Svd skriver också om kaffe och Facebook, om än inte i samma artikel.

Dels kommenteras reaktionerna på Facebooks senaste uppdatering. I synnerhet är det den lilla diskreta ”tickern” som diskuteras:

 Från och med den senaste Facebook-uppdateringen kompletteras det långsamma strilet av uppdateringar om dina vänners förehavanden av en ”ticker”, som visar alla deras mest obetydliga knapptryckningar. Erla gillar Jonas status, Kristin har kommenterat sin egen status, Linda gillar Teresias status, och Henrik är besviken på nya Iphone 4S. Allt är ryckt ur okända sammanhang och min hjärna försöker förgäves pussla ihop det till någons sorts begripligt narrativ. Mark Zuckerberg tar cut-up-teknik till nivåer som William Burroughs bara kunde fantisera om. Och nu visar tickern något helt annat.

Själv irriterar jag mig mer på konceptet Top Stories – Facebooks uppfattning om vad som betraktas som intressanta uppdateringar har mycket lite att göra med vad jag uppfattar som intressanta uppdateringar. Tickern ser jag knappt i all reklam som skräpar i marginalen.

Understreckaren om kaffets symbolvärde är intressant:

När kaffet nådde Europa från österlandet var det hos britterna den exotiska drycken mest slog an. Dess betydelse beskrivs av Brian Cowan i ”The social life of coffee: The emergence of the British coffeehouse” (2005). De stora framgångarna hängde samman med att det var en dryck som förtärdes offentligt men inte var berusande. Till skillnad från fyllan och tumultet på ölstugorna rådde relativ ordning på kaffehusen, vilket gav möjlighet till städad social samvaro och därmed intellektuellt utbyte, nyhetsförmedling, läsning, agitation och emellanåt förberedelser till samhällsomvälvningar. Både den franska och amerikanska revolutionen brukar sägas ha börjat på kaffehusen.

Jag väljer att koppla ihop just dessa två artiklar därför att där finns ett tydligt samband mellan kaffehus och Facebook (och andra sociala media). Kaffehusen var offentliga mötesplatser, människor kom och gick, somliga tittade bara in en stund, en och annan gick förmodligen bara förbi med en ogillande knyck på nacken, och somliga tillbringade så mycket tid på kaffehusen att de till slut var i princip lika hemmastadda där som i sitt eget hem.

Även om vi i Norden aldrig riktigt fått till någon kaffehusera – här ” blev kaffet en dryck som avnjöts i hemmet. I Sverige har funnits kaféer av kontinentalt snitt, som Berns salonger och gamla Café Continental, men offentligt kaffedrickande var länge förknippat med söta bakverk på konditori” – så har även vi ett behov av

vad sociologen Ray Oldenburg avser när han talar om vikten av en ”tredje plats” (efter hemmet och arbetet), ett ställe där människor kan mötas på jämlika villkor, utbyta åsikter, engagera sig. I en mening är kaféet då en förutsättning för en vital demokrati.

Men, understryker artikeln, det är inte längre kaffehuset som är denna ”tredje plats”:

på den nya tidens kaféer finner man knappast brokiga, diskussionslystna sällskap som vädrar subversiva idéer. Här är vi i stället ofta ensamma tillsammans, mötesplatsen har blivit en offentlig arbetsplats där gäster sitter för sig själva, drickande varm, ljusbrun mjölk, försjunkna i telefonernas och de bärbara datorernas skärmar under en ljudmatta av reklamradio.

Behovet av en ”tredje plats” har dock inte på något sätt försvunnit, och jag vågar satsa en knapp mot en femma på att ett större antal av dessa gäster som sitter för sig själva faktiskt ägnar sig åt just att ”mötas på jämlika villkor, utbyta åsikter, engagera sig”. Det är vad de sysslar med, till synes världsfrånvänt försjunkna i skärmarna. De möter människor, som konkret geografiskt befinner sig på annan plats, på Facebook, på Twitter, på G+ och andra sociala media, diskuterar, lyssnar, tar del av och bidrar själva med åsikter, erfarenheter och tankar. Brottstycken av dessa tankeutbyten dyker rätt som det är upp i den förtretliga tickern hos andra av deras vänner, och kanske lockas de också med i samtalet.

Så trots att ytan ser annorlunda ut är världen sig rätt lik, och poeten Jules Michelets ord om kaffet som ”den nyktra drycken, intellektets mäktiga stimulans, som på ett annat sätt än spirituosa befordrar moral och religiositet; kaffet som befriar vår inbillningskraft från moln och dysterhet, som plötsligt lyser upp verkligheten med sanningens blixt” förblir aktuella. I dag behöver vi inte ens befinna oss i samma lokal för att se skenet av blixten.