På tröskeln till en ny värld

Vi har alla stått där. Lite blygt, lite försiktigt avvaktande, dolda bakom halvt fråndraget draperi, på tröskeln till en ny värld. Lyssnat på rösterna, Kikat lite. Försökt skapa oss en uppfattning om vad som väntar om vi skulle smyga fram, ta steget ut i den nya världen. Vilka är de, de som befolkar den? Är de så främmande som de ser ut? Är de snälla? Är vi välkomna? Kommer de ta emot oss, eller kommer de vända sig mot oss? Kommer de överhuvudtaget att låtsas om oss?

Och hur uppför vi oss i den här nya världen? Vilka sociala och kulturella koder gäller, och vad händer när vi utan att mena det råkar bryta mot dem? Blir vi hånade, utstötta, bestraffade eller kommer någon ta sig an oss och visa oss till rätta? Finns det någon etikettsbok vi kan konsultera?

Det är läskigt, tröttande, skrämmande att ta en ny värld i besittning, finna sin plats i den och göra sig hemmastadd. Men det är också spännande, berikande, roligt, fantastiskt och på alla sätt värt det, och det går fortare än man tror när man står där blyg på tröskeln att hitta en liten plats där man kan känna sig hemma. Visst kommer man göra bort sig, visst kommer man råka trampa fel och hamna i läskiga, skrämmande, pinsamma, farliga, jobbiga situationer. Men minst lika ofta, ja, oftast oftare, kommer man råka trampa rätt och hamna i underbara, förtjusande, välkomnande, bekväma, hemtrevliga, ljuvliga situationer.

Ta steget ut över tröskeln, ut i den nya världen. Det är värt det. Jag lovar.

Paradigm igen

Paradigm skiftar omkring oss. Det sker hela tiden, oftast utan att vi riktigt lägger märke till det förrän vi faktiskt sätter oss ner och tittar tillbaka. Synsätt och perspektiv som framstod som progressiva och nyskapande igår är plötsligt gammalmodiga och konservativa, sedvänjor och traditioner som fyllde viktiga funktioner har transformerats till kuriosa och turistjippon, samhällsgrupper som var tongivande betraktas med milt överseende och platser som varit välbesökta lockar plötsligt knappt någon ens med jippon eller tv-program medan andra ställen rätt som det är varken har stolar eller bord nog till alla besökare som ivrigt köar i timmar även om det ösregnar.

Ett av de absolut tydligaste tecknen på att ett paradigmskifte ägt rum är hur de som befann sig i bekvämt priviligierad position i det gamla paradigmet smått aggressivt börjar försvara sina positioner, lyfta gamla meriter som vore de dagens och högljutt kräva att saker och ting anpassas efter deras speciella behov. Vill det sig riktigt illa kan de ta till aggressivitet och våld in sin strävan efter att slippa anpassa sig efter de nya förutsättningarna.

Det är tråkigt, men kanske oundvikligt, trots att vi nog alla egentligen vet att det är hur lätt som helst att förvandla ett ägg till en god äggröra, men att förvandla äggröra till ett ägg igen är omöjligt.

.

Kristdemokrat i safaritankar

Överklassafarin till Saltsjöbaden härförleden möttes av äggkastande, skrikande ungdomar. Nu berättar DN att KDs verksamhetschef Patric Rylander föreslår motsvarande arrangemang, men till ett annat sorts bostadsområde:

Ordagrant har KD-toppen uttryckt sig så här om önskvärda inslag under safarin: ”Bland annat ska det finnas en hög andel socialbidragstagare, vanartiga skrikande ungdomar, enbart bestå av hyresrätter i miljonprogrammet, nedlagda butiker, utarmad samhällsservice, vara slitet och mängder med klotter.”

Att politiker faktiskt ger sig ut i världen och besöker alla slags områden är i sig ingen dum idé alls, men det tycks inte riktigt vara den sortens besök Rylander har i åtanke. Kanske hade han, som han själv säger, bara i åtanke att underhålla sina drygt 800 Facebookvänner?

Visst var det olämpligt uttryckt på det sättet. Framför allt om jag kunde ana vilken spridning det skulle få. Jag skriver i första hand för mina vänner och jag skriver ofta med lite ironi och med glimten i ögat. Ibland blir det kanske lite olämpligt formulerat och det var det kanske den här gången, säger Patric Rylander, med bland annat en filosofie kandidatexamen i idéhistoria och studier i journalistik i sitt cv – och 889 vänner knutna till sitt Facebookkonto.

