med @skånetrafiken i tiden?

Jag åker kollektivt. Jag gör det av miljöskäl i första hand – det känns inte försvarbart att köra bil i ett så kollektivtrafiktätt område som området kring Malmö och Lund ändå utgör. Jag gör det också av lässkäl – det är trevligt att sitta ostörd på en buss och läsa, jag märker oftast inte av vem som sitter intill mig (så länge personen inte gör något extra störande som högljutt smaskar i sig äpple eller – true story – tar av sig skorna och börjar rensa sig mellan tårna eller – ännu en lika sann – smörjer in fötterna med fotsalva) såvida personen inte nästan bokstavligen knackar mig i huvudet och säger hej.

Men det börjar bli allt mer påfrestande. Jag bor utanför tåglinjerna, så jag uttalar mig om busstrafiken, och den lämnar i allt högre grad mycket i övrigt att önska. I dag såg jag fram mot att dansa en dryg timmes tango i Västra Hamnen. Att jag är tvungen att åka en halvtimme innan arrangemanget är över för att inte behöva vänta fyrtiofem minuter tar jag så gärna.

Men vad som enligt tidtabellen framstod som fyrtiofem minuters lästid på vägen dit, och fyrtiofem minuters lästid hem, med bara tio minuters dödtid för att byta buss på respektive håll, utvecklade sig i stället till ett klassiskt Skånetrafiken-äventyr. Av fyra möjliga bussar gick hälften sönder, nära tjugo minuters försening åt raskt upp tiden för byte och det hela slutade med drygt tjugo minuters dans, sammanlagt femtio minuters dödtid och i stället för drygt en och en halv timmes total restid blev det två och en halv timme.

Och plötsligt känns det inte alls lika roligt. Tvärtom.

Regionen är relativt kollektivtrafiktät. Men bara på vardagar, på dagtid. Den som önskar resa på kvällstid, eller rent av är så dekadent att hen kan tänkas vilja förflytta sig under nattetid, t ex efter en sen bioföreställning, är inte en kund Skånetrafiken prioriterar, eller ens bryr sig om. Och fordonen är både illa underhållna och ogenomtänkt designade. Det är mycket dåligt med plats för eventuellt bagage, Informationen är opålitlig. Bussarna är ofta skyltade med ett handskrivet A4 tejpat på insidan av rutan. De tjusiga elektroniska skyltarna inne i bussarna är ofta övertejpade med tidtabeller eller metrouppslag. Informationstavlorna vid hållplatserna är ibland tydliga, ibland helt obegripliga.

Är inte det lite synd?

I will always know – a poem

I will always know
that you said it
I will accept your apology
gracefully
I will never speak of it

I will always know
who amongst you
nodded in agreement, smiled
encouragingly
I will never speak of it

You will always know
that I know
that as long as I live, someone
remembers
And you will always hate me for it

#skolchatt om arbetstid och plats

Det är valår och Almedalsvecka och arbetstid är ett hett ämne. Inte minst i skolbranschen, där förtroendetid och undervisningstid och planeringstid och arbetsplatsförlagd tid och konferenstid är självklara begrepp, medan övertid och komptid ofta ses som mer exotiska.

Rent konkret innebär det för många lärare att det å ena sidan finns en del av arbetstiden arbetsgivaren har förtroende för att läraren faktiskt lägger på arbete, oavsett var läraren eller när läraren väljer att förlägga den. Å andra sidan innebär det en luddig, otydlig gräns mellan vad som är fri tid och arbetstid.

Många tycks uppleva detta som stressande. En del av de som upplever denna stress jobbar som lärare, men inte alla. Många, en andel så stor att det ständigt förvånar mig faktiskt, som upplever detta som stressande jobbar inte alls som lärare. De jobbar inte i skolan alls. I stället tycks det vara åsynen av lärare som sitter där hemma i solen på altanen med en kopp te och några böcker, datorn inom räckhåll  och till synes inte gör just något vettigt alls timmar i sträck, kanske i morgonrock eller mysigt nött kofta och sina oändligt sommarlov, medan de själva är bundna till sin arbetsplats, sitt tjänstefordon, sitt schema och sina fem ynka semesterveckor som inte går att rucka varken hit eller dit med mindre än löneavdrag som stressar.

