the Long Earth

Jag fyllde en ryslig massa år för inte så länge sen, lagom många för en farmor, men många fler än min självbild inbillar sig.

Det var då en av mina fina ungar gav mig boken Long Earth av Terry Pratchett och Stephen Baxter. Det är natt nu, och jag har precis läst ut den och känner ett omedelbart behov av att genast skriva om den.

En fantastisk bok! En underbar, filosofisk, djupsinnig, klok, frågande, ifrågasättande, reflekterande berättelse om vad som händer när de flesta, men inte alla, människor plötsligt får tillgång till den teknik de behöver för att kunna ta steget över till den parallella jord som ligger bara just ett steg bort, och egentligen inte ens det. Ty när detagit steget befinner de sig på samma plats, fast i den parallela världen.

Det är, för de flesta, en inte helt behaglig upplevelse. Steget medför fysisk obehag, och kan också vara farligt för den som t ex tar det från andra våningen på en byggnad som bara finns på just denna jord där vi befinner oss, men inte på den intill.

Eller på den intill den heller.

Och så vidare.

När världen vi lever i, politiskt och kulturellt organiserad som den är, plötsligt visar sig vara bara en av många – och ingen vet riktigt hur många, utöver att det tycks vara väldigt många, vad händer då? Vem bestämmer? Gäller samma lagar? Vem ska upprätthålla dem? Och hur, när såväl förbrytare som offer kan ta ett steg in i nästa värld?

Vi får följa ett antal personers sätt att hantera denna nya verklighet, och genom deras upplevelser och tankar följer vi utforskandet av dessa nya världar, vi ser det genom kolonisatörers ögon, genom ögonen på de som blir kvar, både av fri vilja och för att de inte kan ta steget över.

Läs den! Själv har jag det så förmånligt att jag nu genast kan ta steget in i del två, Den låg nämligen också i paketet.

Välkomna till #bokchatt på Twitter

Bokcirkeln är det nya svarta, läste jag för inte så länge sedan. Så vad är ett mer naturligt steg än en #bokchatt på Twitter?

En grupp synnerligen trevliga twittrare har pratat om saken ett tag, och nu blir det verklighet:

Den femte juli klockan 15.00 börjar vi med den omskrivna romanen Stoner av John Williams. Vi kommer sannolikt att prata om både innehåll och språk, om vilka förväntningar vi hade innan vi började läsa boken, om karaktärer, om miljö och tid, både tiden boken utspelas i och kanske om tidsflödet i berättelsen. Vi kommer kanske lyfta avsnitt eller scener som gjort särskilt stort intryck på oss, kanske jämföra den med andra böcker eller berättelser vi läst eller sett, kanske dissa boken helt eller lyfta den till skyarna.

Jag tror det blir kul.

Välkomna att vara med, vet ja!

 

Varning för Zafón

Jag finner mig återigen tvungen att ålägga mig själv läsrestriktioner. Detta efter att ha försatt mig i en situation där alternativen var att hals över huvud kasta mig av bussen vid en hållplats långt efter den hållplats där jag skulle klivit av och galoppera vilt för att hinna med den anslutande bussen till jobbet, eller helt enkelt komma försent.

Jag kom i tid.

Det är än en gång Carlos Ruiz Zafóns berättande, inom parentes nämnt därtill en av de utlösande faktorerna till mitt sommarprojekt, som fångar mig så till den milda grad att jag rätt som det är tittar upp, trygg i föreställningen att bussen knappt passerat tre hållplatser ännu, och finner att vi i själva verket passerat både den hållplats där jag borde gå av och nästa. Så en liten varning är på sin plats:

Läs den absolut inte på bussen, på pendeltåget, på hållplatsen etc. Det kommer att leda till oplanerade utbrott av sprinterlopp och riskerar resultera i förseningar, förtret och frustration.

 

20 snabba

Jag faller för frestelsen och ger mig hänt till denna genomlysning av mina vanor. Jag fann den hos Litterturkvalster, som fann den hos Enligt O. Vissa av svaren förvånar mig, upptäcker jag förvånad, jag trodde jag kände mig bättre än så. Visste ni att jag är så elitistisk och snobbig?

