Arkiv

#PISA vs betygen

I en artikel i Sydsvenskan på annandagen, en artikel så liten att den närmast är en notis, konstateras lakoniskt:

Skolexperternas omdöme är att Pisaresultaten måste tas på allvar, medan betygen inte duger för att beskriva verkligheten.

Ty trots att betygen bara blir bättre och bättre bekräftar  ju Pisaresultaten vad högskolor och universitet larmat om upprepade gånger – svenska elever blir allt sämre förberedda för högre studier. Gymnasieelever har passerat grundskolan med välvilligt satta godkända betyg, men utan tillräcklig läsförmåga för att kunna läsa mellan raderna i en enkel ungdomsbok; utan tillräcklig analytisk förmåga för att genomskåda lockande marknadsföring, än mindre faktoider som levereras med tvärsäkerhet för att trumfa in politiska budskap; utan tillräckliga kunskaper i matematik för att kunna nyttja de fyra räknesätten; utan tillräcklig språklig förmåga för att kunna sätta ord på sina tankar och funderingar.

Inte alla elever, inte alltid och inte överallt. Men många, alltför många för att vi skall kunna förklara bort det och gå vidare i samma fotspår utan att det får allvarliga konsekvenser för hela samhället.

I en understreckare i SvD skriver Magnus Oskarsson och K G Karlsson från Mittuniversitetet om ungefär samma ämne, och reflekterar över samhällets strävan att göra något åt problemet:

Skolinspektion, mer prov och ökade dokumentationskrav har ökat kontrollen av lärarnas arbete och på motsvarande sätt har kontrollen av eleverna ökat med fler betyg och nationella prov. I matematik där stora satsningar gjorts och där nationella prov funnits länge visar Pisa också att motivationen ökat hos många elever. Men ett ökat antal elever känner också utanförskap och resultaten faller.

Slutet av understreckaren har lyfts som särskilt intressant och betydelsefullt på många håll, och avsnittet har lästs och tolkats som en bekräftelse på att svensk skola ändå är på rätt spår

Intressant i Pisa 2012 är också att studera vilka länder som förutom Sverige visar försämrade prestationer. De fem länder som sammantaget försämrats mest är Sverige, Finland, Island, Nya Zeeland och Australien, alltså i stort sett utvecklade välmående länder med stor frihet för individen att göra sina livsval. Kanske finns orsaken till fallande svenska resultat bara delvis att finna i skolan. Kan det vara så att elever i dessa länder vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat?

Vi har som forskare följt Sveriges resa genom Pisa från år 2000 där bara tre OECD-länder hade bättre resultat i läsning än Sverige och där svensk skola var bland de bästa i världen på att ge alla elever en rättvis chans. Ännu år 2006 var det bara fem länder och år 2009 sju länder som hade bättre läsresultat än Sverige. I Pisa 2012 hade 19 länder i OECD bättre läsresultat än Sverige och bara tre hade lägre resultat.

Utvecklingen manar till eftertanke hos alla ansvariga för svensk skola. Vi menar att vad som nu krävs är en rejäl analys av Pisaresultaten och annan forskning. Lika viktigt är att lyssna på verksamheten. Vi är inte övertygade om att mer kontroll är lösningen på de problem vi ser. Snarare tror vi på mer stöd och inspiration till lärare och elever. Att matcha alla elevers intressen och ambitioner framstår som en ödesfråga för skolan i ett modernt samhälle.

Men vad är det egentligen som sägs här? Att elever ”vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat”, innebär det att det är de unga människornas intressen och ambitioner som de är, med en femtonårings eller sjuttonårings erfarenhet och perspektiv som enda skala, som skall matchas? Eller att dessa unga människor skall ges vidgade perspektiv, manas att utvecklas, att se saker från nya vinklar, få lära sig se mönster, sammanhang och strukturer, förses med verktyg för att lära sig mer, och få lära sig använda dessa? Kort sagt, vilar ansvaret för utbildningen på de unga eller på de vuxna i samhället?

 

Namnmagi

Ett återkommande tema i sagor och legender är den magiska kraft som ligger i att känna till och nämna någon eller något vid dess sanna namn. Och som med all magi är bruket av det sanna namnet ett tveeggat svärd. Den som känner någons sanna namn har skaffat sig ett övertag och makt över den benämnde, men samtidigt riskerar den som uttalar det sanna namnet högt att locka till sig och reta upp den benämnde.

I äldre tider använde man sig därför av så kallade noanamn för att tala om saker man fruktade. Man talade om Gråben, Bamsen eller Mickel hellre än att nämna varg, björn eller räv vid deras sanna namn. Genom bruket av noa-namn hoppades man kunna tala om det skrämmande utan att locka faran till dörren. Samma magiska tänkande som vi anar bakom det numera skämtsamma när vi talar om trollen dansar de på trappan.