Samtidigt är det allt fler skolor som går över till semestertjänst, lärares arbetstid begränsas såväl i tid och rum, var och när regleras i avtal, sommarlovet blir arbetstid, arbetsveckor förutsägbart långa, en tydlig gräns mellan fri tid och arbetstid.

På gott och ont.

Om detta pratar vi i kväll i #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter. Välkomna!

Var inte rädd – visa dina färger

Det finns röster i vår vardag, lokalt och globalt, som i olika tongångar försöker trumfa igenom föreställningen att det vore så skadligt för världen om någon avvikter öppet från den norm dessa röster förespråkar att det legitimerar våld, övergrepp, mord, tortyr, slaveri, isolering, förvisning.

De har fel.

Vare sig de hotar med gamla skriftrullar eller järnrör, korsfästelser eller stigmata.

Världen är inte, har aldrig varit, och kommer aldrig bli, monokrom. Det är helt i sin ordning. Alla färger finns, oavsett om de befinner sig i eller utanför spektrat, oavsett vilka förutsättningar som tarvas för att vi skall kunna uppfatta dem med våra ögon.

 

Att prata om kön

Att nu medierna i P1 uppmärksammar att den lokala tidningen i Norrköping, och resten av media, förhållit sig väl lättsamt till källkritiken kring rapporteringen om hur det nu var med vilka klasser de går i, och eventuellt också kring hur många de faktiskt är, de stympade flickorna i Norrköpings skolor, borde inte påverka debatten mer än lokalt. Ty problemet är lika verkligt, och lika allvarligt, oavsett om flickorna är klasskamrater eller inte.

Flickor och kvinnor i svenska skolor, på svenska arbetsplatser, i det svenska samhället, är könsstympade, med allt vad det innebär av smärta, lidande, risker och funktionshinder. Givetvis inte alla, men att det förekommer ska vi inte hymla om. Ni minns vad UNICEF berättade om övergreppets konsekvenser, inte sant?

Beteckningen ”kvinnlig könsstympning” rymmer flera olika former av ingrepp. I vissa fall skärs delar av blygdläpparna eller klitoris bort. En annan variant är att klitoris prickas med ett vasst eller spetsigt föremål. Den grövsta formen av könsstympning är så kallad infibulation, vilket innebär att både klitoris och de inre och yttre blygdläpparna avlägsnas. Huden sys sedan ihop och kvar lämnas endast en millimeterstor öppning, där urin och menstruationsblod ska passera.

Kvinnokön är så tabubelagda i vår kultur att Nyamko Sabunis förslag om obligatoriskt samtal och läkarundersökning hos skolläkaren för alla högstadieflickor utan undantag väckte en flod av moraliserande upprördhet.

Det är inte rimligt. Unga människor av alla kön behöver få veta, sakligt och utan moraliserande omskrivningar, hur deras kroppar faktiskt fungerar. De behöver få veta vad som väntar, vad de kan vänta sig, vad de behöver vara uppmärksamma på. De behöver veta vad som kan vara ett tecken på att något är fel, och vad som med största sannolikthet är normalt. De behöver få veta att de har rättigheter. De behöver få veta att de får lov att fråga. Om precis vad som helst. Alla unga människor, Utan undantag. Oavsett föräldrars traditioner, kultur, religion eller moraluppfattning.

Flickor och unga kvinnor med intakta könsorgan, flickorna och unga kvinnorna som stympats, flickor och unga kvinnor som föddes med ovanliga könsorgan, med vad som traditionellt tas för givet är pojkars könsorgan, hermafroditiska könsorgan etc, har lika många frågor, lika många funderingar, lika mycket osäkerhet och nyfikenhet som alla unga människor. De är lika blyga och oroliga, lika osäkra och ivriga och har exakt lika stor rätt att få både information, kunskap och hälsorådgivning som alla andra. Utan att omgivningen pustar och frustar moraliserande.

Sexualundervisning behövs också, men vet ni, det är en fråga för ett annat inlägg. Detta, kära moralister, handlar i första hand om hälsa.

Puss på er.

Morrica hockeybloggar

Det händer enbart vid högtidliga hockeytillfällen. Detta kan vara premiären.

Jag är uppvuxen i ett sammanhang där hockeyn är självklar. Så självklar att jag inte bara har reglerna lika klara för mig som vore de medfödda, kulturen är lika välbekant den.

