Jag är en liten tant på äventyr i en stor värld. Kan jag göra den lite bättre för någon, någonstans, någonsin så kommer jag att försöka. Kan jag ge någon verktyg för att göra världen bättre någonsin, någonstans så kommer jag att försöka.
Problemet med att studenter kan komma in på lärarutbildningen med förkunskaper som räcker till 0.1 på Högskoleprovet är varken vad det gör med statusen för lärarutbildningarna eller för lärarkårens framtida status. Problemet är att det finns elever som gått ut svenskt gymnasium, med behörighet att söka lärarutbildningen, som skriver 0.1 på Högskoleprovet.
Vi ser i dag, vare sig vi vill prata om saken eller inte, hur svenska skolelevers kunskaper sjunker. Inte alla, inte överallt, men för många. Tillräckligt många för att vi har skäl att förbereda oss för att vi kommer att behöva hantera en social krutdurk i framtiden. Tyvärr rör sig upprördheten jag ser över detta oftare kring det faktum att media inte skriver om ‘goda exempel’ än kring hur ett samhälle påverkas, på kort och lång sikt, av att den generella bildningsnivån sjunker, att grupper av människor helt enkelt får en genomkass utbildning med allt vad det innebär av begränsningar av möjligheter att påverka sina livssituationer, bli anställda, med hälsorisker och ekonomiskt och socialt desperata förhållanden.
Vad säger ni, börjar det bli dags att göra något åt saken?
Det börjar närma sig onsdag även denna vecka, och onsdagar klockan 20.00 är det dags för Folkbildningschatt på Twitter under taggen #fbchatt. Folkbildning omfattar ju, som ni väl redan vet, folkhögskolor, studieförbund och biblioteken, och därför fokuserar vi den här veckan på just biblioteken, böckerna och läsningen.
Häromdagen strosade jag runt på en loppmarknad och strölyssnade på samtalen som letade sig igenom lådorna med böcker. Man pratade om författarna, om texterna, om stilarna, om genrerna som fanns representerade, bläddrade i böckerna, och berättade de små minnen och anekdoter som böckerna påminde om för varandra, möttes i de världar och tankegångar som vilade på boksidorna.
Böcker är ett vidare koncept än vi ibland tänker på. Tänker vi bara på det enkla konceptet med format, så finns ju i dag, utöver de klassiska inbundna och pocketupplagorna, till exempel ett allt större och bättre utbud av ljudböcker, och de elektroniska utgåvorna blir vanligare och tillgängligare. Många i dag vill ha boken lätt tillgänglig på telefonen eller läsplattan, där man både kan ändra textsnitt och bakgrund så att det passar en själv, lyssna på texten eller läsa den på mer traditionellt sätt, allt beroende på sammanhang.
Oavsett format så finns tankarna och världarna i böcker, där finns minnen och anekdoter, bildning och kunskap och alla de minnen och tankar som ännu inte tänkts eller formats väntar där.
Denna vecka pratar vi om just detta i #fbchatt – böcker och den betydelse läsande har. Vad är en bra bok? Finns det dåliga böcker? Finns det böcker som borde förbjudas? Är bibliotekens uppgift att tillhandahålla den goda litteraturen? Eller är det snarare som Falstaff Fakir skaldade:
Titt som tätt hör jag kommentarer i stil med ‘kulturen är ju något vi äger tillsammans och alla ska få del av’, och det ligger en del i det. Kultur är en oehört viktig del av det som är samhälle, och rimligen bör så många som möjigt få del av den, även den som inte riktigt har råd att äta alla dagar i månaden. En förutsättning här är att en stor del av kostnaden för det som kan kallas kulturkonsumtion finansieras av samhället, dvs oss alla gemensamt Jag ser t ex gärna fritt inträde till muséer, slopad bokmoms, slopad moms på konsertbiljetter, bättre avdragsmöjligheter för kultursponsring etc
En annan förutsättning är att vi faktiskt hjälps åt att betala för kulturproduktionen också. Det gäller allt från studiecirklar till professionella kulturarbetaresförsörjning till lokaler, såväl konsertlokaler, scener, utställningslokaler etc som lokaler för hobbyutövare, unga som befinner sig i början av sin utveckling mfl till pedagoger, lärare, coacher, arrangörer, studiecirkelledare och alla andra som också är en viktig del av kulturen. Äger vi kulturen tillsammans bör det väl rimligen innebära att vi finansierar den tillsammans också?
