Kulturen och politiken

Ett av vårens stora projekt Chez Casa Morrica har varit att följa Melodifestivalen, genom de svenska uttagningarna hela vägen till den stora finalen i Malmö, och jag är än en gång fascinerad av vad jag upplevt.

Jag har under många år haft en aningen naiv uppfattning om fenomenet ESC grundad på de minnen jag hade av tävlingen från när jag var yngre, när jag som de flesta andra under sjuttiotalet följde den med inlevelse. Jag uppfattade det som en lättsam bagatell, en färgglad underhållning, en gala bland galor, lite storslagnare och bättre producerad än somliga, men ändå bara en gala. En kvarleva från den tid när det fanns en TV-kanal och en gala var något väldigt speciellt, en angelägenhet för ett fåtal engagerade, större i Sverige än ute i Europa, rent av lite provensialistiskt larvigt, sådär.

Och visst är det en gala, strålande glittrande färgglad, festlig och lättsam med massor av fokus på artisterna och musiken. Men där finns mer.

Den första ledtråden noterade jag i hur aktivt många tar avstånd till festligheten – man understryker med emfas hur ytligt, tramsigt, fånigt, onödigt det är, vilket enormt slöseri med skattemedel, hur besvärande man upplever den mediahype som kringgärdar programmet. Att människor känner behov av att så kraftfullt postionera sig mot, nog tyder det på att fenomenet har viss betydelse?

Den andra ledtråden fick jag när jag på en konferens i fjol hade rektor och lärare från förra årets värdland, Azerbajdzjan, till bordet. De berättade för mig om hur de upplevde att det betydde oerhört mycket, både för huvudstaden Baku och för landet som helhet, att Europas ögon äntligen öppnades både för hur den politiska situatonen ser ut för att människorna i Azerbajdzjan, men också för hur de är människor de också, med behov och drömmar och längtan efter att få vara en del av gemenskapen precis som alla vi andra.

Och när jag sett omkring mig hur stort <a href=”http://www.dn.se/kultur-noje/musik/alla-alskar-malmo”>arrangemanget faktiskt är, hur människor överallt engagerat sig för att få ihop alla bitar, hur näringslivsidkare och ideella krafter arbetar tillsammans för att ge samtliga inblandade en minnesrik vistelse, och sedan ser det storslagna, glittrande resultatet inser jag att ESC är ett isberg – vi ser den gnistrande toppen, väl medvetna om att under ytan finns många gånger mer, lika vackert, lika fascinerande och själva förutsättningen för att toppen ska glittra för oss.

Kultur är politik. Inte alltid bekväm, inte alltid ofarlig, men angelägen. Kulturen speglar tiden, men den bidrar till att forma och skapa politiken. Vi såg det kanske tydligast i Greklands och Finlands bidrag, vi såg det i den förtjusande mellanakten där Petra Mede stolt förklarade att här, här finns det plats, för oss alla av alla sorter.




Så underbart! Så glittrande vackert! Så viktigt och ljuvligt kärleksfullt.

Lärarutbildningens ansvar?

Problemet med att studenter kan komma in på lärarutbildningen med förkunskaper som räcker till 0.1 på Högskoleprovet är varken vad det gör med statusen för lärarutbildningarna eller för lärarkårens framtida status. Problemet är att det finns elever som gått ut svenskt gymnasium, med behörighet att söka lärarutbildningen, som skriver 0.1 på Högskoleprovet.

Vi ser i dag, vare sig vi vill prata om saken eller inte, hur svenska skolelevers kunskaper sjunker. Inte alla, inte överallt, men för många. Tillräckligt många för att vi har skäl att förbereda oss för att vi kommer att behöva hantera en social krutdurk i framtiden. Tyvärr rör sig upprördheten jag ser över detta oftare kring det faktum att media inte skriver om ‘goda exempel’ än kring hur ett samhälle påverkas, på kort och lång sikt, av att den generella bildningsnivån sjunker, att grupper av människor helt enkelt får en genomkass utbildning med allt vad det innebär av begränsningar av möjligheter att påverka sina livssituationer, bli anställda, med hälsorisker och ekonomiskt och socialt desperata förhållanden.

Vad säger ni, börjar det bli dags att göra något åt saken?