Snabbläsare eller långsamläsare? Jag läser snabbt, rusar ofta genom sidorna och kommunicerar med karaktärerna på vägen.

Tegelstenar eller tunnisar? Gör ingen skillnad, det är berättelsen som avgör. Fångar den mig får den gärna fortsätta för evigt, lämnar den mig oberörd lämnar jag den ändå.

Bibliotek eller bokhandel? Jag älskar bibliotek, älskar miljön, utbudet, möjligheterna, konceptet, allt! Men jag behöver stryka under och kommentera i böcker jag läser för att få en full upplevelse

Ljudbok eller e-bok? Mitt Kindlebibliotek är med mig vart jag går.

Inbunden eller pocket? Pocket, alla gånger i alla sammanhang när det gäller fysiska exemplar. Lättare, billigare, smidigare att hantera.

Vampyrer eller spöken? Men det finns ljuvliga spöken också.

En i taget eller slalomläsning? En i taget tycks mig som en ohanterlig begränsning!

Nytt eller gammalt? Båda delarna, givetvis! De kompletterar, inte utesluter, varandra.

Bokmärke eller hundöra? Hundöron, flera stycken. För att markera speciella formuleringar, tankar, passager, ungefär som jag stryker under och kommenterar.

Snacks eller godis? Eller mat, eller frukost, något att dricka eller inget alls.

Biografier eller memoarer? Återigen, de kompletterar, inte utesluter varandra.

Skräck eller chicklit? En preferens, det är en mycket smal genre för den som har minsta lilla kvalitetskrav.

Soffan eller sängen? Jag börjar inse att den som satt ihop dessa frågor nog har ett annat förhållande till läsning än jag har. Det korta svaret – överallt. Hållplatser, väntrum, transportsträckor, köer… Och sängen, och i tvsoffan, reklampauser är lästid

Inne eller ute? Ja. Bland annat.

Boken eller filmen? Men illa skrivna bagateller gör sig ofta bättre som film

Twitter eller Facebook? Facebook har sina poänger, men det är Twitter jag vill ha på min Google lense.

Goodreads eller Boktipset? Varken eller

Kokbok eller Bakbok? Bara där finns vackra bilder

Te eller kaffe? Med sojamjölk.

Nobelpriset eller Augustpriset? Lokalt vs globalt.

Fortbildning, ni vet

Jag besökte en av Malmös absolut trevligaste boklådor i dag, eftersom jag, liksom det sägs om Erasmus, gärna använder mina pengar till att köpa böcker. Jag älskar Amazon, jag tycker om Adlibris och har gott hopp om den nystartade Litteratur Magazinet Fritz Ståhl,  bara de börjar med e-böcker. De passar mitt raslösa, rationella sinne, en sökruta, ett klick och boken finns framför min näsa. Men mitt mer romantiska, känslomässiga sinne passar en välsorterad boklåda bättre, och i synnerhet en med god sortering av pocketböcker på mångahanda språk. Och inte bara pocketböcker, artefakter och bokhandlare med integritet och generösa, öppna sinnen som tipsar om både böcker och fortbildning för en som undervisar i språk och läsning:

 

Tack för idag, vi ses snart igen.

Hvilans bokcafé #blogg100 #mydayjob

Uppskattad premiärgäst på Hvilans bokcafé, första fredagen i mars, var Science Fiction bokhandelnNene Ormes, Malmöförfattare och genuint trevlig. Vi pratade om läsande, om hur hon började läsa, om vad läsande innebär för henne, vi pratade om att besöka en bokhandel i allmänhet och Science Fiction-bokhandeln i synnerhet. Hon berättade om hur det är att jobba i bokhandel och att skriva böcker.

photo4

Tiden går fort när man har roligt, och den första fredagen i april är det dags för nästa bokcafé. I dag har jag haft glädjen att äta lunch och prata, planera och reflektera tillsammans med nästa bokcafégäst, och än en gång bara njuta av ett sånt där möte där tiden bara for iväg.

Veckan efter Öppet Hus (som äger rum 29/3 klockan 10 – 14, välkomna!) är det dags.

 

Clockwork Angel

Jag har glömt att blogga om böckerna ju! Låt mig försöka rätta till den saken.

