Förändringens vindar

Egentligen blåser förändringens vind alltid över oss, men i många långa stunder lägger vi knappt märke till den, den är så vardaglig och de förändringar den resulterar i tycks så små att de nästan inte finns.

Andra gånger tycks den ta i, vi känner hur det viner om öronen, vi knäpper våra rockar ända upp, lindar halsduken stadigare om halsen och huttrar medan vi försöker hålla balansen i stormen, duckar desperat för kringflygande föremål och försöker skydda de konstruktioner vi vant oss vid och känner oss trygga med, även om de knakar och gnisslar och blir både skeva och vinda i blåsvädret. Vi ber andra hjälpa till att hålla i, att hålla emot, att staga upp det gamla, att försöka bevara det tillsammans med oss, hålla undan dem som vill få undan vår vacklande, välbekanta gamla konstruktion för att i dess ställe placera det nya.

Förändring som går fort skrämmer oss ofta, det här med kaos är så oförutsägbart, vi har ingen aning om vad vi får sedan. Det enda vi vet är att det blir något annat, och det gamla, trygga, det vi hanterade utan att ens tänka på det, det där vi var de som kunde, läromästarna, kommer att vara för alltid förpassat till folklivsmuseernas utställningar, en del av vår historia men inte en del av det som är idag.



Och i vår iver att inte förlora det gamla, trygga, så händer det att vi inte riktigt förmå se det nya för vad det är – den förändrade vardagen- utan att vi ser det som hotfullt, skrämmande, sämre, mindre genuint, mindre rejält, obeständigare, mindre värt i stället. Och vill det sig riktigt illa spiller detta över på de människor som gör sig hemmastadda i det nya, som använder det och ibland blir frustrerade över hur det gamla, gistna, det där som förändringens vind sveper undan bit för bit trots någras kamp att bevara det, är i vägen för det nya.

Den chica mångfalden

I ett samtal kring hur frustrerande det kan vara att som enskild individ uppleva att man blir bedömd och bemött utifrån hur andra personer i en grupp man är associerad med uppför sig beskrivs plötsligt upplevelsen av hur människors sätt att se på en individ förändras när det blir känt att individen har en viss diagnos, en viss sexuell läggning eller en viss kulturell tillhörighet som ‘chic mångfald’. Mitt equilibrium rubbas, och hamnar än mer ur balans när jag får ett förtydligande som beskriver hur ‘de här personerna’ (dvs jag, den udda, den avvikande) i sammanhang där mångfald betraktas som symboler på kvalitét betraktas som troféer blir jag än mer provocerad.

Yes, I said it. Jag blir provocerad.

Kränkt? Nej. Men provocerad.

Inte å mina egna vägnar. Jag är snart hundra år gammal och har utgjort ett pittoreskt inslag i sammanhanget ungefär hela mitt liv. Jag kan leva med det. Jag har försökt passa in, jag har försökt släta ut, slipa av kanter, härma efter, anpassa mig, tyda normer jag inte ser, tolka koder jag inte känner till. Det kostar mer än det smakar, och jag har nått en punkt där jag struntar i det. Jag är den jag är.

Men för alla människor, unga som gamla, som kämpar med att försöka vara som alla andra, försöka passa in, försöka omforma sig själva, dölja sin diagnos, sin sexualla läggning, sin udda hobby, sin nördiga sida, sin osäkerhet, sin rädsla att bli ställd utanför. För er skull, fantastiska människor, blir jag förbaskat provocerad av att den smärta, den plåga och den skräck det kan innebära att känna att hur man än försöker så kommer man aldrig att kunna vara ‘som de som är normala’ reduceras till något så förminskande och nedlåtande som ‘chic mångfald’. Som vore det en position man intar för att framstå som intressant, för att göra sig viktig eller få uppmärksamhet.

Till er, fantastiska människor, vill jag säga att det blir bättre. Det finns stöd, det finns hjälp, det finns människor att prata med, människor som varken kommer att försöka förminska er eller skratta åt er.

Det blir bättre. Jag lovar.

.

Efter moget övervägande avstår jag av hänsyn till hen jag pratade med om saken att länka till den plats där samtalet ägde rum.

#fbchatt om forumanvändande

#fbchatt denna vecka. Hur gör vi för att fler folkbildare ska använda de forum vi har för att dela och samarbeta inom folkbildningen? Handlar det om teknikosäkerhet, om att man inte vet vad som finns eller hur man gör? Känner man ett behov av att bli introducerad till tekniken eller kanske är det samarbetskulturen i de olika forumen som känns ovan?

