Fattigdomsmålet nått. Och nu då?

Det mål FN satte år 1990, att den extrema fattigdomen i världen skulle minska med hälften till år 2015, nåddes redan för två år sedan, visar statistik Världsbanken släppt i veckan, berättar Expressen. Visste ni det? Ni är långt ifrån ensamma om ni svarar nej på den frågan:

Berättelsen om hur världen ständigt blir bättre är den mest underrapporterade storyn som finns. Kanske för att sådana glädjebud ändå inte riktigt biter på vår djupt rotade föreställning om världens tilltagande elände.

Alla problem är inte lösta och allt är inte frid och fröjd överallt, det vet vi – målet var att minska den extrema fattigdomen med hälften, det finns fortfarande extremt fattiga människor, det finns fortfarande krig, det finns fortfarande förtryck och miljön mår fortfarande långt ifrån hallon. Men det finns tecken på att världen kan vara på väg att vända i en rimligare riktning.

På drygt 30 år har mödradödligheten i världen minskat med närmare 40 procent. Sedan 1970 har antalet analfabeter blivit hälften så få. HIV-viruset, som för ett par decennium betraktades som ett hot mot civilisationen, skördar allt färre dödsoffer.

Nyckeln till denna utveckling, skriver Expressen, är ”tillväxt och handel”, men inte villkorslöst:

Forskning visar att tillväxtens effekt på fattigdomen minskar av allt för stor ojämlikhet i ett samhälle. Det gäller också att tillväxtens frukter tas tillvara på ett klokt sätt, med investeringar i utbildning, hälsa och infrastruktur. Men utan företagsamhet och tillväxt finns ingen väg ut ur fattigdomen.

Så hur går vi vidare? Nästa mål torde rimligen vara att en gång för alla bli av med den andra halvan av fattigdom, på ett långsiktigt hållbart sätt, på samma gång som vi utvecklar den gamla miljöskadliga västvärlden i samma riktning.

Går det?

Klart det gör. Vi behöver investera resurser, tid och möda i utbildning, hälsa och infrastruktur.  Inte bara, men bland annat, järnvägar, avfallsåtervinningssystem, energiförsörjning, informationsteknologiska nät behöver utvecklas och underhållas. Skolor behöver tillföras de resurser som behövs, inte det som blir över i kommunens budget, och det gäller lärarfortbildning, dokumentationstekniska hjälpmedel, trådlösa nätverk såväl som skolbyggnader, möblering, material, skolmat och toaletter. Hälsotänkandet behöver genomsyra varje del av det politiska arbetet, hand i hand med miljötänkandet. Jordens hälsa är en förutsättning för människors hälsa.

Och så håller vi det där med jämlikhet i minnet, inte sant?

.

Vår minister planerar avgå

I Svd läser jag den tråkiga nyheten att folkhögskoleminister Nyamko Sabuni ämnar lämna politiken år 2014. I och för sig ett helt rimligt beslut, det finns alltför många bänknötare inom politiken som det gör, men hennes tydliga engagemang för de svagare och mer utsatta i samhället ligger helt i linje med folkhögskolans uppdrag och arbete.

Dessutom tycker jag personligen att det, fullständigt ologiskt och helt irrelevant på alla sätt, är lite kul att den snyggaste ministern i regeringen är just folkhögskoleministern.

NTS: Ladda batterierna

Vi har en järnväg som är byggd för 1800-talets slut. Det är ett politiskt ansvar att se till att det skjuts till mer resurser. Regeringen har skjutit till en del pengar men långt ifrån tillräckligt, säger Gunvor G Ericson.

Miljöpartiet kommer i nästa vecka att gå ut med en kampanj för att lyfta behovet av underhåll på järnvägen, och har i sin alternativa budget visat hur man skulle kunna ge mer resurser.

– Allt strul ställer till det för så många, framför allt för pendlare. Det är så många som pendlar i Mälardalen. Jag pratade med en dam på tåget som sa att hon inte vill att SJ ska bestämma när hon tar ut sin kompledighet. Och jag förstår henne fullständigt, säger Gunvor G Ericson.

Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd håller med om att järnvägen är eftersatt och behöver byggas ut, och säger det är något som regeringen satsar på.

