Kaffelur

Forskning visar än en gång det beprövad erfarenhet visat i många år: en kort middagslur ökar effektiviteten. Vi borde alla ha möjlighet att inte bara ostörda och med gott samvete sluta våra ögon en stund varje arbetsdag, vi borde ges möjlighet att göra det på effektivast möjliga sätt: 

om man dricker en snabb espresso, och stänger korpgluggarna i tjugo minuter, hinner man får en välbehövlig vila innan det är dags att bli produktiv igen.

På så sätt förstör man inte sin sovcykel, och håller sig så maximalt pigg som möjligt, när det behövs som mest. I USA kallar man fenomenet för ”coffee nap” (kaffetupplur).

Man behöver inte vara orolig om man inte lyckas somna heller egentligen, att dåsa till och halvsova lite under tjugo minuter kan också hjälpa en att bli piggare.

Det borde således ligga i alla arbetsgivares intresse att organisera såväl arbetstid som arbetsplats på ett sådant sätt att det faktiskt finns utrymme, fysiskt och sociokulturellt, för samtliga på arbetsplatsen att ta denna välbehövliga paus. Jag föreslår att folkhögskolorna går först – vi har allt att vinna och intet att förlora på en sådan utveckling. 

Nytt år – nya multiplikationstabeller

En liten årligen återkommande, rätt trevlig, tradition som utvecklats på vårt studiestöd tar sin början i ett lika återkommande, men mindre trevligt, konstaterande av att kursdeltagare fram till nu inte fått lära sig att gångertabellen är rysligt användbar att kunna. 

Den som inte har bättre för sig kan ägna en stund åt att fundera över varför. Jag nöjer mig med att konstatera att så är fallet, och övergår till att berätta att det är rätt fint att ha whiteboardtavlorna i klassrummet fyllda med färgglada multiplikationstabeller. Och tänk så trevligt det är att upptäcka att jodå, det finns både strukturer, logik och mönster att upptäcka i det hela! 

Multiplikationsmönster

Mitt sommarprojekt – uppdatering

Jag berättade i maj om mitt sommarprojekt, att läsa åtminstone första delen i Pedro Urvis trilogi El Enigma De Los Ilenos. Jag kunde överhuvudtaget inte spanska innan jag började. I maj, när jag skrev det förra inlägget, hade jag precis inlett projektet med att bekanta mig med de grammatiska personerna på spanska, titta på prepositioner och hur regelbundna verb böjs. En grund, någonstans att utgå ifrån när jag kastade mig ut i den inledande snöstormen.

Sen dök saker upp. Zafón dök upp, poesi dök upp, manga på spanska dök upp, livet tog plats, och Urvi hamnade åt sidan. Jag är fortfarande kvar i den inledande snöstormen, men jag kommer att återvända.

Det är svårt att läsa böcker på nytt språk. Det är utmanande, utvecklande, roligt, belönande, men det är svårt. Bakgrundskunskap, någon att uppleva tillsammans med, någon som visar saker hen ser gör det lättare. Det är mycket givande att läsa på spanska utan dessa förutsättningar, det sätter sökarljuset på sidor i språklärandet som ibland är lätta att prioritera ner, som i läroböcker hamnar långt bak men som ger nycklar. Prepositioner, ordföljd, homofoner och adverbial, t ex.

Vad läser ni denna veckan?

Komplimanger och sånt

Det här är ett sånt inlägg som jag skrev om häromdagen. Ett sånt jag ägnat flera veckor åt att formulera, formulera om, fundera över, överväga – kan någon känna sig utpekad på ett negativt sätt? Har det gått tillräckligt lång tid? Kan jag vänta längre? 

Först och främst: jag vet. Jag förstår att det sägs för att glädja mig, för att uppmuntra, visa mig positiv uppmärksamhet. Och jag uppskattar omtanken, jag ser den goda intentionen bakom orden. Jag vet också att de sägs för att personen som yttrar dem själv skulle bli glad av att få höra orden. 

Vi pratar om mat. 

”Ska du också ha mer?” *Nej tack, det är bra” ”Åh så duktig du är!” 