Mezzosopranen Solgerd Isalv skriver i ett blogginlägg om hur bekymmersam aspekten med lön och betalning är när man är frilansande kulturarbetare, i synnerhet en frilansande kulturarbetare som håller på att etablera sig, håller på att skapa sig ett namn:
det är svårt att ta betalt. Det är svårt när man alltid i inledningen av en eventuell ”förhandling” (oftast direkt, spontant och utan möjlighet till eftertanke över telefon) får veta att det ju inte finns så mycket pengar. Och när man sen har invändningar blir bemött av kommentaren ”Fast nu har du ju inget NAMN (ännu)”.
Det finns så oändligt många möjligheter att hamna i gratisjobbssituationer. Därtill nästan fler möjligheter där lönen är så låg att det i princip är att jobba gratis.
Att förhålla sig till dessa situationer är ett ständigt avvägande av den unika situationen, ett ständigt övervägande av för- och nackdelar och eventuella indirekta vinster.
Det är inte mycket att hymla om, kulturarbete tas inte alltid helt på allvar. Kommentarer som ‘tänk att få syssla med sin hobby som arbete’ och ‘ja, skriva/måla/dansa är nog roligt, men du behöver ju skaffa en riktig utbildning också’ ger åtminstone mig ett intryck av att man nog inte helt fullt ut förstå att ordet ‘arbete’ i begreppet ‘kulturarbete’ faktiskt betyder ungefär detsamma som i andra kombinationer, som ‘vägarbete’, ‘hushållsarbete’ eller ‘grovarbete’.
Och precis som när det gäller att laga mat, hantera en motorsåg eller dra rör kräver kulturarbete utbildning och enträgen övning för att man skall kunna nå över hobbynivå, Det ligger många timmars hårt, målmedvetet och strukturerat arbete bakom t ex.
.
.
Många timmar, och många människor, och jag lovar att det minsann inte bara är roliga, hobbybetonade uppgifter det rör sig om, även om sådant också, som i alla arbeten, förekommer. Nu ligger det uppe på Youtube, och vi kan alla ta del av det, helt utan att behöva betala för det.
Jag tycker det är som det ska. Ty jag tycker vi ska betala för det tillsammans, som samhälle, var och en utifrån förmåga.
Det här med segregation, friskolor, skolval etc ni vet? Jag bekymrar mig lite över den vändning samtalet ofta tar. Föräldrar från ett sammanhang väljer si, föräldrar från ett annat sammanhang väljer så, en kategori elever går här, en annan går där. Stödinsatsbehovet är större i den ena skolan än den andra, vilket går ut över ekonomin, vilket i sin tur leder till att skillnaderna blir än större.
Jo, visst är det så. Det kan man och bör man ha synpunker på.
Men det som bekymrar mig är när jag hör hur ansvaret för detta hamnar på eleverna, och elevernas föräldrar. När utvecklingen beskrivs som konsekvenser av föräldrarnas val eller av elevernas personliga egenskaper och/eller sociokulturella bakgrund, snarare än konsekvenser av politiska och pedagogiska beslut och ställningstaganden.
Pedagogernas förväntningar på eleverna styrs väl av pedagogernas inställning, snarare än eleverna? Skolans ekonomiska förutsättningar beror väl på politikers beslut, inte på föräldrarnas skolval? Det är helt tillåtet för huvudman att tillföra medel utöver det lagstadgade minimumkravet, är det inte?
Hur man än vänder sig så tycks det mig rimligt att pedagogerna har större möjlighet att påverka kvalitén på undervisningen i en skola än vad eleverna har, och därmed bör bära ett större ansvar för resultatet än vad eleverna gör. Men i debatten låter det rätt som det är annorlunda. Vad är det jag missar?
