Den grå floden

Jag tycker om poesi. Jag tycker mycket om poesi. Poesi har stort utrymme i min vardag, som inspiration, som sammanhängande struktur, som undervisningsmaterial.

Inte alla som studerar i mitt klassrum är odelat positiva till poesi, i synnerhet i början – det finns många föreställningar om poesi som svårt, abstrakt, tungt, krävande, något för nördar, akademiker eller andra aparta slags varelser. Men faktum är att med tiden kommer de flesta att åtminstone vänja sig vid formatet, och en och annan upptäcker rent av att hen tycker om poesi när hen väl fått bekanta sig med fenomenet.

Poesi ställer krav på läsaren. Det koncentrerade formatet ger varje ord, varje skiljetecken, varje tomrum, varje paus, varje radbrytning en tyngd de inte alltid har i all slags text. Ord och uttrycks väljs ut inte bara för sin direkta betydelse, associationer, kulturella och politiska sammanhang, undermening, prosodi och underförstådda värden är betydelsebärande. Men poesi ger också generöst till sin läsare, ger läsupplevelse, tankar och reaktioner, ger känslor och associationer, utmanar och erbjuder vila, och öppnar med sina väl valda formuleringar ständigt upp nya delar av världen.

Jag har, som jag nämnde tidigare, börjat bekanta mig lite med poesi skriven på spanska, och som vinglig nybörjare når jag ännu inte längre än ytan, ibland knappt så långt. Men ibland tycker jag mig ändå känna ett litet stråk av det som finns därunder, en doft som drar förbi, ett ljus som glimtar till, ett ljud jag nästan hör, och trots att det inte är mer än så ännu gör det mig alltid ivrig, snudd på girig, efter att förstå mer, se bortom, förstå djupare, känna innerligare. Jag vet ju att det finns där, utom räckhåll! Ibland hjälper vänliga människor som inte bara förstår språket utan också känner kulturen mig att se bortom den enkla nivån jag själv ser ännu, och jag kan inte med ord uttrycka den hisnande glädje och tacksamhet jag känner när ännu en skärva av den värld som finns glimtar fram.

 

Vad läser du denna vecka?

Om bara en liten stund skall jag gå till bussen för att åka in till Malmö och ägna mig åt nöjsamheter. Därför tänkte jag denna vecka prata lite om min aktuella bussbok. Det är en stillsam historia, om en tidigare bokhandelsanställd som reser från Sverige till Iowa för att besöka sin läsarvän och brevvän. Sara, resenären, och Amy har brevväxlat, och bokväxlat, i omkring två år när de bestämmer sig för att träffas. Sara ska bo två månader hos Amy.

Det blir inte riktigt som Sara tänkt sig, alls, överhuvudtaget, det minsta lilla. Amy är död, och Sara, som turist i det lilla samhället, blir en sevärdhet i sig själv. Hon tas emot med vänlighet, visst gör hon det, men ingen vet riktigt vad de ska göra med henne. Och ingen inser att Amys gasspis är ett mysterium för den som bara hanterat svenska elspisar tidigare.

Men stillsamma, försynta Sara, en trevlig bekantskap som jag gärna skulle umgås med i verkliga livet också, visar sig på ett stillsamt sätt vara en kvinna med driv, och hittar ett sätt att sysselsätta sig. Och samhället.

 

Det är en stillsam historia som snarare pågår än utspelar sig, och helt perfekt som bussbok.

Vad läser ni denna vecka?

#skolchatt och skönlitteraturen

Denna torsdag möts vi som varje torsdag i #skolchatt på Twitter. Sommarlovet är nästan över, det nya läsåret står för dörren.

Ring out, wild bells, to the wild sky,
The flying cloud, the frosty light;
The year is dying in the night;
Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.

Läsande spelar stor roll för elevers kunskapsutveckling, det är de flesta överens om, så vad kan vara lämpligare såhär på nyårsdagens eftermiddag än ett samtal om elever och skönlitteratur. Hur arbetar vi med skönlitteratur i skolan? I vilka ämnen spelar skönlitteratur roll? Gör det någon som helst skillnad i t ex fysik om en elev rekreationsläser skönlitteratur eller inte? Om det, och givetvis om våra egna tankar om och erfarenheter av att läsa skönlitteratur pratar vi i #skolchatt i kväll.

