och nu står jag inför det ljuvliga valet: Vilken ska jag läsa först?

Mammor skapar en mysigare stämning än t ex det krassa konstaterandet från partiets talesman i kärnkraftsfrågor, Jonas Gunnarsson om att den tillträdande partiordföranden måste byta ut sin åsikt om utbyggnad av kärnkraften:

Det får han sluta att jobba för. Han får ju en annan uppgift om han nu blir partiordförande än den han haft som ordförande i IF Metall. Det hoppas jag att han förstår. Så är det för alla som tar på sig ett politiskt uppdrag, att man är mer än företrädare för sin egen åsikt, säger Gunnarsson till Ekot i Sveriges Radio.

Inte mycket mysfaktor där, inte. Då är det bättre med mammor, till och med DN hänger på trenden.

Jag säger inte att detta är fel på något sätt, tvärtom tror jag det kan vara ett av de effektivare greppen de tagit på senare år, och jag vill absolut inte antyda att de intervjuade mammorna på något vis påminner om de allt mer omtalade curlingmammor som till och med följer med sina vuxna barn på anställningsintervju.

Men jag hoppas att fokuset snart går över från mammamys till politik. Sverige behöver en fungerande opposition.

Spontant svarar nog en och annan nej, det är inte rättvist. Förhållandena och förutsättningarna är så helt olika, resurstilldelningen, erfarenheterna, de osynliga traditionerna, det där som sitter i väggarna i skolan, så helt väsensskilda. Förväntningarna från såväl föräldrar som från huvudman och lärare så helt olika, alla jämförelser blir orättvisa.

Jag skulle vilja säga tvärtom. Just därför att förutsättningarna är så olika är det nödvändigt och rättvist att jämföra, många gånger rättvisare än att låta bli. Det är klart att det känns ledsamt och tungt för den som kommer till korta vid en jämförelse. Därför måste vi göra det. För att se var skillnaden ligger. Så att vi inte rätt som det är börjar tänka att problemet nog ligger hos eleverna, egentligen. Att den ena skolans sämre resultat egentligen beror på att eleverna vid den ena skolan är lite dummare, lite mer trögtänkta, lite mer korkade, lite mer ointresserade, att det är en naturlag och de helt enkelt inte kan lära sig på samma sätt som de som går på en annan skola. En skola med smartare, mer begåvade, klokare elever predestinerade för en helt annan framtid än de där av en annan, trögare, sort.

Om vi inte jämför riskerar vi att lägga grunden för problemet hos eleverna, och det tycker jag vore mycket olyckligt.

Hur ser ni på saken? 20.00 i kväll diskuterar vi saken på #skolchatt. Häng med, vet ja!

Mer information kommer komma här, på Twitter, på denna blogg, på andra bloggar, på Facebook, på Google+….

Okonferensen kommer att utspelas i Malmö, på Orkanen, onsdag den 11/4 mellan klockan 17.00 och 20.00

Låter det spännande?

Det är med Twitter som med allt annat, det tar en stund att lära sig och det tar en stund till innan man känner sig hemma. Man behöver hitta likasinnade, någon att prata med. Det är trevligt när någon svarar när man twittrar godmorgon, eller svarar på ens frågor som man ibland kastar rakt ut i oändligheten.

Och det tar en stund att vänja sig vid tanken på att allt det man skriver på Twitter, det är offentligt. Det är öppet och tillgängligt även för den som inget Twitterkonto har. Det är en tanke som kan vara både skrämmande och hisnande, ofta på samma gång.

Tack, alla kollegor, såväl i kollegiet på Hvilan som i mitt utvidgade kollegium, som deltog och bidrog till att göra upplevelsen intressant och givande.

Var det kul, tyckte ni?

Ungefär som ägg, ni vet, där man får veta om hönsen sprätter omkring i det fria, sitter i små burar och trängs eller kanske framlever sitt liv i stora hallar och ändå har det tämligen bra.

Så läser jag plötsligt i DN om hur ett överskott på ekomjölk leder till att den ekologiska mjölken hälls i den andra sortens förpackningar. Och jag tänker på hur osannolikt det är att någon som köper den andra sortens mjölk känner sig lurad vid denna information. Att man faktiskt fått ekologisk mjölk trots att man trodde sig köpa den andra sorten. Och sen tänker jag vidare på att hade det varit åt andra hållet, att det plötsligt kommit fram att det i de förpackningar som markerats som innehållande ekologisk mjölk i själva verket innehållit den andra sorten, då hade köparna sannolikt upplevt sig lite blåsta på konfekten.

Arla är liksom halvvägs på väg mot att ändra märkningen till ett mer logiskt system, är de inte? Bara för övriga leverantörer och övriga varor att hänga på.