Jag har pratat om boken tidigare, och kommer sannolikt att referera till den igen, i synnerhet till de helt fantastiska Dwellers, och tänkte bara som hastigast be att få rekommendera den. Jag är rent generellt mycket förtjust i författaren, och det gäller de böcker han skriver som Iain Banks och de han skriver som Iain M Banks. Hans språk är både rikt och nyansrikt, och karaktärerna som rör sig genom de enkelt men tydligt beskrivna miljöerna är mångbottnade och alltid djupt mänskliga. Även de karaktärer som bara passerar igenom historien på ett par sidor för att aldrig återvända är karaktärer, oavsett om syftet med deras framträdande bara är att vara en del av miljön eller stämningen är de riktiga karaktärer, och som läsare tar man för givet att de, när de försvunnit ut ur historien, fortsätter sina myllrande riktiga liv där utanför.
the Algebraist är skriven av Iain M Banks, och för den som känner till författaren lite talar det genast om att detta är en av hans Science Fiction-historier. Här finns allt det man kan önska av en sådan – aliens av fantastiska former, stora som små, teknologi vi bara kan drömma om, maskhål som binder samman solsystem med solsystem och gör intergalaxiska resor inte bara möjliga, utan i det närmaste vardagsmat, här förs intergalaxiska krig och miljöerna på de olika planeterna är hisnande exotiska och samtidigt förvånande välbekanta.
Men, eftersom det är Banks, är det inte en enkel SF-historia med fokus på teknologi och exotism, utan en mångbottnad berättelse om vårt eget samhälle, vårt sätt att leva och agera tillsammans, som människor och som civilisationer. Om respekt, om lojalitet, allianser, hövlighet och nätverk, om kudos och ära, om heder och kärlek, betydelsen av att höra till, om genus och om klassamhällens betydelse och funktion.
Jag är glad att jag lyckades få boken att räcka så länge, jag har dragit ut på den och ransonerat läsandet ju närmare jag kommit slutet, jag ville verkligen inte läsa ut den och behöva lämna världen. Men inget varar för evigt, och jag är glad att det är en bok, jag kan ju återvända till Dwellerbiblioteken och regattorna när jag vill.
Läs den! Det är den bästa Banks jag läst, och det är ett högt betyg!
I SVD läser vi om en safaritur som inte helt uppskattas av alla:
En lördag i slutet av januari planerar förbundet ”Allt åt alla” en busstur till villakvarteren i Solsidan för en ”överklassafari”. Resan innehåller en ”promenad runt i det idylliska rikemansgettot”, informtion om ”hur överklassen bor” och vilka som är personerna bakom lyxvillorna, det rapporterar Nacka Värmdö Posten.
Jag har i olika perioder i mitt liv bott i just den slags områden där rundturer med storögda turister och käcka guider drar fram. Det är inte helt lätt att se autentisk ut vid alla tillfällen, och det känns ibland sådär att möta deras blickar och känna deras besvikelse över hur vanlig och otidstypisk man ser ut. Jag förstår att innevånarna i dessa områden känner sig lite skeptiska till utsikten att beglos ungefär lika diskret som älgarna på Skansen beglos.
Att polisanmäla arrangemanget förtydligade att detta är något man får lära sig leva med, läser vi i Nacka Värmdö Posten:
- Det står var och en fritt att anordna sådant här, säger Ulla Krogh från Nackapolisen.
Liknande bussturer har anordnats på annat håll tidigare, bland annat i välmående områden i Göteborg och i Malmö.
Kanske borde de i stället för att polisanmäla fundera på var de lämpligen skulle kunna placera en kaffeservering med hembakta småkakor? Jag tror det skulle bli en uppskattad avslutning på rundturen.
Jag funderar lite över det här med tillgång och efterfrågan, främst då inom barnomsorgen och äldreomsorgen.
Det har ju skrivits en del om den äldreomsorg som erbjuds av företaget Carema, och jag funderar över hur det kan komma sig att trots att det, föreställer jag mig, finns en efterfrågan på trevliga, trivsamma, trygga äldreboenden och olika slags omsorg på olika nivåer så kan ett företag som Carema så totalt dominera marknaden. Jag tänker mig att t ex mindre boenden i mer hemlik miljö, boenden som specialiserar sig på olika behov och önskemål hos sina boende skulle uppskattas.
