Var sa du? #blogg100

Nytt språk, nya prepositioner.

De tycks ibland bli lite styvmoderligt behandlade i språkläromedel och klassrum, ändå är de absolut avgörande både för att kunna uttrycka sig och för att förstå vad som sägs. Var används de? När används de? När uttalas de, när antyds de och när finns de med fast bara underförstått outtalat?

Det är ju en rätt avgörande om det är bakom muséet, framför muséet eller kanske i muséet mötesplatsen är belägen. Att tala till någon är något annat än att tala med vederbörande.

Att lägga tid och energi på prepositioner är kanske inte jätteroligt alla gånger, och andra gånger är det nästan larvigt kul och klassrummet rungar av skratt, men det lönar sig och betalar sig många gånger om.

Jag lovar.

Det idyllisk hatet #blogg100

Detta är idyllen Kinna. Så här ser den ut, gulliga hus som ger ett intryck av att det enda som döljer sig bakom de prydliga fasaderna är små välskötta trädgårdar, inte sant?

Kommunens hemsida ståtar med en slogan som tycks matcha de prydliga fasaderna ”Läge för det goda livet”.

Men det finns mer bakom fasaderna än prydliga trädgårdar. Sedan två män öppet och officiellt firat sin kärlek och gift sig i kyrkan har de flera gånger utsatts för hatbrott och våld. Deras bil har flera gånger vandaliserats, och en av dem blev nedslagen med tillhyggen, sparkad och misshandlad när han var ute med hunden. Till och med deras hund har blivit utsatt. I den lilla idyllen uttalar sig prästen i församlingen såhär, berättar SvD:

Tanken med samkönade äktenskap finns inte i Bibeln, säger han.

– Jag kan inte välsigna det Gud inte tydligt har välsignat. Det tar liksom inte.

Roys och Håkans äktenskap var det första samkönade i Marks kommun. Tror du att vigseln och bilden i lokaltidningen väckt ont blod?

– Hos en del kristna väckte det sorg. En bedrövelse. De synpunkterna hörde jag. Att det ska behöva förekomma i vår fina kyrka. Men människorna som säger det går ju inte och ristar bilar.

Finns det en risk att kyrkan stigmatiserar homosexuella genom att neka vigsel?

– Ja, det kan det naturligtvis göra. Det får vi se upp med.

Men att förespråka avhållsamhet från homosexuella och läsa homofientliga bibelställen som samlevnadsråd för unga är inte i samklang med Svenska Kyrkans hållning och arbetssätt. Per Eckerdal, biskop i Göteborgs stift, tar avstånd från sådana värderingar:

Nej, det är klart olämpligt. Det kan jag säga rakt upp och ner. Det är olämpligt att ta upp frågor om sexualitet på det viset. Och det är ännu mer olämpligt att rätt och upp och ner servera den här typen av bibelställen.

Kinnaprästens uppfattning om att det nog inte är de kyrkobesökare som gett uttryck för sorg över att två människor manifesterat och firat sin kärlek i kyrkan som gett sig ut och repat lacken på bilen eller slagit folk i huvudet med stenar kan säkert äga sin riktighet, men, understryker biskopen, det gör inte deras delaktighet i skeendet obetydlig:

I en sådan situation ger även tystnaden i ett samhälle rörelseutrymme för hatiska och homofoba stämningar. Jag tror säkert att Owe Johansson har rätt när han säger att de människor han möter i församlingen inte går och rispar parets bil. Men det handlar inte bara om man går öppet till angrepp, utan man har också ett ansvar om man är tyst. Det ansvaret handlar om att man indirekt ger förutsättningen för att det händer. Och det är väldigt allvarligt.

Orden är så viktiga. Tystnaden i ett samhälle ger rörelseutrymme för hatiska och homofoba stämningar. Därför gör det mig glad att veta att inte hela Kinna tiger:

Den oengagerade polisutredningen efter attackerna i Kinna verkar vara ett exempel på detta. Dock ska poängteras att ärendet till nu har återupptagits, uppenbarligen tack vare det slående starka stöd som visats paret. Till och med justitieministern har antytt att det vore skandal om inget sker.

Det här är också Kinna. Det är några av de som offentligt och öppet protesterade mot hatbrotten i Kinna.

