the Long Earth

Jag fyllde en ryslig massa år för inte så länge sen, lagom många för en farmor, men många fler än min självbild inbillar sig.

Det var då en av mina fina ungar gav mig boken Long Earth av Terry Pratchett och Stephen Baxter. Det är natt nu, och jag har precis läst ut den och känner ett omedelbart behov av att genast skriva om den.

En fantastisk bok! En underbar, filosofisk, djupsinnig, klok, frågande, ifrågasättande, reflekterande berättelse om vad som händer när de flesta, men inte alla, människor plötsligt får tillgång till den teknik de behöver för att kunna ta steget över till den parallella jord som ligger bara just ett steg bort, och egentligen inte ens det. Ty när detagit steget befinner de sig på samma plats, fast i den parallela världen.

Det är, för de flesta, en inte helt behaglig upplevelse. Steget medför fysisk obehag, och kan också vara farligt för den som t ex tar det från andra våningen på en byggnad som bara finns på just denna jord där vi befinner oss, men inte på den intill.

Eller på den intill den heller.

Och så vidare.

När världen vi lever i, politiskt och kulturellt organiserad som den är, plötsligt visar sig vara bara en av många – och ingen vet riktigt hur många, utöver att det tycks vara väldigt många, vad händer då? Vem bestämmer? Gäller samma lagar? Vem ska upprätthålla dem? Och hur, när såväl förbrytare som offer kan ta ett steg in i nästa värld?

Vi får följa ett antal personers sätt att hantera denna nya verklighet, och genom deras upplevelser och tankar följer vi utforskandet av dessa nya världar, vi ser det genom kolonisatörers ögon, genom ögonen på de som blir kvar, både av fri vilja och för att de inte kan ta steget över.

Läs den! Själv har jag det så förmånligt att jag nu genast kan ta steget in i del två, Den låg nämligen också i paketet.

Välkomna till #bokchatt på Twitter

Bokcirkeln är det nya svarta, läste jag för inte så länge sedan. Så vad är ett mer naturligt steg än en #bokchatt på Twitter?

En grupp synnerligen trevliga twittrare har pratat om saken ett tag, och nu blir det verklighet:

Den femte juli klockan 15.00 börjar vi med den omskrivna romanen Stoner av John Williams. Vi kommer sannolikt att prata om både innehåll och språk, om vilka förväntningar vi hade innan vi började läsa boken, om karaktärer, om miljö och tid, både tiden boken utspelas i och kanske om tidsflödet i berättelsen. Vi kommer kanske lyfta avsnitt eller scener som gjort särskilt stort intryck på oss, kanske jämföra den med andra böcker eller berättelser vi läst eller sett, kanske dissa boken helt eller lyfta den till skyarna.

Jag tror det blir kul.

Välkomna att vara med, vet ja!

 

Ett ambitiöst projekt

Journalisten Rachel Bertsche har, berättar hennes hemsida, framgångsrikt skrivit artiklar för ”the New York Times Magazine, O, The Oprah Magazine, Marie Claire, More, Teen Vogue, Cosmopolitan, Seventeen, Every Day with Rachael Ray, Fitness, Women’s Health, New York, Huffington Post, CNN.com”. Därtill har hon skrivit boken MWF seeking BFF med underrubriken My Yearlong Search For a New Best Friend.

Bertschel är ambitiös, hon vill inte bara ge oss en självbiografisk berättelse om sitt första år i Chicago, ett år när hon visserligen hade sin partner, sina jobbarkompisar, medlemsskap i en hel bukett bokklubbar, yoga och sociala cirklar, men ändå kände sig ensam. Hon längtade efter någon hon kunde spontanringa till för söndagsbrunch, någon som skulle ställa upp med ett ögonblicks varsel för en eftermiddags shopping, någon som var redo att sitta med henne i timmar och analysera relationer, verkliga och i tv-serier. Och någon som ville ha samma sak av henne.

Kort sagt, hon saknade en BFF.

