Tango och final

I kväll står Argentina än en gång i VM-final. och än en gång mot just Tyskland. Det är något speciellt med VM-final, är det inte? Även den som inte är så intresserad av fotboll på liganivå, och kanske inte är så insatt i sporten, kan känna av och låta sig dras med i passionen, dramat, glädjen, festen som en VM-final innebär. I synnerhet om den upplevs tillsammans med andra, ty delad glädje är verkligen mångdubbel glädje!

Så ikväll, Skånetrafiken, vill det till att ni sköter er och ser till att sista bussen går som ni lovar, annars blir jag sittande i Malmö i natt. Ty i kväll kommer jag kombinera två av mitt livs stora passioner – tango och fotboll – genom att se finalen med Tangokompaniet!

¡Vamos, Argentina!

 

Kom låt oss göra oss lustiga

Come let us mock at the great

by W. B. Yeats

Come let us mock at the great
That had such burdens on the mind
And toiled so hard and late
To leave some monument behind,
Nor thought of the levelling wind.

Come let us mock at the wise;
With all those calendars whereon
They fixed old aching eyes,
They never saw how seasons run,
And now but gape at the sun.

Come let us mock at the good
That fancied goodness might be gay,
And sick of solitude
Might proclaim a holiday:
Wind shrieked — and where are they?

Mock mockers after that
That would not lift a hand maybe
To help good, wise or great
To bar that foul storm out, for we
Traffic in mockery.

Tänk ändå om vi läste mer poesi. Gärna högt för varandra, eftertänksamt, så att vi hörde orden i våra huvuden då och då.

the Long Earth

Jag fyllde en ryslig massa år för inte så länge sen, lagom många för en farmor, men många fler än min självbild inbillar sig.

Det var då en av mina fina ungar gav mig boken Long Earth av Terry Pratchett och Stephen Baxter. Det är natt nu, och jag har precis läst ut den och känner ett omedelbart behov av att genast skriva om den.

En fantastisk bok! En underbar, filosofisk, djupsinnig, klok, frågande, ifrågasättande, reflekterande berättelse om vad som händer när de flesta, men inte alla, människor plötsligt får tillgång till den teknik de behöver för att kunna ta steget över till den parallella jord som ligger bara just ett steg bort, och egentligen inte ens det. Ty när detagit steget befinner de sig på samma plats, fast i den parallela världen.

Det är, för de flesta, en inte helt behaglig upplevelse. Steget medför fysisk obehag, och kan också vara farligt för den som t ex tar det från andra våningen på en byggnad som bara finns på just denna jord där vi befinner oss, men inte på den intill.

Eller på den intill den heller.

Och så vidare.

När världen vi lever i, politiskt och kulturellt organiserad som den är, plötsligt visar sig vara bara en av många – och ingen vet riktigt hur många, utöver att det tycks vara väldigt många, vad händer då? Vem bestämmer? Gäller samma lagar? Vem ska upprätthålla dem? Och hur, när såväl förbrytare som offer kan ta ett steg in i nästa värld?

Vi får följa ett antal personers sätt att hantera denna nya verklighet, och genom deras upplevelser och tankar följer vi utforskandet av dessa nya världar, vi ser det genom kolonisatörers ögon, genom ögonen på de som blir kvar, både av fri vilja och för att de inte kan ta steget över.

Läs den! Själv har jag det så förmånligt att jag nu genast kan ta steget in i del två, Den låg nämligen också i paketet.

I will always know – a poem

I will always know
that you said it
I will accept your apology
gracefully
I will never speak of it

I will always know
who amongst you
nodded in agreement, smiled
encouragingly
I will never speak of it

You will always know
that I know
that as long as I live, someone
remembers
And you will always hate me for it

Välkomna till #bokchatt på Twitter

Bokcirkeln är det nya svarta, läste jag för inte så länge sedan. Så vad är ett mer naturligt steg än en #bokchatt på Twitter?

En grupp synnerligen trevliga twittrare har pratat om saken ett tag, och nu blir det verklighet:

Den femte juli klockan 15.00 börjar vi med den omskrivna romanen Stoner av John Williams. Vi kommer sannolikt att prata om både innehåll och språk, om vilka förväntningar vi hade innan vi började läsa boken, om karaktärer, om miljö och tid, både tiden boken utspelas i och kanske om tidsflödet i berättelsen. Vi kommer kanske lyfta avsnitt eller scener som gjort särskilt stort intryck på oss, kanske jämföra den med andra böcker eller berättelser vi läst eller sett, kanske dissa boken helt eller lyfta den till skyarna.