Sociala, hövliga, media

I DN funderar Catia Hultquist kring samtalstonen på den svenska delen av Twitter, och fenomenen hon beskriver känner jag visserligen igen, men inte som generella Twitterfenomen:

Twitter är ett hetsigt sätt att kommunicera och särskilt gynnsamt för den som gillar att skriva spetsiga oneliners. Därför är det inget mysterium att forumet blivit så poppis bland journalister, politiker och andra formuleringsglada opinionsbildare. Men ibland går det lite väl fort i Twitterhockeyn. Hårda puckar svischar fram och tillbaka utan att något egentligen blir sagt. Alltför många har tvingats lära sig den hårda vägen att Twitterkontot inte bara var ett smidigt sätt att skaffa sig nya bekantskaper. Det var också ett lysande sätt att skaffa sig ovänner. Och trots, eller kanske på grund av, mikrobloggens nyvunna folklighet börjar nu en trötthet märkas bland pionjärerna

Jag twittrar både på svenska och engelska, följer en del på båda språken och fenomenen hon beskriver, hur det ”har blivit kallt och hårt och att revirmarkerandet tagit över” ser jag också, men bara i den svenska sfären. Det är inte ovanligt att någon t ex försöker presentera sig genom att redan i sin fjortonde tweet eller så gå till frontalangrepp mot någon med många följare, kanske i avsikt att bli sedd av dennes många följare och därmed uppmärksammad själv.

I den globala sfären hålls, såvitt jag ser och möter åtminstone, däremot fortfarande en hövlig och civiliserad samtalston oavsett ämne. Det är rätt skönt.

Jag reflekterade över detta i en tweet tidigare i dag, och fick föga oväntat bland annat kommentarer om att det är olika vad som ses som hövligt och ohövligt, om att mottagaren skall se förbi tonen och höra på vad som sägs, och att det är mottagaren som bär ansvaret för att vara tolerant mot drullar, men också igenkännande reflektioner kring vad som ligger till grund för denna oartiga attityd.

Hövlighet tycks ibland uppfattas som en prestigeförlust, som om det vore den underordnades roll medan bufflighet vore den överordnades. Jag vet inte hur det kan komma sig, det har kanske långa historiska rötter, men det är bekymmersamt.

Hövlighet handlar inte om att stå med mössan i handen, skrapa generad med foten och känna sig bortkommen. Det är ju tvärtom ett sätt att i handling och bemötande visa den andre respekt, att mötas och bygga en för alla inblandade fruktbar relation, tillfällig eller bestående, oavsett inbördes verkliga eller inbillade positioner.

Att bemöta någon hövligt, rakt och tydligt, ärligt och ibland i mothugg, men hövligt, är ett sätt att tala om att man är en civiliserad person som önskar fortsätta relationen. Det gäller privat, det gäller socialt, det gäller i styrelserum och i konseljer. Överallt. Även på Twitter.

Eller tar jag fel?

Alternativet till fri abort

Alternativet till fri abort är inte söta, knubbiga skrattande små barn.

Alternativet är bakgårdsaborter under ohygieniska förhållanden utan möjligheter till eftervård, femtonåringar som dör av blodförgiftning, unga mödrar som förblöder av desperata fosterfördrivningsförsök eftersom de inte orkar med ännu ett barn, begåvade, intellektuella, inspirerande, inspirerade unga kvinnor som avbryter sina utbildningar i förväg eftersom de inte klarar att gå i skolan och ta hand om ett spädbarn eller två på samma gång.

Abort är ingen preventivmetod – tvärtom. Ordet preventiv betyder förebyggande, och preventivmetoder är metoder som används för att förebygga ohanterliga graviditeter, och därmed för att förebygga aborter. (När vi ändå är inne på ämnet: jag rekommenderar kondom, det förebygger inte bara graviditeter utan också en del andra oönskade konsekvenser av den glädje och det välmående som sex medför, men var och en bör välja den metod som passar en själv och de omständigheter man befinner sig i bäst)

Abort är i de flesta fall en desperat lösning på en desperat situation. Ingen fattar lättvindligt ett beslut om att göra abort, ingen går oberörd därifrån, och ingen skall dömas för att de gjort valet. Det är ett livsomvälvande val, ofta förknippat med såväl sorg som kroppsliga konsekvenser. Den flicka, den kvinna, den människa som väljer att göra abort behöver vårt stöd, vår kärlek och vår förståelse.

Hur var det nu han sa? Den som är utan synd kastar första stenen.