Jag tror det handlar mest om det mänskliga mötet, hur det upplevs, om man upplever att ett möte faktiskt sker, att någon hör ens röst och svarar eller om man snarare upplever att man ropar i mörker.

Om detta pratar vi på Twitter i #fbchatt i morgon.

Ses vi där?

På tröskeln till en ny värld

Vi har alla stått där. Lite blygt, lite försiktigt avvaktande, dolda bakom halvt fråndraget draperi, på tröskeln till en ny värld. Lyssnat på rösterna, Kikat lite. Försökt skapa oss en uppfattning om vad som väntar om vi skulle smyga fram, ta steget ut i den nya världen. Vilka är de, de som befolkar den? Är de så främmande som de ser ut? Är de snälla? Är vi välkomna? Kommer de ta emot oss, eller kommer de vända sig mot oss? Kommer de överhuvudtaget att låtsas om oss?

Och hur uppför vi oss i den här nya världen? Vilka sociala och kulturella koder gäller, och vad händer när vi utan att mena det råkar bryta mot dem? Blir vi hånade, utstötta, bestraffade eller kommer någon ta sig an oss och visa oss till rätta? Finns det någon etikettsbok vi kan konsultera?

Det är läskigt, tröttande, skrämmande att ta en ny värld i besittning, finna sin plats i den och göra sig hemmastadd. Men det är också spännande, berikande, roligt, fantastiskt och på alla sätt värt det, och det går fortare än man tror när man står där blyg på tröskeln att hitta en liten plats där man kan känna sig hemma. Visst kommer man göra bort sig, visst kommer man råka trampa fel och hamna i läskiga, skrämmande, pinsamma, farliga, jobbiga situationer. Men minst lika ofta, ja, oftast oftare, kommer man råka trampa rätt och hamna i underbara, förtjusande, välkomnande, bekväma, hemtrevliga, ljuvliga situationer.

Ta steget ut över tröskeln, ut i den nya världen. Det är värt det. Jag lovar.

Kärleken av Jonas Gardell

”Är du på väg? Men då går jag också så får vi sällskap.”
När Benjamin får syn på att Rasmus är i begrepp att gå tvekar han inte ett ögonblick, utan skyndar sig att också få på rock och skor.
Han har ingen avsikt att ens ge Rasmus ett val.
Paul följer roat hans iver och kan inte låta bli att ge en gliring. ”Åh, det ska missioneras, förstår jag …”
Benjamin låtsas inte ens höra.
”Vilket håll ska du åt då?” frågar Rasmus som också förundrat ser på när Benjamin nästan desperat letar bland alla skorna för att hitta sina egna
Benjamin reser sig med triumf när han hittat skorna, håller upp dem, färdig att gå.
”Spelar det nån roll? Samma som du.”

Jag har läst ut den, den första delen av Jonas Gardells hjärtslitande berättelse om det åttiotal som ryckte undan mattan under fötterna på oss alla på fler än ett sätt. Det är en ömsint vacker skildring av ett samhälle så naivt, så öppet, så oskuldsfullt övertygat om att om vi bara fortsätter som vi alltid gjort kan inget ont hända oss, inte här i vårt trygga, idylliska folkhem.

Jag känner igen mig i den världen han beskriver. Jag känner igen stämningen, reaktionerna, nyhetsrapporteringen och reaktionerna från ‘de vanliga människorna’ – jag tittar i gamla dagböcker och det jag finner där bekräftar att mitt gamla opålitliga minne faktiskt håller sig ovanligt nära den bild av hur jag upplevde saker, där och då, som finns i mina egna ord från mig själv till mig själv.

Bögpesten, som det kallades på den tiden, ett noanamn för att skapa och upprätthålla avståndet till det obegripliga, skrämmande hemska som ju faktiskt kravlade sig över Atlanten och tog sig i land även här i vår trygghet, gjorde mycket mer än att döda de där konstiga, perversa, äckliga bögarna. Den nöjde sig inte med att slå mot dem, den slingrade och ringlade sig in bland oss, in i själva folkhemmet och plötsligt, över en natt rasade illusionen och det blev smärtsamt tydligt att det här med homosexualitet, det man inte pratade om, det fanns ju även i de idylliska småsamhällena, i de fina familjerna. Homosexuella var inte bara de där där borta någon annanstans, de var en del av vi här hemma.