Denna berättelse och detta sitt sökande efter en ny BFF vill Bertschell inte bara skildra, utan också förankra i vetenskap och forskning. Därför låter hon sitt berättarjag träffa forskare, läsa rapporter och artiklar om vänskap och relationer, i historisk perspektiv och i en medelklasskvinnas verklighet och vardag i vårt västerländska samhälle. Ambitionen är hög, tanken är god, och hade det lyckats hade Bertschell gjort en viktig folkbildande gärning. Men dessvärre får läsaren redogörelser från dessa nedslag serverade i en närmast präktig och styltig ton, i sjok som trots försök att väva in det hela i berättelsen i stället trycker på pausknappen. Effekten blir snarlik effekten av TV-reklam i en långfilm – berättelsen pausar och vi ägnar tiden åt att besöka badrummet, göra en kopp kaffe, poppa lite popcorn eller prata med varandra om något annat i väntan på reklamsjoket skall passera och berättelsen återupptas. Därefter ägnar vi ett par minuter åt att komma i stämning igen innan vi riktigt går in i filmen på nytt.

Resultatet blir en berättelse som strävar mot att vara folkbildande men dessvärre också är rätt tråkig och oengagerande. Jag hoppas att Bertschell fått till balansen bättre i sitt nästa projekt, för tanken hon har är god.

Varning för Zafón

Jag finner mig återigen tvungen att ålägga mig själv läsrestriktioner. Detta efter att ha försatt mig i en situation där alternativen var att hals över huvud kasta mig av bussen vid en hållplats långt efter den hållplats där jag skulle klivit av och galoppera vilt för att hinna med den anslutande bussen till jobbet, eller helt enkelt komma försent.

Jag kom i tid.

Det är än en gång Carlos Ruiz Zafóns berättande, inom parentes nämnt därtill en av de utlösande faktorerna till mitt sommarprojekt, som fångar mig så till den milda grad att jag rätt som det är tittar upp, trygg i föreställningen att bussen knappt passerat tre hållplatser ännu, och finner att vi i själva verket passerat både den hållplats där jag borde gå av och nästa. Så en liten varning är på sin plats:

Läs den absolut inte på bussen, på pendeltåget, på hållplatsen etc. Det kommer att leda till oplanerade utbrott av sprinterlopp och riskerar resultera i förseningar, förtret och frustration.

 

20 snabba

Jag faller för frestelsen och ger mig hänt till denna genomlysning av mina vanor. Jag fann den hos Litterturkvalster, som fann den hos Enligt O. Vissa av svaren förvånar mig, upptäcker jag förvånad, jag trodde jag kände mig bättre än så. Visste ni att jag är så elitistisk och snobbig?

Snabbläsare eller långsamläsare? Jag läser snabbt, rusar ofta genom sidorna och kommunicerar med karaktärerna på vägen.

Tegelstenar eller tunnisar? Gör ingen skillnad, det är berättelsen som avgör. Fångar den mig får den gärna fortsätta för evigt, lämnar den mig oberörd lämnar jag den ändå.

Bibliotek eller bokhandel? Jag älskar bibliotek, älskar miljön, utbudet, möjligheterna, konceptet, allt! Men jag behöver stryka under och kommentera i böcker jag läser för att få en full upplevelse

Ljudbok eller e-bok? Mitt Kindlebibliotek är med mig vart jag går.

Inbunden eller pocket? Pocket, alla gånger i alla sammanhang när det gäller fysiska exemplar. Lättare, billigare, smidigare att hantera.

Vampyrer eller spöken? Men det finns ljuvliga spöken också.

En i taget eller slalomläsning? En i taget tycks mig som en ohanterlig begränsning!

Nytt eller gammalt? Båda delarna, givetvis! De kompletterar, inte utesluter, varandra.

Bokmärke eller hundöra? Hundöron, flera stycken. För att markera speciella formuleringar, tankar, passager, ungefär som jag stryker under och kommenterar.

Snacks eller godis? Eller mat, eller frukost, något att dricka eller inget alls.

Biografier eller memoarer? Återigen, de kompletterar, inte utesluter varandra.

Skräck eller chicklit? En preferens, det är en mycket smal genre för den som har minsta lilla kvalitetskrav.