Ingendera har den minsta dragning på mig, jag har inte ett uns nostaligsk längtan tillbaka till vare sig eran eller miljön. Sporten som sådan finner jag urtråkig, och kulturen som frodas omkring den ännu tristare. Ordföranden i Kiruna IF sammanfattar det väl i en intervju i Aftonbladet:

Vår sport är maskulin. Man ska ha hög smärttröskel. Man ska inte vara en fjolla eller bög. Det är skällsord i vår idrott.

*gäsp*

Tråkigare blir det inte, i Morricas ögon. Det är en personlig preferens, och jag lägger ingen värdering i andras uppfattning om sporten. Däremot lägger jag värdering i användandet av ord som fjolla, bög och fitta som skällsord. Sånt är bara dåligt, tråkigt, sexistiskt, lågt och ett tecken på bristande bildning. Jag har ingen som helst respekt för sådana sedvänjor.

(Jag har en hel workshop med kreativa invektiv jag kan hålla med kort varsel, hör av er, hockeyklubbar, I’m happy to help mot modest ersättning)

Kiruna IF har genom ett elegant svep med klubban lyckats väcka glädje hos mig:

 

 

Kiruna är kontrasternas stad: Om vintern går solen inte upp men norrskenet och den vita snön står i kontrast till allt det mörka och kalla. Om sommaren går solen aldrig ned men ändå värmer den inte. Vi lever kargt och hårt men vi är solidariska med varandra. Vi har djupet i gruvan och rymdindustrins oändliga höjder. Vi är en av väldens största städer men nästan utan befolkning. Vi har hur mycket plats som helst men ingenstans att bygga. Nu skall  vi skapa en kontrast till: ”Hockeyhårdingar” med sunda värderingar – förpackade i acceptansens och norrskenets färger.
Med vänliga hälsningar

Fredrik Kangas / KIF Styrelse

I Aftonbladets artikel utvecklas tankegången,och vi får bakgrunden. Den är samhällsomfattande, och inte bara hockeyklubbar kan lära sig mycket:

De nya dräkterna symboliserar Kiruna IF:s förvandling. Efter ännu en säsong i norrettan kunde vårens analys ha stannat vid att man borde ha skjutit mer, varit på tå, kanske värvat en transatlant, måhända tätat boxplayet för att ha kvalat till allsvenskan.

I stället tog man ett samhälleligt grepp. År 1976 bodde 31 000 personer i Kiruna, sedan dess har befolkningen årligen minskat med ett par hundra fram till dagens 23 000.

8 000 utflyttade lämnar ett glupande hål, därför behöver laget engagera större delar av de kvarvarande invånarna. Men vilka Kirunabor har hittills stängts ute från Kiruna IF?

I april svarade en sponsor. Han heter Johannes Skogkvist och ställde retoriska frågor till styrelsen.

Varför inte bli acceptansens lag? Varför inte utbilda klubben i HBTQ-personers situation? Varför inte bära regnbågsfärgat för att symbolisera sin öppenhet?

Ordföranden Johan Köhler skrattade rått åt förslaget. Det måste vara ett skämt, tänkte han, ett bögskämt.

Men det var verkligen inget skämt, varken sexistiskt eller annat. Det var fullt allvar, och det byggde på en samhällsanalys som borde ligga till grund för många beslut:

Då berättade Skogkvist om Detroit och San Francisco. Den första staden var så mån om att behålla bilindustrins ställning att de slöt sig mot nya intryck. Andra kulturer, religioner eller sexuella läggningar bjöds inte in i samhällsbygget, vilket gav en stel och oformlig infrastruktur och industri.

I dag är Detroit en spökstad, ödelagd av massarbetslöshet, sa Skoglund. San Francisco omformas konstant och tillhör en av USA:s mest blomstrande ekonomier.

Kiruna IF valde väg, och jag hoppas fler klubbar följer efter och gör svensk hockey världsledande. Så svårt är det inte. Ordförande Johan Köhler igen:

Vår sport är maskulin. Man ska ha hög smärttröskel. Man ska inte vara en fjolla eller bög. Det är skällsord i vår idrott. Just därför vill vi köra i 190, nu vill vi förändra det här, säger han.

Projektet kickade i gång häromveckan med en HBTQ-kurs för truppen. Alla spelare, ledare och funktionärer, däribland vaktmästarna, ska under ett par månader certifieras i tolerans för människor med andra läggningar, religioner och kön än de arketypiskt vita och kristna hockeykillarna.