Vi behöver se båda sidorna på samma gång – det finns fantastiska, kärleksfulla, öppna, underbara, modiga människor som besitter förmågan att inte göra skillnad på människor överallt. Och det finns hat även i den idylliskaste av idyller. Det måste vi se, det måste vi tala om.

Och minnas att störst av allt är kärleken.

#Unselfie in your face! #blogg100

Ni har inte missat Friends tveklöst välmenande men inte helt genomtänkta intitiativ #unselfie, tar jag för givet. Visst förstår jag hur de resonerat när de ville hitta ett sätt att ”sprida budskapet att det är insidan som räknas” och önskar att ”skapa en reflektion över varför det finns normer om att vissa utseenden anses vara finare än andra”. Tanken är så fin så, men den bygger på felslutet att kränkande kommentarer om någons utseende handlar om personens utseende. Det upplevs självklart så för den som får höra att hen är ful, har ful frisyr, fula kläder, fula skor, konstig näsa, ful mamma, får den hånfulla frågan om hen verkligen tror hen är någon bara för att hen skaffat likadana skor som alla andra, för att hen bär helt andra sorters kläder än alla andra etc.

Men, och detta är den oerhört viktiga aspekten Friends i hastigheten tycks ha förbisett, orsaken har aldrig någonsin med den utsatta personens utseende att göra. Det räcker att se på den utsatta personen för att förstå det, att se hur himlastormande vacker hen är.

 

 

Rickard Söderberg reagerar på kampanjen, och ger oss en bild av hur tanken att unga skall dölja sig för att komma undan kränkningar är ett felslut:

Kränkningar är kräkningar vart de än sker, på nätet eller afk (away from keyboard). En kid som blir kränkt på nätet blir det afk också. Det är ingen skillnad. Det är samma verklighet.

Om de då ska Unselfia sej själva på nätet, vad ska de göra afk? Gömma sej bakom en bok. Gå omvägar.

Hej hela min uppväxt. Det var nämligen exakt det jag gjorde. Gömde mej bakom böcker och gick omvägar för att inte synas

För om inte mobbarna såg mej så kunde de inte göra mej något.

Men när jag gjorde mej själv osynlig och så slutade inte mobbingen. Det enda som hände var att jag gjorde mej osynlig. Att jag gav mobbarna makten för hur jag skulle se ut. Eller om jag skulle finnas.

Christina Stielli reagerar också:

VARFÖR uppmuntra till att INTE ta en selfie? SJÄLVKLART ska ungarna ta bild på sig själva! Vi ska lära dem att vara stolta över sitt utseende, bejaka den de är, insida OCH utsida. Jag begriper ärligt talat inte resonemanget som Friends anammar? Vad vill de? Att de ungar som då blir förolämpade för sitt utseende UTANFÖR nätet ska dra en gammal strumpa över sig? Ska de gå med ansiktet inuti en luva? Ska de ducka på skolgården, gömma sig i matsalen, i klassrummet? Vad vill ni Friends?

Nej, vackra unga människor, vi ska gå åt andra hållet! Visar er! Ta plats! Stå upp, sjung, dansa, kramas, skratta. Lägg ut bilder av er själva, massor med bilder så vi kan hur ni ser ut, hur ni klär er, hur ni smyckar er, hur ni provar er fram genom utseenden och stilar. Visa vad ni tycker om, vad ni vill och önskar och drömmer om. Visa oss, och visa för dem som inte riktigt vågar att de inte är ensamma.

Mad woman without an attic

Den betydelsefulla lästiden #blogg100

Ibland läser jag pappersböcker på bussen. Alltid pocket, aldrig inbundna, men icke desto mindre fysiska, konkreta böcker, synliga för blotta ögat. Andra gånger, som just nu, är bussboken jag ser fram mot att återvända till i digitalt format.

För mig är skillnaden i läsupplevelse oftast knappt märkbar. Det som däremot tydligt märks är skillnaden i omgivningens uppfattning av min aktivitet.

När jag plockar fram min pocketbok syns det att jag läser en bok. Det respekteras att jag är fokuserad, och de flesta tycks acceptera, mer eller mindre fördragsamt, att det stör min läsning om samtal inleds.