Och jag funderar också över hur det kan komma sig att det finns så få förskolor med okonventionella öppettider – föräldrar arbetar kvällar och helger också, och alla har inte möjlighet att ordna barnvakt privat. Det talas en hel del om det förkastliga i att friskolor gör vinster, men mycket lite om den frihet som borde finnas när det gäller okonventionella öppettider. Jag tänker mig t ex att den pedagogiska verksamheten blomstrar under de mer traditionella öppettiderna, och att ett lugnare tempo med mer omsorgsinriktad aktivitet äger rum på kvällstid.
Och jag funderar över vad som ska till för att vi ska få detta större utbud, för att ett gäng föreskollärare skall välja att starta kvälls- och helgverksamhet, för att ett gäng drivna sjuksköterskor, undersköterskor och/eller vårdbiträden skall välja att starta en trevlig liten konkurrent till Carema så oroliga och olyckliga anhöriga inte behöver nöja sig med att slå larm, utan har ett alternativ för sina kära nära. Handlar det om finansiering, om mod eller om kunskap? Eller om en kombination, kanske?
Det händer ibland, när man vill betrakta en speciell aspekt av en fråga, att man bemöts på ett sånt sätt att man förstår att den bemötande har fått uppfattningen att man, genom att vilja fokusera på en enskild aspekt, ringaktar eller än värre inte ens är medveten om alla andra aspekter.
Låt mig illustrera med ett par exempel:
Det förekommer då och då övningar eller aktiviter i mitt klassrum utformade i syfte att ge mig information om huruvida de som deltar i övningen eller aktiviteten faktiskt befinner sig på den kunskapsnivå jag tror de befinner sig. När vi gjorde en sådan övning häromdagen visade det sig att samtliga som deltog i övningen till och med överträffade mina förväntningar.
Jublande glad twittrade jag en liten skryt-tweet om saken. Strax kom ett vänligt och välmenande svar om att jag inte skulle glömma bort att lyfta fram min egen insats i sammanhanget. Jag försökte förklara att ja, jo, visst hade jag också med saken att göra, jag är medveten om min betydelse, dock ville jag inte fokusera på min del i det hela denna gång. Av den vänlige twittrarens svar att döma lyckade jag inte så bra med att förklara att jag inte ringaktar min egen insats genom att belysa deltagarnas framgång.
Ett mer offentligt exempel är Expressens reaktion på den satsning Nyamko Sabuni presenterade i måndags, avsedd att stärka lärandesituationen för elever i skolor i vad som kallas utanförskapsområden:
Men regeringen gör ett stort fel när de väljer att etnifiera problemet. ”Utanförskapsområden” är ett kodord för kvarter där många av de vuxna invånarna är arbetslösa invandrare.
Men det finns skolor med stora problem på annat håll också.
När Skolinspektionen förra veckan för första gången hotade en kommun med böter för usel skola gällde det Älvdalen, där få elever har utlandsfödda föräldrar. Men på Strandskolan i Idre i Dalarna lyckades bara 56 procent av eleverna i nian gå ut med godkända betyg i alla ämnen i fjol.
Expressens ledarskribent menar utan tvekan väl i sin upprördhet, jag är alldeles säker på att h*n reagerat lika upprört om det varit omvänt, att satsningen riktat sig mot de invandrarglesa kommuner h*n lyfter fram i sin text snarare än mot utanförskapsområdena. Skribenten är sannolikt journalist, och det är inte förvånande att h*n drar slutsatsen att likartad betygsstatistik har likartade orsaker. Riktigt så enkelt är det inte, och inte heller är det så att Sabuni genom att presentera denna satsning på utanförskapsområdena sagt att hon skiter i de invandrarglesa kommunerna.
Ni har säkert hört talesättet om hur det räcker med ett enda ljus för att det inte ska vara mörkt längre? Har ni tänkt på att det lilla ljus som syns så långt och tydligt i en kolmörk natt, det syns nästan inte alls vid middagstid en solig dag. Ibland blir det så när man försöker visa att man känner till alla aspekter av något man vill prata om också – det blir så ljust att till slut ser man inte längre den aspekt man vill lyfta fram.