Twitter har under ett par dagars tid ett långt, intensivt och stundtals konstruktivt, stundtals rent av upprört samtal ägt rum. Det började med frågan om svenska lärare, rektorer, huvudmän med flera ansvariga i skolan är redo att benämna det faktum att det finns lärare i svenska skolor som av olika skäl och på olika sätt faktiskt är dåliga lärare. Inte alla lärare, inte ens de flesta lärare, men de finns. De finns, och för de elever som drabbas innebär det undermålig lärandevardag och otillräckliga kunskaper för nästa steg i utbildningen. Det är ett samtal som stundtals rör upp känslor. Medan många funderar kring hur den förekommande föreställningen om läraryrket som ett kall påverkar samtalet jämför andra, som så ofta, med näringslivet. Samtidigt ropas efter syndabockar, ifrågasätts vems ansvar det är att avgöra om en lärare faktiskt är dålig, sårade känslor orsakar ledsnad och den lockande, bedrägliga positivismen lyfts som en sköld, tillsammans med uppmaningar om att använda noanamn på det som skrämmer.

Jag finner det bekymmersamt, och har svårt att se hur magiskt tänkande skulle vara till nytta i en skola som dalar i interntionella jämförelser.

Skiftesföreläsning i kväll

Det är dags för skiftesföreläsning på Malmö Högskola igen.  I kväll är det Guy Standing, professor i Utvecklingsstudier vid University of London och Mikael Stigendal, professor i sociologi från Malmö Högskola som kommer att prata om prekariat. Begreppet är knappt ett halvsekelt gammalt, och fortfarande okänt för många, trots att det börjar bli allt mer etablerat i samhällsdebatten och samhällsanalysen.

Jag förutsätter att publiken kommer vara fylld av vetgiriga lärare, att vi måste komma i god tid för att få platser samt att där kommer finnas möjlighet att ladda digitala enheter. Den ständiga bristen på eluttag i föreläsningssalar runt om i landet är samtidigt en källa till frustration och ett tyst vittnesmål om hur snabbt framtiden utvecklas i en oförutsedd riktning.

I #Körslaget i kväll:

I kvällens populärkulturella höjdpunkt Körslaget kommer körerna att framföra två verk. Ett de valt själva, ett de tilldelats av produktionen.

#TeamRickard är andra kör ut i kväll, och de kommer framföra två smått ikoniska stycken med en hel del gemensamt:

Dels den magnifika dikten Oh Fortuna minst lika magnifikt musiksatt av Carl Orff



Körledarens motivering till musikvalet är så vacker att jag väljer att kopiera den rakt av:

Denna sång är dels ett requiem över de unga personer som fallit offer för hatets och homofobins bila i olika delar av världen. Men den är också ett uttryck för den gränslösa tacksamhet jag känner över att leva på en plats där jag faktiskt inte blir hängd för att min make sover med armen runt mej.

Det är ingen självklarhet, och jag är oerhört ödmjuk inför detta faktum!

Jag är i lika hög grad över att leva i en del av världen där jag kan stoppa handen i min flickväns ficka och värma mina kalla fingrar i hennes varma hand medan en polisbil långsamt rullar över torget bakom oss, och så tacksam mot Rickard och kören för att de lyfter hur viktigt det är för ett samhälle och för alla individer i detta att de mänskliga rättigheterna respekteras.

De kommer dessutom framföra Michael Jacksons Thriller. Den drygt tretton minuter långa videon är den första videon någonsin som hade premiär på MTV, och den visade vägen för ett helt nytt sätt att smälta samman filmistiskt berättande med musikaliskt:



Hur röstar man? Enkelt: ring 099- 402 02 eller SMS:a Rickard till 72 400 ikväll efter klockan 20

Nationaldag i Sverige

Det är värt att fira att vi bor i ett land med öppna gränser, ett land där vi kan ansluta oss till vilket parti vi önskar, eller låta bli att ansluta oss om vi hellre vill det. Där vi får rösta på vem vi vill, och ställa upp för val om vi önskar det. Ett land där det står oss fritt att lämna eller byta kyrka helt efter vår egen vilja, där vi får älska den vi älskar, och, om båda så önskar, älska med den vi älskar, oavsett kön. Ett land där alla barn får gå i skolan, oavsett föräldrars ekonomi, utbildningsnivå, sociala status eller yrke. Ett land där vi får uttala vår åsikt, och där människor omkring oss får bemöta vår åsikt.

Det är värt att fira.

Lärarutbildningens ansvar?

Problemet med att studenter kan komma in på lärarutbildningen med förkunskaper som räcker till 0.1 på Högskoleprovet är varken vad det gör med statusen för lärarutbildningarna eller för lärarkårens framtida status. Problemet är att det finns elever som gått ut svenskt gymnasium, med behörighet att söka lärarutbildningen, som skriver 0.1 på Högskoleprovet.