När jag plockar fram min läsplatta och öppnar min bok finns hos många en attityd av att jag nog ägnar mig åt något mindre fokusslukande. Uppmanande blickar mot min stackars läsplatta, samtalstrevare eller direkta frågor med tydliga förväntningar på mer uttömmande svar än ett avvärjande ‘hmmmmm?’ Kanske tolkas det som att jag ägnar mig åt Facebook, Twitter eller bloggläsande?

Det är lite synd. Läsplattor är oerhört praktiska, inte bara för att det är lätt att bära med en hel bokserie, det finns också möjlighet att markera och göra noteringar oavsett hur chauffören kör, snabbgoogla, byta ett par ord om boken med någon, kanske på Twitter eller Facebook, men om någon i den fysiska världen pockar på min uppmärksamhet är störmomentet precis lika stort.

Ta inte illa upp, och ta det inte personligt om jag tycks avvisande, men min restid är min lästid, och den har stort värde för mig.

Hvilans bokcafé #blogg100 #mydayjob

Uppskattad premiärgäst på Hvilans bokcafé, första fredagen i mars, var Science Fiction bokhandelnNene Ormes, Malmöförfattare och genuint trevlig. Vi pratade om läsande, om hur hon började läsa, om vad läsande innebär för henne, vi pratade om att besöka en bokhandel i allmänhet och Science Fiction-bokhandeln i synnerhet. Hon berättade om hur det är att jobba i bokhandel och att skriva böcker.

photo4

Tiden går fort när man har roligt, och den första fredagen i april är det dags för nästa bokcafé. I dag har jag haft glädjen att äta lunch och prata, planera och reflektera tillsammans med nästa bokcafégäst, och än en gång bara njuta av ett sånt där möte där tiden bara for iväg.

Veckan efter Öppet Hus (som äger rum 29/3 klockan 10 – 14, välkomna!) är det dags.

 

Tango – because you’re worth it #blogg100 RT=Kärlek

Tango är roligt, tankekrävande, balanserande, lätt men inte enkel, det bygger på kommunikation och samarbete, utvecklar rytmkänslan (och allt som kommer som bonus med den, se senare bloggpost för mer om det), musikaliteten och glädjen. Dessutom är det, när det görs väl, snyggt som bara den. Se här:



Visst är det lockande? I morgon, torsdag den 20/3 klockan 17.30 börjar en nybörjarkurs hos Tangokompaniet i Malmö och det finns fortfarande ett fåtal platser kvar! Inte långt från Värnhemstorget, samma kvarter som Netto, gå bara runt hörnet och följ sedan skyltarna. Hur lätt som helst att hitta, inte ens jag lyckades gå vilse i början.

Detta är dessvärren en smått lokal post, men för er som befinner er utom målområdet – ni är värda att göra er mödan att hitta en möjlighet att lära er tango där ni befinner er.

Jag lovar, ni ångrar er inte!

Vårdagjämning #mydayjob

Det är vårdagjämning i luften, förväntan, rastlöshet; ivrigt vräker sig blommorna upp genom fjolårslöven, slår ut så det nästan hörs. Råkflockarna diskuterar uppdelningen av trädkronorna högljutt, bygger och tappar en och annan pinne på marken nedanför. Knopparna sväller, på väg att brista, vårskor klapprar mot stenläggning, vårjackor, aningen för tunna i den ännu lite kalla vinden, men så fina, så lätta efter de tunga, byltiga vinterkläderna visas upp

I skolan skiftar eleverna växel, flyttar plötsligt och märkbart sitt fokus från nuet till sedan – de som går ut börjar titta på högskolornas utbud inför hösten, de som har ett eller ett par år kvar tills det är dags att söka tittar också, och hittills tämligen lösa tankar börjar konkretisers som planer inför nästa läsår. Någon funderar över att byta skolan, kanske till en som ligger bättre till, kanske till en som erbjuder något hen saknat på den skolan där hen går nu, hur trivsam den än är, kanske till ett nytt social sammanhang där hen hoppas kunna börja om, skapa sig själv på nytt.

Att tempot ökar beror inte bara på att kurser börjar närma sig slutet, att läsåret snart är över och tiden för att hinna avsluta allt som ska göras, tiden vi har kvar som klasser, som grupper, som elever och lärare tillsammans mot målet, blir allt mer begränsad. Den här livskraften, rastlösheten, ivern spelar in minst lika mycket. Framåt, vidare, uppåt!

Det är vårdagjämningstider.