Det här med ADHD

Det debatteras än en gång friskt kring huruvida ADHD faktiskt finns, och om det i så fall överdiagnosticeras, om inte de här barnen egentligen skulle kunna klara skolan om bara lärarna bemöter dem rätt, om det månne inte egentligen handlar om att de aktuella barnens hemsituation är sådan att de blir som de blir, om det kanske snarare beror på socker eller färgämnen eller ungefär vad som helst annat än en faktiskt medicinsk diagnos.

ADHD har kommit att bli en slaskdiagnos, en sophink dit man sopar ner dem som inte riktigt passar in. Det är otroligt dumt, på många vis. Inte minst för att det är lika dumt att behandla den som inte har ADHD som den hade ADHD som det är att behandla den som inte har diabetes med insulin eller den som hör illa med glasögon.

Samtidigt är det en stigmatiserande diagnos. Många föräldrar, och många pedagoger, är beredda att gå väldigt långt för att, som man uttrycker sig, förhindra att barnen ”stämplas i pannan’. Människors sätt att se på en förändras i det ögonblick man talar om att man har ADHD, man sjunker ett par steg i deras aktning och respekten i bemötandet följer med ner. Det är inte ovanligt med kommentarer av antingen den överslätande modellen ”men så upplever ju alla det ibland” eller ”jag är också disträ, jag vet precis hur det kan vara” eller rena ohövligheter som ”jaha, är det det som är fel på dig”.

Det gör mig sorgsen. Ty samtidigt som man kämpar på alla sätt för att hitta andra förklaringar än det där skamliga, så skriker man ut att den som faktiskt diagnosticeras är en Sämre Människa. En Skamlig Varelse. Diagnosen blir, i stället för ett instrument som ger nycklar till hur svårigheterna kan hanteras och styrkorna tas till vara, ytteligare något man måste dölja.

GothBarbie beskriver väl problem som hänger ihop med diagnosen. Det är värt att läsa, och värt att reflektera över hur stigmatiseringen inte får problemen att försvinna, bara gör dem svårare att hantera.

ADHD är en rätt ny diagnos, men det betyder inte att fenomenet är nytt, och inte heller att det var ett mindre problem förr i tiden. Däremot syntes det sannolikt mindre i ett samhälle där färre faktiskt syntes, där den som inte klarade skolan försvann ut i kulissen och lämnades att klara sig själv eller gå under utan att det gjordes något väsen av saken. Att vi faktiskt ser även de besvärliga, krångliga, konstiga, udda, trasiga gör det svårare att låtsas att världen vi lever i är den bästa av världar, och det är inte alls konstigt om den som inte riktigt orkar hantera komplexiteten försöker låtsas att man inte ser, att det kantiga inte finns. Det är inte konstigt, men det är respektlöst och rätt omoget, är det inte?

.

Vaf?

Fram till alldeles nyss var begreppet Vaf för mig en mer politiskt korrekt eufemism för interjektionen Va fan?!? och inget mer än så, men språk är, som vi väl vet vid det här laget, precis som universum och världen ständigt i rörelse och förändring.

Vaf är ett förslag från Moderatkvinnorna som, om jag förstår saken rätt, går ut på att man skall ha rätt att ta ett antal dagar ledigt per år, med ersättning mer eller mindre motsvarande vab, för ”vård av förälder”.

Jag är skeptiskt.

Natten och vinden och framtiden

Häromnatten besökte den bloggande blivande samhällsplaneraren Thoughtsofmybrain sin gamla skola. Hvilan ser vänlig ut om natten, titta på bilden på hennes blogg får ni se.

I ett annat inlägg för hon ett intressant och viktigt resonemang kring dagens situation med vindkraft – de flesta av oss vet vid det här laget hur viktigt det är med långsiktigt hållbara, gröna energikällor, inte sant? Trots det stöter vindkraftverken som sådana på motstånd.