Jag kastar inga stenar. Gör du?

Statusen och bilbranschen

 Bilar är inte längre en statussymbol. Folk föredrar Ipad-skärmar eller smartphones framför bilar.

Orden kommer inte från en ordrik framtidskonsult på Kairos Future. Det är Arnaud Deboeuf, i Renaults ledningsgrupp, som helt nyligen tog bladet från munnen.

Detta glädjande budskap når mig via en artikel i SvD där Jonas Fröberg reflekterar kring vad det egentligen är som ligger bakom den vikande personbilsmarknaden. Och varken reflektionen eller citatet ovan är gissningar eller spekulationer, berättar Fröberg:

Det går nämligen inte längre att blunda. Konsultbolaget TNS gjorde nyligen en global studie som sade att unga alltmer ser bilar som redskap – inte drömmar eller status. Och andelen unga hushåll utan bil i Tyskland har ökat från 20 procent 1998 till 28 procent 2008. Sedan finns det ytterligare en starkt påverkande faktor: Internet.

Den ansedda analysfirman JD Power djupdök 2010 i hundratusentals ”konversationer” på bilrelaterade sajter, twitter och Facebook. De ville veta varför tonåringar (12-18-åringar) och unga vuxna (22-28-åringar) väljer bort bilar.

Läsningen borde vara obligatorisk i bilbolagens ledningsgrupper. Förutom ekonomi väljer unga bort bilar för att de i stället möts ute på nätet, enligt LA Times. Dessutom tar allt färre unga körkort i dag – och flyttar i stället in till städerna. Enligt OECD kommer 86 procent av den rika befolkningen i världen att bo i storstäder år 2050 – mot 77 procent 2010.

Bilen symboliserar helt enkelt något annat för unga människor i dag än den gjorde när dagens medelåldersgeneration var unga. Visst behövs den i vissa sammanhang, som sena kvällar eller helger när kollektivtrafikplanerarna inte riktigt uppmärksammat att människor faktiskt rör sig ute, i vissa regioner där kollektivtrafiken är väldigt sparsam, och under vissa perioder i livet är den mer praktisk än kollektivtrafiken, men den kostar mer än den smakar, i pengar, för miljön, den kräver tid och underhåll, garageplats och parkering.

Och så har vi den aspekt vi pratat om tidigare – när man kör bil så kör man bil. Man kan lyssna på radion, en och annan skickar, trots att man vet att man borde låta bli, ett eller annat sms eller pratar i telefon, men så mycket mer kan man inte göra. Åker man kollektivt har man friheten att ägna tiden åt att läsa tidningar, se på TV, föra långa konversationer med människor som kanske också åker kollektivt ungefär samtidigt fast åt andra håll.

Plötsligt har jag gott hopp om framtiden igen.

#fbchatt om läsande, böcker och #bibliotek

Det börjar närma sig onsdag även denna vecka, och onsdagar klockan 20.00 är det dags för Folkbildningschatt på Twitter under taggen #fbchatt. Folkbildning omfattar ju, som ni väl redan vet, folkhögskolor, studieförbund och biblioteken, och därför fokuserar vi den här veckan på just biblioteken, böckerna och läsningen.

Häromdagen strosade jag runt på en loppmarknad och strölyssnade på samtalen som letade sig igenom lådorna med böcker. Man pratade om författarna, om texterna, om stilarna, om genrerna som fanns representerade, bläddrade i böckerna, och berättade de små minnen och anekdoter som böckerna påminde om för varandra, möttes i de världar och tankegångar som vilade på boksidorna.

Böcker är ett vidare koncept än vi ibland tänker på. Tänker vi bara på det enkla konceptet med format, så finns ju i dag, utöver de klassiska inbundna och pocketupplagorna, till exempel ett allt större och bättre utbud av ljudböcker, och de elektroniska utgåvorna blir vanligare och tillgängligare. Många i dag vill ha boken lätt tillgänglig på telefonen eller läsplattan, där man både kan ändra textsnitt och bakgrund så att det passar en själv, lyssna på texten eller läsa den på mer traditionellt sätt, allt beroende på sammanhang.

Oavsett format så finns tankarna och världarna i böcker, där finns minnen och anekdoter, bildning och kunskap och alla de minnen och tankar som ännu inte tänkts eller formats väntar där.