– Behovet är eftersatt när det gäller underhåll och investeringar. 2011 sköt vi till 800 miljoner extra till bland annat vinterunderhåll. Och i och med budgeten för december har vi skjutit till ytterligare 3,6 miljarder för drift och underhåll, säger Catharina Elmsäter-Svärd.

Vet ni vad? Ibland drömmer jag om ett modernt, stabilt, väl utbyggt, väl underhållet järnvägsnät i det här landet. Ni vet, ett sånt där där man inväntar tågets avgång på en trevlig, öppen och bemannad station oavsett vilken tid på dygnet man avreser, ett sånt där förseningar är undantag och man på utsatt tid kommer fram till ännu en trevlig, öppen och bemannad station eftersom de som tagit över stationsdriften förstår att upplevelsen av stationerna också är en viktig del av resan…

Så vaknar jag och läser Svds artikel som påminner mig om att vara noga med att se till att batterierna till alla kommunikationsenheter är fulladdade när jag ska ut och åka tåg till Falun under sportlovet.

*suck* det som var en sån vacker dröm!

Den socialdemokratiska mammatrenden

För knappt en vecka sedan fick vi ta del av Håkan Julholts mammas känslor kring sonens nesliga avgång. Denna vecka är det den ännu inte offentligt utnämnde tillträdande ordförandens mamma som sitter i kvällspressen och berättar om sonens barndom och sina känslor inför upphöjelsen. Åldrande mammor tycks vara en socialdemokratiskt partistrategisk trend just nu, ett sätt att försöka skapa den stämning kring partiet som lockar tillbaka väljarna. De kritiska röster som höjs mot det faktum att det är ännu en vit, medelålders man som bestiger taburetten dämpas med associationer till kanelbullar och pelargoner i fönsterkarmen.

Mammor skapar en mysigare stämning än t ex det krassa konstaterandet från partiets talesman i kärnkraftsfrågor, Jonas Gunnarsson om att den tillträdande partiordföranden måste byta ut sin åsikt om utbyggnad av kärnkraften:

Det får han sluta att jobba för. Han får ju en annan uppgift om han nu blir partiordförande än den han haft som ordförande i IF Metall. Det hoppas jag att han förstår. Så är det för alla som tar på sig ett politiskt uppdrag, att man är mer än företrädare för sin egen åsikt, säger Gunnarsson till Ekot i Sveriges Radio.

Inte mycket mysfaktor där, inte. Då är det bättre med mammor, till och med DN hänger på trenden.

Jag säger inte att detta är fel på något sätt, tvärtom tror jag det kan vara ett av de effektivare greppen de tagit på senare år, och jag vill absolut inte antyda att de intervjuade mammorna på något vis påminner om de allt mer omtalade curlingmammor som till och med följer med sina vuxna barn på anställningsintervju.

Men jag hoppas att fokuset snart går över från mammamys till politik. Sverige behöver en fungerande opposition.

Socialdemokratin

För ungefär två veckor sedan läste jag Martin Ezpeletas betraktelse över socialdemokratin. Han liknar situationen vid ett sammanfallet äktenskap, där mannen inte vill se, inte vill förstå, inte vill acceptera att hon faktiskt gått och lämnat honom kvar:

det är grunden för den socialdemokratiska identitetskrisen: Socialdemokratin och arbetarrörelsen har glidit isär.

Visst kan socialdemokratin tillfälligt locka över henne till sin sängkammare. Hångla under valrörelsen. Kanske kan de bli provisoriska särbos. Eller kulbos. Men aldrig mer i vått och torrt. Aldrig mer tills döden skiljer dem åt. På valdagen 2010 lämnade hon in en formell ansökan om skilsmässa. Aldrig mer kommer han kunna vakna, sträcka ut handen och veta att hon ligger bredvid. Och därmed har det förra århundradets mest inspirerande kärlekssaga nått sin ände.

Jag tänker på hans liknelse när jag nu, sent på fredagskvällen läser att Juholt kallar till presskonferens i ett köpcentrum i Oskarshamn på lördag eftermiddag. Det förväntas att han kommer  att meddela sin avgång från posten som partiledare. Det hela tycks lite kaotiskt just nu.

