Kom låt oss göra oss lustiga

Come let us mock at the great

by W. B. Yeats

Come let us mock at the great
That had such burdens on the mind
And toiled so hard and late
To leave some monument behind,
Nor thought of the levelling wind.

Come let us mock at the wise;
With all those calendars whereon
They fixed old aching eyes,
They never saw how seasons run,
And now but gape at the sun.

Come let us mock at the good
That fancied goodness might be gay,
And sick of solitude
Might proclaim a holiday:
Wind shrieked — and where are they?

Mock mockers after that
That would not lift a hand maybe
To help good, wise or great
To bar that foul storm out, for we
Traffic in mockery.

Tänk ändå om vi läste mer poesi. Gärna högt för varandra, eftertänksamt, så att vi hörde orden i våra huvuden då och då.

the Long Earth

Jag fyllde en ryslig massa år för inte så länge sen, lagom många för en farmor, men många fler än min självbild inbillar sig.

Det var då en av mina fina ungar gav mig boken Long Earth av Terry Pratchett och Stephen Baxter. Det är natt nu, och jag har precis läst ut den och känner ett omedelbart behov av att genast skriva om den.

En fantastisk bok! En underbar, filosofisk, djupsinnig, klok, frågande, ifrågasättande, reflekterande berättelse om vad som händer när de flesta, men inte alla, människor plötsligt får tillgång till den teknik de behöver för att kunna ta steget över till den parallella jord som ligger bara just ett steg bort, och egentligen inte ens det. Ty när detagit steget befinner de sig på samma plats, fast i den parallela världen.

Det är, för de flesta, en inte helt behaglig upplevelse. Steget medför fysisk obehag, och kan också vara farligt för den som t ex tar det från andra våningen på en byggnad som bara finns på just denna jord där vi befinner oss, men inte på den intill.

Eller på den intill den heller.

Och så vidare.

När världen vi lever i, politiskt och kulturellt organiserad som den är, plötsligt visar sig vara bara en av många – och ingen vet riktigt hur många, utöver att det tycks vara väldigt många, vad händer då? Vem bestämmer? Gäller samma lagar? Vem ska upprätthålla dem? Och hur, när såväl förbrytare som offer kan ta ett steg in i nästa värld?

Vi får följa ett antal personers sätt att hantera denna nya verklighet, och genom deras upplevelser och tankar följer vi utforskandet av dessa nya världar, vi ser det genom kolonisatörers ögon, genom ögonen på de som blir kvar, både av fri vilja och för att de inte kan ta steget över.

Läs den! Själv har jag det så förmånligt att jag nu genast kan ta steget in i del två, Den låg nämligen också i paketet.

med @skånetrafiken i tiden?

Jag åker kollektivt. Jag gör det av miljöskäl i första hand – det känns inte försvarbart att köra bil i ett så kollektivtrafiktätt område som området kring Malmö och Lund ändå utgör. Jag gör det också av lässkäl – det är trevligt att sitta ostörd på en buss och läsa, jag märker oftast inte av vem som sitter intill mig (så länge personen inte gör något extra störande som högljutt smaskar i sig äpple eller – true story – tar av sig skorna och börjar rensa sig mellan tårna eller – ännu en lika sann – smörjer in fötterna med fotsalva) såvida personen inte nästan bokstavligen knackar mig i huvudet och säger hej.

Men det börjar bli allt mer påfrestande. Jag bor utanför tåglinjerna, så jag uttalar mig om busstrafiken, och den lämnar i allt högre grad mycket i övrigt att önska. I dag såg jag fram mot att dansa en dryg timmes tango i Västra Hamnen. Att jag är tvungen att åka en halvtimme innan arrangemanget är över för att inte behöva vänta fyrtiofem minuter tar jag så gärna.

