Arkiv

Fortbildning, ni vet

Jag besökte en av Malmös absolut trevligaste boklådor i dag, eftersom jag, liksom det sägs om Erasmus, gärna använder mina pengar till att köpa böcker. Jag älskar Amazon, jag tycker om Adlibris och har gott hopp om den nystartade Litteratur Magazinet Fritz Ståhl,  bara de börjar med e-böcker. De passar mitt raslösa, rationella sinne, en sökruta, ett klick och boken finns framför min näsa. Men mitt mer romantiska, känslomässiga sinne passar en välsorterad boklåda bättre, och i synnerhet en med god sortering av pocketböcker på mångahanda språk. Och inte bara pocketböcker, artefakter och bokhandlare med integritet och generösa, öppna sinnen som tipsar om både böcker och fortbildning för en som undervisar i språk och läsning:

 

Tack för idag, vi ses snart igen.

Hvilans bokcafé #blogg100 #mydayjob

Uppskattad premiärgäst på Hvilans bokcafé, första fredagen i mars, var Science Fiction bokhandelnNene Ormes, Malmöförfattare och genuint trevlig. Vi pratade om läsande, om hur hon började läsa, om vad läsande innebär för henne, vi pratade om att besöka en bokhandel i allmänhet och Science Fiction-bokhandeln i synnerhet. Hon berättade om hur det är att jobba i bokhandel och att skriva böcker.

photo4

Tiden går fort när man har roligt, och den första fredagen i april är det dags för nästa bokcafé. I dag har jag haft glädjen att äta lunch och prata, planera och reflektera tillsammans med nästa bokcafégäst, och än en gång bara njuta av ett sånt där möte där tiden bara for iväg.

Veckan efter Öppet Hus (som äger rum 29/3 klockan 10 – 14, välkomna!) är det dags.

 

Clockwork Angel

Jag har glömt att blogga om böckerna ju! Låt mig försöka rätta till den saken.

Cassandra Clares Clockwork Angel är första delen i serien The Infernal Devices. Det är en spännande, flyhänt berättad lättläst historia om hur sextonåriga Tessa Gray kommer till steampunk viktorianska London för att möta sin bror. Men det är inte brodern som möter henne i hamnen, och trots att hon får ett brev skrivet med hans handstil som försäkrar henne om att hon ska följa kusken som möter henne i stället dyker han inte upp. I stället hamnar hon i fångenskap hos två systrar som ägnar mycket tid och möda åt att förbereda henne inför hennes möte med the Magister.

När hon räddas från fångenskapen hamnar hon i stället hos Nephilim, en grupp som arbetar för att skydda människor och människornas samhälle. Hon blir välkomnad och väl omhändertagen, och inte minst en viktig del i gruppen. Clare antyder miljön, ger glimtar och skissar rum och byggnader när dessa är relevanta för historien, men koncentrerar sig på karaktärerna, på relationer, reaktioner och känslor. Resultatet blir en berättelse om antydda förälskelser, missuppfattningar, överreaktioner orsakade av att känslorna styr som utspelas mot en kuliss av maktspel, vampyrpolitik och steampunkteknik.

En trevlig, lättsam läsupplevelse och visst kommer jag läsa övriga delar av serien. Jag vill följa karaktärernas utveckling där de balanserar på gränsen till vuxenvärlden, och jag älskar hur Clare använder sig av de möjligheter steampunkvärlden öppnar upp för författaren.

Nyårsdagstradition

Det är nyårsdagen , och om bara en vecka är klassrummen äntligen fyllda igen, det nya året rullar igång och de nya rutinerna blir vardag. Och som alla högtider finns vissa traditioner jag gärna upprätthåller. En av dessa är att köpa nya skor. En annan är att klippa sig. Såhär ser jag ut i år:

My Little Pony var den Vackras beskrivning av det. Min stylist kallar kreationen Punkmamma. Själv konstaterar jag att det är lätt! Det väger nästan inget!

Notera särskilt att bilden är tagen vid Gaimanhyllan i biblioteket. Vi har ett bibliotek. Känslan är ett jubel.