Och i bakhuvudet hör jag Ezpeletas ord ”därmed har det förra århundradets mest inspirerande kärlekssaga nått sin ände”

Det blir intressant att följa utvecklingen.

Uppdaterar: presskonferensen i det Oskarshamska köpcentrat är över, Juholt har avgått, och oavsett hur allt skötts fram till den här punkten så gjorde han det med stil.

SVT missade att direktsända det hela, säger rykten. Stämmer det? Var inte det alldeles osedvanligt klantigt?

Än en gång, att följa utvecklingen blir intressant.

Den politiska satiren i SVT

Med sex manus beställda och betalda för, casting för nya skådespelare i gång och goda tittarsiffror från tidigare säsonger tycker SVT att det är dags att lägga ner det politiska satirprogrammet Starke Man, förtäljer Expressen:

Beslutet att lägga ned motiverades med dåliga tittarsiffror. Men det tillbakavisas nu av SVT:s programdirektör Annie Wegelius.
- Absolut inte. Det är en olycklig formulering som inte stämmer överens med verkligheten.
Tittarsiffrorna var inte skälet till nedläggningen. I stället var det nödvändigt att ta bort något för att kunna förnya utbudet, säger Wegelius.

Den ”olyckliga formuleringen” Wegelius hänvisar till formulerades tio dagar tidigare i samma tidning:

- Vi kände oss tvungna att fatta det här beslutet. Konkurrensen är stenhård och serien har tappat tittare. Första säsongen sågs av runt en miljon.
När man tappar ett par hundratusen tittare är det inte tillräckligt bra.
- Vi hade helst sett att fler tittade. Då hade det blivit en säsong tre. Nu har snittet i stället legat runt 800000 och då känner vi oss tvingade att stoppa den i malpåse, säger Wikander [nöjes- och dramachef på SVT i Göteborg]

Jag reflekterade inte närmare över beskedet om nedläggning på grund av tittarsiffror, måste jag erkänna, att det är konkurrens även i de statsfinansierade TV-kanalernas produktioner är fullt rimligt och ekonomiska beslut måste helt säkert tas varje dag. Däremot fick Wegelius förklaring om att det handlade om ”prioriteringar” mig att höja ögonbrynen och fundera över vilka ”prioriteringarna” egentligen är.

Lars-Göran Bengtsson, huvudkaraktären i den uppskattade politiska satiren Starke Man, är en obildad, medelålders herre, kommunalråd i den fiktiva kommunen Svinarp, där han utan större finess eller politisk smidighet och med uppenbara svårigheter att skilja på vad som är kommunens tillgångar och vad som står honom fritt att disponera som personlig egendom styr och ställer lite som han vill. Han har, som Wikander framhåller, ”blivit en person som många refererar till”, framförallt när man vill antyda att någon förtroendevalds agerande uppvisar likheter med karaktären.

Det blir spännande att se vilken slags program SVT valt att prioritera istället.

.

Den twittrande politikern

I Jämtländska Östersund har en lokalpolitiker twittrat inte färre än 67 tweets under arbetet i förra veckan. 67 tweets! Det är ju nästan 15 tweets om dagen! Jag har svårt att bli upprörd över detta, men det har inte fullmäktiges socialdemokratiske ordförande Kjell Svantesson:

- Vi har ett politikerförakt. Det blir inte bättre av att ledamöterna twittrar. Då når de bara en liten grupp. De har betalt för att sitta på fullmäktige och de har betalt för att läsa in sig och delta aktivt i debatten.

Lokalpolitikerns twittrande uppmärksammades sedan denne kommenterat syrligt på en annan politikers muntliga inlägg i en arenadebatt. Svantesson tänker nu vidta åtgärder:

 Man kan inte hålla på med debatt på två plan samtidigt. Vi har ju webbsändningar för att debatten ska spridas till fler. Alltför få går upp i talarstolen. Jag vill inte ha twitterförbud men det finns en gräns. Vi har ju pauser. Som folkvald ska man delta aktivt i fullmäktigedebatten och tillvarata medborgarnas intressen. Jag vet att Bildt twittrar, men jag tror inte att han gör det under regeringssammanträdena eller i riksdagen.

