Arkiv

Regnbågsparaden i Malmö

Det är i morgon det är dags, och givetvis kommer jag vara där. Att människor får leva fritt och jämlikt oavsett kön, och oavsett kön på den eller dem de älskar, är oerhört viktigt. För mig personligen, och för oss som samhälle. Vi har kommit en bra bit på väg i denna del av världen, i andra delar ser det väldigt annorlunda ut. Det vet vi. Det bryr vi oss om. Det försöker vi göra något åt. Vi välkomnar den som flyr, vi stödjer den som kämpar, vi står stolta över det vi har väl medvetna om att det inte är självklart.

Jag vet inte hur många fler folkbildare som kommer att gå, men hoppas att såväl skolan som folkbildningen skall vara välrepresenterad. Det spelar stor roll för unga människors studieframgång att de känner att de är såväl respekterade som accepterade som de människor de är, och kärlek och sexualiteten är en stor del av identiteten.

Vi shoppade lite nödvändigheter inför i morgon, och håller nu tummarna de närmaste timmarna för att åskan håller sig borta och regnet håller sig milt.

Går du med i paraden i morgon? Kom fram och säg hej, vet ja’. Jag är hon med… ja, du ser själv på bilden.

Obildbara?

I en präktigt bekymrad artikel i DN läser vi att det är kört, vi kan lika gärna ge upp. Det spelar ingen roll vad vi gör, fläskar på med resurser, specialpedagoger, frontline teknologi – det som avgör om elever kan lära sig något eller inte är vilken familjebakgrund de kommer ifrån.

Men varför är det så? DN har genomfört en omfattande datakörning och studerat vad som döljer sig bakom de negativa siffrorna. Vår analys visar att varken ökat anslag, fler behöriga lärare eller högre personaltäthet har någon som helst betydelse för elevernas prestation. Detta är faktorer som Skolverket använder som kvalitetsindikatorer, men som åtminstone inte biter på problemen med fallande skolresultat.

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet.

Inte heller antalet specialpedagoger på en skola spelar någon roll för elevernas resultat, enligt DN:s genomgång. Problemen med fallande skolresultat är i stället kopplade till segregation. Det finns ett mycket starkt samband mellan snitt­resultaten på de nationella proven i årskurs nio och den genomsnittliga utbildningsnivån bland elevernas föräldrar på skolan. Även arbetslösheten i den aktuella kommunen har stor betydelse för resultaten.

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson.

Om den genomsnittliga utbildningsnivån bland föräldrarna på skolan sjunker över tid eller om arbetslösheten ökar i ett område, försämras i de flesta fall även elevernas resultat. Det finns även ett statistiskt samband mellan hög invandring och sämre provresultat. Med invandring avses andel barn som är födda utomlands eller där båda föräldrarna är födda utomlands.

Men vänta nu ett ögonblick. Vad är det de säger egentligen? Att människor från vissa klasser, etniska och kulturella bakgrunder helt enkelt inte kan lära sig lika mycket som människor från andra klasser, etniska och kulturella bakgrunder?

Ursäkta mitt språkbruk, men vilket jävla skitsnack!

Klass, etnisk bakgrund, socioekonomiska förhållanden, sociokulturella förhållanden etc förutsäger elevs möjlighet att förstå och lära sig saker och ting i lika liten grad som färgen på elevens tröja.

Vi läser igen, och bortser nu från journalistens fria tolkning av statistiken och byråkratens värdebaserade tyckande i slutet. Vad säger den forskare som faktiskt får uttala sig i artikeln? Jo:

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet [min fetstilsmarkering]

och

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson [min fetstilsmarkering]

Att de socioekonomiska faktorerna återspeglas i skolresultaten är en konsekvens av ett segrererat skolsystem. Ett symptom, inte en orsak. Eleverna är minst lika kapabla, lika smarta, lika kreativa, lika bildbara, lika begåvade, lika vetgiriga, lika nyfikna, lika intresserade av sin omvärld i fattiga områden som i rika. Ingen skillnad.

Barn i fattiga områden äter ofta sämre mat hemma än barn i medelklassområden, de bor trängre än barn i medelklassområden, de har mindre stimulerande utomhusmiljöer än barn i medelklassområden, föräldrarna har ofta sämre möjlighet att hjälpa dem med hemläxor än barn i medelklassområden. Absolut. Men det är bara yttre förutsättningar.