Det händer ibland att jag vill ha en portion till. Det händer ungefär lika ofta att jag inte orkar äta upp allt på tallriken. Men jag är en gammal tant, och har genom många års erfarenhet lärt mig beräkna hyggligt ungefär hur stor portionen bör vara för att matcha min nivå av hunger. Resultatet är att de allra flesta gånger är en portion tillräckligt. 

Det är inte kvantfysik, direkt, och låt mig vara uppriktigt – att få beröm för att jag kan lägga upp en lämplig portion till mig själv känns ungefär lika motiverat som att få beröm för att jag kan knyta skorna, åka buss på egen hand hela vägen till jobbet eller tvätta håret på mig själv. Det är förmågor de flesta vuxna människor genom beprövad erfarenhet erövrat och tar för självklara. 

Men det finns en betydande skillnad: såvitt jag vet är det mycket få människor som blir dödligt sjuka av problem relaterade till skoknytande, bussåkande eller hårtvättande. Problematik kring mat och dieter, däremot, dör människor av. Vi lever i en vardag där anorexi, bulimi, ortorexi, parasiter som diet etc kostar människoliv. 

Det kan hända att jag överreagerar, men implikationen i berömmet över min briljanta förmåga att beräkna portionsstorlek oroar mig. Ty jag har en gnagande känsla av att det som egentligen åsyftades med det spontana berömmet var att lite behavioristiskt ge positiv förstärkning till avhållsamhet. Till mig, till sig själv, och förmodligen till alla andra omkring oss. Och det känns inte riktigt friskt, om ni ursäktar att jag säger det. 

Vad läser du denna vecka?

Själv befinner jag mig just i detta ögonblick mellan två böcker. Jag lämnade nyss The Long War, som till min förtvivlan tog slut. Det är den sorts bok jag läste allt långsammare ju färre sidor det var kvar, jag ville inte lämna världen med de sjungande trollen, men mycket få böcker vara för evigt.

 

Från Pratchetts och Baxters fantastiska stepwise multiverse stiger jag vidare till detektiven Felix Castors inte mindre fantastiska London, där levande och döda rör sig tillsammans med allt vad det innebär

Vad läser ni den här veckan? 

Den grå floden

Jag tycker om poesi. Jag tycker mycket om poesi. Poesi har stort utrymme i min vardag, som inspiration, som sammanhängande struktur, som undervisningsmaterial.

Inte alla som studerar i mitt klassrum är odelat positiva till poesi, i synnerhet i början – det finns många föreställningar om poesi som svårt, abstrakt, tungt, krävande, något för nördar, akademiker eller andra aparta slags varelser. Men faktum är att med tiden kommer de flesta att åtminstone vänja sig vid formatet, och en och annan upptäcker rent av att hen tycker om poesi när hen väl fått bekanta sig med fenomenet.

Poesi ställer krav på läsaren. Det koncentrerade formatet ger varje ord, varje skiljetecken, varje tomrum, varje paus, varje radbrytning en tyngd de inte alltid har i all slags text. Ord och uttrycks väljs ut inte bara för sin direkta betydelse, associationer, kulturella och politiska sammanhang, undermening, prosodi och underförstådda värden är betydelsebärande. Men poesi ger också generöst till sin läsare, ger läsupplevelse, tankar och reaktioner, ger känslor och associationer, utmanar och erbjuder vila, och öppnar med sina väl valda formuleringar ständigt upp nya delar av världen.

Jag har, som jag nämnde tidigare, börjat bekanta mig lite med poesi skriven på spanska, och som vinglig nybörjare når jag ännu inte längre än ytan, ibland knappt så långt. Men ibland tycker jag mig ändå känna ett litet stråk av det som finns därunder, en doft som drar förbi, ett ljus som glimtar till, ett ljud jag nästan hör, och trots att det inte är mer än så ännu gör det mig alltid ivrig, snudd på girig, efter att förstå mer, se bortom, förstå djupare, känna innerligare. Jag vet ju att det finns där, utom räckhåll! Ibland hjälper vänliga människor som inte bara förstår språket utan också känner kulturen mig att se bortom den enkla nivån jag själv ser ännu, och jag kan inte med ord uttrycka den hisnande glädje och tacksamhet jag känner när ännu en skärva av den värld som finns glimtar fram.