Tyvärr så är dessa vindkraft inte särskilt graciösa, de passar inte riktigt in i landskapet. Därutöver påverkas även de som bor i närheten av vindkraftverk av buller som kan vara störande (jag har aldrig bott i närheten av ett så jag kan inte uttala mig om hur det låter), dock är det kunskap jag fått under min utbildning till samhällsplanerare. Även skuggorna från bladen kan vara ett störande moment för människan. Att det är en bra energikälla säger nog ingen emot men debatten om buller och att de sticker ut i landskapet måste lösas… eller?

Det finns några begrepp som brukar stå i relation till vindkraft och debatten kring den…

NIMBY (Not in my back yard) som symboliserar att alla är positiva till vindkraft, sålänge det inte är i närheten där man bor eller på bakgården.

Det här är en utmaning för såväl samhällsplanerare som kraftverksdesigners (finns sådana? Om inte så borde det finnas) – utforma och placera de miljövänligare men ibland skrymmande kraftverken på ett sånt sätt att de dels fungerar optimalt, dels passar in och åtminstone inte stör boendemiljön.

Vi lever i spännande tider!

Tanten vs kärringarna

Ja, jag beskriver mig då och då som en liten tant. Det beror på att jag i mångt och mycket är just det – jag är inte speciellt lång, jag har grått hår, jag har bekväma skor, jag är tankspridd och förvirrad och jag har ofta mintkarameller i handväskan. Som är mer praktisk än snygg, dessutom.

Absolut. Jag är en tant.

Jag är en tant som jobbar som lärare. Det finns fler lärare än jag som är tanter, men långt ifrån alla.

Det räcker som preludium:

Den förminskande, ärekränkande drapa Eva Franchell levererar i dagens Aftonblad gör mer för att sänka lärarkårens status och respekt i samhället än någon manlig makthavare någonsin kunnat åstadkomma hur han än försökt. Franchell buntar ogenerat ihop lärarkåren till en skock menlösa, färglösa, hjälplösa kärringar som tiger och tar emot.

Franchells unkna kvinnosyn slår hårdare mot bilden av läraren som svag, obetydlig lågstatusvarelse eftersom hon, som medelålders kvinna,  slår ”inifrån’. Hon framstår, som en i gruppen medelålders kvinnor, som auktoritet på området ”kärringar’. När hon skriver

Ansvaret för bilden av den äldre kvinnan vilar inte bara på Jan Björklund. Andra partier hakar på och kanske är det typiskt att två medelålders kvinnliga partiledare nu ersatts av en äldre man och en ung tjej. Ungefär som det brukar se ut i TV4 där en äldre manlig programledare gärna kompletteras med en yngre kvinna. Ett kuttersmycke.

degraderar hon inte bara hela lärarkåren utan lika geschwint den kvinnliga journalistkåren och kvinnliga politiker från kapabla till en del av dekoren.

Jag är tant, och som tant äger jag vissa friheter. En av dessa är friheten att ta lika mycket plats som andra. Franchells försök att beskära den friheten är beklagansvärt, och att se hennes text lyftas fram som någon slags apell är bara pinsamt.

Morrica om första april

.

Jag gillar inte aprilskämt. Jag roas inte av den sortens skämt där själva poängen är att någon ska tappa ansiktet och känna sig bortgjord och dum. Effekten blir, för mig, alltid att ”skämtaren” framstår som respektlös och ofta rätt korkad. Sånt är så dumt.

Min lyckliga stjärna

Någon berättade för mig att man vet om man tittar på en planet eller en stjärna helt enkelt för att stjärnor tindrar och glittrar medan planeter lyser med ett stadigt sken, som månen fast mindre. Varför det är så har jag inte riktigt luskat ut ännu, men jag gläds åt att veta detta och känner mig genast mer astronomiskt orienterad*

Det var inte alls det jag tänkte prata om, men jag tänkte att det kanske är kul att veta.

I själva verket tänkte jag prata om något helt annat:

Jag, som är född under en vandrande stjärna, glömmer ibland att andra kan tillbringa tillvaron på ett mindre kringirrande sätt, och vara rätt nöjda med det. Det tycks mig fascinerande på ett exotiskt sätt, att man kan trivas bäst när man kan avgränsa sin tillvaro till ett geografiskt mycket begränsat område, helt utan att känna sig vare sig instängd eller begränsad. Jag anar att de människor som har den förmågan ser världen i ett helt annat ljus än jag ser den, och jag jobbar på att behärska min impuls att fråga ut dem för att försöka få en skymt av deras perspektiv.