Vi ser i dag, vare sig vi vill prata om saken eller inte, hur svenska skolelevers kunskaper sjunker. Inte alla, inte överallt, men för många. Tillräckligt många för att vi har skäl att förbereda oss för att vi kommer att behöva hantera en social krutdurk i framtiden. Tyvärr rör sig upprördheten jag ser över detta oftare kring det faktum att media inte skriver om ‘goda exempel’ än kring hur ett samhälle påverkas, på kort och lång sikt, av att den generella bildningsnivån sjunker, att grupper av människor helt enkelt får en genomkass utbildning med allt vad det innebär av begränsningar av möjligheter att påverka sina livssituationer, bli anställda, med hälsorisker och ekonomiskt och socialt desperata förhållanden.

Vad säger ni, börjar det bli dags att göra något åt saken?

Obildbara?

I en präktigt bekymrad artikel i DN läser vi att det är kört, vi kan lika gärna ge upp. Det spelar ingen roll vad vi gör, fläskar på med resurser, specialpedagoger, frontline teknologi – det som avgör om elever kan lära sig något eller inte är vilken familjebakgrund de kommer ifrån.

Men varför är det så? DN har genomfört en omfattande datakörning och studerat vad som döljer sig bakom de negativa siffrorna. Vår analys visar att varken ökat anslag, fler behöriga lärare eller högre personaltäthet har någon som helst betydelse för elevernas prestation. Detta är faktorer som Skolverket använder som kvalitetsindikatorer, men som åtminstone inte biter på problemen med fallande skolresultat.

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet.

Inte heller antalet specialpedagoger på en skola spelar någon roll för elevernas resultat, enligt DN:s genomgång. Problemen med fallande skolresultat är i stället kopplade till segregation. Det finns ett mycket starkt samband mellan snitt­resultaten på de nationella proven i årskurs nio och den genomsnittliga utbildningsnivån bland elevernas föräldrar på skolan. Även arbetslösheten i den aktuella kommunen har stor betydelse för resultaten.

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson.

Om den genomsnittliga utbildningsnivån bland föräldrarna på skolan sjunker över tid eller om arbetslösheten ökar i ett område, försämras i de flesta fall även elevernas resultat. Det finns även ett statistiskt samband mellan hög invandring och sämre provresultat. Med invandring avses andel barn som är födda utomlands eller där båda föräldrarna är födda utomlands.

Men vänta nu ett ögonblick. Vad är det de säger egentligen? Att människor från vissa klasser, etniska och kulturella bakgrunder helt enkelt inte kan lära sig lika mycket som människor från andra klasser, etniska och kulturella bakgrunder?

Ursäkta mitt språkbruk, men vilket jävla skitsnack!

Klass, etnisk bakgrund, socioekonomiska förhållanden, sociokulturella förhållanden etc förutsäger elevs möjlighet att förstå och lära sig saker och ting i lika liten grad som färgen på elevens tröja.

Vi läser igen, och bortser nu från journalistens fria tolkning av statistiken och byråkratens värdebaserade tyckande i slutet. Vad säger den forskare som faktiskt får uttala sig i artikeln? Jo:

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet [min fetstilsmarkering]

och

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson [min fetstilsmarkering]

Att de socioekonomiska faktorerna återspeglas i skolresultaten är en konsekvens av ett segrererat skolsystem. Ett symptom, inte en orsak. Eleverna är minst lika kapabla, lika smarta, lika kreativa, lika bildbara, lika begåvade, lika vetgiriga, lika nyfikna, lika intresserade av sin omvärld i fattiga områden som i rika. Ingen skillnad.

Barn i fattiga områden äter ofta sämre mat hemma än barn i medelklassområden, de bor trängre än barn i medelklassområden, de har mindre stimulerande utomhusmiljöer än barn i medelklassområden, föräldrarna har ofta sämre möjlighet att hjälpa dem med hemläxor än barn i medelklassområden. Absolut. Men det är bara yttre förutsättningar.

Barn i fattiga områden är inte mer korkade. De är inte mindre ambitiösa. De vill inte mindre.

Tvärtom.

Så problemet ligger någon annanstans. Hur ser egentligen den undervisning de får, från förskolan och uppåt, ut? Får de lära sig att gå i skolan? Får de lära sig att lära sig? Får de lära sig det skolans styrdokument garanterar dem att de ska få lära sig i skolan?

Eller hänvisas de till en skolan som bemöter dem som stackare som behöver tas om hand? Som svagbegåvade utan möjlighet att lära sig uppföra sig i sociala sammanhang?

Jag har inte forskat på saken, och jag påstår inget. Jag bara ställer frågan.