Men twittrar om sitt politiska arbete, det gör han:

Det är lätt att göra sig lustig över fullmäktigeordförandens upprördhet, den twittrande politikern gör ju precis det han ska göra – deltar i debatten och har kontakt med sina väljare – men på ett sätt som vi i den äldre generationen inte alltid förstår oss på. Och jag undrar om inte Svantessons upprördhet kommer sig ur just detta, han förstår sig inte på den interaktion som är en grundläggande del av Twitter utan uppfattar det som nojsande och trams, och kan inte se hur det kan vara en del av det politiska uppdraget?

Google+ smyger sig på dig

Google+ har tagit lite från Facebook, lite Twitter, lite av andra populära sociala media. De har tagit alla dina g-mail, alla dina sökningar på google, allt du gillar, allt du delar, all information du lägger upp om dig själv, allt du berättat för dem – och låt oss vara ärliga, du berättar mer för Google än du berättar för din fru, eller make – och blandar alltihopa i en gryta, kokar ihop det och häller upp det på Androidplattformen. Och utifrån all den här informationen om dig, och utifrån lika mycket information om andra människor, ger Google+ dig förslag på människor du, utifrån ditt onlineagerande, har glädje av att träffa.

.

.

Jo, jag kan förstå att det låter skrämmande, som att vi lagt hela våra jag i händerna på en organisation som visserligen har som måtto att inte vara elak, men ändå är stor och mäktig, inflytelserik och världsomspännande.

Men håll i minnet att du bara får förslag på människor parametrarna indikerar att du skulle ha glädje av att känna. Du väljer själv om du vill ta kontakten eller låta bli. Det avgörande steget är ditt. Bara ditt.

Remember remember

Det är den femte november i morgon. Detta datum år 1605 greps den katolske legosoldaten Guy Fawkes i källaren till den brittiska parlamentsbyggnaden där han förberedde sig för att spränga byggnaden, kungen och parlamentsmedlemmarna i luften vid den förestående öppningsceremonien.

I år, berättar aftontidningarna, planerar hackerkollektivet Anonymous att förinta Facebook.

.

.

En klok ung person i min närhet refererar till Facebook som Mysteriernas Mördare. Med Facebook försvinner alla de små vardagsmysterierna, man får veta allt om alla och när man träffas i verkligheten finns bara opersonliga ytligheter kvar att prata om.

Det ligger en hel del i det.

Vad ska vi ha alla gamla kyrkor till?

Det finns en väldig massa kyrkor runt om i landet, många av dem gamla, många av dem mycket vackra. Många har haft stor historisk betydelse i bygden, inte bara som samlingsplats och religiöst fokus, utan rent politiskt. Många innehåller dessutom helt unik allmogekonst. Om vi vill ha kvar detta kulturhistoriska arv behöver vi se till att det underhålls. Med stadigt fallande antal betalande medlemmar i församlingarna runt om i landet är underhållet ett stort problem. I SvD skriver fd domprosten i Skara H B Hammar, och DN citerar:

”I detta läge finns bara en lösning för att klara ekonomin”, skriver han.”Stäng ett antal kyrkor, lägg dem i malpåse. Allra helst: Spräng dem”.

Ytterligare ett alternativ skulle, enligt artikelförfattaren, vara utförsäljning. Låta privatpersoner köpa byggnaderna och göra dem till bostäder, kaféer eller pizzerior.

I debatten om skolavslutning i kyrkor lyfts ofta bristen på samlingslokaler av tillräcklig storlek fram som ett argument. Om nu församlingarna har för stora och kostbara lokaler, och kommunerna för små och ynkliga, funderar jag på om inte en lösning vore att kommunerna helt enkelt tar över byggnaderna. Församlingarna kan, precis som andra föreningar, få hyra in sig med sin verksamhet när de så önskar, de kyrkoantikvariska bidragen består i samma form och storlek som idag, men betalas till kommunerna istället för till församlingarna. Vi behåller det kulturhistoriska arvet, kommunerna får sina samlingslokaler, församlingarna har kvar sina gudstjänslokaler och finansieringen delas av fler.

Vore det en idé?