånt är livet. Men för övrigt berättas om ett arbete i avskildhet, en klostertillvaro, även om ingen annan är så extrem som George Simenon. Själva arbetet liknas vid brottning, simning, snickeri, utrikespolitik – ”Det är några problem som ska lösas” – där lösenordet heter sådant som hårt arbete, disciplin, uthållighet, också mod, tur, våghalsighet. Allt görs med den största ansträngning. Idéer finns hur många som helst, material saknas inte, svårigheten är att bearbeta stoffet och det görs ingen annanstans än vid skrivbordet, timme efter timme, dag efter dag. (Bara Truman Capote tycks ligga ner, med kaffe och cigarretter till hands.)

Jag vet inte hur det är med er, men jag känner igen mig i beskrivningarna kring behovet av avskildhet för att utrymmet för att turen skall närma sig, för att det hårda arbetet skall kunna äga rum och uthålligheten skall blomma ut.

Det är mycket man ska hinna med under ett läsår, det är mycket man vill hinna med också, därutöver, och så finns allt det där som eleverna vill ha med, det som kollegor bidrar med och så allt det där som händer som man inte riktigt räknat med. För att ekvationen planerat stoff kontra antal faktiska lektioner skall gå ihop krävs, för mig, tillräckligt utrymme för eremitläget. Det är då, och bara då, jag kan betrakta delarna och se hur moment leder till moment, hur repetitioner fogas till nyheter och var det kan komma att finnas utrymme för det där extra som i tidsnöd kan plockas bort för att ge utrymme för det oundgängliga.

Ernest Hemingway myntar uttrycket isberget: sju åttondelar av berättelsen finns under vattenytan. ”Den gamle och havet” skulle ha kunnat vara tusen sidor lång, med tanke på allt han visste om byn och invånarna och fisket, alla historier han hört, men allt det där togs bort för att nå fram till läsaren med något som kan ge honom eller henne någonting som liknar en egen erfarenhet, en berättelse som kan ha hänt.

Han kunde lika gärna talat om en lektion. Sju åttondelar av en lektion syns aldrig i klassrummet. och det är som det ska. De äger rum före och efter, på tidigare lektioner, på senare lektioner, i lärarens förarbete, i lärarens samarbete med kollegor, i lärarens efterarbete, i det som framträder i lärarens dokumentation av läsåret, i lärarens kunskap och förtrogenhet i ämnet och inte minst i samspelet mellan lärare och klass, som grupp och som individer. I klassrummet ser vi toppen av isberget

men vi vet att resten finns där under ytan och har, i bästa fall, förstånd att hålla oss ur vägen.

Jag är inte säker på att bilden fungerar riktigt utanför mitt huvud (inuti mitt huvud är analogin glasklar), men min poäng är helt enkelt att det ligger åtskilligt mer bakom en lyckad lektion än det man ser med blotta ögat, men att det man ser är imponerande nog.