Men ärligt talat, vid det här laget borde det vara allmänkunskap, i synnerhet bland människor med så offentliga positioner som Rylander, att det man skriver på Facebook är lika offentligt som det man säger i en radiointervju. Så jag tror faktiskt att Rylander skrev detta fullt medveten om att det skulle komma att spridas. Däremot tror jag inte han väntat sig annat än igenkännande och instämmande småskratt – och bara det är skäl nog till att han faktiskt borde besöka de bostadsområden han beskriver.

Inte på safari, för att beglo och låta sig mysrysigt förfäras, utan för att möta och tala med de människor som bor där och upptäcka att de, liksom han, är människor.

Han kanske kan söka inspiration i den unge judiske killen, han som det fortfarande pratas om 2000 år senare?

.

Skoldebatten och bildningen

Den unga kvinnan på bilden är Ellen Key. Känner ni till henne? Ibland får skoldebatten mig att tänka på henne. Inte för att jag hör särskilt mycket av hennes tankar i debatten alla gånger, även om jag gör det ibland, utan mer för att jag ofta saknar hennes perspektiv.

I DN finner jag att Ronny Ambjörnsson är inne på samma tankar:

möjligheterna till diskussion och egen reflexion ställs aldrig i motsats till kunskap på det sätt som händer i dagens skoldebatt. Till det som mest fascinerar i den pedagogik som Ellen utvecklar i skrifter som ”Barnets århundrade” (1900), en av sin tids mest lästa böcker, är nog det både- och-perspektiv som präglar framställningen. Hon talar där om en ”kunskapens grundlighet”, som aldrig får tummas på. Kunskapen kan aldrig nås utan ansträngning, den engagerar både minne och tankeförmåga. Det är sällan den går att leka in. Men den går heller inte att banka in. Det är, menade Key, skillnad mellan den auktoritäre och den auktoritative läraren. Den auktoritäre läraren tar sanningen för given, den auktoritative redovisar sina argument. På det sättet får själva kunskapen auktoritet.

Men kunskap kan aldrig vara målet. Det är en central tes i Ellen Keys pedagogik. Målet är bildning. Vad är då bildning? Det som är kvar när vi glömt bort vad vi lärt oss, skriver Key i några ofta citerade meningar. ”Ju större rikedom av dylikt kvarstannande gods, desto större är behållningen av ett studium: ju fler inre bilder, vibrerande känslor och tankeförbindelser … desto mera utveckling har vi av ett studium …”

Key levde och verkade i omvälvande tider – i det industrialiserade samhället krävdes människor som visste sin plats, som inte förhävde sig eller trodde sig vara något, inte ifrågasatte eller förhöll sig illojala till den fabrik där deras arbetskraft var en av förutsättningarna. Ambjörnsson beskriver med exempel ur sin egen uppväxt:

I likhet med många andra i min generation är jag klassresenär. Jag växte upp i ett rum och kök, gjorde läxan i köket, läste romaner i rummet och övade franska verb på toa. Jag kunde min läxa vid förhöret nästa dag, men knappast så mycket mer. Jag deltog sällan i de diskussioner som arrangerades på filosofitimmarna och räckte aldrig upp handen. Jag satt för det mesta tyst, ett beteende jag lärt mig hemma. Gör dig inte märkvärdig, prata inte i onödan – uppmaningarna behövde sällan formuleras, de satt i väggarna. Det var en moral som fungerade i arbetarklassen, man gjorde det man blev tillsagd men knappast så mycket mer. Vad skulle det tjäna till? En diskussion för diskussionens egen skull tedde sig helt främmande.

Det är inte så annorlunda idag, förutom på en viktig punkt: medan Key var väl medveten om klasskillnaderna och arbetade för att öka möjligheterna för de som hade få dylika, har vi i dag ett samhälle där debatten om klasskillnader är i det närmaste yrvaket förvånad över att sådana faktiskt finns även här. Vi har en segregerad skola där man i vissa områden kallt kalkylerar med 15% eller fler ändå underkända elever redan innan de börjat, vi har ungdomsarbetslöshet och utförsäkringar med allt vad det innebär av förtvivlan och vrede, och att välgörenhet blir avdragsgill vittnar tydligt om skiftande värderingar.