Den unga kvinnan på bilden är Ellen Key. Känner ni till henne? Ibland får skoldebatten mig att tänka på henne. Inte för att jag hör särskilt mycket av hennes tankar i debatten alla gånger, även om jag gör det ibland, utan mer för att jag ofta saknar hennes perspektiv.
I DN finner jag att Ronny Ambjörnsson är inne på samma tankar:
möjligheterna till diskussion och egen reflexion ställs aldrig i motsats till kunskap på det sätt som händer i dagens skoldebatt. Till det som mest fascinerar i den pedagogik som Ellen utvecklar i skrifter som ”Barnets århundrade” (1900), en av sin tids mest lästa böcker, är nog det både- och-perspektiv som präglar framställningen. Hon talar där om en ”kunskapens grundlighet”, som aldrig får tummas på. Kunskapen kan aldrig nås utan ansträngning, den engagerar både minne och tankeförmåga. Det är sällan den går att leka in. Men den går heller inte att banka in. Det är, menade Key, skillnad mellan den auktoritäre och den auktoritative läraren. Den auktoritäre läraren tar sanningen för given, den auktoritative redovisar sina argument. På det sättet får själva kunskapen auktoritet.
Men kunskap kan aldrig vara målet. Det är en central tes i Ellen Keys pedagogik. Målet är bildning. Vad är då bildning? Det som är kvar när vi glömt bort vad vi lärt oss, skriver Key i några ofta citerade meningar. ”Ju större rikedom av dylikt kvarstannande gods, desto större är behållningen av ett studium: ju fler inre bilder, vibrerande känslor och tankeförbindelser … desto mera utveckling har vi av ett studium …”
Key levde och verkade i omvälvande tider – i det industrialiserade samhället krävdes människor som visste sin plats, som inte förhävde sig eller trodde sig vara något, inte ifrågasatte eller förhöll sig illojala till den fabrik där deras arbetskraft var en av förutsättningarna. Ambjörnsson beskriver med exempel ur sin egen uppväxt:
I likhet med många andra i min generation är jag klassresenär. Jag växte upp i ett rum och kök, gjorde läxan i köket, läste romaner i rummet och övade franska verb på toa. Jag kunde min läxa vid förhöret nästa dag, men knappast så mycket mer. Jag deltog sällan i de diskussioner som arrangerades på filosofitimmarna och räckte aldrig upp handen. Jag satt för det mesta tyst, ett beteende jag lärt mig hemma. Gör dig inte märkvärdig, prata inte i onödan – uppmaningarna behövde sällan formuleras, de satt i väggarna. Det var en moral som fungerade i arbetarklassen, man gjorde det man blev tillsagd men knappast så mycket mer. Vad skulle det tjäna till? En diskussion för diskussionens egen skull tedde sig helt främmande.
Det är inte så annorlunda idag, förutom på en viktig punkt: medan Key var väl medveten om klasskillnaderna och arbetade för att öka möjligheterna för de som hade få dylika, har vi i dag ett samhälle där debatten om klasskillnader är i det närmaste yrvaket förvånad över att sådana faktiskt finns även här. Vi har en segregerad skola där man i vissa områden kallt kalkylerar med 15% eller fler ändå underkända elever redan innan de börjat, vi har ungdomsarbetslöshet och utförsäkringar med allt vad det innebär av förtvivlan och vrede, och att välgörenhet blir avdragsgill vittnar tydligt om skiftande värderingar.
Och jag önskar, som Ambjörnsson, att Key vore en del av skoldebatten. Hennes spikraka strävan att ge de tysta en röst och de ”systematiserade” den möjlighet att ifrågasätta och påverka som finns i att känna till hur samhället och världen fungerar behövs mer än någonsin i den omvälvning vi står mitt uppe i just nu.
Jag är en liten tant på äventyr i en stor värld. Kan jag göra den lite bättre för någon, någonstans, någonsin så kommer jag att försöka. Kan jag ge någon verktyg för att göra världen bättre någonsin, någonstans så kommer jag att försöka. 