Barn i fattiga områden är inte mer korkade. De är inte mindre ambitiösa. De vill inte mindre.

Tvärtom.

Så problemet ligger någon annanstans. Hur ser egentligen den undervisning de får, från förskolan och uppåt, ut? Får de lära sig att gå i skolan? Får de lära sig att lära sig? Får de lära sig det skolans styrdokument garanterar dem att de ska få lära sig i skolan?

Eller hänvisas de till en skolan som bemöter dem som stackare som behöver tas om hand? Som svagbegåvade utan möjlighet att lära sig uppföra sig i sociala sammanhang?

Jag har inte forskat på saken, och jag påstår inget. Jag bara ställer frågan.

På tröskeln till en ny värld

Vi har alla stått där. Lite blygt, lite försiktigt avvaktande, dolda bakom halvt fråndraget draperi, på tröskeln till en ny värld. Lyssnat på rösterna, Kikat lite. Försökt skapa oss en uppfattning om vad som väntar om vi skulle smyga fram, ta steget ut i den nya världen. Vilka är de, de som befolkar den? Är de så främmande som de ser ut? Är de snälla? Är vi välkomna? Kommer de ta emot oss, eller kommer de vända sig mot oss? Kommer de överhuvudtaget att låtsas om oss?

Och hur uppför vi oss i den här nya världen? Vilka sociala och kulturella koder gäller, och vad händer när vi utan att mena det råkar bryta mot dem? Blir vi hånade, utstötta, bestraffade eller kommer någon ta sig an oss och visa oss till rätta? Finns det någon etikettsbok vi kan konsultera?

Det är läskigt, tröttande, skrämmande att ta en ny värld i besittning, finna sin plats i den och göra sig hemmastadd. Men det är också spännande, berikande, roligt, fantastiskt och på alla sätt värt det, och det går fortare än man tror när man står där blyg på tröskeln att hitta en liten plats där man kan känna sig hemma. Visst kommer man göra bort sig, visst kommer man råka trampa fel och hamna i läskiga, skrämmande, pinsamma, farliga, jobbiga situationer. Men minst lika ofta, ja, oftast oftare, kommer man råka trampa rätt och hamna i underbara, förtjusande, välkomnande, bekväma, hemtrevliga, ljuvliga situationer.

Ta steget ut över tröskeln, ut i den nya världen. Det är värt det. Jag lovar.

#skolchatt om skolans demokratiuppdrag

Det är torsdag igen, veckorna rullar som de brukar så här års på i en rasande takt, och som varje torsdag samlas hågade på Twitter för #skolchatt klockan 20.00.

I kväll rör sig samtalet kring skolans demokratiuppdrag – vad innebär det egentligen? Konkret och handgripligt. I vad består uppdraget?

Är det viktigaste att ge eleverna en känsla av att de är med och bestämmer? Att de känner och upplever och ser att inför skolans regelverk, såväl lagar, styrdokument som lokala ordningsregler, är alla elever lika? Om trevliga temadagar kring jämlikhet och allas lika värde?

Eller ligger det något mer, något djupare, tyngre, kanske besvärligare i uppdraget? Inte bara förmedla en känsla, att visa upp ett förhållningssätt, att ge ett intryck av att eleverna också kan påverka? Demokrati är ingen självklarhet, och mer än en luddig känsla av att det nog är rättvisast om alla tar av jackorna. Demokrati kräver saker av oss, det handlar om att ta ansvar, att bli lyssnad på men ibland, även om man ingår i majoriteten av tyckarna, tugga i sig att man inte fick igenom sin vilja eftersom det hade påverkat andra, och kanske en själv, negativt. Demokrati handlar om att känna till hur system är uppbyggda, att ta ansvar för sig själv och för andra. Det handlar om sjukvårdareformer, om utbildning, om vägar och miljö och framtid, och lika värde och ibland om att lika värde och jämlikhet handlar om att man får olika krav på sig, utifrån aspekter man kanske inte ser eller behöver känna till. Det handlar om respekt, om omtanke, om att sätta andra före sig själv utan att sätta sitt eget ljus under skäppan. Att tåla att bli emotsagd utan att kränkt gå till personangrepp istället för att lyssna.

Demokrati kräver mycket, och det tar aldrig slut. Men det är värt det.