Människor är rent generellt ett grundligt fascinerande släkte – så inbördes olika, med så olika önskemål, behov och sätt att tänka, agera, reagera och se på världen. Tack vare detta inte bara kan människor leva överallt på jorden, utan också trivas i alla olika slags miljöer. Och tack vare detta utvecklas och förändras de mänskliga samhällena hela tiden, ofta i förutsägbara, regelbundna mönster men rätt som det är i en helt oförutsedd riktning (att man i efterhand kan se vad som ledde till det som ledde till som ledde till betyder inte att det gick att se i förväg, med det man visste då)

Ja, det var ungefär allt jag har att säga om saken i kväll. Jag tror jag kommer återkomma till ämnet.

.

.

*via det utvidgade lärarkollegiet på Twitter lär jag mig att ”planets reflect light and shine, stars shine producing its own light, a twinkling light” och känner mig ännu mer astronomiskt orienterad. Tack!

Ännu ett inlägg om det här med relationerna i skolan

i vilket Morrica bekymrar sig, och försöker får perspektiv på sin egen reaktion genom att reflektera över det hela.

För att börja någonstans – det började med att ett inlägg i en diskussion på ett forum som befinner sig i den sociala media-sfären men inte är Twitter. Diskussionen började med en viss upprördhet över det här med prov* men gick snart över till det här med relationerna i skolan. Känslorna svallade och rusade, som de ofta gör just i skoldebatten, kanske i väg hos somliga av diskussionsdeltagarna.

Och rätt som det var, när diskussionen gled in i området ”hur mycket behöver man veta om eleverna” jämfördes relationen lärare – elev med en äktenskaplig relation. Argumentet var ungefär att för att få ett långt äktenskap att fungera behöver man veta i princip allt om varandra, och därför behöver läraren veta ungefär allt om eleven, eftersom man i skolan skall utvecklas tillsammans och…

Jo, vet ni, jag är så gammaldags att jag faktiskt bekymrar mig precis här. Inte för att jag tror att snubben faktiskt menar äktenskap bokstavligt talat, det anklagar jag honom inte för. Men jag uppfattar något påträngande närgånget i tanken. En gränslöshet som inte är helt professionell, som inte är helt respektfull mot elevens integritet. Som faktiskt är en aning snaskig.

Och jag bekymrar mig när jag märker att jag tvekar inför att sätta ord på min reaktion. Varför gör jag det?

Kanske överreagerar jag? Jag ser en koppling mellan denna gränslöshet och diskussionen om sociala media, om lärares önskan att ”ha koll” på elevernas liv utanför skolan samtidigt som man önskar skydda sin egen integritet genom att ha dubbla konton. Gränsen mellan arbete och fritid luckras i många fall upp, och samtidigt, tycks det mig, så glider gränsen mellan privat och offentlig i två riktningar samtidigt – en önskan att skydda sin egen integritet även i offentliga sammanhang, som sociala media, samtidigt som man önskar insyn i andras privata sfär.

Och kanske hänger det här på något vis ihop med det här med sjunkande resultat i skolan, och disciplinproblem, och lärares status (är den inte på tapeten för ögonblicket så kommer den snart igen, så jag tar med den) och bristen på respekt lärare beskriver att de upplever från såväl föräldrar som samhället? Jag vet inte, men kanske är tanken värd att tänka?

*se inlägget om prov från i morgon

Vem är du, vem är jag?

Ringarna från torsdagens #skolchatt fortsätter spridas. Petter Bergenstråhle lyfter i ett blogginlägg upp hur gränsen mellan yrkesjag och privatjag tycks bli allt otydligare:

I samhället idag så suddas gränsen mellan professionell och privat ut allt mer. Gränsen mellan tiden jag jobbar och tiden jag är ledig är inte längre självklar.