Gardells berättelse kretsar kring Rasmus, den unge, unge studenten, ensambarnet från Koppom som kommer till Stockholm och äntligen får möjlighet att utforska sin egen sexualitet, sin egen sensualitet och sina känslor, få vara en del av en gemenskap som sig själv. Det är inte bara rosa moln och pirrande förälskelse, men det är det också.

Läs den. Läs den som en kärleksberättelse i den skugga av farsoten varken karaktärerna i historien eller vi som levde då anade omfattningen av då, men som vi med nutidsögon är för medvetna om för att inte se, eller läs den som en tidsskildring. Läs den för att den är en viktig berättelse, men läs den också för att den är så vacker och så läsvärd.

Morrica känslobloggar

Det är trevligt att göra saker som blir omtyckta, det är trevligt att få uppskattning och beröm. Det tror jag de flesta är överens om.

Men siktar man på att bli omtyckt av alla finns risken att man går helt obemärkt förbi. Det som väcker känslor, det som väcker medhåll, instämmande, värme, ja, rent av uppskattning och kanske till och med kärlek, hos somliga väcker helt andra känslor hos andra. Man riskerar möta irritation, frustration, ja rent av ilska och hat.

Det kan vara skrämmande, det kan vara obehagligt, det kan få en att fundera på om det inte vore bättre att gå obemärkt förbi trots allt.

Men då missar man ju det här med kärleken. Man missar chansen att beröra, och att bli berörd, att uppleva livet fullt ut, och man ger upp chansen att påverka och förändra.

Känslor är svårt, det kan vara läskigt och skrämmande men i slutänden är det värt det.

Det här med ADHD

Det debatteras än en gång friskt kring huruvida ADHD faktiskt finns, och om det i så fall överdiagnosticeras, om inte de här barnen egentligen skulle kunna klara skolan om bara lärarna bemöter dem rätt, om det månne inte egentligen handlar om att de aktuella barnens hemsituation är sådan att de blir som de blir, om det kanske snarare beror på socker eller färgämnen eller ungefär vad som helst annat än en faktiskt medicinsk diagnos.

ADHD har kommit att bli en slaskdiagnos, en sophink dit man sopar ner dem som inte riktigt passar in. Det är otroligt dumt, på många vis. Inte minst för att det är lika dumt att behandla den som inte har ADHD som den hade ADHD som det är att behandla den som inte har diabetes med insulin eller den som hör illa med glasögon.

Samtidigt är det en stigmatiserande diagnos. Många föräldrar, och många pedagoger, är beredda att gå väldigt långt för att, som man uttrycker sig, förhindra att barnen ‘stämplas i pannan’. Människors sätt att se på en förändras i det ögonblick man talar om att man har ADHD, man sjunker ett par steg i deras aktning och respekten i bemötandet följer med ner. Det är inte ovanligt med kommentarer av antingen den överslätande modellen ”men så upplever ju alla det ibland” eller ”jag är också disträ, jag vet precis hur det kan vara” eller rena ohövligheter som ”jaha, är det det som är fel på dig”.

Det gör mig sorgsen. Ty samtidigt som man kämpar på alla sätt för att hitta andra förklaringar än det där skamliga, så skriker man ut att den som faktiskt diagnosticeras är en Sämre Människa. En Skamlig Varelse. Diagnosen blir, i stället för ett instrument som ger nycklar till hur svårigheterna kan hanteras och styrkorna tas till vara, ytteligare något man måste dölja.

GothBarbie beskriver väl problem som hänger ihop med diagnosen. Det är värt att läsa, och värt att reflektera över hur stigmatiseringen inte får problemen att försvinna, bara gör dem svårare att hantera.

ADHD är en rätt ny diagnos, men det betyder inte att fenomenet är nytt, och inte heller att det var ett mindre problem förr i tiden. Däremot syntes det sannolikt mindre i ett samhälle där färre faktiskt syntes, där den som inte klarade skolan försvann ut i kulissen och lämnades att klara sig själv eller gå under utan att det gjordes något väsen av saken. Att vi faktiskt ser även de besvärliga, krångliga, konstiga, udda, trasiga gör det svårare att låtsas att världen vi lever i är den bästa av världar, och det är inte alls konstigt om den som inte riktigt orkar hantera komplexiteten försöker låtsas att man inte ser, att det kantiga inte finns. Det är inte konstigt, men det är respektlöst och rätt omoget, är det inte?

.

Steg ett – tillred riset

Seth Godin beskriver hur sushikockar ofta inleder sina karriärer med månader, ibland rent av år, av riskokande:

Fledgling sushi chefs spend months (sometimes years) doing nothing but making the rice for the head chef.