Jag tror det blir kul.

Välkomna att vara med, vet ja!

 

Ett ambitiöst projekt

Journalisten Rachel Bertsche har, berättar hennes hemsida, framgångsrikt skrivit artiklar för ”the New York Times Magazine, O, The Oprah Magazine, Marie Claire, More, Teen Vogue, Cosmopolitan, Seventeen, Every Day with Rachael Ray, Fitness, Women’s Health, New York, Huffington Post, CNN.com”. Därtill har hon skrivit boken MWF seeking BFF med underrubriken My Yearlong Search For a New Best Friend.

Bertschel är ambitiös, hon vill inte bara ge oss en självbiografisk berättelse om sitt första år i Chicago, ett år när hon visserligen hade sin partner, sina jobbarkompisar, medlemsskap i en hel bukett bokklubbar, yoga och sociala cirklar, men ändå kände sig ensam. Hon längtade efter någon hon kunde spontanringa till för söndagsbrunch, någon som skulle ställa upp med ett ögonblicks varsel för en eftermiddags shopping, någon som var redo att sitta med henne i timmar och analysera relationer, verkliga och i tv-serier. Och någon som ville ha samma sak av henne.

Kort sagt, hon saknade en BFF.

Denna berättelse och detta sitt sökande efter en ny BFF vill Bertschell inte bara skildra, utan också förankra i vetenskap och forskning. Därför låter hon sitt berättarjag träffa forskare, läsa rapporter och artiklar om vänskap och relationer, i historisk perspektiv och i en medelklasskvinnas verklighet och vardag i vårt västerländska samhälle. Ambitionen är hög, tanken är god, och hade det lyckats hade Bertschell gjort en viktig folkbildande gärning. Men dessvärre får läsaren redogörelser från dessa nedslag serverade i en närmast präktig och styltig ton, i sjok som trots försök att väva in det hela i berättelsen i stället trycker på pausknappen. Effekten blir snarlik effekten av TV-reklam i en långfilm – berättelsen pausar och vi ägnar tiden åt att besöka badrummet, göra en kopp kaffe, poppa lite popcorn eller prata med varandra om något annat i väntan på reklamsjoket skall passera och berättelsen återupptas. Därefter ägnar vi ett par minuter åt att komma i stämning igen innan vi riktigt går in i filmen på nytt.

Resultatet blir en berättelse som strävar mot att vara folkbildande men dessvärre också är rätt tråkig och oengagerande. Jag hoppas att Bertschell fått till balansen bättre i sitt nästa projekt, för tanken hon har är god.

Konsertetikett

Sommar innebär konserter och festivaler. Konserter och festivaler innebär folksamlingar, trångt, intimt, svettig, rörelser, dans, med och intill och framför och bakom och under människor, kända och okända, gamla vänner, nya vänner, bekanta, bekantas bekanta, främlingar, blivande vänner.

Det ställer stora krav på samtliga individers förmåga att visa respekt för övriga närvarandes integritet. Det innebär bland annat att inte begå någon form av sexuella övergrepp: inte ta på kvinnors bröst, oavsett ålder på kvinnan, storleken på brösten och eventuella plagg som täcker eller inte täcker dessa, Det innebär att inte pressa sin erigerade penis mot bakdelen på andra människor, utan ta ett respektfullt steg bakåt. Inte lägga sin hand i någons skrev utan att vara inbjuden. Inte smeka över någon bak, hur välformad och lockande den än är, hur kläderna än framhåller den.

Etc

Visst borde detta borde vara så självklart att det överhuvudtaget inte behöver nämnast alls annat än som en pinsam anakronism, men människor gör förfärligt många förfärliga saker när de tror sig osedda. Och i en folkmassa där allas fokus ligger på scenen är känslan av anonymitet ofta stor nog att riva mångas spärrar.

Jag minns en konsert för några år sedan där den medelålders mannen som lyftes ut av vakterna var djupt upprörd över att dessa vakter inte ville garantera honom att han skulle ges en lika bra plats långt framme som den han nyss blivit plockad ifrån, och inte alls kunde förstå att det berodde på att han valt att ogeneread stå och krama unga flickors bröst bakifrån. Det fick de väl räkna med om de stod där?

Det han, och andra som tar sig samma frihet, trygga i sin känsla av anonymitet, glömmer är att även om så varenda en i publiken, förutom angriparen och offret, har sin fulla uppmärksamhet på scenen finns där ändå gott om människor med sitt fokus på publiken. Vakter, sjukvårdare, tekniker och inte minst artisternascenen: