Arkiv

Flitigt läsa gör dig klok

I DN skriver Jenny-Maria Nilsson i en replik på Martin Widmarks uppmärksammade debattinlägg om hur hon ser en risk att Läsrörelsens välmenande fortbildningskampanj riskerar att slå tillbaka mot skolan och  läsundervisningen:

Widmark bör respekteras för sitt goda hjärta och genuina engagemang, men vad är det han säger? Att lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det?

Widmark skriver själv att 49 procent av de tillfrågade lärarna i låg- och mellanstadiet inte fått fortbildning i läsinlärning alls de senaste fem åren. Katastrof! menar han. Men mer än hälften har alltså fått fortbildning? Läsrörelsen startades år 2000 och det är sedan dess läsförståelsen har sjunkit mest. Nej, det hänger givetvis inte ihop, men vi kan stryka idén om att fristående organisationer kommer att lösa våra storskaliga läsförståelseproblem.

Läsning är viktigt i dagens värld. och skolan är den plats där alla unga, oavsett bakgrund, får möjlighet att bli de drivna, kritiska läsare som har möjlighet att ifrågasätta och ompröva faktoider och känsloargument i samhällsdebatten. Men inte bara därför, Läsning är  till och med mer och större än faktaläsning, än nyheter, än intertextualitet, än nya perspektiv, nya tankespår, ett rikare språk, en större tyngd och större möjligheter att påverka sin position i världen.

Läsning är också ett sätt att resa. Ett sätt att besöka andra världar, ett sätt att vila från denna världs stress och smärta. Det är ett sätt att få distans till det som händer, ett sätt att möta varelser, människor och karaktärer att identifiera sig med, att lära sig av, ja rent av att få råd ifrån.

AndersHvilans bokcafé besöktes senast av Tolkien-passionerade Anders Söderberg. Han berättade, inlevelsefullt, kärleksfullt, välkomnande, lockande om sitt förhållande till den värld som Tolkien berättar om i sina böcker. Han berättade om hur viktig läsning är för honom, men också om hur mycket tid och kämpande som faktiskt låg bakom det ögonblick när han äntligen förstod vad det här med läsning är.

Och där, precis där, har vi nyckeln till framgångsrik läsning – det tar tid, det kostar möda och kämpande, men det är värt varenda ögonblick vi investerar i det. Detta måste skolan ge eleverna.

Nilsson igen:

Myter uppstår ur olika särintressen i skoldebatten. Men de kanske är bra? Får oss på de så kallade tårna? Vi vet att bristande läsförståelse är den största orsaken till nedgången i kunskaper. I vår texttunga värld är utvecklingen en tragedi för både individer och samhälle, så alla behöver ju ändå skärpa sig. Men det är just det som inte sker när van­föreställningar får fäste. Läsrörelsens chocksiffror är mer till för deras egen skull än för Sveriges elever och uppgivet har jag hört lärare mena att det är svårt att lära barn läsa nu när högläsningen hemma har upphört. Skoldebatten tycks alltså ha avintellektualiserats i samma takt som skolan.

Läsinlärning är inte raketforskning. Målet för den lärare som verkar inom det som tidigare kallades lågstadium är att barnen ska vara proffs på att läsa, skriva och räkna med de fyra räknesätten, när de går ut tredje klass. Det är inte alltid enkelt. Men ett välfärdssamhälle som lägger stora pengar på skolan och nyss var världsmästare i läsförståelse bör inte betrakta det som nästintill omöjligt.

Nej, läsinlärning är inte raketforskning. Men för att kunna forska om och med rakteter behöver eleverna kunna tillgodogöra sig såväl föreställningen om att där alltid finns mer att upptäcka, mer att lära, som de fakta och de kunskaper som forskare innan dem redan upptäckt. Och där är läsinlärningen en av de allra viktigaste nycklarna.

Falstaff Fakir får än en gång avsluta, få säger det bättre:

Flitigt läsa gör dig klok.
Därför läs varenda bok.

The world in my heart

My wonderful, fantastically brave youngest son lives on the east side of the Pacific Ocean. He lives there with my beautiful, amazing daughter-in-law, his wife, and an equally beautiful, wonderful three year old boy. I long for them every day, of course, wishing they lived just down the road, but such is not the case.  They find their own place in life, carve their own niche and bloom. As it should be.

Today my dearest son-in-law moves to the west side of the same ocean. It’s a long journey, and longer still until we meet again irl.

But we are fortunate. We live in amazing times. Through the Internet we can talk, we can see each other, we can take pictures of what we are and where we are and share with each other.  We miss each other, but my heart surrounds the world, so no matter how far they travel, my darling beloved younger generations, they never for even a fraction of a second leave my heart.

 

Anställningsvillkor

I berättelsen om den lilla ICA-butiken någonstans i Sverige har det blivit dags att anställa ytterligare en medarbetare, sedan den populära karaktären Cindy gått vidare i livet, ut ur butiken och ut ur berättelsen. Karaktären Ulf ges uppdraget att hitta en ny Cindy, och på köpet påminns vi om en vinkel på begreppet anställningsvillkor vi ibland glömmer. Den nya Cindy stipulerar helt enkelt villkoren hon ställer för att butiken skall ges möjlighet att köpa en del av hennes tid:



Ofokuserad på #internetifokus #blogg100

Sitter på konferensen #internetifokus, känner mig tämligen ur fokus och värre kommer det bli under dagen (det finns inget kaffe! Jo, det finns kaffe men det serveras bara med kossamjölk så… Ja… Det finns kaffedoft. Not helping) men medan jag ännu fungerade hjälpligt kunde jag inte låta bli att kommentera på den totala ironin som omgäldar denna dag.

Lokalen är en gammal anrik lokal, Palladium i Malmö. Här finns vingligt wifi och nästan inga eluttag, så om någon timme kommer jag försvinna ut ur verkligheten.

Samtidigt som vi hör om Telenors krishantering, med nyckelorden kommunikation, sociala media, ödmjukhet och planering, läser jag Elza Dunkels text om Friends olyckliga försök att prata bort magplasked #Unselfie

Nu låter den formuleringen som om det var lite bra att det blev en debatt. Och det är ju ett klassiskt retoriskt grepp, att hävda att ens egna argument är viktiga för debattens skull. Men debatten efter #unselfie har ju inte handlat om sakfrågan, alltså hur vi samtalar på nätet eller hur vi behandlar varandra på nätet. Istället har kritiken mot Friends handlat om att de skuldbelägger offren, så kallad victim blaming.

Och vad gäller tonen, är det inte så att vi som kritiserar Friends har en hård ton för att vi skriver på nätet. Vi skriver så här för att de har begått ett allvarligt övertramp.

Friends slätar över, förklarar bort, och hoppas stormen ska blåsa över och försvinna. Men skadan de gjort när de bekräftat för unga människor att det är deras utseenden som är fel, vem tar ansvar för att hantera den krisen?

Var sa du? #blogg100

Nytt språk, nya prepositioner.

De tycks ibland bli lite styvmoderligt behandlade i språkläromedel och klassrum, ändå är de absolut avgörande både för att kunna uttrycka sig och för att förstå vad som sägs. Var används de? När används de? När uttalas de, när antyds de och när finns de med fast bara underförstått outtalat?

Det är ju en rätt avgörande om det är bakom muséet, framför muséet eller kanske i muséet mötesplatsen är belägen. Att tala till någon är något annat än att tala med vederbörande.

Att lägga tid och energi på prepositioner är kanske inte jätteroligt alla gånger, och andra gånger är det nästan larvigt kul och klassrummet rungar av skratt, men det lönar sig och betalar sig många gånger om.

Jag lovar.

Det idyllisk hatet #blogg100

Detta är idyllen Kinna. Så här ser den ut, gulliga hus som ger ett intryck av att det enda som döljer sig bakom de prydliga fasaderna är små välskötta trädgårdar, inte sant?

Kommunens hemsida ståtar med en slogan som tycks matcha de prydliga fasaderna ”Läge för det goda livet”.

Men det finns mer bakom fasaderna än prydliga trädgårdar. Sedan två män öppet och officiellt firat sin kärlek och gift sig i kyrkan har de flera gånger utsatts för hatbrott och våld. Deras bil har flera gånger vandaliserats, och en av dem blev nedslagen med tillhyggen, sparkad och misshandlad när han var ute med hunden. Till och med deras hund har blivit utsatt. I den lilla idyllen uttalar sig prästen i församlingen såhär, berättar SvD:

Tanken med samkönade äktenskap finns inte i Bibeln, säger han.

– Jag kan inte välsigna det Gud inte tydligt har välsignat. Det tar liksom inte.

Roys och Håkans äktenskap var det första samkönade i Marks kommun. Tror du att vigseln och bilden i lokaltidningen väckt ont blod?

– Hos en del kristna väckte det sorg. En bedrövelse. De synpunkterna hörde jag. Att det ska behöva förekomma i vår fina kyrka. Men människorna som säger det går ju inte och ristar bilar.

Finns det en risk att kyrkan stigmatiserar homosexuella genom att neka vigsel?

– Ja, det kan det naturligtvis göra. Det får vi se upp med.

Men att förespråka avhållsamhet från homosexuella och läsa homofientliga bibelställen som samlevnadsråd för unga är inte i samklang med Svenska Kyrkans hållning och arbetssätt. Per Eckerdal, biskop i Göteborgs stift, tar avstånd från sådana värderingar:

Nej, det är klart olämpligt. Det kan jag säga rakt upp och ner. Det är olämpligt att ta upp frågor om sexualitet på det viset. Och det är ännu mer olämpligt att rätt och upp och ner servera den här typen av bibelställen.

Kinnaprästens uppfattning om att det nog inte är de kyrkobesökare som gett uttryck för sorg över att två människor manifesterat och firat sin kärlek i kyrkan som gett sig ut och repat lacken på bilen eller slagit folk i huvudet med stenar kan säkert äga sin riktighet, men, understryker biskopen, det gör inte deras delaktighet i skeendet obetydlig:

I en sådan situation ger även tystnaden i ett samhälle rörelseutrymme för hatiska och homofoba stämningar. Jag tror säkert att Owe Johansson har rätt när han säger att de människor han möter i församlingen inte går och rispar parets bil. Men det handlar inte bara om man går öppet till angrepp, utan man har också ett ansvar om man är tyst. Det ansvaret handlar om att man indirekt ger förutsättningen för att det händer. Och det är väldigt allvarligt.

Orden är så viktiga. Tystnaden i ett samhälle ger rörelseutrymme för hatiska och homofoba stämningar. Därför gör det mig glad att veta att inte hela Kinna tiger:

Den oengagerade polisutredningen efter attackerna i Kinna verkar vara ett exempel på detta. Dock ska poängteras att ärendet till nu har återupptagits, uppenbarligen tack vare det slående starka stöd som visats paret. Till och med justitieministern har antytt att det vore skandal om inget sker.

Det här är också Kinna. Det är några av de som offentligt och öppet protesterade mot hatbrotten i Kinna.

Vi behöver se båda sidorna på samma gång – det finns fantastiska, kärleksfulla, öppna, underbara, modiga människor som besitter förmågan att inte göra skillnad på människor överallt. Och det finns hat även i den idylliskaste av idyller. Det måste vi se, det måste vi tala om.

Och minnas att störst av allt är kärleken.

#Unselfie in your face! #blogg100

Ni har inte missat Friends tveklöst välmenande men inte helt genomtänkta intitiativ #unselfie, tar jag för givet. Visst förstår jag hur de resonerat när de ville hitta ett sätt att ”sprida budskapet att det är insidan som räknas” och önskar att ”skapa en reflektion över varför det finns normer om att vissa utseenden anses vara finare än andra”. Tanken är så fin så, men den bygger på felslutet att kränkande kommentarer om någons utseende handlar om personens utseende. Det upplevs självklart så för den som får höra att hen är ful, har ful frisyr, fula kläder, fula skor, konstig näsa, ful mamma, får den hånfulla frågan om hen verkligen tror hen är någon bara för att hen skaffat likadana skor som alla andra, för att hen bär helt andra sorters kläder än alla andra etc.

Men, och detta är den oerhört viktiga aspekten Friends i hastigheten tycks ha förbisett, orsaken har aldrig någonsin med den utsatta personens utseende att göra. Det räcker att se på den utsatta personen för att förstå det, att se hur himlastormande vacker hen är.

 

 

Rickard Söderberg reagerar på kampanjen, och ger oss en bild av hur tanken att unga skall dölja sig för att komma undan kränkningar är ett felslut:

Kränkningar är kräkningar vart de än sker, på nätet eller afk (away from keyboard). En kid som blir kränkt på nätet blir det afk också. Det är ingen skillnad. Det är samma verklighet.

Om de då ska Unselfia sej själva på nätet, vad ska de göra afk? Gömma sej bakom en bok. Gå omvägar.

Hej hela min uppväxt. Det var nämligen exakt det jag gjorde. Gömde mej bakom böcker och gick omvägar för att inte synas

För om inte mobbarna såg mej så kunde de inte göra mej något.

Men när jag gjorde mej själv osynlig och så slutade inte mobbingen. Det enda som hände var att jag gjorde mej osynlig. Att jag gav mobbarna makten för hur jag skulle se ut. Eller om jag skulle finnas.

Christina Stielli reagerar också:

VARFÖR uppmuntra till att INTE ta en selfie? SJÄLVKLART ska ungarna ta bild på sig själva! Vi ska lära dem att vara stolta över sitt utseende, bejaka den de är, insida OCH utsida. Jag begriper ärligt talat inte resonemanget som Friends anammar? Vad vill de? Att de ungar som då blir förolämpade för sitt utseende UTANFÖR nätet ska dra en gammal strumpa över sig? Ska de gå med ansiktet inuti en luva? Ska de ducka på skolgården, gömma sig i matsalen, i klassrummet? Vad vill ni Friends?

Nej, vackra unga människor, vi ska gå åt andra hållet! Visar er! Ta plats! Stå upp, sjung, dansa, kramas, skratta. Lägg ut bilder av er själva, massor med bilder så vi kan hur ni ser ut, hur ni klär er, hur ni smyckar er, hur ni provar er fram genom utseenden och stilar. Visa vad ni tycker om, vad ni vill och önskar och drömmer om. Visa oss, och visa för dem som inte riktigt vågar att de inte är ensamma.

Mad woman without an attic

Den betydelsefulla lästiden #blogg100

Ibland läser jag pappersböcker på bussen. Alltid pocket, aldrig inbundna, men icke desto mindre fysiska, konkreta böcker, synliga för blotta ögat. Andra gånger, som just nu, är bussboken jag ser fram mot att återvända till i digitalt format.

För mig är skillnaden i läsupplevelse oftast knappt märkbar. Det som däremot tydligt märks är skillnaden i omgivningens uppfattning av min aktivitet.

När jag plockar fram min pocketbok syns det att jag läser en bok. Det respekteras att jag är fokuserad, och de flesta tycks acceptera, mer eller mindre fördragsamt, att det stör min läsning om samtal inleds.

När jag plockar fram min läsplatta och öppnar min bok finns hos många en attityd av att jag nog ägnar mig åt något mindre fokusslukande. Uppmanande blickar mot min stackars läsplatta, samtalstrevare eller direkta frågor med tydliga förväntningar på mer uttömmande svar än ett avvärjande ‘hmmmmm?’ Kanske tolkas det som att jag ägnar mig åt Facebook, Twitter eller bloggläsande?

Det är lite synd. Läsplattor är oerhört praktiska, inte bara för att det är lätt att bära med en hel bokserie, det finns också möjlighet att markera och göra noteringar oavsett hur chauffören kör, snabbgoogla, byta ett par ord om boken med någon, kanske på Twitter eller Facebook, men om någon i den fysiska världen pockar på min uppmärksamhet är störmomentet precis lika stort.

Ta inte illa upp, och ta det inte personligt om jag tycks avvisande, men min restid är min lästid, och den har stort värde för mig.

Hvilans bokcafé #blogg100 #mydayjob

Uppskattad premiärgäst på Hvilans bokcafé, första fredagen i mars, var Science Fiction bokhandelnNene Ormes, Malmöförfattare och genuint trevlig. Vi pratade om läsande, om hur hon började läsa, om vad läsande innebär för henne, vi pratade om att besöka en bokhandel i allmänhet och Science Fiction-bokhandeln i synnerhet. Hon berättade om hur det är att jobba i bokhandel och att skriva böcker.

photo4

Tiden går fort när man har roligt, och den första fredagen i april är det dags för nästa bokcafé. I dag har jag haft glädjen att äta lunch och prata, planera och reflektera tillsammans med nästa bokcafégäst, och än en gång bara njuta av ett sånt där möte där tiden bara for iväg.

Veckan efter Öppet Hus (som äger rum 29/3 klockan 10 – 14, välkomna!) är det dags.

 

I min väska #blogg100

image

Jag bär, som många andra, omkring på rätt många kilon till vardags. I en axelremsväska, i två axelremsväskor, ibland i tre. Dessutom kassar när vi har handlat. Ergonomiskt är det inte, men det har aldrig riktigt nått den nivå av besvär som stört mig.

Förrän nu. Nu gick det ut över tangon!

Katastrof. Så min söta flickvän tog kommandot, och vi inhandlade en mer ergonomisk ryggsäck åt mig att bära runt saker i, vilket innebär att jag ägnade en lång stund av kvällen att tömma den gamla handväskan. Handväskteknologin är en slags low tech timelord technology – det ryms mer i den än vad dess volym ger utrymme för. Så jag tog en bild på en del av innehållet.

Vi införskaffade därtill en mer ergonomisk, reflexförsedd, transportpod för matvaror och annat:

image

Visst är den fin?