Mycket läsa gör dig klok

Mycket läsa gör dig klok, därför läs varenda bok.

Så skaldade en gång Falstaff Fakir, och det är lika sant i dag. Att läsa skönlitteratur är rekreation, men det är inte bara rekreaktion – läsning av skönlitteratur stärker och utvecklar såväl det kritiska tänkandet som det analytiska tänkandet, vidgar horisonter, ger möjlighet att lära av andras erfarenheter och misstag och öppnar nya vägar.

Rapporter om sjunkande läsfärdighet hos unga människor regnar ner över oss, det spekuleras i media om orsakerna, politiker passar på tillfället att tala i bekymrade brösttoner, men dessvärre mycket lite om vad de ämnar bidra med. Det finns mycket de skulle kunna göra, från hejdundrande satsningar på bibliotek och kultur till att faktiskt läsa själv och prata om vad de läser.

image

I trapphuset utanför mitt klassrum hänger denna. I all enkelhet är den ett sätt att visa både att vi lärare läser, och vad vi läser, inbjuda till samtal utan att tränga oss på.

För att inspirera och stimulera lärare att läsa mer tog Skollyftet initiativet till ett #boklyft som raskt blev till en bokcirkel. Precis som i rumsliga bokcirklar läser vi böcker tillsammans, pratar om boken, om aspekter i berättelsen och ibland, eftersom många av oss arbetar med undervisning, om undervisningsbarhetsaspekter.

Visst låter det kul?

Mycket läsa gör dig klok…

…därför läs varenda bok

Det kan vara så att Falstaff Fakirs ord är de mest frekvent citaterade på min blogg, och just i dag känns det väldigt passande. Ni vet att det är Värlsbokdagen i dag, inte sant?

1995 beslutade Unescos generalkonferens att den 23 april skulle bli hela världens festdag för firandet av böcker, författare och läsning samt  värnandet om upphovs-rätten och människors fria tillgång till information.

Det finns så många vinster med att läsa skönlitteratur – man vidgar sin egen horistont, tar del av andra människors perspektiv, lär sig av andras erfarenheter, bygger nya kopplingar i sin egen hjärna, förfinar sin läsförmåga, skärper sin analytiska förmåga och slipar sitt kritiska tänkande. Man blir helt enkelt, som Falstaff Fakir skrev, klokare. Dessutom är det roligt att läsa.

Så plocka på dig en bok och tillåt dig själv att sjunka in i den del av världen som finns mellan pärmarna. Det är dig väl unt.

Glad Världsboksdag!

Blomsterspråket

Det börjar stillsamt dramatiskt, i gryningen på huvudpersonen Victoria Jones artonårsdag. Hon vaknar av att madrassen fattar eld, tändstickor vid fotändan flammar upp den ena efter den andra, pyr men slocknar snart.

Artonårsdagen är dramatisk på fler sätt än eldsvådan för Victoria. Hon är föräldralös, och i och med att hon blir myndig upphör statens ansvar för henne – nu är det dags för henne att ta hand om sig själv. Hon har mycket lite skolgång bakom sig, men saknar inte kunskaper. Hennes grundliga kunskaper i det viktorianska blomsterspråket ger henne en möjlighet att försörja sig, och skapa sig en tillvaro.

Parallellt med berättelsen om hur hon efter bästa förmåga formar, hanterar och skapar sig en plats i världen utvecklas berättelsen om den period i hennes barndom som kom att forma henne till den individ vi möter, den period som påverkar och förändrar så många människors tillvaro både då och i nuet. Victoria är som en kaktusfrukt, hon är färggrann men avvisande, och det kräver enträgenhet och handlag för att upptäcka att det finns någon fantastiskt innanför den taggiga, avvisande ytan. Som läsare ser man det som händer inifrån henne, och de handlingar som får omgivningen att betrakta henne som bråkig, stökig och allmänt svårhanterlig person hamnar i ett helt annat ljus när vi får del av hennes känslor och tankar kring relationer och händelser.

