Arkiv

Etikettarkiv: ADHD

Mats nämner Johari fönster i samtalet kring sitt inlägg om Lärartycket. Trots att bilden är tänkt att beskriva kommunikation mellan människor är den också en tydlig bild av relationen människor emellan, både på ett indidivuellt och mer generellt plan.

I samtalet kring ADHD pratar vi lite om hur vetskapen om att en person faktiskt har ADHD påverkar omgivningens sätt att se på personen, och jag blir i ett samtal med en vän påmind om att det gäller inte bara ADHD, utan många aspekter i det som tillsammans utgör det som är en individ. Rätt som det är får vi veta något om den andre som ställer saker vi trodde oss veta på kant, och ger oss en inblick i det nedre vänstra fältet.

Om vi kan ta emot detta med ödmjukthet och respekt fördjupar det relationen med människan. Om vi däremot har svårt att hantera det kan det vara fullkomligt förödande för relationen.

Det är något vi behöver förhålla oss till, varje dag. Både vad vi väljer att dela, och hur vi tar emot det förtroende vi ges.

Det debatteras än en gång friskt kring huruvida ADHD faktiskt finns, och om det i så fall överdiagnosticeras, om inte de här barnen egentligen skulle kunna klara skolan om bara lärarna bemöter dem rätt, om det månne inte egentligen handlar om att de aktuella barnens hemsituation är sådan att de blir som de blir, om det kanske snarare beror på socker eller färgämnen eller ungefär vad som helst annat än en faktiskt medicinsk diagnos.

ADHD har kommit att bli en slaskdiagnos, en sophink dit man sopar ner dem som inte riktigt passar in. Det är otroligt dumt, på många vis. Inte minst för att det är lika dumt att behandla den som inte har ADHD som den hade ADHD som det är att behandla den som inte har diabetes med insulin eller den som hör illa med glasögon.

Samtidigt är det en stigmatiserande diagnos. Många föräldrar, och många pedagoger, är beredda att gå väldigt långt för att, som man uttrycker sig, förhindra att barnen ”stämplas i pannan’. Människors sätt att se på en förändras i det ögonblick man talar om att man har ADHD, man sjunker ett par steg i deras aktning och respekten i bemötandet följer med ner. Det är inte ovanligt med kommentarer av antingen den överslätande modellen ”men så upplever ju alla det ibland” eller ”jag är också disträ, jag vet precis hur det kan vara” eller rena ohövligheter som ”jaha, är det det som är fel på dig”.

Det gör mig sorgsen. Ty samtidigt som man kämpar på alla sätt för att hitta andra förklaringar än det där skamliga, så skriker man ut att den som faktiskt diagnosticeras är en Sämre Människa. En Skamlig Varelse. Diagnosen blir, i stället för ett instrument som ger nycklar till hur svårigheterna kan hanteras och styrkorna tas till vara, ytteligare något man måste dölja.

GothBarbie beskriver väl problem som hänger ihop med diagnosen. Det är värt att läsa, och värt att reflektera över hur stigmatiseringen inte får problemen att försvinna, bara gör dem svårare att hantera.

ADHD är en rätt ny diagnos, men det betyder inte att fenomenet är nytt, och inte heller att det var ett mindre problem förr i tiden. Däremot syntes det sannolikt mindre i ett samhälle där färre faktiskt syntes, där den som inte klarade skolan försvann ut i kulissen och lämnades att klara sig själv eller gå under utan att det gjordes något väsen av saken. Att vi faktiskt ser även de besvärliga, krångliga, konstiga, udda, trasiga gör det svårare att låtsas att världen vi lever i är den bästa av världar, och det är inte alls konstigt om den som inte riktigt orkar hantera komplexiteten försöker låtsas att man inte ser, att det kantiga inte finns. Det är inte konstigt, men det är respektlöst och rätt omoget, är det inte?

.

