Arkiv

Virus!

Ni vet när förkylningen är sådär riktigt vidrigt jobbig. När näsan och bihålorna är så fyllda med slem att det knappt går att andas, när hostan skräller och det visslar i luftrören för varje plågsamt andetag. När varenda led gör ont, när febern och huvudvärken tävlar med suset och trycket i öronen om att orsaka yrsel, frossan jagar längs ryggraden och sängen känns som det enda rimliga alternativet?

Stanna i sängen då.

Bit inte ihop och ta bussen till jobbet. Sitt inte där och hosta ut virus över medpassagerarna. Ta inte i dörrhandtag med dina virusbemängda händer. Sitt inte på biografen och snörvla högt och harkla loss slemmet ur halsen. Gå inte till butiken och nys över fruktdisken. Ta inte en paus i trappan och hämta andan medan du lutar dig mot det trappräcke där allas händer kommer vila under dagen.

Ni befinner er överallt omkring oss just nu, kära smittbärare, är allmänt äckliga och sprider viruset vidare, orsakar en epidemi. Gör inte det. Stanna hemma. Det varar inte många dagar per individ, och jag lovar att jobbet klarar sig utan er de dagarna.

I gengäld kan jag berätta att det finns vetenskapligt prövade indikationer på att såväl kycklingsoppa som misosoppa med ingefära faktiskt lindrar inte bara symptom utan även digniteten av virusangreppet.

Vi ses igen när ni mår bättre.

Känslan av att kunna påverka saker

Expressen publicerar en artikel om en man som beskrivs som ”en tidigare så kallad näthatare”. Han får förklara hur han anser att de han gett sig på har förtjänade det, och berättar att det känns nästan skönt att ha gått vidare och lämnat ‘det där’.

Men det intressanta i artikeln är mannens motivering:

Man fick en känsla av att man kunde påverka saker, att man hade en makt som vanliga människor normalt inte har

I mina ögon låter det som om personen upplever sig i praktiken maktlös, upplever sig vara utan såväl makt som medel att påverka världen omkring sig eller ens sin egen situation i nämnvärd omfattning. En person som vill påverka men inte vet hur, som frustreras över att andra tycks veta och kunna, över att andra blir sedda och uppmärksammade medan personen själv förblir obemärkt.

Jag kan så klart ta helt fel, men om jag inte gör det så tycks det som att en av de viktigare nycklarna för att komma till rätta med de ‘så kallade näthatarna’ är just att lära människor vad och hur var och en faktiskt kan påverka såväl omvärld som sin egen livssituation. Även om man inte kan få allt som man vill genom ett magiskt trollslag, och även om man inte kan få andra människor att dansa efter ens pipa precis i den takt och med de steg man önskar så har den som vet hur oändligt mycket större makt och möjligheter att påverka än den som bara kan tjuta nej nej nej men som, likt ett trotsigt barn, inte kan sätta ord på vad hen vill i stället.

Bildning, ett begrepp som i många delar av vårt land betraktas med skepsis, ibland rent av med förakt, kan det vara en del av lösningen? Är i så fall bildningsföraktet en av rötterna till problemet?

Eller är jag än en gång helt fel på det?

Sex i #skolchatt

Många av de saker man förväntas lära sig i skolan tycks, för eleven, ibland för föräldrar och många andra vuxna omkring skolan, ibland, till och med för läraren, abstrakt och ogripbart. När kommer eleven att ha användning för kunskapen? När kommer eleven ha glädje av den?  Ofta rör det sig om något som kommer att tjäna som grund för något annat som i sin tur tillsammans med annan ungefär lika abstrakt och svårgreppbar kunskap kommer att göra det möjligt för eleven att lära sig något helt annat, något som kan tyckas fullständigt orelaterat, i en avlägsen framtid, flera årskurser senare.

Ikväll på Twitter under hastagen #skolchatt klockan 20.00 pratar vi om ett av de mer påtagliga, hangripliga kunskapsområdena där kopplingen till elevens faktiska verklighet är tydlig och konkret. Sex och samlevnad är ett sådant område. De allra flesta av eleverna i svenska skolor, oavsett om vi pratar om kommunala skolor eller friskolor, grundskolor, gymnasieskolor eller någon annan form av skolor, kommer att engagera sig i någon form av sexuell relation och, under längre eller kortare perioder, dela hushåll med någon annan människa.

Att momentet som går under rubriken sex och samlevnad är viktigt tror jag få förnekar, och de flesta i skolan är nog så medvetna om hur ämnesövergripande och omfattande momentet är. Det inbegriper och tangerar superviktiga och påtagliga aspekter som preventivmedel, ekonomi, juridik, statistik, bostadspolitik och utbildning. Dessutom inbegriper och tangerar momentet lika viktiga men mindre konkreta och djupt personliga aspekter som kärlek, vänskap, identitet, HBTQ, aborter, Instagramupplopp, skolskjutningar, värderingar, heder, status, etik och moral.

Hur arbetar vi med momentet sex och samlevnad i skolan? Räcker det med en temadag, eller kanske en temadag, per läsår? Ser en film? Bjuder vi in representanter från RFSU som kommer och berättar och svarar på elevernas frågor?

Eller arbetar vi på ett mer genomgripande sätt, drar nytta av alla de olika erfarenheter och kunskaper som finns i skolan? Samarbetar och samverkar med varandra och hjälps åt? Vem tar det övergripande ansvaret? Biologiläraren? Samhällskunskapsläraren? Skolsköterskan? Idrottsläraren? Fritidsledaren? Rektor? En arbetsgrupp?

Välkomna!

På tröskeln till en ny värld

Vi har alla stått där. Lite blygt, lite försiktigt avvaktande, dolda bakom halvt fråndraget draperi, på tröskeln till en ny värld. Lyssnat på rösterna, Kikat lite. Försökt skapa oss en uppfattning om vad som väntar om vi skulle smyga fram, ta steget ut i den nya världen. Vilka är de, de som befolkar den? Är de så främmande som de ser ut? Är de snälla? Är vi välkomna? Kommer de ta emot oss, eller kommer de vända sig mot oss? Kommer de överhuvudtaget att låtsas om oss?

Och hur uppför vi oss i den här nya världen? Vilka sociala och kulturella koder gäller, och vad händer när vi utan att mena det råkar bryta mot dem? Blir vi hånade, utstötta, bestraffade eller kommer någon ta sig an oss och visa oss till rätta? Finns det någon etikettsbok vi kan konsultera?

Det är läskigt, tröttande, skrämmande att ta en ny värld i besittning, finna sin plats i den och göra sig hemmastadd. Men det är också spännande, berikande, roligt, fantastiskt och på alla sätt värt det, och det går fortare än man tror när man står där blyg på tröskeln att hitta en liten plats där man kan känna sig hemma. Visst kommer man göra bort sig, visst kommer man råka trampa fel och hamna i läskiga, skrämmande, pinsamma, farliga, jobbiga situationer. Men minst lika ofta, ja, oftast oftare, kommer man råka trampa rätt och hamna i underbara, förtjusande, välkomnande, bekväma, hemtrevliga, ljuvliga situationer.

Ta steget ut över tröskeln, ut i den nya världen. Det är värt det. Jag lovar.

Bjuder på kaffe

Det tycks vara en ny trend på gång i konferenssverige – det ges pauser men inget kaffe. I närheten finns restauranger eller automater där konferensdeltagare kan köpa kaffe.

image
Väldigt tom mugg

Jag ser ett par nackdelar och ett par fördelar med detta, från konferensanordnarperspektiv. Nackdelarna är dels att man tar bort ett socialt smörjmedel. Det ger en samtalsöppning, ett naturligt möte när man skickar varandra mjölken och småpratar om kvaliten på kaffet. Är det ekologiskt? Var kommer det ifrån? Fairtrade?

En annan nackdel är att konferensdeltagarna faktiskt skingras, går iväg ifrån de viktiga möten och nätverkandetillfällen som annars utgörs av pauserna.

Fördelarna är givetvis praktiska och ekonomiska.

Men nog ser den ledsen ut, min hållbara men tomma mugg?

Är något värt att göras är det värt att göras ordentligt

Det är två år sedan Prince Poppycock deltog i America’s Got Talent, och jag förstår att jag sannolikt är en av de sista att upptäcka honom. Det är helt i sin ordning, den som väntar på något gott väntar inte för länge.

Han är en formidabel artist!

Nessun Dorma har sjungits, manglats, ylats på talangjaktscener runt om i världen, somliga har imponerat på stora delar av sin omvärld och fått turnera omkring och visa upp sina vokala talanger, andra… åh nå väl.

Prince Poppycock har klart för sig att det som är värt att göras, det är värt att göras ordentligt. Ska Nessun Dorma framföras i sammanhang som dessa så…. tja, allt mindre än detta kommer ses som otillräckligt i fortsättningen:

.