En klart läsvärd bok, både för den som vill veta mer om blommor i allmänhet, det viktorianska blomsterspråket och människor.

I mitt klassrum

Donationer och loppmarknadsfynd utgör inredningsdetaljer som gör mitt klassrum trivsamt. I dag fick jag möblera om i den lilla bokhyllan för att göra utrymme för ytterligare två kassar med böcker som elever och kursdeltagare läser, bläddrar i, lånar hem och donerar.

image

Såhär ser den ut nu. Nästa steg blir att be att få en hylla till.

Hundpojken

Romotjka är fyra år. Han vet inte var hans mor har tagit vägen. Inte heller vet han varför möbler och saker och ting försvinner. Slutligen försvinner farbror, och det stora hyreshuset blir väldigt väldigt tyst och väldigt väldigt kallt efter en natt där grannarna tycks ha släpat möbler och väskor genom trapphusen med en väldig brådska. Romotjka blir så småningom tvungen att ta sin röda hink, ett svart band mamma hade och varma kläder och ge sig ut på trottoaren, den där bara vuxna och stora barn får vistas ensamma.

Men staden är stor, och en fyraårig pojke med en röd hink i handen försvinner lätt. Det är kallt och han är hungrig,  vet inte var han är och ingen tycks se honom. Förutom den stora hunden. Hon som stannar och väntar så han hinner med på den långa vandringen mellan de vuxna benen, längs gator, genom gränder och till slut ner i den varma lyan som blir fyraåringens tillflyktsort i den kalla, farliga världen.

Det är inledningen till den poetiska, fantastiska historien om hundpojken Romotjka och hur det kan komma sig att han överlever inte bara den första kalla vintern, utan också får lära sig hantera de hemliga stigarna, reviröverträdelser, att jaga och så småningom börjar röra sig över allt större områden tillsammans med sina följeslagare. Det är en berättelse ungefär så långt från idyll man kan komma, och den berör och engagerar. Valparna som tillkommer i familjen växer ibland upp, men inte alltid. Döden är ständigt närvarande, Romotjka vet precis vad den innebär, för såväl valpar som övriga i familjen, och jobbar hårt för att de ska ha mat och trygghet i sin lya.

Men det går inte alltid.

 

Läs den. Första tre fjärdedelarna är av hygglig bussboksmodell, men sedan finns risk för missade hållplatser.

Läsvanor förändras

Böcker är mer än texten, berättelsen, orden, budskapet, formuleringarna, tankegångarna, kommunikation över tid och rum. De är också förpackningen till allt detta, transportmodulen, mediet som gör det möjligt att bära budskapet från en till en annan.

Och här sker ännu en gång en förändring. Länge har skiljelinjen gått mellan hårdpärm och pocket.

Själv har jag alltid föredragit en liten, lättransporterad modul framför en stor, bökig med vassa hörn, och aldrig riktigt förstått poängen med att köpa en bok för samma summa som jag kan få tre eller fyra för om jag väljer pocketformatet, så när valmöjlighet funnits har de stora, blanka, tunga, klumpiga hårdpärmsböckerna fått ligga medan jag glatt fyllt mina fickor och hyllor med pocket. Innehållet, inte formatet, har alltid varit det primära.

Andra ser det annorlunda, upplevelsen av att hålla den tunga boken i händerna, höra prasslet från papperet, känna doften från trycksvärtan och fysisk vända blad är en viktig del av läsupplevelsen, och de finner större glädje i att ta del av en berättelse förpackad på ett sätt som tilltalar även deras estetiska sinne.

Det ena är inte bättre än det andra, det är olika och olikheter är vad som gör världen rik.

I dag finns moduler av fler fasoner. För en sån som jag, mer intresserad av innehållet än formatet, är det en ljuvlig utveckling, och jag ser fram mot nästa steg, och nästa, och nästa….