Kraven på den professionelle yrkesutövaren har i och med teknik utvecklingen ökat allt mer. Vi förväntas att vara uppdaterade och beredda på att jobba hela tiden. Som mannen jag satt bredvid på tåget till stan här om dagen. Det var tidigt och han somnade till, telefonen ringde och han hade en kund på tråden som ville ha reda på ett nummer av något slag. Från sovande på väg till jobbet så förväntades han på en gång komma ihåg en lång sifferrad.

För oss lärare är det inget nytt, för oss har det alltid varit så.

Att arbeta som lärare medför en grad av offentlighet. Bergenstråhle beskriver det såhär:

I det lilla samhället bland elever och elevernas föräldrar för jag jobbar, där är jag en offentlig person. Eleverna på skolan och deras föräldrar vet vem jag är, och utifrån det så har jag ett större ansvar att vara en vuxenförebild än gemene man. Även när jag är ledig.

Man kan kanske se det som en liten lönebonus, om man vill.

Detta är inget unikt för läraryrket. Präster, läkare, sjuksköterskor, skådespelare, operasångare, poliser, receptionister, myndighetspersoner, butiksbiträden, politiker med flera lever i samma verklighet – oavsett om man har semester, är sjukskriven, sitter på pendeltåget på vägen till jobbet, befinner sig på sin första date med någon som man hoppas kommer visa sig vara en Någon eller befinner sig på sin arbetsplats ser människorna vi möter oss först som vår yrkesroll.

Jag tror att det är djupt mänskligt att göra så. Vi gör det själva, hela tiden, gör vi inte? När vi träffar människor i sociala sammanhang är frågan ”vad jobbar du med?” en av de första vi ställer. Kanske är det så att den uppfattas som mindre intim än frågor som ”hur gammal är du?” eller ”var bor du?’, och upplevs som relevant helt enkelt för att det vi frågar om är personens funktion i det samhälle som vi alla är en del av. Att vi vill veta var vi befinner oss i relation till personen, i synnerhet om personen i fråga har inflytande över vårt liv på ett eller annat sätt?

En av kommentarerna till det inlägg jag skrev igår, också utifrån torsdagens samtal, lyfter hur behovet av att skilja av den privata personen från yrkespersonen kan vara både svårt och stressande. Jag svarade glatt att jodå, visst är lärare privatpersoner ibland, och så är det ju. Men jag funderar nu på om den där gränsen mellan personligt och privat verkligen är en geografisk (här är jag privat, här jobbar jag) eller kronografisk (nu är jag privat, nu jobbar jag) gräns, en sån som går lätt att peka ut, mäta och beskriva? Kanske befinner den sig i en helt annan dimension, en mental eller social dimension, och svajar långsamt fram och tillbaka utifrån ett eller annat?

Älskade Emo

Ni gör världen lite vackrare, med era fantastiska frisyer, underbara hårfärger, era kreativa kläder och er mjuka framtoning gör ni den kalla, hårda världen lite vackrare, lite mjukare, lite mer fantastiskt. Som en snödroppe som slår ut trots att snön ligger djup innehåller löften om vår, som en yrvaken humla surrar löften om sommaren  talar er omtanke och ert mjuka sätt högre och tydligare om kärlens inneboende kraft än aldrig så många rullande Ranelid-r.

Jo, jag vet, alla håller inte med mig.

Det finns de som retar sig något så in i baljan på emo-kulturens blotta existens. Som tycks få någon slags allergisk reaktion bara de skymtar ett rosa hår eller en randig strumpa. Som av någon anledning provoceras av mjukheten i kulturen så till den milda grad att impulsen att föra in våld i ekvationen blir nästan ohanterlig.

Och det finns platser i världen där man går längre än så. Där det finns människor som ser sina traditioner och sin kultur så hotad av det emo-kulturen representerar att de upplever att emos måste utrotas. Det är inte rimligt.

Vi har pratat om mångfald, om hur lite vi faktiskt vet om hur framtiden ser ut, om vad som kommer att behövas, vilka kompetenser som kommer att vara avgörande. Jag vet inte hur ni ser på saken, men jag skulle inte bli det minsta förvånad om öppenhet och omtanke visar sig vara värdefulla egenskaper även i framtiden.

