När Dante beger sig ner i helvetet gör han det inte ensam. Den romerske poeten Vergilius guidar honom, pekar ut saker Dante annars kunde missat i den skrämmande, förvridna värld de rör sig igenom och visar också vägen genom helvetet och den renande skärselden innan han lämnar honom vid inträdet till himmelriket (dit Vergilius inte har tillträde) Utan Vergilius hade vi fått en helt annan bild av helvetet, en bild där mycket verkat obegripligt, bestraffningar omväxlande löjligt poänglösa och orimligt stränga och kretsarna flutit ihop till ett enda kaos inför Dantes oskuldsfulla sinne.Vergilius förklaringar ger oss en inblick bakom kulisserna, vi får veta en del om tankegångarna bakom det som händer och därmed tar berättelsen steget från uppfostrande skräckskildring till allergori, en liknelse, en metafor som beskriver aspekter av vår egen verklighet.
Vergilius är också den som anges som upphovsman till citatet i rubriken – Fama volat, ryktet flyger – kloka ord som det ofta lönar sig att ha i bakhuvudet.
Tänk om grälet i själva verket handlade om grundläggande saker och var betydligt mer ödesmättat än jag hade förstått. Kanske var det början på något större och omvälvande. Kanske var det en ingång och i dess förlängning fanns Kumikos alldeles egna värld, en värld helt okänd för mig. Jag föreställde mig den som ett stort, mörkt rum. Jag befann mig i detta rum och höll i en liten tändare. Det enda jag kunde se med hjälp av tändaren var ett ynka litet hörn.
Som jag nämnde häromdagen har jag äntligen börjat läsa Murakamis Fågeln som vrider upp världen, och vips, redan på sidan 44, snubblar jag över passagen jag citerar här. Vi har, bland annat hos Mats, pratat lite om vad vi egentligen vet om människor vi upplever oss känna mer eller mindre väl. Murakamis liknelse med det mörka rummet och tändaren ger en annan vinkel än det lite kliniska Johari fönster. Även om vi med en mycket liten tändare kan vi, om vi får tillräckligt mycket tid på oss, utforska det mörka rummet bit för bit. Vi kan belysa hörn efter hörn, våga oss ut i mitten av rummet och se vad som finns där, och rent av få en känsla av att vi har en uppfattning av helheten.
Ändå har vi ingen aning om vad som faktiskt rör sig utanför vårt lilla upplysta område. Vi måste återvända till hörn vi redan utforskat för att veta om de förblivit som de var när vi besökte dem, vi kommer att finna att saker förändrats, försvunnit, tillkommit, och vi kommer aldrig att lyckas belysa varenda liten del av det mörka rummet. Dels för att det är lätt att tappa orienteringen lite i mörker, dels för att vi faktiskt inte vet hur stort det är, hur högt det är i tak, om något gömmer sig däruppe, om här finns dörrar in till ytterligare hemliga rum vi inte vet om etc.
Men med vår lilla tändare kan vi få syn på mycket privata saker, och hur vi behandlar dessa privata saker är rätt avgörande för hur relationen till personen vars hemliga rum vi utforskar utvecklar sig.
Jag lovade, tycker jag mig minnas, ett par ord när jag läst ut Cirkeln. Det gick raskt, det är en enkel, snabbt berättad historia som håller sig till ett spår, lite spännande om än tämligen platt, bitvis väldigt förutsägbar och aningen överberättad.
Jag tror att jag skulle uppskattat den i hög grad när jag var i de tidiga tonåren. Boken ger spännande inblickar i vad det kan innebära att gå på gymnasiet, den väjer inte för aspekter som droger, alkohol och sex men tar också upp ämnen som mobbning, utanförskap, att passa in, och hur ens bild av en människa ändras när man lär känna denna.
I dag hamnar den, hoppas jag, i en annan bokhylla än min, och hittar förhoppningsvis nya läsarögon som uppskattar den.
Som jag nämnde häromdagen fick jag plötsligt en hel vecka oförhappandes ledig, sådär helt ur det blå. Med en sådan kan man göra mycket roligt. T ex spela rollspel.
Så när samtalet om Johari fönster hos Mats gled över på rollspel föll det sig naturligt att tisdagen i just denna vecka raskt vidges till ändamålet. Det blir en enkelt tillställning där alla bidrar med oundgängligheter: Jag håller med tärningar, karaktärsformulär och äventyr, Mats med lokal, modet att leka och fler spelare, och käraste syster med erfarenhet som rollspelare, guidning och stöd.
Jag skulle åkt på konferens i juni. I går ringde arrangören och talade om att på grund av för få anmälningar får de ställa in konferensen. Det ställer planeringar på huvudet och förändrar förutsättningar, som inställda konferenser, särskilt när de är rätt tidsomfattande, gärna gör.