Klassrumsinredning

Second Hand är ett koncept jag tycker om. Dels utifrån miljömässiga aspekter – att föremål tillverkas för att fortsätta användas, trots att den förste användaren tröttnat på dem, i det ena efter det andra sammahanget tills de faktiskt nötts ut helt är långsiktigt hållbarare än att föremål tillverkas för att hålla ungefär tills den första användaren tröttnat och sedan slängas.

Second Hand och loppmarknader är de första ställen jag går till för att hitta de där små sakerna som gör klassrummet lite mer personligt och ämnesanknutet. Grekiska urnor, dödskallar, tigrar och sånt, ni vet.

Häromdagen hittade jag en trevlig ljusstake (den är nedpackad fortfarande, så ingen bild i dag, kanske kommer en när jag fått den på plats om jag kommer ihåg det) som kommer att placeras i en fönsterkarm. När jag satt på bussen hem med den i knät mötte jag en ung bekant som nyfiket frågade vad jag handlat. Jag berättade, och talade om vad jag planerade använda ljusstaken till.

‘Åh, varför gör våra lärare aldrig sånt? De bryr sig inte om att det är fult i klassrummet där vi ska vara…’

Jag tror att även denne unge människas lärare visst bryr sig om det, och förmodligen också besväras av att klassrummen ser risiga ut. Men orden och den längtande sucken vid åsynen av den småsak i sammanhanget denna ljusstake ändå utgör påminde mig om att det inte alls är säkert att eleverna är medvetna om detta, och att många elever upplever det som en omtanke om läraren visar att hen bryr sig om hur det klassrum där eleverna tillbringar så många av sina läsårstimmar faktiskt ser ut. Småsakerna gör skillnad. En blomma på katedern för den som har tålamod med sådana, hyggligt fräsha elevarbetsplatser där förra gruppens kvarglömda godispapper städats undan, att stolarna står rimligt prydligt vid bordet i stället för lite hur som helst, en genomtänkt väggdekoration gör skillnad för elevernas humör, därigenom för elevernas lärandevardag och i förlängningen också för lärarens arbetsvardag.

Jag är också medveten om hur begränsad budget många skolor och många lärare har att röra sig med, och återkommer därför till samma plats där jag började inlägget – Second Hand och loppmarknader. Det som tjänat ut på ett ställe kan göra stor skillnad på ett annat, där säljs mycket skräp men mycket som faktiskt pryder sin plats också, och priserna är ofta mycket överkomliga.

SvD gör mig glad

Ett uppslag i SvD är så folkbildande i sin anda att det gör mig alldeles glad tre gånger om. Se här:

Först: fokus på framtiden i artikeln om världsdelen Afrika. Inte bara fokus, utan ett tämligen optimistiskt fokus med handfasta råd, alltsammans levererat i en uppfriskande sarkastisk ton:

För att nå det tillstånd av respekt för demokratin och mellan de politiska parterna ges i rapporten ett par uppmaningar om vad som behövs. Det kan tjäna som god vägledning för det svenska biståndsarbetet, när det inte är fullt upptaget att beställa rapporter som visar hur bra det är. Bland annat följande rekommenderas:

• Fortsatt tryck från omvärlden i riktning mot demokrati i regionen.

• Motverka oavsedda bistånds- och handelseffekter som stöder sittande regimer.

• Stöd till grupper och organisationer som stöder den politiska oppositionen.

• Åtgärder som bidrar till ”avspänning” mellan de politiska aktörerna inom respektive land.

Därefter Historiebloggen, där Lundaprofessor Dick Harrisson berättar om det som varit, skiljer ut vad vi vet och vad vi tror oss veta, vad som faktiskt tycks fastslaget och vad vi kan sluta oss till utifrån detta. Om vi vet varifrån vi kom, hur vi tog oss dit där vi är idag, vilka vägar som bar och vilka som ledde rakt ut över stup eller in i alligatorfyllda träskmarker så kan vi lära oss av dessa erfarenheter. Ju mer vi vet ju bättre rustade står vi inför just framtiden.

Och så den tredje artikeln, inringad med vacker TARDIS-blå färg, som berättar både att det igår var Fishfinger and Custard day och vad det faktiskt är som högtidlighålls denna dag:

På årsdagens av den elfte doktorns ordentliga introduktion i serien Doctor Who, när han träffar sin följeslagare Amelia Pond för första gången och efter att ha uppträtt väldigt likt Tigger i Nalle Puh fastnar för just fiskpinnar och vaniljsås.

Ibland är media alldeles fantastiskt!