Och jag önskar, som Ambjörnsson, att Key vore en del av skoldebatten. Hennes spikraka strävan att ge de tysta en röst och de ”systematiserade” den möjlighet att ifrågasätta och påverka som finns i att känna till hur samhället och världen fungerar behövs mer än någonsin i den omvälvning vi står mitt uppe i just nu.

Matematisk och ekonomisk litteracitet

Det finns en väldig massa ord och begrepp i matematiken. Somliga enkla och direkta, andra långa och svårare att dechiffrera. Multiplikation, koordinatsystem, integraler, imaginära tal, konjugat, binom, trigonometri, promille och många fler. Om man förstår orden och begreppen, vet i vilka sammanhang de hör hemma och vilken information de faktiskt ger så har man kommit en bra bit på väg mot att förstå matte. Det finns klara poänger med att lägga tid och kraft på litteraciteten i matematikundervisningen. På att göra eleverna litterata i matematiskan, ge dem orden och begreppen, inte bara abstrakta formler och räkneövningar.

Och när man kommit så långt i resonemanget så kommer ofta frågan: jaha, och vad har jag för nytta av det här i mitt dagliga liv då? Jag tänker inte bli matematiker, jag tänker inte bli ekonom, jag tänker inte bli tekniker, jag klarar mig utan matte!

Jo, nog ligger det lite i det. Man kan klara sig utan matte, men man gör det på ett sätt där man är utlämnad på nåd och onåd till andras ärlighet och eventuella vilja att hjälpa till och vara övertydliga.

Jag tänker på procenträkning till exempel.

Vi omges av procent i vårt dagliga liv, det är räntor, reor, rabatter, skattesatser, avbetalningsplaner, moms, avdrag, påslag, kolhydrater, löneförhandlingar och mycket annat.

Det kan t ex låta väldigt rättvist och rimligt att en arbetsgivarpart ger alla som arbetar inom en koncern samma löneförhöjning. Alla har ju bidragit till koncernens framgång under året, inte sant? Alltså får alla 5% löneökning.

5% betyger 5 hundradelar. Det innebär att den som tjänar 50 000 kronor i månaden får 2 500 kronor mer i månaden. Hurra! 2 500 kronor i månaden är mycket pengar. För den som som tjänar mindre, säg 15 000 kronor i månaden, skulle 2 500 kronor mer i månaden göra stor skillnad. Men den som tjänar 15 000 kronor i månaden får istället nöja sig med 750 kronor mer i månaden när h*n får 5% i löneökning. Det är pengar det också, men mycket mindre.

Om det är rättvist eller inte är en subjektivt lönemoralisk diskussion, men vi kan utan att lägga några politiska eller moraliska värderingar i det konstatera att de två anställda inte fick lika mycket pengar i löneökning, trots att de fick lika många procent löneökning. Vi kan också konstatera att ju större löneskillnaden var innan löneökningen, ju större blir skillnaden i hur mycket löneökning man får. Det beror helt enkelt på att en hundradel av 50 000 är mer än en hundradel av 15 000. Förstår vi inte detta löper vi en genuin risk att rätt som det är känna oss blåsta på konfekten.

Ekonomin påverkar oss allesammans – i det lilla privata, där den som redan tjänar mer får högre löneökning trots att alla fick samma procent, och i det stora med konjunkturer, aktiehandel, räntor etc. Förstår vi de matematiska begreppen som används förstår vi vad som händer, vi ser sammanhang och samband och vi står bättre rustade inför vad som är på väg.

Vi blir inte häxmästare allesammans, men förstår vi vad häxmästaren säger kan vi se mekanismerna bakom magin.

Salsa och eld

.

Begreppet salsa kan syfta på mer än en dans. Det är också ett analysverktyg, Skolverkets Arbetsverktyg för Lokala Sambands Analyser. Det används, enligt hemsidan, för att ”kommuner och skolor få en ny utgångspunkt för diskussion och analys av skolors förutsättningar, processer och resultat”.  I SvD talar Johan Ingarö om hur verktyget används:

De samband som analyseras är bland annat andelen elever med invandrarbakgrund samt föräldrarnas utbildningsnivå. Hög andel invandrare och/eller lågutbildade föräldrar innebär att skolan förväntas prestera sämre.