Cassandra Clares Clockwork Angel är första delen i serien The Infernal Devices. Det är en spännande, flyhänt berättad lättläst historia om hur sextonåriga Tessa Gray kommer till steampunk viktorianska London för att möta sin bror. Men det är inte brodern som möter henne i hamnen, och trots att hon får ett brev skrivet med hans handstil som försäkrar henne om att hon ska följa kusken som möter henne i stället dyker han inte upp. I stället hamnar hon i fångenskap hos två systrar som ägnar mycket tid och möda åt att förbereda henne inför hennes möte med the Magister.

När hon räddas från fångenskapen hamnar hon i stället hos Nephilim, en grupp som arbetar för att skydda människor och människornas samhälle. Hon blir välkomnad och väl omhändertagen, och inte minst en viktig del i gruppen. Clare antyder miljön, ger glimtar och skissar rum och byggnader när dessa är relevanta för historien, men koncentrerar sig på karaktärerna, på relationer, reaktioner och känslor. Resultatet blir en berättelse om antydda förälskelser, missuppfattningar, överreaktioner orsakade av att känslorna styr som utspelas mot en kuliss av maktspel, vampyrpolitik och steampunkteknik.

En trevlig, lättsam läsupplevelse och visst kommer jag läsa övriga delar av serien. Jag vill följa karaktärernas utveckling där de balanserar på gränsen till vuxenvärlden, och jag älskar hur Clare använder sig av de möjligheter steampunkvärlden öppnar upp för författaren.

Nyårsdagstradition

Det är nyårsdagen , och om bara en vecka är klassrummen äntligen fyllda igen, det nya året rullar igång och de nya rutinerna blir vardag. Och som alla högtider finns vissa traditioner jag gärna upprätthåller. En av dessa är att köpa nya skor. En annan är att klippa sig. Såhär ser jag ut i år:

My Little Pony var den Vackras beskrivning av det. Min stylist kallar kreationen Punkmamma. Själv konstaterar jag att det är lätt! Det väger nästan inget!

Notera särskilt att bilden är tagen vid Gaimanhyllan i biblioteket. Vi har ett bibliotek. Känslan är ett jubel.

Det läsande barnet

Jag fyllde år häromdagen, och just den dagen publicerades Neil Gaimans bok the Ocean at the End of the Lane. Jag hade beställt den i förväg, så snart den gick att beställa, och sen raskt glömt att jag beställt den, så i år lyckades jag överraska mig själv.

Boken berättar om en man som reser tillbaka till en plats där något livsomvälvande hände när han var sju, och ser tillbaka på det som hände och vad han bär med sig från detta. Jag vill inte förstöra läsupplevelsen för er, så vi byter ämne innan jag säger för mycket.

Barnet han berättar om, bokens vuxne berättare, läste mycket, och byggde på så sätt upp sin bild av världen, tog del av andras erfarenheter och gjorde dem till sina egna, utvidgade sina horisonter och sin uppfattning om vilka möjligheter som stod till buds.

image

Och därför, just därför, behöver vi lära våra barn läsa. I synnerhet de barn som kommer från hem där böcker är något främmande, exotiskt, ja, rent av något suspekt, något hotfullt. Där böcker ses som något De Andra sysslar med, ett slöseri med tid, ett sätt att göra sig till, att göra sig förmer. De behöver exponeras för böcker, olika böcker, många böcker, bibliotek fyllda med berättelser om platser att känna till att de finns och lockas av, om karaktärer som hanterar situationer, träffar nya vänner, hanterar relationer till antagonister, löser situationer på egen hand.

Även de barnen behöver dessa lärare och rådgivare, de utmaningar och förebilder som finns i berättelserna. Det läsande barnet står bättre rustat inför prövningar, har exempel att inspireras av när det möter problem, har beprövade strategier att ta till i nya situationer. Det läsande barnet har ett öppnare sinne för obekanta människor och kulturer, en större insikt i hur betydelsefull olikhet är. Det läsande barnet är oräddare och nyfiknare och lever i en större, rikare värld än det barn som stängs ute från böckernas dimension.

Därför bör, ja, måste, skolan ge även dessa barn tillträde till läsandet. Därför bör, ja, måste, lärare själva läsa.

Vi gör världen bättre så.