Välkomna att vara med, vet ja!

Vad läser du denna vecka?

Det är den sista söndagen innan höstterminens schemalagda arbetstid rutar in tillvaron, och för att högtidlighålla detta gör jag ännu ett ambitiöst försök att dra igång en blogg-tradition: Veckans läsning.

Lite om någon av de böcker som lästs under veckan som gått, och jag tänker välja helt som det faller sig. En bok som gjort stort intryck på mig, en bok jag kämpat med, en bok som talats om i #bokchatt (där jag på grund av åska med dåligt tajming inte kunde vara med denna månad)

Mitt sommarprojekt går inte alls så fort och smidigt som jag tänkte mig, men det går framåt. Jag låter El Enigma ligga ett tag, inte för att jag inte tycker om den, utan för att det plötsligt gick upp för mig att det finns en bok av Carlos Ruiz Zafón jag inte läst:

 

 

så för tillfället är detta min spanskspråkliga läsning. Marina är utgiven som en ungdomsbok, men allt det jag älskar i Zafóns skrivande finns där – de fantastiska miljöerna, beskrivningarna av arkitektur, stämningen, den flytande berättarstilen, den skira kärleken, det dunkla, det mystiska, det där outsagda skrämmande som rör sig i skuggorna, det som läsaren anar närmast fysiskt.

Vad läser du den här veckan?

 

the Long Earth

Jag fyllde en ryslig massa år för inte så länge sen, lagom många för en farmor, men många fler än min självbild inbillar sig.

Det var då en av mina fina ungar gav mig boken Long Earth av Terry Pratchett och Stephen Baxter. Det är natt nu, och jag har precis läst ut den och känner ett omedelbart behov av att genast skriva om den.

En fantastisk bok! En underbar, filosofisk, djupsinnig, klok, frågande, ifrågasättande, reflekterande berättelse om vad som händer när de flesta, men inte alla, människor plötsligt får tillgång till den teknik de behöver för att kunna ta steget över till den parallella jord som ligger bara just ett steg bort, och egentligen inte ens det. Ty när detagit steget befinner de sig på samma plats, fast i den parallela världen.

Det är, för de flesta, en inte helt behaglig upplevelse. Steget medför fysisk obehag, och kan också vara farligt för den som t ex tar det från andra våningen på en byggnad som bara finns på just denna jord där vi befinner oss, men inte på den intill.

Eller på den intill den heller.

Och så vidare.

När världen vi lever i, politiskt och kulturellt organiserad som den är, plötsligt visar sig vara bara en av många – och ingen vet riktigt hur många, utöver att det tycks vara väldigt många, vad händer då? Vem bestämmer? Gäller samma lagar? Vem ska upprätthålla dem? Och hur, när såväl förbrytare som offer kan ta ett steg in i nästa värld?

Vi får följa ett antal personers sätt att hantera denna nya verklighet, och genom deras upplevelser och tankar följer vi utforskandet av dessa nya världar, vi ser det genom kolonisatörers ögon, genom ögonen på de som blir kvar, både av fri vilja och för att de inte kan ta steget över.

Läs den! Själv har jag det så förmånligt att jag nu genast kan ta steget in i del två, Den låg nämligen också i paketet.

Välkomna till #bokchatt på Twitter

Bokcirkeln är det nya svarta, läste jag för inte så länge sedan. Så vad är ett mer naturligt steg än en #bokchatt på Twitter?

En grupp synnerligen trevliga twittrare har pratat om saken ett tag, och nu blir det verklighet:

Den femte juli klockan 15.00 börjar vi med den omskrivna romanen Stoner av John Williams. Vi kommer sannolikt att prata om både innehåll och språk, om vilka förväntningar vi hade innan vi började läsa boken, om karaktärer, om miljö och tid, både tiden boken utspelas i och kanske om tidsflödet i berättelsen. Vi kommer kanske lyfta avsnitt eller scener som gjort särskilt stort intryck på oss, kanske jämföra den med andra böcker eller berättelser vi läst eller sett, kanske dissa boken helt eller lyfta den till skyarna.

Jag tror det blir kul.

Välkomna att vara med, vet ja!