Enligt SALSA bör cirka 75 procent av landets elever nå upp till godkänt i alla ämnen. I vissa skolor, som invandrartäta Fittjaskolan i Botkyrka, är siffran 36 procent.

Staffan Lund, ansvarig för SALSA-systemet på Skolverket, säger till SR att Fittjaskolan ”får vara nöjd en liten stund och sedan arbeta vidare” om endast 64 procent av eleverna inte når upp till målen.

Det bekymrar mig. Det bekymrar mig att det finns svenska skolor som får vara nöjda om endast 1/3 av eleverna når målen. Och det bekymrar mig ännu mer att man förklarar att orsaken till detta är eleverna, elevernas socioekonomiska förhållanden, deras bakgrund, deras familjers kultur och så vidare. Låge orsaken där är det kört.

Men det finns anledning att fundera över om den verkligen gör det.

Ingarö talar i artikeln varmt om New York-skolan Frederick Douglass Academy, grundad 1991, och dess grundare Lorraine Monroe

Skolans grundläggande princip är mycket enkel: bara för att man växer upp i ett utsatt område, kanske i en trasig familj, behöver man inte vara dömd till ett liv i utanförskap.

Det gäller inte bara i New York. Att man kommer från ett hem utan studietradition, bor i ett område där många är födda utomlands, inte ens att man själv är född utomlands eller har föräldrar födda utomlands eller är av ett visst kön innebär att man är körd. Det innebär inte att man är dummare än andra. Det innebär inte att man har svårare att lära sig. Att man har svårare att förstå matte. Att man är sämre på att analysera, dra slutsatser, tänka eller lära sig.

Att säga att 2/3 av skoleleverna i ett givet område är dummare än andra på grund av att de kommer från detta område och är de människor de är, uppriktigt talat, det är såväl osakligt som ohövligt.

Eleverna är ansvariga för sin egen arbetsinsats, det är allt. De är inte ansvariga för att lära sig själva studieteknik. De är inte ansvariga för nivån på den undervisning de får. De är inte ansvariga för i vilken mån skolan erbjuder möjligheter till läxhjälp, stödundervinsing, extraundervisning. De är inte ansvariga för de förväntningar de förväntas leva upp till.

Men de kommer att göra sitt bästa för att leva upp till dessa.

Det finns gott om berättelser om vilken skillnad det kan göra med en lärare som förväntar sig att eleverna har förmågan att lära sig. Eldsjälar som ger allt för sina elever, som jobbar extra, som tar av sina personliga tillgångar och sin fritid för att lyfta sina elever, ofta på bekostnad av sitt eget privaliv, sin egen hälsa. Den sortens lärare finns även i de skolor som ‘får vara nöjda med att bara 1/3′, det är jag övertygad om, och jag är helt säker på att de gör en enorm skillnad i sina elevers skolvardag. Eldsjälar brinner sällan för att få belöningar, för att få tack eller beundran eller väcka avund eller dåligt samvete hos andra. I de flesta fall brinner de helt enkelt för att de känner att somliga saker måste man göra, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Men de gör det inte gratis.

Nej, inte så att de får en högre lön än andra lärare, inte så att deras undervisning kostar fasligt mycket mer för skolan. Eldsjälar brinner, och de gör det, precis som i filmerna, ofta på bekostnad av sin egen hälsa och sitt eget privatliv.

Det bekymrar mig också.

.

.

Plura, Gertie och Helena von Schantz skriver klokt om SvDs artikel.

Ge uppmärksamhet till den fridsamme också

Det blir lätt så att den som lever om, den som är högljudd och stökig får uppmärksamheten, inte sällan på bekostnad av den som fridsamt strävar på utan att göra väsen av sig. Det gäller i världen, det gäller i media och det gäller i klassrummet. Vi har mycket att vinna på att ge en del av uppmärksamheten även till den fridsamme. Den högljudde har faktiskt också en del att vinna på att dela med sig av uppmärksamheten. Julia Bacha berättar om fridsamma rörelser som arbetar i mediaskugga för en långsiktig, hållbar fred i konflikten mellan Israel och Palestina. Hon pekar på hur de fridsammas strävan förblir osynlig och obemärkt om vi inte aktivt ger dem uppmärksamhet, men om vi gör det mångdubblas resultatet av deras strävan. Det finns en del för många av oss att tänka på i den tanken:

.