En ambitiös elev som valts till talesman för skolan upplever plötsligt att hon blir utfrusen av elever som tidigare var hennes vänner, hon får otrevliga kommentarer och hotfulla sms. Hon blir ombedd att skriva ner vad som hänt så att det finns på papper (dokumentation, ni vet), lärarna är tydliga med att det som hänt är oacceptabelt och att de kommer att göra allt vad de kan för att lösa detta. När det kommer fram att de två som skickat de hotfulla smsen är elever vid skolan plockas dessa raskt ut ur sina respektive klasser och ställs till svars för vad de har gjort. Vi får också se hur den utsatta elevens situation följs upp av hennes lärare.

En ung man som har det motigt med studierna hamnar i konflikt med en annan ung man. Det är en hel del provokationer, hot uttalas och den andre unge mannens mamma och syster dyker upp i skolan. Dessa tycks inte främmande för uppgörelser med knytnävarana, den unge mannen hamnar i luven på systern (som hotar honom med stryk) och lämnar skolan i vredesmod. I slutänden räddas han från avstängning när studierektorn, Mr Drew, väljer att vända på en sten till och backar från sitt beslut om avstängning när ny information kommer fram.

Än en gång är det tydligheten och den klara strukturen som slår mig som mest anmärkningsvärd. Man har en handlingsplan, man har tänkt igenom hur situationer skall hanteras och man följer planen direkt. Var och en vet sitt ansvar, och tar det, och respekten för eleverna som människor och lärande personer är total. Vi ser t ex i en scen rektorn sitta tillsammans med den unge mannen och hjälpa honom klura ut hur det här med minsta gemensamma nämnare faktiskt funderar.

Ser ni programmet? Om inte, jag rekommenderar er att se det. Det ger mycket att reflektera över och lära sig av.

Läs också de intressanta inlägg Helena, Mats och Henrik Birkebo skriver om programmet.

Fikat vid köksbordet i det privata hemmet har flyttat ner till fiket på gatan. Samma med middagen. Urbana människor lagar inte längre middag i sina hem. Man ses på krogen eller tar hem catering i stället.

Bilden av köket som hemmets hjärta är väl cementerad i våra föreställningsvärldar, inte bara som den plats där maten lagas och bullarna bakas utan också platsen där man okonstlat och enkelt samlas i strumplästen kring korgen med de hembakta kanelbullarna och bryggkaffet. Var det inte rent av någon politiker som gjorde ett nummer av att ta upp de frågor som folk pratar om vid köksborden? Den tredje platsen har haft en mindre framträdande och annorlunda roll i det svenska samhället än på många andra håll, och tanken på att flytta stora delar av sitt sociala umgänge ut i offentligheten kan kännas både kontintentalt exotisk och lite skrämmande. Vad ska grannarna säga om man plötsligt börjar gå på café mitt i veckan sådär helt apropå?

Hobohm understryker dock att denna orientering mot den tredje platsen inte innebär att vi bryr oss mindre om hur köket därhemma ser ut, tvärtom. Vi har bara en lite annorlunda twist på det än vi hade tidigare:

Trots alla recept på nätet och i tv-program, trots kokböcker och hajpade kockar, trots surdegshotell och handgjorda korvar använder vi våra kök i allt mindre utsträckning. De har blivit mer som en dekoration.

Vem vill se sitt stajlade kök förvandlat till kaos, vem vill grisa ner med illaluktande sillspad, slemmiga kärl och fiskrens när det finns catering och restauranger för alla smakriktningar nere på gatan?

Stämmer hennes spaning, tro? Jag tror det beror lite på var man befinner sig. Caféutbudet är ju lite olika på olika håll i landet, men jag tror faktiskt att spridningen av kedjor som EspressoHouse, Barista och nu också Starbucks i hög grad bidrar till att hon blir sannspådd i allt fler delar av landet. Kanske är det rent av mer en generationsfråga än en geografisk fråga, egentligen?

Det stämmer. Jag är mycket förtjust i kaffehus.

Häromdagen fick vi nya bord i klassrummet, och de flesta tycks uppskatta förändringen. Till min oändliga glädje kommenterade flera på hur de tycker det ser ut som ett café eller som ett kaffehus. Jag tycker också det blev fint:

Fördelen med runda bord i ett språkklassrum är att den allt avgörande kommunikationen hamnar i fokus. Det är dessutom lätt att spontansamarbeta med den man delar ett runt bord med.

I morgon är det dags för del 2 av den brittiska serien Den övervakade skolan och jag förvånas över hur tyst det är om serien i såväl svensk media som på bloggar och sociala media. En och annan försiktig fråga om hur andra ställer sig har jag sett, ett fåtal reaktioner på Passmores Academys sätt att arbeta med disciplin, men det är allt.

Det brittiska skolsystemet har lyfts så ofta som avskräckande exempel i debatten att tystnaden nu känns nästan bedövande. Kanske är det lugnet före stormen, kanske har jag valt ett program som få är intresserade av att följa, kanske har viss mättnad uppnåtts i skoldebatten för ögonblicket, kanske känns det brittiska skolsystemet trots allt för främmande för att man ska se programmet som relevant?

Eller så pågår debatt, och jag bara inte har upptäckt den?