(Hursa? Söker ni försökspersoner för experminentella implantat för nerladdning direkt in i hjärnan? Där ser man. Kontakta mig via bloggen, Twitter, Facebook, mail, jag är definitivt intresserad)

… medan andra funderar över om en bok i ett elektroniskt format verkligen är en bok? Kräver inte en bok allt det där omkring också? Fysisk form, känslan, doften, ljudet?

Jag älskar fysiska böcker och bokhyllor, kuttrar av förtjusning inför tanken på att jag snart äntligen kommer kunna sitta i mitt bibliotek och höra böckerna i hyllorna viska till mig. Att plocka fram en bok och ge någon, kunna säga att den här, den tror jag du kommer tycka om, den här tror jag kommer att berika ditt liv även om den är jobbig att läsa, eller den här kommer du få kämpa hårt med men åh så det kommer att vara värt det gör mig varm inuti.

Och jag älskar hur t ex Amazon ger mig möjlighet att läsa ett eller ett par kapitel i en bok innan jag köper den till mitt elektroniska bibliotek. Det tog mig en stund att inse hur det förändrat mina läsvanor, hur det i dag är självklart för mig att kolla om böcker som nämns i artiklar, bloggar, föreläsningar, på Twitter eller var det nu kan vara, finns online och ladda ner ett sample för att se om det är något jag är intresserad av att läsa just nu innan jag köper boken. Så oändligt mycket tillgängligare ny litteratur plötsligt blivit, men…

för det är klart det finns ett men…

Samtidigt som den blivit oändligt mycket tillgängligare för en sån som mig, som inte bekymrar mig så mycket om huruvida verklikheten går att ta på eller inte, har den blivit osynligare för den som inte mer eller mindre medvetet söker böcker. Biblioteken är inte alltid självklara mötesplatser längre och unga får allt färre tillfällen att öva upp sina skönlitteraturläsningsförmågor. För det är en förmåga som behöver övas upp innan det blir enkelt. Och det är ju lite synd, vi berövar dem flera dimensioner i livet när vi begränsar dessa tillfällen.

Vi behöver kanske förändra våra fysiska läsvanor också? Göra den nya litteraturen lika lätt tillgänglig i den fysiska världen som den är i den digitala? Vad tror ni t ex om trevliga bokcaféer lite här och där i våra städer? Inte bara caféer med bokhyllor fyllda med gamla tjusiga böcker i imponerande bindning som en lite chique inredningsdetalj, utan i stället en slags biblioteksfilialbokhandelscaféer med böcker avsedda att bläddras i, att läsas medan man dricker sitt kaffe, med bibliotekarier, bokhandlare och baristor i samarbete, törhända med försäljning i stället för utlåning, men med möjlighet att provläsa en bit först så att man vet vad det är man bär med sig hem. Med författarbesök, signeringar, temaveckor, bokcirklar, studiecirklar och… möjligheterna är oändliga!

 

Vad vi läser i språkhuset

Detta är väggen utanför vårt bibliotek, och arbetsrummet i språkhuset. Väggen mellan biblioteket och mitt klassrum också, om jag får lov att skryta lite. Där hänger denna alldeles nya tavla, så ny att vi knappt hunnit börja använda den ännu. Vi har bett att få den uppsatt av flera orsaker:

Vi vill visa våra kursdeltagare och elever att vi lärare faktiskt rekreationsläser vi också, inte bara uppmanar elever att göra det.


Språkhuslärare läser


Och vi vill dela med oss av boktips lite sådär i förbigående, på ett sätt som inte kräver något av någon, men som bjuder in den som vill till samtal om böcker och läsning, att fråga vad vi tycker om boken, berätta vad hen själv tycker om den eller kanske tipsa om liknande böcker. Vi riktar oss till elever och kursdeltagare, givetvis, och vi riktar oss till varandra.

Vad tror ni, kommer idén att falla i god jord och bära frukt?