Denna vecka pratar vi om just detta i #fbchatt – böcker och den betydelse läsande har. Vad är en bra bok? Finns det dåliga böcker? Finns det böcker som borde förbjudas? Är bibliotekens uppgift att tillhandahålla den goda litteraturen? Eller är det snarare som Falstaff Fakir skaldade:

Mycket läsa gör dig klok, därför läs varenda bok.

Du kan väl ta ett skämt?

Ni vet hur det kan vara. Man menar inget illa. Man vill liksom bara öka på sitt sociala kapital lite, få lite positiv uppmärksamhet, visa sig lite vitsig, snabbtänkt och intelligent och så slänger man ur sig den där snabba onelinern man precis kom på – eller hörde någon annan med lite status slänga ur sig.

Och det funkar. Man får skratten med sig. Man får blickarna som bekräftar att skämtet gick hem.

Wow!

Men. Ja, det är klart det finns ett men. Den där glädjedödaren, ni vet. Den som inte skrattar. Den som antingen är så politiskt korrekt så det blir larvigt, eller kanske rent av tar illa vid sig av t ex en liten oskyldig tillspetsad formuleringen om hur man åt en negerboll till eftermiddagskaffet, kanske för att hen upplevde att skämtet i någon mån kunde tolkas som att det skett på personens bekostnad. Kanske är hen till och med är så jobbig att hen kommenterar på skämtet. På ett sånt sätt att luften går ur det.

Då har man ett val.

Det är lätt hänt att man känner den där nyvunna statusvinsten vittra sönder. Kanske blir man lite irriterad, och slänger ur sig något om ‘men herregud, du kan väl ta ett skämt?’ och kanske, om det vill sig riktigt väl får man ännu ett litet skratt, möter en bekräftande blick och får den där trevliga varma känslan av att man är en i gruppen.

Man kan också helt enkelt ignorera kommentarerna från glädjedödare, låtsas att man inte hörde eller att det aldrig sades. Man slipper riskera att tappa ansiktet inför gruppen om man gör det, och det är rätt skönt.

Men man kan också be om ursäkt för sin klumpighet, och tänka sig för nästa gång. Det är ett alternativ som ger mindre direkt belöning, och känslan av att ha gjort bort sig, och dessutom erkänt det, är inte alls så trevlig.

Men i många sammanhang, och i ett lite längre perspektiv kan det vara så att alternativ tre ändå lönar sig bäst. Det är åtminstone alltid värt att tänka över.

#skolchatt och avundsjukan

Det är torsdag och det högtidlighålls här i södra Sverige med ett stillsamt åskväder som långsamt rullar över landskapet.

Som alla torsdagar sedan snart ett år tillbaka innebär det också #skolchatt. I kväll är ämnet lite annorlunda, men nog så angeläget. Vi pratar om avundsjuka mellan skolor/kollegor och projekt/resurser som skapar ojämlikhet.

Det är lite skamligt att prata om. Lite pinsamt, lite genant att erkänna att det ens finns, att det ens förekommer. Men det gör det ju, inom lärarkåren och skolan lika mycket som bland människor i andra sammanhang.

Vad avundsjuka leder till har vi nog alla en uppfattning om – vi har sett det bland barn, bland ungdomar, i släktfejder, i grannfejder. Det kan bli livslånga konflikter, det är sårade känslor, det är ilska, frustration och bevakande av positioner.

Hur hanterar vi detta i skolan? Hur förebygger vi? Hur bemöter vi? Hur går vi vidare? Om detta pratar vi i kväll på #skolchatt på Twitter klockan 20.00

Född sån

Led by Lady Gaga and her mother Cynthia Germanotta, the Born This Way Foundation was founded in 2011 to foster a more accepting society, where differences are embraced and individuality is celebrated. The Foundation is dedicated to creating a safe community that helps connect young people with the skills and opportunities they need to build a kinder, braver world.

We believe that everyone has the right to feel safe, to be empowered and to make a difference in the world. Together, we will move towards acceptance, bravery and love.

”Alla har rätt att känna sig säkra, att bli stärkta och att göra skillnad i världen. Tillsammans rör vi oss mot acceptans, mod och kärlek”

Helt enkelt.

Lady Gaga och hennes mamma Cynthia Germanotta startade Born This Way Foundation år 2011 i det enkla och komplexa syftet att bidra till att göra världen till en vänligare och modigare plats genom att inspirera ungdomar i USA och runt om i världen till att stå upp för vänlighet, acceptans och kärlek.

