Rebecca #blogg100 bakom magin

Ni känner till det här med folkhögskolans uppdrag att bidra till att bredda intresset för och delaktigheten i kulturlivet vid det här laget, inte sant? I dag är det dags att ge sig ut på äventyr igen. Vi ska besöka Malmö Opera  och se Nanne Grönvall gestalta den ikoniska Mrs Danvers.


Clockwork Angel

Jag har glömt att blogga om böckerna ju! Låt mig försöka rätta till den saken.

Cassandra Clares Clockwork Angel är första delen i serien The Infernal Devices. Det är en spännande, flyhänt berättad lättläst historia om hur sextonåriga Tessa Gray kommer till steampunk viktorianska London för att möta sin bror. Men det är inte brodern som möter henne i hamnen, och trots att hon får ett brev skrivet med hans handstil som försäkrar henne om att hon ska följa kusken som möter henne i stället dyker han inte upp. I stället hamnar hon i fångenskap hos två systrar som ägnar mycket tid och möda åt att förbereda henne inför hennes möte med the Magister.

När hon räddas från fångenskapen hamnar hon i stället hos Nephilim, en grupp som arbetar för att skydda människor och människornas samhälle. Hon blir välkomnad och väl omhändertagen, och inte minst en viktig del i gruppen. Clare antyder miljön, ger glimtar och skissar rum och byggnader när dessa är relevanta för historien, men koncentrerar sig på karaktärerna, på relationer, reaktioner och känslor. Resultatet blir en berättelse om antydda förälskelser, missuppfattningar, överreaktioner orsakade av att känslorna styr som utspelas mot en kuliss av maktspel, vampyrpolitik och steampunkteknik.

En trevlig, lättsam läsupplevelse och visst kommer jag läsa övriga delar av serien. Jag vill följa karaktärernas utveckling där de balanserar på gränsen till vuxenvärlden, och jag älskar hur Clare använder sig av de möjligheter steampunkvärlden öppnar upp för författaren.

Nyårsdagstradition

Det är nyårsdagen , och om bara en vecka är klassrummen äntligen fyllda igen, det nya året rullar igång och de nya rutinerna blir vardag. Och som alla högtider finns vissa traditioner jag gärna upprätthåller. En av dessa är att köpa nya skor. En annan är att klippa sig. Såhär ser jag ut i år:

My Little Pony var den Vackras beskrivning av det. Min stylist kallar kreationen Punkmamma. Själv konstaterar jag att det är lätt! Det väger nästan inget!

Notera särskilt att bilden är tagen vid Gaimanhyllan i biblioteket. Vi har ett bibliotek. Känslan är ett jubel.

Blomsterspråket

Det börjar stillsamt dramatiskt, i gryningen på huvudpersonen Victoria Jones artonårsdag. Hon vaknar av att madrassen fattar eld, tändstickor vid fotändan flammar upp den ena efter den andra, pyr men slocknar snart.

Artonårsdagen är dramatisk på fler sätt än eldsvådan för Victoria. Hon är föräldralös, och i och med att hon blir myndig upphör statens ansvar för henne – nu är det dags för henne att ta hand om sig själv. Hon har mycket lite skolgång bakom sig, men saknar inte kunskaper. Hennes grundliga kunskaper i det viktorianska blomsterspråket ger henne en möjlighet att försörja sig, och skapa sig en tillvaro.

Parallellt med berättelsen om hur hon efter bästa förmåga formar, hanterar och skapar sig en plats i världen utvecklas berättelsen om den period i hennes barndom som kom att forma henne till den individ vi möter, den period som påverkar och förändrar så många människors tillvaro både då och i nuet. Victoria är som en kaktusfrukt, hon är färggrann men avvisande, och det kräver enträgenhet och handlag för att upptäcka att det finns någon fantastiskt innanför den taggiga, avvisande ytan. Som läsare ser man det som händer inifrån henne, och de handlingar som får omgivningen att betrakta henne som bråkig, stökig och allmänt svårhanterlig person hamnar i ett helt annat ljus när vi får del av hennes känslor och tankar kring relationer och händelser.

En klart läsvärd bok, både för den som vill veta mer om blommor i allmänhet, det viktorianska blomsterspråket och människor.

Anglosaxriddarromantik

Jag behöver skriva något om det här med etik, och att värna elevers ansikte, men uppriktigt och än en gång aningen för privat talat – jag är alldeles för förkyld för att tänka så avancerade tankar. Jag ägnar mig i stället åt den filmatiserade versionen av sir Walter Scotts riddarpekoral om den tappra, handlingskraftiga Rebecca, den väna och tidstypiskt hjälplösa Rowena och de politiska konsekvenserna av att kung och ridderskap skramlar iväg på korståg.

Rebecca och Rowena

Öppna landskap

Ett av de argument som då och då lyfts för det som i dag betraktas som traditionell kosthållning, dvs någon form av kött som utgångspunkt för de flesta maträtter, är att tamboskap hjälper till att hålla landskapen öppna, och öppna landskap vill vi ju ha.

Jag måste erkänna att jag ställer mig lite skeptisk till just detta argument.

Dels för att jag inte är helt övertygad om att alla de kossor och grisar och hönsfåglar som blir människomat faktiskt ägnar sig åt den form av landskapsarkitektoniska aktiviteter som håller landskapen öppna, dvs hänger i idylliska hagar dagarna i ände och äter och skiter medan bonden går omkring med ekologisk lie och skördar långsiktigt hållbart odlat vinterfoder till dem.

Dels för att argumentet är ungefär detsamma som argumentet om barndomsminnen i debatten kring sommarlovet. En nostalgisk önskan att åtminstone i någon mån bevara den romantiska bondesamhällesverklighet man minns från t ex Astrid Lindgrens berättelser om Bullerbyn eller Emil i Lönneberga, där sommarnätterna är långa, korna råmar idylliskt och alla går i träskor på sandvägar med en sträng gräs i mitten.

Missförstå mig inte, jag tycker också att Diablo-landskap är trevliga att se på, men jag tycker inte riktigt att nostalgiska drömmar är ett argument i frågan.