En konsekvens av detta är att jag har väldigt svårt att hålla med om att det skulle vara lyckosamt för mig när någon ringer mig tidigt på förmiddagen och därmed försäkrar sig – och mig – om att jag inte ‘missar hela dagen’. Det innebär, för mig, en förfärligt lång och improduktiv dag, med ett humör i obalans eftersom jag inte fått tillräckligt med sömn, och därefter en förstörd och lika improduktiv natt eftersom jag kommer vara för trött för att kunna uppskatta den fullt ut.

Men tack ändå. Jag förstår att det var välment. Utifrån uppringarens perspektiv så framstod det som en vänlig gest.

Inte alltid, inte varje dag, men omelett till frukost innan en lång arbetsdag är oslagbart, och gör mina kursdeltagares och elevers vardag roligare. Att de är ekologiska behöver jag väl knappast ens nämna? De andra är inte mat.

Och så ädelost.

Det finns vegansk ost, visst gör det det, men jag har inte hittat någon någonstans som kommer i närheten av kombinationen smak och konsistens. Tips mottages med tacksamhet, finns det någonstans i världen en vegansk ädelost som får mina smaklökar att dansa vill jag veta det.

Ifrågasättande av system, traditioner, myter och sedvänjor är viktigt, ifrågasättande av auktoriteter oundgängligt, ja, livsnödvändigt. En skör auktoritet, medveten om att hen vilar mycket osäkrt på gyngfly men angelägen om att behålla sin position, som ifrågasätts kommer att reagera häftigt, Med aggressivitet, med repressalier, med exkludering, med tjut och pip, men inte med att bemöta ifrågasättandet, varken för att pröva sin egen position eller för att motivera den. I stället används ofta argument som ‘vara rädda om stämningen’, ’tillåta hen att göra saker på sitt sätt’, ‘respektera individers olikhet’, ‘vänta in de som behöver tid på sig att vänja sig vid tanken på förändringar’ med mera. Samtliga argument som syftar till att bevara rådande tillstånd, och skydda den svaga auktoritetens position.

När det händer har en person tre valmöjligheter – stanna, tiga och bli en orörlig del av en stelnad kultur man valt att avstå från att försöka påverka.

Göra bedömningen att kulturen i fråga inte är viktig nog, dra sig undan och låta den stilla självdö, kvävd av sin egen rädsla.

Eller fortsätta ifrågasätta, väl medveten om att det kommer att kosta, det kommer att smärta, det kommer att göra ont, det kommer att vara ensamt och kallt och kanske hinner man aldrig uppleva förändringen själv.

Är det en kultur du bryr dig om, fantastiska människa, finns bara ett alternativ – det sista.

Du orkar. Du vågar. Du kan. Du behöver inte göra allt, du behöver inte ha en fantastisk vision, du behöver inte stå ensam på barrikaden, du behöver bara ifrågasätta. En enda liten fråga – den gör all skillnad.

Hans död i cancer lämnar mig bedrövad och förkrossad med en akut längtan att omedelbart läsa om the Crow Road.

Snart står vi där igen, det är upprop och nästa år tar sin början. Ett helt nytt år, med helt nya chanser och möjligheter.

Snart, men inte riktigt än.

Som jag nämnde tidigare planerade jag även i år ett litet utbrott av kreativ galenskap till skolavslutningen, och lyckades än en gång engagera en formidabel ensemble. Jag är fascinerad och ödmjukt tacksam över hur människor år efter år ställer upp och gör det möjligt att göra verklighet av stolligheter.

.

Det är värt att fira.

Det är ett förhållningssätt som ibland möter bekymrat rynkade pannor, man varnar mig i all välvilja för att jag riskerar att bli besviken om händelsen inte lever upp till mina förväntningar, eller kanske inte ens blir av.

Jag ser raka motsatsen. Livet händer. Tänder går sönder och gör ont när den ljuvliga kvällen jag sett fram mot sen den förra ställdes in äntligen är inne. Planer faller samman. Människor försöker på ren illvilja sätta käppar i hjul för andra människor. Ibland utan effekt, ibland lyckas de rent utav.

Så är det. När radarblipet från det som fyllt mig med lättnad och energi plötsligt försvinner från skärmen är det ett bakslag, jag blir besviken, modlös och förtvivlad, precis som alla människor blir i den situationen. Men ekot från glädjen jag känt fram till det ögonblicket finns kvar. Hade jag haft det milda ljuset om jag strikt intalat mig själv att inte ta ut glädjen i förskott?

Jag tvivlar.

Genom att ta ut glädjen i förskott ger jag mig själv möjligheten att glädjas två gånger. Ibland blir det inte så, men då har jag åtminstone glatt mig en gång, och vet att jag kommer göra det igen. Det funkar för mig.

Omotiverad bild på något som gör mig glad

Somliga av oss har varit med ett tag, vi har sett trender komma och gå och nyttjar utan att ens reflektera över saken de kommunikativa broar som utvecklats i form av etablerade förkortningar, specialteckenbruk, emoticons etc. Ibland leder detta till välkomna frågor om vad vi egentligen menar, begrepp som t ex #ffse är inte självklart uppenbara. Andra gånger leder det till intressanta och givande diskussioner kring hur t ex VERSALER uppfattas av mottagaren, och kring huruvida det är viktigare i sammanhanget att avsändaren använder en personlig stil eller hur mottagaren uppfattar budskapet. Men vanligast, tror jag, är att vi genom vårt språkbruk modellerar etablerade fenomen, snarlikt hur vi för talspråket vidare helt enkelt genom att modellera allt mer komplexa språkliga mönster och finesser när vi kommunicerar med nya talare, små barn eller språkelever t ex.

Och precis som i huvudsakligen talspråkliga sammanhang finns även på nätet språkpoliser, ibland lustiga, lättsamma, informativa, en ständig källa till glädje. Andra gånger väl nedlåtande, överlägset förminskande nybörjarens strävan att etablera sig språkligt. Om jag tillåter mig en generalisering, väl medveten om att det myllrar av undantag, tycks de förra oftare tillhöra det äldre gardet, säkra på sin plats i sammanhanget och inte rädda att ha fel, medan de senare återfinns bland de som nyligen själva var nybörjare, ivriga att visa fram sina nya kunskaper och etablera sig bland de ”coola katterna” (visst är det ett ljuvligt uttryck?)

Min poäng med dagens rant är helt enkelt: var inte nedlåtande mot nybörjare, har du tur finner du dig själv i den positionen igen rätt som det är.