Flickan som uppfann livet

Hon är en knippa självmotsägelser, både stor och liten, är med och står utanför, tar avstånd ifrån och vill höra till, döljer sig och vill bli sedd, huvudpersonen i Johanna Nilssons andra roman. Föräldrarna, mamma som vill från Uppsala till Stockholm, pappa som vill från Uppsala ut till den lilla stugan på Öland han ännu inte byggt med sina egna händer, vill nog så väl men Fanny vill frigöra sig, övertygar sig om att hon är adopterad och letar efter sina riktiga föräldrars gravar. Lillebror Simon lyssnar på hennes historier, skräckslaget förtjust och imponerad.

Jag-perspektivet ger läsaren ett inifrån-perspektiv, världen vi ser är världen som Fanny ser den. En gammal tant som jag påminns om hur det är att vara flicka i de tidiga tonåren, om behovet av att frigöra sig, att stå på sina egna ben i världen som en självständig individ, och samtidigt vilja bli sedd, omhändertagen, bekräftad både som individ och i relation till andra.

Snabbt, flyhänt och innerligt berättad lämpar sig boken väl som t ex bussbok eller väskbok, kapitlen och scenerna är korta och Fannys föreställningsvärld knyter ihop skeendet så att man raskt kommer in i stämningen även om man blivit avbruten av ett bussbyte eller en hastig regnskur.

Stöter ni på Flickan som uppfann livet av Johanna Nilsson, så plocka upp den, stoppa den i fickan och läs den.

Ännu en bussboksvarning

Efter att ha missat hela Värnhemstorget i Malmö och endast kommit av för att personen som satt innanför mig skulle av, och sedan missat tåget och fått ta bussen i stället, och nästan missat att gå av ännu en gång måste jag ärligen påpeka att boken jag skrev om häromdagen, Metro 2033, har sina definitiva brister som bussbok betraktad.

Jag vill ju inte lura på er problem.

Unna er att följa Artiom på hans quest genom mörka tunnlar där råttorna myllrar, myter växer fram och sprids, och människor är så alldeles väldigt mänskliga, på gott och ont. Men sätt larmet på telefonen om ni gör det på resa, så att ni inte riskerar en ofrivillig promenad och en sen ankomst, det är så förargligt.

Bookcrossing

Eftersom jag letar stolar drog vi fram genom Malmös second hand-butiker i helgen. Vi hittade inga stolar som föll mig i smaken, och ingen lampa heller. Vi hittade nästan en lampa, men den var fel färg så den fick stanna kvar i butiken tills någon annan hittar den.

Däremot köpte jag en kasse lovande pocketböcker för 35 kronor. Det är så lite pengar att det nästan måste räknas som book crossing. De kommer hamna i bokhyllan i klassrummet. Det talas mycket, med bekymrade röster, om elevers läsvanor och läsförmågor. Jag tror mycket på det Pippi Långstrump sa när hon fick en trumpet. Minns ni? Någon frågade om hon verkligen kunde spela trumpet, och Pippi svarade:

Det vet jag inte, men det går nog lättare nu när jag har en trumpet.

Jag tror det förhåller sig likadant med det här med läsande. Det går lättare om man har tillgång till böcker, om de finns där mitt framför en och man kan ta i dem, bläddra i dem, titta på typsnittet, radavståndet, layouten. Läsa på baksidan, titta på omslagsbilden, fundera över titeln. Provläsa ett stycke eller två, känna om det tilltalar en.

Om man måste ge sig iväg för att införskaffa en bok, och därtill inte är så hemmastadd i böckernas värld att man vet riktigt vad man letar efter, så kan tröskeln upplevas som så hög och svåröverstiglig att man vänder om och går åt ett annat håll. Det som för en van läsare kan vara en njutning – att vänta på den där boken som verkar så lovande – kan för en ovan vara orsaken till att man tappar inspirationen.

Så, för att bidra till att stärka människors läsförmåga dräller jag böcker omkring mig. Jag lämnar utlästa böcker på bussar, på pendeltåg, på hotellrum, i väntrum, och gör dem tillgängliga sådär lagom i blickfånget när tankarna börjar vandra, som de ju gör ibland, i klassrummet. Jag tror nämligen det går så mycket lättare att läsa om man har en bok eller två till hands.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 2 288 other followers