If the rice isn’t right, it really doesn’t matter what else you do, you’re not going to be able to serve great sushi.

Godin pratar om hur många som bloggar och skriver om marknadsföring tar för givet att läsaren känner till och behärskar marknadsföringens motsvarighet till riskokning, han nämner grafisk desig och copywriting, erfarenhet av kundkontakter och väl utvecklad känsla för vad kunder vill ha.

Men bilden av hur viktigt det är att börja med att försäkra sig om att grunden är högkvalitativ rakt igenom är sann i de flesta aspekter av tillvaron. Jag kan på rak arm inte komma på någon där det gör detsamma om motsvarigheten till riset är vällagat, halvkokt eller vidbränt.

Själv har jag just nu anledning att fundera en del kring sociala media och dess betydelse och position i samhället. Jag har rent yrkesmässigt stor glädje och stort utbyte av det utvidgade lärarkollegiet, av alla de lärare, forskare och andra skolrelaterade människor jag möter online, på Twitter, via G+, via bloggosfären, ja, till och med via Facebook. Jag möter människor från olika organisationer, olika kulturer och olika delar av världen, jag får del av deras erfarenheter och de får del av mina, och vi får alla en inblick i varandras verklighet och vardag. Vi upptäcker och reflekterar tillsammans över likheter och skillnader, och åtminstone jag upplever att min horisont vidgas och min bild av världen blir nyansrikare och mer detaljerad än den var innan Internet blev en del av många människors vardagsliv.

Andra ser med större skepsis på den digitala delen av vår vardag. I DN beskriver Katarina Bjärvall utfrån den uppmärksammade boken Nedkopplad en bild av en slags verklighet där diditala media är mer än en del av vardagen:

Utgångsläget var att familjen levde med ryggarna mot varandra och ansiktena mot var sin skärm – döttrarna facebookande, sonen datorspelande och Maushart själv jobbande, internetshoppande eller allmänt surfande. Samtal förde de i enstaka stavelser, mat åt de vid respektive tangentbord och sov gjorde de i det flackande ljuset från skärmsläckaren och med mobilen spinnande under kudden.

Mausharts lösning kan tyckas drastisk:

Maushart skapar en annan kultur åt sig och sina barn. Sonen letar fram sin saxofon och spelar timme efter timme på den i stället för på datorn. Den äldsta dottern börjar laga trerättersmiddagar till sin familj. Och den yngsta sover – hon tar igen en sömnskuld som hon dragit på sig under flera års nattugglande framför datorn. Samtidigt börjar familjen äta tillsammans och, faktiskt, sitta kvar vid bordet för att tala med varandra efter att grillen har kallnat.

Är den upplevelse av livet med digital kommunikationsteknologi som Maushart beskriver det typiska så är det genuint problematiskt. Om man finner att man själv eller någon i ens närhet prioriterar den digitala verkligheten före allt annat finns all anledning att oroa sig, på samma sätt som man bör oroa sig om man finner att någon prioriterar shopping, eller poker, alkohol, TV-tittande, bantning eller vilken annan aktivitet som helst, rekreativ eller inte, framför allt annat här i livet.

Det Maushart beskriver är en helt annan verklighet än den där den saxofonspelande sonen via nätet kommer i kontakt med andra saxofonspelare, och vidgar och fördjupar sitt intresse genom att utbyta erfarenheter och rent av spela tillsammans med människor från geografiskt vitt skilda platser, eller den matlagningsintresserade dottern startar en matlagningsblogg och utvecklar sitt kulinariska intresse via de kontakter hon får genom denna. I den verklighet Maushart beskriver har barnen, och kanske hon själv också, tappat bort sina övriga intressen.

Om vi återvänder till Godins risexempel så beskriver Maushart, och Bjärvall, en situation där man nöjt sig med att läsa på baksidan av Uncle Ben-paketet om hur man kokar ris innan man gått vidare till fisken, och sedan förvånas över att gästerna uteblir från restaurangen. Mausharts lösning blir att stänga sitt etablissemang, och ge upp den digitala delen av verkligheten, och kanske gör hon rätt i det. Kanske är det för hennes del för sent för att lära om, kanske är hon inte villig att lägga de månader och år som behövs på att lära sig koka ris.