#Skolchatt ikväll klockan 20.00

Född sån

Led by Lady Gaga and her mother Cynthia Germanotta, the Born This Way Foundation was founded in 2011 to foster a more accepting society, where differences are embraced and individuality is celebrated. The Foundation is dedicated to creating a safe community that helps connect young people with the skills and opportunities they need to build a kinder, braver world.

We believe that everyone has the right to feel safe, to be empowered and to make a difference in the world. Together, we will move towards acceptance, bravery and love.

”Alla har rätt att känna sig säkra, att bli stärkta och att göra skillnad i världen. Tillsammans rör vi oss mot acceptans, mod och kärlek”

Helt enkelt.

Lady Gaga och hennes mamma Cynthia Germanotta startade Born This Way Foundation år 2011 i det enkla och komplexa syftet att bidra till att göra världen till en vänligare och modigare plats genom att inspirera ungdomar i USA och runt om i världen till att stå upp för vänlighet, acceptans och kärlek.

But even more important are the youth themselves whose stories of hope keep us inspired to do everything we can. So our foundation and our partners are ready to get out there and roll up our sleeves in the months and years to come. We’re going to do our best to help youth feel safe and accepted, so that they have the skills to effect change and recognize opportunities in their communities where they can make a difference.

I #skolchatt häromdagen pratade vi om mobbning, om vad vi som skolor och samhälle kan göra för att förbygga och hantera kränkningar, övergrepp, mobbning, utfrysning etc i skolorna. The Born This Way Foundation är inte silverkulan som en gång för alla dödar monstret, någon sådan finns inte, men kärlek, acceptans, styrka och mod har stor betydelse för hur stabil grunden i det samhälle vi alla tillsammans utgör blir.

Ville bara nämna det såhär lite i förbigående.

.

Pussy Riot

Ni har hört talas om dem, det ryska punkbandet Pussy Riot. Ni vet att tre av medlemmarna just dömts till två års fängelse för huliganism. Ni vet att dådet de dömdes för var ett framförande av en politiskt kontroversiell sång i en ortodox katedral. Det hävdas från officiellt håll att de i själva verket hatade och angrep religionen och de troende när de i sin sång bad jungru Maria befria dem från Putin.

Det var ett fantastiskt framförande av en fantastisk låt. Oavsett vad man tycker om låtens musikaliska kvalitéer så var det ett fantastisk framförande av en fantastisk låt, ett framförande som satt sökarljuset på, dragit omvärldens uppmärksamhet till och påverkat den politiska situationen i landet.

Punk.

Paradigm igen

Paradigm skiftar omkring oss. Det sker hela tiden, oftast utan att vi riktigt lägger märke till det förrän vi faktiskt sätter oss ner och tittar tillbaka. Synsätt och perspektiv som framstod som progressiva och nyskapande igår är plötsligt gammalmodiga och konservativa, sedvänjor och traditioner som fyllde viktiga funktioner har transformerats till kuriosa och turistjippon, samhällsgrupper som var tongivande betraktas med milt överseende och platser som varit välbesökta lockar plötsligt knappt någon ens med jippon eller tv-program medan andra ställen rätt som det är varken har stolar eller bord nog till alla besökare som ivrigt köar i timmar även om det ösregnar.

Ett av de absolut tydligaste tecknen på att ett paradigmskifte ägt rum är hur de som befann sig i bekvämt priviligierad position i det gamla paradigmet smått aggressivt börjar försvara sina positioner, lyfta gamla meriter som vore de dagens och högljutt kräva att saker och ting anpassas efter deras speciella behov. Vill det sig riktigt illa kan de ta till aggressivitet och våld in sin strävan efter att slippa anpassa sig efter de nya förutsättningarna.

Det är tråkigt, men kanske oundvikligt, trots att vi nog alla egentligen vet att det är hur lätt som helst att förvandla ett ägg till en god äggröra, men att förvandla äggröra till ett ägg igen är omöjligt.

.

Det är inte helt okej att det är okej

Det här med att komma ut, att förtydliga för omvärlden att kärlek är kärlek, men att man personligen inte förälskar sig enligt gängse, traditionella mönster kan vara en pärs, eller en lättnad. Många gånger en blandning, och olika i olika sammanhang.

Att ta emot någon som kommer ut kan också vara en pärs, eller en lättnad. Många gånger är det också en blandning, någonstans emellan sådär. Man kan uppleva att man behöver omvärdera sin bild av personen, samtidigt som man vill visa att man accepterar denna sida hos personen, och kanske också vill undvika att göra ‘en stor grej’ av det hela.