Ps Bonus, inte inringad men med på bilden ändå.

Inta eremitläge

I SvDs understreckare berättar Anders Sundelin om en sammanställning av författarintervjuer som gjorts av tidskriften Paris Review Sammanställningen fokuserar på hur författarna gått och går till väga under själva arbetet.

Gabriel García Márquez skrev sina första romaner efter arbetet, kvar på tidningsredaktionen, för han älskade ljudet av skrivmaskinerna som sjöng. Isaac Bashevis Singer tycker det ingenting gör om han blir störd, tvärtom: sånt är livet. Men för övrigt berättas om ett arbete i avskildhet, en klostertillvaro, även om ingen annan är så extrem som George Simenon. Själva arbetet liknas vid brottning, simning, snickeri, utrikespolitik – ”Det är några problem som ska lösas” – där lösenordet heter sådant som hårt arbete, disciplin, uthållighet, också mod, tur, våghalsighet. Allt görs med den största ansträngning. Idéer finns hur många som helst, material saknas inte, svårigheten är att bearbeta stoffet och det görs ingen annanstans än vid skrivbordet, timme efter timme, dag efter dag. (Bara Truman Capote tycks ligga ner, med kaffe och cigarretter till hands.)

Jag vet inte hur det är med er, men jag känner igen mig i beskrivningarna kring behovet av avskildhet för att utrymmet för att turen skall närma sig, för att det hårda arbetet skall kunna äga rum och uthålligheten skall blomma ut.

Det är mycket man ska hinna med under ett läsår, det är mycket man vill hinna med också, därutöver, och så finns allt det där som eleverna vill ha med, det som kollegor bidrar med och så allt det där som händer som man inte riktigt räknat med. För att ekvationen planerat stoff kontra antal faktiska lektioner skall gå ihop krävs, för mig, tillräckligt utrymme för eremitläget. Det är då, och bara då, jag kan betrakta delarna och se hur moment leder till moment, hur repetitioner fogas till nyheter och var det kan komma att finnas utrymme för det där extra som i tidsnöd kan plockas bort för att ge utrymme för det oundgängliga.

Ernest Hemingway myntar uttrycket isberget: sju åttondelar av berättelsen finns under vattenytan. ”Den gamle och havet” skulle ha kunnat vara tusen sidor lång, med tanke på allt han visste om byn och invånarna och fisket, alla historier han hört, men allt det där togs bort för att nå fram till läsaren med något som kan ge honom eller henne någonting som liknar en egen erfarenhet, en berättelse som kan ha hänt.

Han kunde lika gärna talat om en lektion. Sju åttondelar av en lektion syns aldrig i klassrummet. och det är som det ska. De äger rum före och efter, på tidigare lektioner, på senare lektioner, i lärarens förarbete, i lärarens samarbete med kollegor, i lärarens efterarbete, i det som framträder i lärarens dokumentation av läsåret, i lärarens kunskap och förtrogenhet i ämnet och inte minst i samspelet mellan lärare och klass, som grupp och som individer. I klassrummet ser vi toppen av isberget

men vi vet att resten finns där under ytan och har, i bästa fall, förstånd att hålla oss ur vägen.

Jag är inte säker på att bilden fungerar riktigt utanför mitt huvud (inuti mitt huvud är analogin glasklar), men min poäng är helt enkelt att det ligger åtskilligt mer bakom en lyckad lektion än det man ser med blotta ögat, men att det man ser är imponerande nog.

Google+ smyger sig på dig

Google+ har tagit lite från Facebook, lite Twitter, lite av andra populära sociala media. De har tagit alla dina g-mail, alla dina sökningar på google, allt du gillar, allt du delar, all information du lägger upp om dig själv, allt du berättat för dem – och låt oss vara ärliga, du berättar mer för Google än du berättar för din fru, eller make – och blandar alltihopa i en gryta, kokar ihop det och häller upp det på Androidplattformen. Och utifrån all den här informationen om dig, och utifrån lika mycket information om andra människor, ger Google+ dig förslag på människor du, utifrån ditt onlineagerande, har glädje av att träffa.

.

.

Jo, jag kan förstå att det låter skrämmande, som att vi lagt hela våra jag i händerna på en organisation som visserligen har som måtto att inte vara elak, men ändå är stor och mäktig, inflytelserik och världsomspännande.

Men håll i minnet att du bara får förslag på människor parametrarna indikerar att du skulle ha glädje av att känna. Du väljer själv om du vill ta kontakten eller låta bli. Det avgörande steget är ditt. Bara ditt.