Det innebär inte att det är omöjligt och kört för någon annan att bli en skicklig sushikock. Det tar tid att lära sig koka ris, att balansera mängden okokt ris, mängden vatten, vinäger, koktid och värme och kokkärl och allt vad det är, och det tar ännu längre tid att sedan lära sig använda det kokta riset i samklang med övriga ingredienser. Och det tar tid att lära sig balansera och hantera den digitala delen av verkligheten tillsammans med allt annat som också är livet, vänner, familj, mat, skola, musik, böcker, jobb, brädspel, tavelmålande, trasmattsvävande, sällskapsdans och så vidare. Men precis som god sushi är mödan värd, så är det mödan värt att lära sig hantera den digitala delen av verkligheten i samklang med övriga delar av verkligheten.

.

Det är slut med världen

åtminstone världen som vi varit vana att se den. Det politiska landskapet förändras, revolutioner och uppror öppnar upp slutna samhällen. Asien kommer i kapp såväl som kliver förbi oss i många aspekter. Ekonomin rasar i Europa såväl som i USA, och framför våra ögon förändras klimatet och miljön drastiskt. Vare sig vi vill se det eller inte förändras den fysiska världen vi lever i. Och inte bara den. Våra mentala landskap förändras. Vi kommunicerar på andra sätt, våra nätverk ser annorlunda ut. Begrepp som privat, personlig, integritet, öppenhet, demokrati och inflytande glider och skiftar i betydelse.

Inte mycket förblir som det varit. Som vi är vana vid. Som vi är säkra på hur vi ska hantera.

.

.

Det kan vara skrämmande och oroande att tänka på, och än värre att acceptera. Att vilja hålla kvar vid det gamla, välbekanta, det som var organiserat och hanterligt är inte alls konstigt. Tvärtom! Vi försöker, allesammans, hålla kvar vid det som vi av erfarenhet vet har fungerat tidigare. Vi vill fortsätta resa på samma sätt som vi gjort, fortsätta konsumera på samma sätt som vi gjort, fortsätta umgås på samma sätt som vi gjort. Men saker förändras, det välordnade blir, ibland plötsligt, ibland över tid, mindre välordnat och mer svåröverblickbart och svårkontrollerat.

När vi säger att världen blivit rörigare har vi helt rätt. Det har den, och den kommer att fortsätta i den riktningen. Vi rör oss hela tiden från lägre till högre entropi, mycket förenklat uttryckt ett mått för hur rörigt saker och ting är, och åt det andra hållet kan vi inte röra oss. Det händer hela tiden saker och ting, som läggs till det som hänt innan, och när de väl hänt kan de inte ohända.

Här kommer poängen med inlägget: Det faktum att världen som vi känner den går mot sitt slut är anledningen till att jag fortsätter prata om tågtrafiken, trots att den här i Sverige blir ett allt tydligare exempel på hög entropi. Detta är anledningen till att jag pendlar till jobbet med det lika högentropiska Skånetrafiken. Detta är anledningen till att vi har mycket att vinna på att slita ut saker och ting istället för att kasta och köpa nytt. Till att vi bör kommunicera mer med varandra, nätverka mer och intensivare, samarbeta, dela med oss och hjälpas åt i än högre grad än vi gör idag.

För att världen, som vi känner den, rasar ihop innebär ju inte att världen som sådan tar slut. Den finns kvar, och en del kommer att vara välbekant och tryggt även i morgon. Men inte allt, och jag lovar – det blir många gånger enklare att hantera det nya, okända, konstiga, obegripliga tillsammans än var och en för sig.

Ungefär så ser jag på saken. Hur tänker ni?

En liten lort

Men då sa Jonatan, att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt.
”Varför då”, undrade jag.
”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”, sa Jonatan

Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta hanterar svåra frågor, inte bara om liv och död utan också frågor kring det här med att våga riskera mycket och ibland allt för det man vet är rätt.

I vår verklighet är det sällan bokstavligt talat en drakes eld man riskerar att dra på sig om man rycker åt sig stridsluren och drar till sig uppmärksamheten, men risken att bli ungefär lika bränd finns där. Ändå är det samma val man står inför: att göra det som är nödvändigt, även om det är farligt och skrämmande, att riskera mycket fullt medveten om att man kan förlora det eller att vara en liten lort som ser en annan människa slitas i bitar utan att göra något åt saken. Kanske blir det så ändå, kanske är Tengils makt över Katla större än man trodde, men då har man åtminstone försökt och kan, om man överlever, se sig själv i ögonen i spegeln även i fortsättningen.

Det är tystnaden som gör det riktigt skrämmande, trots att draken nästan ser lite fånig ut, är det inte?