Jag spelar kalendertetris. Olikformade bitar faller i en stadig ström, i behov av att vridas rätt och passas in i helheten, tills varje rad fylls och försvinner in i det förflutna. Det kräver viss långsiktighet i planeringen, en viss överblick – kalendertetris underlättas t ex av möjligheten som erbjuds i de elektroniska kalendrarna att efter behov växla mellan månadsvy eller rent av halvårsvy och dagsvy eller ännu mer detaljerad vy.

Den som spelat tetris vet att olika delar av spelet går olika fort och är olika komplicerade, kräver olika grad av koncentration. Ibland går det att låta bitarna falla av sig själv, ibland ser det ut på annat sätt.

Jag förstår att det låter stessigt, men i stor utsträckning fungerar det tvärtom. Synkroniseringsmöjligheterna, larm och påminnelser ger mig utrymme att slappna av i trygg förvissning om att det mitt opålitliga minne missar påminner elektroniken mig om. Risken att dubbelboka minskar omvänt proportionerligt utrymmet för spontanitet.

Vi lever i ett fantastiskt tidevarv!

Inget svar på hela dagen. Lyckligtvis finns det en person till att maila, så i morgon hoppas jag få besked om vad som väntar.

Jag förstår att jag låter lite gnällig, men som kanske framgått tidigare är jag rätt rädd om min arbetstid. En termin består av ett mycket begränsat antal veckor, och dessa veckor av ett mycket begränsat antal lektioner. Det är den tid jag har till mitt förfogande för mitt uppdrag – att undervisa. För att kunna göra detta på ett vettigt sätt behöver jag tid för såväl planering och efterarbete som för reflektion.

Om jag ska ge upp hela 36 prima arbetstimmar ska det vara för något som är mödan värt.

NB. Det är fullt möjligt att detta fortbildningsprojekt visar sig vara väl investerade timmar. Det har jag ingen aning om, eftersom jag inte sett något program eller något mer än tillintetförpliktigande formuleringar. Min skepsis kan visa sig lättflyktig när väl det fullmatade, intressanta och lockande programmet landar med en tung duns i min mailbox.

.

.

Uppdatering, 20.35 om aftonen.

Programmet, ännu inte helt fastslaget om jag förstått saken rätt men det ger mig en uppfattning, fladdrade äntligen in i min mailbox. Ömsom vin och ömsom vatten, men utifrån mina farhågor om utspätt vatten så är det ett definitivt fall framåt, även om formuleringar som

och materiel: papper, saxar, linor, tvättklämmor, lim, färg etc

får mig att huttra en aning. Jag pysslar av princip inte, men det är en världslig sak. Det finns inslag i programmet som ser ut att kunna vara mycket intressanta och värdefulla, och där tycks kunna göras utrymme för nätverkande, det väger mycket tyngre,. Och tycka vad man vill om Gudrun Schyman som politiker, hon är en underhållande och mycket skicklig talare som jag gärna ser igen.

Om exakt tre veckor förväntas jag investera 36 arbetstimmar i ett fortbildningsprojekt. Tidsramen har jag veta om länge, datumet likaså. Platsen fick jag också veta i god tid. So far so good. Men nu är det bara 3 veckor kvar. Det är inte mycket tid, och 3 lärarveckor såhär års rasar förbi, det är inte mycket mer tid än 36 arbetstimmar i en vanlig människas liv.  Så, 3 veckor kvar och jag har fortfarande inte fått så mycket som en vink om vad som kommer att hända dessa 36 timmar. Hur ser planen ut? Finns det en plan, eller planerar man någon slags deltagarplanering?

Låt mig vara uppriktigt mot er – detta känns oroväckande.

Men kanske rör det sig bara om en kommunikationsmiss? Jag mailade organisatören nyss, kanske landar ett välplanerat program i min mailbox under förmiddagen, och jag kan sluta stressa över känslan av att någon ber mig slänga 36 arbetstimmar i ett svart hål.