Det läsande barnet

Jag fyllde år häromdagen, och just den dagen publicerades Neil Gaimans bok the Ocean at the End of the Lane. Jag hade beställt den i förväg, så snart den gick att beställa, och sen raskt glömt att jag beställt den, så i år lyckades jag överraska mig själv.

Boken berättar om en man som reser tillbaka till en plats där något livsomvälvande hände när han var sju, och ser tillbaka på det som hände och vad han bär med sig från detta. Jag vill inte förstöra läsupplevelsen för er, så vi byter ämne innan jag säger för mycket.

Barnet han berättar om, bokens vuxne berättare, läste mycket, och byggde på så sätt upp sin bild av världen, tog del av andras erfarenheter och gjorde dem till sina egna, utvidgade sina horisonter och sin uppfattning om vilka möjligheter som stod till buds.

image

Och därför, just därför, behöver vi lära våra barn läsa. I synnerhet de barn som kommer från hem där böcker är något främmande, exotiskt, ja, rent av något suspekt, något hotfullt. Där böcker ses som något De Andra sysslar med, ett slöseri med tid, ett sätt att göra sig till, att göra sig förmer. De behöver exponeras för böcker, olika böcker, många böcker, bibliotek fyllda med berättelser om platser att känna till att de finns och lockas av, om karaktärer som hanterar situationer, träffar nya vänner, hanterar relationer till antagonister, löser situationer på egen hand.

Även de barnen behöver dessa lärare och rådgivare, de utmaningar och förebilder som finns i berättelserna. Det läsande barnet står bättre rustat inför prövningar, har exempel att inspireras av när det möter problem, har beprövade strategier att ta till i nya situationer. Det läsande barnet har ett öppnare sinne för obekanta människor och kulturer, en större insikt i hur betydelsefull olikhet är. Det läsande barnet är oräddare och nyfiknare och lever i en större, rikare värld än det barn som stängs ute från böckernas dimension.

Därför bör, ja, måste, skolan ge även dessa barn tillträde till läsandet. Därför bör, ja, måste, lärare själva läsa.

Vi gör världen bättre så.

Mycket läsa gör dig klok

Mycket läsa gör dig klok, därför läs varenda bok.

Så skaldade en gång Falstaff Fakir, och det är lika sant i dag. Att läsa skönlitteratur är rekreation, men det är inte bara rekreaktion – läsning av skönlitteratur stärker och utvecklar såväl det kritiska tänkandet som det analytiska tänkandet, vidgar horisonter, ger möjlighet att lära av andras erfarenheter och misstag och öppnar nya vägar.

Rapporter om sjunkande läsfärdighet hos unga människor regnar ner över oss, det spekuleras i media om orsakerna, politiker passar på tillfället att tala i bekymrade brösttoner, men dessvärre mycket lite om vad de ämnar bidra med. Det finns mycket de skulle kunna göra, från hejdundrande satsningar på bibliotek och kultur till att faktiskt läsa själv och prata om vad de läser.

image

I trapphuset utanför mitt klassrum hänger denna. I all enkelhet är den ett sätt att visa både att vi lärare läser, och vad vi läser, inbjuda till samtal utan att tränga oss på.

För att inspirera och stimulera lärare att läsa mer tog Skollyftet initiativet till ett #boklyft som raskt blev till en bokcirkel. Precis som i rumsliga bokcirklar läser vi böcker tillsammans, pratar om boken, om aspekter i berättelsen och ibland, eftersom många av oss arbetar med undervisning, om undervisningsbarhetsaspekter.

Visst låter det kul?

Mycket läsa gör dig klok…

…därför läs varenda bok

Det kan vara så att Falstaff Fakirs ord är de mest frekvent citaterade på min blogg, och just i dag känns det väldigt passande. Ni vet att det är Värlsbokdagen i dag, inte sant?

1995 beslutade Unescos generalkonferens att den 23 april skulle bli hela världens festdag för firandet av böcker, författare och läsning samt  värnandet om upphovs-rätten och människors fria tillgång till information.

Det finns så många vinster med att läsa skönlitteratur – man vidgar sin egen horistont, tar del av andra människors perspektiv, lär sig av andras erfarenheter, bygger nya kopplingar i sin egen hjärna, förfinar sin läsförmåga, skärper sin analytiska förmåga och slipar sitt kritiska tänkande. Man blir helt enkelt, som Falstaff Fakir skrev, klokare. Dessutom är det roligt att läsa.