Men vad som enligt tidtabellen framstod som fyrtiofem minuters lästid på vägen dit, och fyrtiofem minuters lästid hem, med bara tio minuters dödtid för att byta buss på respektive håll, utvecklade sig i stället till ett klassiskt Skånetrafiken-äventyr. Av fyra möjliga bussar gick hälften sönder, nära tjugo minuters försening åt raskt upp tiden för byte och det hela slutade med drygt tjugo minuters dans, sammanlagt femtio minuters dödtid och i stället för drygt en och en halv timmes total restid blev det två och en halv timme.

Och plötsligt känns det inte alls lika roligt. Tvärtom.

Regionen är relativt kollektivtrafiktät. Men bara på vardagar, på dagtid. Den som önskar resa på kvällstid, eller rent av är så dekadent att hen kan tänkas vilja förflytta sig under nattetid, t ex efter en sen bioföreställning, är inte en kund Skånetrafiken prioriterar, eller ens bryr sig om. Och fordonen är både illa underhållna och ogenomtänkt designade. Det är mycket dåligt med plats för eventuellt bagage, Informationen är opålitlig. Bussarna är ofta skyltade med ett handskrivet A4 tejpat på insidan av rutan. De tjusiga elektroniska skyltarna inne i bussarna är ofta övertejpade med tidtabeller eller metrouppslag. Informationstavlorna vid hållplatserna är ibland tydliga, ibland helt obegripliga.

Är inte det lite synd?

I will always know – a poem

I will always know
that you said it
I will accept your apology
gracefully
I will never speak of it

I will always know
who amongst you
nodded in agreement, smiled
encouragingly
I will never speak of it

You will always know
that I know
that as long as I live, someone
remembers
And you will always hate me for it

#skolchatt om arbetstid och plats

Det är valår och Almedalsvecka och arbetstid är ett hett ämne. Inte minst i skolbranschen, där förtroendetid och undervisningstid och planeringstid och arbetsplatsförlagd tid och konferenstid är självklara begrepp, medan övertid och komptid ofta ses som mer exotiska.

Rent konkret innebär det för många lärare att det å ena sidan finns en del av arbetstiden arbetsgivaren har förtroende för att läraren faktiskt lägger på arbete, oavsett var läraren eller när läraren väljer att förlägga den. Å andra sidan innebär det en luddig, otydlig gräns mellan vad som är fri tid och arbetstid.

Många tycks uppleva detta som stressande. En del av de som upplever denna stress jobbar som lärare, men inte alla. Många, en andel så stor att det ständigt förvånar mig faktiskt, som upplever detta som stressande jobbar inte alls som lärare. De jobbar inte i skolan alls. I stället tycks det vara åsynen av lärare som sitter där hemma i solen på altanen med en kopp te och några böcker, datorn inom räckhåll  och till synes inte gör just något vettigt alls timmar i sträck, kanske i morgonrock eller mysigt nött kofta och sina oändligt sommarlov, medan de själva är bundna till sin arbetsplats, sitt tjänstefordon, sitt schema och sina fem ynka semesterveckor som inte går att rucka varken hit eller dit med mindre än löneavdrag som stressar.

Samtidigt är det allt fler skolor som går över till semestertjänst, lärares arbetstid begränsas såväl i tid och rum, var och när regleras i avtal, sommarlovet blir arbetstid, arbetsveckor förutsägbart långa, en tydlig gräns mellan fri tid och arbetstid.

På gott och ont.

Om detta pratar vi i kväll i #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter. Välkomna!

Var inte rädd – visa dina färger

Det finns röster i vår vardag, lokalt och globalt, som i olika tongångar försöker trumfa igenom föreställningen att det vore så skadligt för världen om någon avvikter öppet från den norm dessa röster förespråkar att det legitimerar våld, övergrepp, mord, tortyr, slaveri, isolering, förvisning.

De har fel.

Vare sig de hotar med gamla skriftrullar eller järnrör, korsfästelser eller stigmata.

Världen är inte, har aldrig varit, och kommer aldrig bli, monokrom. Det är helt i sin ordning. Alla färger finns, oavsett om de befinner sig i eller utanför spektrat, oavsett vilka förutsättningar som tarvas för att vi skall kunna uppfatta dem med våra ögon.