Café 21

I Sydvenskan skriver Thomas Frostberg om det här med kontorsarbetsmiljö:

Framtidens arbetsplatser lär påverkas av att allt fler vant sig vid att arbeta över en latte på stan. Det ställer nya krav på hur moderna kontor ska vara utformade.

Först flyttade kontoren ut på stan till kaféer och andra mötesplatser. Det talades om att ha kontoret på fickan och ”lattearbetande” blev en het trend [...] Trots att det kan vara bullrigt och stökigt upplever många kafémiljön som en betydligt mer effektiv arbetsplats än det vanliga kontoret där man ständigt blir avbruten av olika frågor och småärenden. För att inte tala om hur kreativiteten ökar på en plats där man kan tänka fritt utan kontorsrummets begränsande inverkan.

Charmen är så stark att lattearbetsplatserna nu är på väg att flytta in på kontoren och det kommer att påverka utformningen av framtidens kontorsmiljöer [...]

Det handlar inte bara om att skapa öppna kontorslandskap där folk kommer närmare varandra, det handlar också om förhållningssättet till arbetet – att det faktiskt kan vara ett rent nöje att jobba.

Vi behöver förhålla oss till detta i skolan också. Den traditionella skolsalsmöbleringen är fortfarande frekvent förekommande, långa rader bänkar där fokus ligger på tavlan, oavsett om den är svart, vit eller digital, och läraren. Det är, är jag övertygad om, det optimala i vissa klassrum, för vissa lärare, och för vissa elever, men inte för alla, och inte alltid. Detsamma gäller den lika ofta förekommande U-möbleringen. Optimal i vissa sammanhang, men inte alltid, och inte överallt.

Mångfald och variation behövs, i klassrumsmiljö såväl som kontorsarbetsmiljö.

Klassrummet där jag befinner mig om dagarna kallas helt prosaiskt ”sal 21″, eftersom det är det första (och enda) klassrummet på andra våningen i språkhuset på Hvilan. Ni har sett bilden tidigare, men nu vill jag rikta er uppmärksamhet på en extra liten finess (som markerats med röda cirklar som kanske inte syns förrän ni klickar upp bilden i större format):

Det som i dag är språkhuset har tidigare varit naturvetarbyggnad, vilket gör att där finns diverse finesser man inte kan ta för givet i alla språkklassrum. Vi har  t ex inte färre än tio dubbla eluttag i klassrummet, varav åtta är så placerade att de är bekvämt inom räckhåll för t ex datorer som används av dem som jobbar kring borden. Vi har därtill ett trådlöst nätverk, öppet för alla som studerar på skolan.

Det är bl a här vi håller till när vi har läxstöd. Vid olika bord arbetar man med olika saker, på datorskärm, i traditionella böcker  eller båda delarna för den som så önskar, och samtalen kan (med lite övning) hållas på tillräckligt låg volym för att dels ge utrymme för samarbete, dels ge den som sitter vid ett annat bord möjlighet att jobba utan att bli störd. Som lärare kan man sätta sig intill den eller de som vill ha hjälp och delta i samtalet utan att tappa kontakten med övriga bord.

Frostberg fortsätter:

 På de öppna lattearbetsplatser som nu växer fram är andra företag och företagare i första hand potentiella samarbetspartner, inte konkurrenter. Det bygger på insikten om att väldigt få idéer är unika, men att det däremot går att vidareutveckla dem tillsammans med rätt människor om man blandar erfarenheter och kompetenser. Ibland kan det räcka med ett samtal över en kopp kaffe.

Och det är ungefär min tanke bakom klassrumsmöbleringen också. Folkbildning handlar ju inte om att konkurrera med varandra om ett begränsat antal behörigheter! Om man samarbetar i stället för att tävla med varandra upptäcker man raskt att det en inte kan, det kan en annan bidra med och det ingen kunde från början kan man plötsligt om man tänker tillsammans.

Kan vi nu bara komma fram till ett system där de kaffemuggar (med lock, tack) och flaskor (med skruvkork, tack) som tas in i rummet också tas med ut igen… men funderar vi tillsammans löser det sig nog det också, eller vad tror ni?