Så plocka på dig en bok och tillåt dig själv att sjunka in i den del av världen som finns mellan pärmarna. Det är dig väl unt.

Glad Världsboksdag!

Blomsterspråket

Det börjar stillsamt dramatiskt, i gryningen på huvudpersonen Victoria Jones artonårsdag. Hon vaknar av att madrassen fattar eld, tändstickor vid fotändan flammar upp den ena efter den andra, pyr men slocknar snart.

Artonårsdagen är dramatisk på fler sätt än eldsvådan för Victoria. Hon är föräldralös, och i och med att hon blir myndig upphör statens ansvar för henne – nu är det dags för henne att ta hand om sig själv. Hon har mycket lite skolgång bakom sig, men saknar inte kunskaper. Hennes grundliga kunskaper i det viktorianska blomsterspråket ger henne en möjlighet att försörja sig, och skapa sig en tillvaro.

Parallellt med berättelsen om hur hon efter bästa förmåga formar, hanterar och skapar sig en plats i världen utvecklas berättelsen om den period i hennes barndom som kom att forma henne till den individ vi möter, den period som påverkar och förändrar så många människors tillvaro både då och i nuet. Victoria är som en kaktusfrukt, hon är färggrann men avvisande, och det kräver enträgenhet och handlag för att upptäcka att det finns någon fantastiskt innanför den taggiga, avvisande ytan. Som läsare ser man det som händer inifrån henne, och de handlingar som får omgivningen att betrakta henne som bråkig, stökig och allmänt svårhanterlig person hamnar i ett helt annat ljus när vi får del av hennes känslor och tankar kring relationer och händelser.

En klart läsvärd bok, både för den som vill veta mer om blommor i allmänhet, det viktorianska blomsterspråket och människor.

I mitt klassrum

Donationer och loppmarknadsfynd utgör inredningsdetaljer som gör mitt klassrum trivsamt. I dag fick jag möblera om i den lilla bokhyllan för att göra utrymme för ytterligare två kassar med böcker som elever och kursdeltagare läser, bläddrar i, lånar hem och donerar.

image

Såhär ser den ut nu. Nästa steg blir att be att få en hylla till.

Hundpojken

Romotjka är fyra år. Han vet inte var hans mor har tagit vägen. Inte heller vet han varför möbler och saker och ting försvinner. Slutligen försvinner farbror, och det stora hyreshuset blir väldigt väldigt tyst och väldigt väldigt kallt efter en natt där grannarna tycks ha släpat möbler och väskor genom trapphusen med en väldig brådska. Romotjka blir så småningom tvungen att ta sin röda hink, ett svart band mamma hade och varma kläder och ge sig ut på trottoaren, den där bara vuxna och stora barn får vistas ensamma.

Men staden är stor, och en fyraårig pojke med en röd hink i handen försvinner lätt. Det är kallt och han är hungrig,  vet inte var han är och ingen tycks se honom. Förutom den stora hunden. Hon som stannar och väntar så han hinner med på den långa vandringen mellan de vuxna benen, längs gator, genom gränder och till slut ner i den varma lyan som blir fyraåringens tillflyktsort i den kalla, farliga världen.

Det är inledningen till den poetiska, fantastiska historien om hundpojken Romotjka och hur det kan komma sig att han överlever inte bara den första kalla vintern, utan också får lära sig hantera de hemliga stigarna, reviröverträdelser, att jaga och så småningom börjar röra sig över allt större områden tillsammans med sina följeslagare. Det är en berättelse ungefär så långt från idyll man kan komma, och den berör och engagerar. Valparna som tillkommer i familjen växer ibland upp, men inte alltid. Döden är ständigt närvarande, Romotjka vet precis vad den innebär, för såväl valpar som övriga i familjen, och jobbar hårt för att de ska ha mat och trygghet i sin lya.

Men det går inte alltid.

 

Läs den. Första tre fjärdedelarna är av hygglig bussboksmodell, men sedan finns risk för missade hållplatser.