Känslan av att kunna påverka saker

Expressen publicerar en artikel om en man som beskrivs som ”en tidigare så kallad näthatare”. Han får förklara hur han anser att de han gett sig på har förtjänade det, och berättar att det känns nästan skönt att ha gått vidare och lämnat ‘det där’.

Men det intressanta i artikeln är mannens motivering:

Man fick en känsla av att man kunde påverka saker, att man hade en makt som vanliga människor normalt inte har

I mina ögon låter det som om personen upplever sig i praktiken maktlös, upplever sig vara utan såväl makt som medel att påverka världen omkring sig eller ens sin egen situation i nämnvärd omfattning. En person som vill påverka men inte vet hur, som frustreras över att andra tycks veta och kunna, över att andra blir sedda och uppmärksammade medan personen själv förblir obemärkt.

Jag kan så klart ta helt fel, men om jag inte gör det så tycks det som att en av de viktigare nycklarna för att komma till rätta med de ‘så kallade näthatarna’ är just att lära människor vad och hur var och en faktiskt kan påverka såväl omvärld som sin egen livssituation. Även om man inte kan få allt som man vill genom ett magiskt trollslag, och även om man inte kan få andra människor att dansa efter ens pipa precis i den takt och med de steg man önskar så har den som vet hur oändligt mycket större makt och möjligheter att påverka än den som bara kan tjuta nej nej nej men som, likt ett trotsigt barn, inte kan sätta ord på vad hen vill i stället.

Bildning, ett begrepp som i många delar av vårt land betraktas med skepsis, ibland rent av med förakt, kan det vara en del av lösningen? Är i så fall bildningsföraktet en av rötterna till problemet?

Eller är jag än en gång helt fel på det?

I #fbchatt denna vecka: #folkbildning och #utbildningsklyftorna

En text i DN om något så torrt som ett statistiskt påvisat samband svepte över sociala media i söndags. Det visar sig, när man tittar på det nya index som kallas ”mänsklig utveckling”, som är ”en fylligare och mer Sverigeanpassad version av FN:s ”human development index”. Den bygger på 18 olika faktorer och jämför hur olika utfallen är inom fem huvudkategorier: Skolan, Jobben, Hälsan, Pengarna samt en kategori som här kallas ”Hopplöshet och utanförskap” rent krasst byråkratiskt, att den vanligt förekommande föreställningen om invandrartäta områden som problemområden kommer på skam.

I stället visar det sig att det är helt andra aspekter som spelar roll:

Exempel på mått som ingår i indexet är andelen underkända i åk 9, andel avhoppare från gymnasium, ungdomsarbetslöshet såväl som arbetslöshet totalt, andel långtidssjukskrivna och förtidspensionerade, medellivslängd, inkomster, betalningsförelägganden och några till som tillsammans är ämnade att fånga hur det går med utbildning, arbetet och hälsa

I #fbchatt har vi pratat om de två första syftena med statens bidrag till folkbildning:

att stödja verksamhet som bidrar till att stärka
och utveckla demokratin,
att bidra till att göra det möjligt för människor att
påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen

Denna vecka står det tredje syftet på planeringen:

bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja
bildnings- och utbildningsnivån i samhället

I artikeln i DN läser vi om hur en av de aspekterna som bidrar till ett svagt index för mänsklig utveckling är många med oavslutade gymnasie- eller rent av grundskoleutbildningar – just precis det som beskrivs i det tredje syftet.

I morgon pratar vi i #fbchatt om hur vi arbetar med just detta – i olika folkhögskolor, men också i folkbildning överlag. Vilka möjligheter erbjuds den som lever och bor i ett samhälle med lågt index, där det kanske är långt till närmsta folkhögskola?

Välkomna!

#fbchatt om att utveckla demokrati genom #folkbildning

Det är onsdag, och dags för #fbchatt på Twitter klockan 20.00. Vi ägnar kvällen, och de följande tre onsdagarna, åt att prata om de fyra syften staten har med att ge bidrag till folkhögskolorna ett efter ett. Vi tar dem i den ordning de står beskrivna, och börjar således med syftet

stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin,

Vad innebär detta i praktiken, ute i den svenska folkbildningen? Handlar det om att medvetandegöra och lyfta demokratifrågor, att synligagöra demokratiska processer och problematisera begreppet? Är det ett förhållningssätt som genomsyrar verksamheten som åsyftas? Handlar det kanske om att visa och ta reda på hur man själv som enskild medborgare kan påverka, och hur samhällestrukturerna faktiskt fungerar? Något helt annat? Delar av allt?

Välkomna till #fbchatt i kväll klockan 20.00 så hoppas vi på ett givande samtal kring hur man ser på, tänker om och arbetar med att stärka demokratin genom folkbildning runt om i landet.