Soffan eller sängen? Jag börjar inse att den som satt ihop dessa frågor nog har ett annat förhållande till läsning än jag har. Det korta svaret – överallt. Hållplatser, väntrum, transportsträckor, köer… Och sängen, och i tvsoffan, reklampauser är lästid

Inne eller ute? Ja. Bland annat.

Boken eller filmen? Men illa skrivna bagateller gör sig ofta bättre som film

Twitter eller Facebook? Facebook har sina poänger, men det är Twitter jag vill ha på min Google lense.

Goodreads eller Boktipset? Varken eller

Kokbok eller Bakbok? Bara där finns vackra bilder

Te eller kaffe? Med sojamjölk.

Nobelpriset eller Augustpriset? Lokalt vs globalt.

Fortbildning, ni vet

Jag besökte en av Malmös absolut trevligaste boklådor i dag, eftersom jag, liksom det sägs om Erasmus, gärna använder mina pengar till att köpa böcker. Jag älskar Amazon, jag tycker om Adlibris och har gott hopp om den nystartade Litteratur Magazinet Fritz Ståhl,  bara de börjar med e-böcker. De passar mitt raslösa, rationella sinne, en sökruta, ett klick och boken finns framför min näsa. Men mitt mer romantiska, känslomässiga sinne passar en välsorterad boklåda bättre, och i synnerhet en med god sortering av pocketböcker på mångahanda språk. Och inte bara pocketböcker, artefakter och bokhandlare med integritet och generösa, öppna sinnen som tipsar om både böcker och fortbildning för en som undervisar i språk och läsning:

 

Tack för idag, vi ses snart igen.

Hvilans bokcafé #blogg100 #mydayjob

Uppskattad premiärgäst på Hvilans bokcafé, första fredagen i mars, var Science Fiction bokhandelnNene Ormes, Malmöförfattare och genuint trevlig. Vi pratade om läsande, om hur hon började läsa, om vad läsande innebär för henne, vi pratade om att besöka en bokhandel i allmänhet och Science Fiction-bokhandeln i synnerhet. Hon berättade om hur det är att jobba i bokhandel och att skriva böcker.

photo4

Tiden går fort när man har roligt, och den första fredagen i april är det dags för nästa bokcafé. I dag har jag haft glädjen att äta lunch och prata, planera och reflektera tillsammans med nästa bokcafégäst, och än en gång bara njuta av ett sånt där möte där tiden bara for iväg.

Veckan efter Öppet Hus (som äger rum 29/3 klockan 10 – 14, välkomna!) är det dags.

 

#MrsDanvers #blogg100

Jag läste Rebecca första gången någon gång i tonåren. Det var före Internet, och jag läste som jag gjorde i den åldern, utan att prata med någon om boken jag läste. Det tog därför några år innan det gick upp för mig att Mrs. Danvers inte alltid självklart uppfattades som jag uppfattat henne – en kvinna i sorg, som förtvivlad, närmast galen, desperat försöker behålla åtminstone minnet av sin älskade intakt. Jag uppfattade den övriga tjänarstaben som sympatiska, stöttande i hennes sorg, och den unga berättaren som oförstående, taktlös, korkad och känslokall mot stackars Mrs Danvers när hon tolkade sorgen som hat och drev den sörjande kvinnan in i en situation där hon till och med förlorade föreställningen om att ha varit älskad, och helt tappade förståndet. Som jag grät när Mrs Danvers med det brustna hjärtat krossat i småsmulor tog livet av sig och sin älskades hem!

Jag blev mycket förvånad när jag fick veta att andra som läste boken fann något helt annat.

Min sympati för den förtvivlade kvinnan har alltid bestått, och Nanne Grönvalls tolkning av henne gjorde inget för att förändra den saken. Sån sorg, sån förtvivlan i rösten när hon sjöng om sin älskades rastlösa hjärta, om sin saknad och omöjliga längtan!


Rebecca #blogg100 bakom magin

Ni känner till det här med folkhögskolans uppdrag att bidra till att bredda intresset för och delaktigheten i kulturlivet vid det här laget, inte sant? I dag är det dags att ge sig ut på äventyr igen. Vi ska besöka Malmö Opera  och se Nanne Grönvall gestalta den ikoniska Mrs Danvers.