Att det är okej.

I Aftonbladet förklarar Andreas Drakenberg hur det välmenande och vanliga svaret ‘det är okej’ ändå inte är helt okej

Men bara för att hetero och homo lever i symbios i min värld, avspeglar det inte nödvändigtvis verklig­heten, som egentligen präglas av en maktobalans som tar sitt ­uttryck i ”Det är okej”.

Sen när fick heterosexuella rätten att säga ”Det är okej”, som om det vore deras sak att avgöra?­ Varför söker homosexuella ­acceptans för vilka de älskar, när heterosexuella inte gör det?

Visst, de menar väl, men samtidigt underhåller vi den osynliga maktobalansen.

Så vad kan man säga i stället för ‘det är okej’? Tja, det beror givetvis på vem man är, vem det är som kommer ut, i vilken relation man står till personen, i vilken egenskap man tar emot personen. Ett förslag lyder såhär:

.

Barn har rätt till sina föräldrar

I Kalifornien har just lagts ett nytt lagförslag i frågan om barns rätt till sina föräldrar. Förslaget är helt enkelt att barn skall ha rätt till sina föräldrar, utan den begränsning som ligger i begreppet ‘båda’. Styvfamiljer, regnbågsfamiljer, kärnfamiljer – konstellationerna är varierande, och många barn växer upp i en vardag som inte helt omfattas av den normbild av föräldrarskap som fortfarande dominerar många delar av den offentliga debatten.

Oavsett om barnet växer upp med två mammor, med två pappor och en mamma, med två mammor och två pappor eller kanske rent av med tre pappor eller fyra mammor (eller i någon annan konstellation) så är det barnets vardag, och de vuxna utgör tillsammans det trygghetsnät som omger barnet. Det kaliforniska förslaget är att lagen anpassas efter denna verklighet, och gör det möjligt för ett barn att ha så många vårdnadshavare, oavsett dessa vuxnas kön, som faktiskt finns i barnets liv.

Att mer konservativa röster i debatten bekymrar sig en aning över tanken på andra familjekonstellationer än de som betraktas som traditionella är inte oväntat:

Right-wing commentators have been quick to argue that this is but proof that the push for gay marriage is eroding the family unit. Benjamin Lopez of Traditional Values Coalition told the Sacramento Bee that it was an attempt to “revamp, redefine and muddy the waters” of family structure.

Vad säger ni? Att åtminstone ta upp frågan om familjestruktur och barns rätt till alla sina föräldrar till diskussion, är det inte dags, eller slår jag in redan öppna dörrar?

En mobiltelefon för kvinnor

Jag har en mobiltelefon. Inget särskilt revolutionerande i det, i det här landet har de flesta kvinnor i min ålder en mobiltelefon. Somliga har, som jag, en smartphone och använder den till både det ena och det andra. Andra har en ofta äldre modell och koketterar ibland lite med den saken. Den gamla telefonen som ‘man kan ringa med, jag behöver inte alla de där andra finesserna och spelen och sakerna’ blir en statussymbol i sig, eftersom den säger att personen som använder den faktiskt har tillgång till alla de där andra finesserna, kontakt med myndigheter, dagstidningar, bank etc och har möjlighet att hålla kontakt med anhöriga och kollegor ändå.

Och det är ju inte så dumt. På andra håll i världen ser det annorlunda ut. Det behöver vi hålla i minnet samtidigt som vi gläds åt hur bra vi faktiskt har det här. I New York Times berättar James D. Wolfensohn om vilken skillnad mobiltelefoner faktiskt gör i världen:

Do cellphones really make a difference? Yes, they do, in more ways than we perhaps could have imagined. Among women who own cellphones in low- and middle-income countries, 41 percent have increased their income or economic opportunities as a result, 85 percent feel more independent and 90 percent feel safer and more connected with friends and family.

Det här är egentligen inga större nyheter, eller hur? Vi vet att det gör stor skillnad för ett samhälle att satsa på kvinnor. Att ge kvinnor utbildning, satsa på kvinnors hälsa, satsa på att göra tidskrävande arbetsuppgifter i kvinnors liv rationellare, satsa på preventivmedel som kvinnorna själva har kontroll över så att kvinnorna får makten över sin egen kropp etc bidrar i hög grad till ett samhälles ekonomiska tillväxt.

Jag ville bara påminna om det.

,