But even more important are the youth themselves whose stories of hope keep us inspired to do everything we can. So our foundation and our partners are ready to get out there and roll up our sleeves in the months and years to come. We’re going to do our best to help youth feel safe and accepted, so that they have the skills to effect change and recognize opportunities in their communities where they can make a difference.

I #skolchatt häromdagen pratade vi om mobbning, om vad vi som skolor och samhälle kan göra för att förbygga och hantera kränkningar, övergrepp, mobbning, utfrysning etc i skolorna. The Born This Way Foundation är inte silverkulan som en gång för alla dödar monstret, någon sådan finns inte, men kärlek, acceptans, styrka och mod har stor betydelse för hur stabil grunden i det samhälle vi alla tillsammans utgör blir.

Ville bara nämna det såhär lite i förbigående.

.

Kulturarbetaren och lönen

Titt som tätt hör jag kommentarer i stil med ‘kulturen är ju något vi äger tillsammans och alla ska få del av’, och det ligger en del i det. Kultur är en oehört viktig del av det som är samhälle, och rimligen bör så många som möjigt få del av den, även den som inte riktigt har råd att äta alla dagar i månaden. En förutsättning här är att en stor del av kostnaden för det som kan kallas kulturkonsumtion finansieras av samhället, dvs oss alla gemensamt Jag ser t ex gärna fritt inträde till muséer, slopad bokmoms, slopad moms på konsertbiljetter, bättre avdragsmöjligheter för kultursponsring etc

En annan förutsättning är att vi faktiskt hjälps åt att betala för kulturproduktionen också. Det gäller allt från studiecirklar till professionella kulturarbetares försörjning till lokaler, såväl konsertlokaler, scener, utställningslokaler etc som lokaler för hobbyutövare, unga som befinner sig i början av sin utveckling mfl till pedagoger, lärare, coacher, arrangörer, studiecirkelledare och alla andra som också är en viktig del av kulturen. Äger vi kulturen tillsammans bör det väl rimligen innebära att vi finansierar den tillsammans också?

Mezzosopranen Solgerd Isalv skriver i ett blogginlägg om hur bekymmersam aspekten med lön och betalning är när man är frilansande kulturarbetare, i synnerhet en frilansande kulturarbetare som håller på att etablera sig, håller på att skapa sig ett namn:

det är svårt att ta betalt. Det är svårt när man alltid i inledningen av en eventuell ”förhandling” (oftast direkt, spontant och utan möjlighet till eftertanke över telefon) får veta att det ju inte finns så mycket pengar. Och när man sen har invändningar blir bemött av kommentaren ”Fast nu har du ju inget NAMN (ännu)”.
Det finns så oändligt många möjligheter att hamna i gratisjobbssituationer. Därtill nästan fler möjligheter där lönen är så låg att det i princip är att jobba gratis.
Att förhålla sig till dessa situationer är ett ständigt avvägande av den unika situationen, ett ständigt övervägande av för- och nackdelar och eventuella indirekta vinster.

Det är inte mycket att hymla om, kulturarbete tas inte alltid helt på allvar. Kommentarer som ‘tänk att få syssla med sin hobby som arbete’ och ‘ja, skriva/måla/dansa är nog roligt, men du behöver ju skaffa en riktig utbildning också’ ger åtminstone mig ett intryck av att man nog inte helt fullt ut förstå att ordet ‘arbete’ i begreppet ‘kulturarbete’ faktiskt betyder ungefär detsamma som i andra kombinationer, som ‘vägarbete’, ‘hushållsarbete’ eller ‘grovarbete’.

Och precis som när det gäller att laga mat, hantera en motorsåg eller dra rör kräver kulturarbete utbildning och enträgen övning för att man skall kunna nå över hobbynivå, Det ligger många timmars hårt, målmedvetet och strukturerat arbete bakom t ex.

.

.

Många timmar, och många människor, och jag lovar att det minsann inte bara är roliga, hobbybetonade uppgifter det rör sig om, även om sådant också, som i alla arbeten, förekommer. Nu ligger det uppe på Youtube, och vi kan alla ta del av det, helt utan att behöva betala för det.

Jag tycker det är som det ska. Ty jag tycker vi ska betala för det tillsammans, som samhälle, var och en utifrån förmåga.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 2 285 other followers