Men det innebär också att jag nu kan börja läsa den bok som jag fick i julklapp, men har sparat och sparat för att ha att läsa just under den konferens som nu ställts in.
Jag började på den i går kväll, och hittills är den just precis så underbar som jag hoppats.
Det debatteras än en gång friskt kring huruvida ADHD faktiskt finns, och om det i så fall överdiagnosticeras, om inte de här barnen egentligen skulle kunna klara skolan om bara lärarna bemöter dem rätt, om det månne inte egentligen handlar om att de aktuella barnens hemsituation är sådan att de blir som de blir, om det kanske snarare beror på socker eller färgämnen eller ungefär vad som helst annat än en faktiskt medicinsk diagnos.
ADHD har kommit att bli en slaskdiagnos, en sophink dit man sopar ner dem som inte riktigt passar in. Det är otroligt dumt, på många vis. Inte minst för att det är lika dumt att behandla den som inte har ADHD som den hade ADHD som det är att behandla den som inte har diabetes med insulin eller den som hör illa med glasögon.
Samtidigt är det en stigmatiserande diagnos. Många föräldrar, och många pedagoger, är beredda att gå väldigt långt för att, som man uttrycker sig, förhindra att barnen ”stämplas i pannan’. Människors sätt att se på en förändras i det ögonblick man talar om att man har ADHD, man sjunker ett par steg i deras aktning och respekten i bemötandet följer med ner. Det är inte ovanligt med kommentarer av antingen den överslätande modellen ”men så upplever ju alla det ibland” eller ”jag är också disträ, jag vet precis hur det kan vara” eller rena ohövligheter som ”jaha, är det det som är fel på dig”.
Det gör mig sorgsen. Ty samtidigt som man kämpar på alla sätt för att hitta andra förklaringar än det där skamliga, så skriker man ut att den som faktiskt diagnosticeras är en Sämre Människa. En Skamlig Varelse. Diagnosen blir, i stället för ett instrument som ger nycklar till hur svårigheterna kan hanteras och styrkorna tas till vara, ytteligare något man måste dölja.
GothBarbie beskriver väl problem som hänger ihop med diagnosen. Det är värt att läsa, och värt att reflektera över hur stigmatiseringen inte får problemen att försvinna, bara gör dem svårare att hantera.
ADHD är en rätt ny diagnos, men det betyder inte att fenomenet är nytt, och inte heller att det var ett mindre problem förr i tiden. Däremot syntes det sannolikt mindre i ett samhälle där färre faktiskt syntes, där den som inte klarade skolan försvann ut i kulissen och lämnades att klara sig själv eller gå under utan att det gjordes något väsen av saken. Att vi faktiskt ser även de besvärliga, krångliga, konstiga, udda, trasiga gör det svårare att låtsas att världen vi lever i är den bästa av världar, och det är inte alls konstigt om den som inte riktigt orkar hantera komplexiteten försöker låtsas att man inte ser, att det kantiga inte finns. Det är inte konstigt, men det är respektlöst och rätt omoget, är det inte?
Det är klart att hon står ut. Människor som hon passar in i den här världen på ett självklart sätt. De gör alltid det förväntade och normala. Framför allt är de övertygade om att de sitter inne med lösningen på alla problem. Lösning nummer ett: Passa in och följ reglerna. Som rektor är Adriana Lopez drottning över en hel värld som bygger på den filosofin.
Jag har börjat läsaCirkeln, den omskrivna första delen i trilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, och redan på första kapitlets första sida dyker citatet ovan upp.
Passa in och följ reglerna.
En lovande början, inte sant? Har ni läst? Tyckte ni om den?
Det kan vara så att någon läsare anat sig till att mitt equilibrium inte varit helt i balans på senare tid. Det blir så ibland här i livet. Men i dag var vi på Malmö Opera, finaste Fröken Jenn och jag, ty min favorittenor Rickard Söderberg bjöd tillsammans med Bengt Krantz på lunchkonsert. Det var en smått stressad Morrica som anlände, men sen Rickards änglaröst lagt sig som balsam på min hispiga själ var det en betydligt sällare och snällare Morrica som gick ut i världen igen.
Charmige och kreative Rob Zombie har en bror, som är ungefär lika charmig och kreativ han. Av någon anledning hade Spider One, som han heter, halkat långt långt ner i mitt minnes dunkla vrår, men så, i en kommentar på Facebook, blev jag påmind om att jag ju egentligen tycker väldigt mycket om hans musik.
Just den här låten kommer att illustrera ett framtida inlägg, när jag väl lyckas formulera det jag vill säga Det blir lite halvdant med bara illustrationen, men jag hoppas det kan vara ok om jag lovar att inte göra det till en vana?