.

.

Medan vi väntar gör vi måndag, inte sant?

.

.

Just nu.

Precis i detta ögonblick, bara en liten period.

Det kommer att gå över.

Men just nu.

Just nu

är jag så jävla trött på Jante.

Jag är så jävla trött på Jante

att ljussättningen blir skev

skuggspelet kommer ur fas

och en glimt

bara en glimt

men en glimt

av verkligheten

.

Oroa er inte.

Det är bara ett ögonblick.

Väktaren är på plats.

Ljusspelet justeras

snart är allt som vanligt igen.

I debatten kring hur svenska skolan ser på värdet och nyttan av neuropsykiatriska diagnoser ser man ofta, grovt sett, två läger – det biologiska och det sociokulturella. Enkelt uttryckt kan man säga att det biologiska lägret finner förklaringen till problemen i gener, hjärnan, kosten etc och förfäktar värdet av medicinering, medan det sociokulturella istället vill att fokus läggs på miljön, både i klassrummet, hemma och i elevens sociala umgänge, kamrater och förespråkar i första hand en pedagogisk lösning, gärna utan vare sig utredning eller diagnos eftersom man inte vill stämpla eleven med en diagnos.

Själv tillhör jag ingen av falangerna, eller möjligen båda. Det går inte att inte låtsas som att miljön är viktig, eleven lever i ett sammanhang där alla delar spelar in; men det går inte heller att bortse från att de biologiska förutsättningarna har en avgörande betydelse. Vi kan inte klyva eleverna i tu, de kommer till oss med alla sina biologiska förutsättningar, både styrkor och svagheter. Vare sig det rör sig om en skada i tinningloben, närsynthet, hörselnedsättning, obalans i serotoninnivån eller en ryggmärgsskada så finns den där och påverkar eleven i ur och skur. De kommer också med det bagage de har från sitt sociokulturella sammanhang, oavsett om de är uppväxta i en patriciervilla med stor trädgård, nya barnflickor varje år och utlandsresor titt som tätt eller i en hyrestrea i miljonprogrammet med föräldrar som pusslar med semestrar för att barnen ska få ett sommarlov, även om detta tillbringas i stan.

Eleverna kommer till skolan som biologiska individer i sociokulturella sammanhang. Det måste de få förbli.

Vi är varken läkare eller psykologer vi lärare, och de biologiska orsakerna till elevers beteende och reaktioner ligger utanför vårt ansvarsområde. Vårt främsta verksamhetsområde är det pedagogiska, och det vi kan påverka i någon mån är elevens sociokulturella verklighet. Ändå måste vi förhålla oss till de biologiska förutsättningarna varje elev har, vare sig de gäller neuropsykiatriska handikapp eller hörselnedsättning. Vi kan inte bara välja att bortse ifrån dem, låtsas som att de inte finns och allt går att förklara med miljö. Det är varken konstruktivt eller pedagogiskt att göra så.

Jag har diagnoserna Astigmatisk, Akondroplasi, Gigantosomi, ADHD, Adstringens,  Newcastlesjukan, Asperger, Mykonos, Epicondylit, Borderline, samt samverkande Oculus Dextrum och Oculus Sinistrum. Dessutom är jag gråhårig.

En del av det jag nyss skrev är sant. En del är rent ljug.

En del av det jag nyss skrev syns på utsidan. Annat skulle, om det avslöjades i sociala sammanhang, på ett mikroögonblick permanent ändra hur människorna i detta sammanhang ser på mig. Oavsett om det är något av det som är sant eller inte. Vi människor har oerhört svårt att se människor som människor, vi har oerhört svårt att se förbi det som skiljer personen framför oss från oss själva, eller från den bild vi har av oss själva.

Det gäller oss alla, oavsett vem vi är, var vi bor, i vilken kultur vi är uppfostrade och hur vidsynta vi än vill se oss som.

Och det är en av huvudanledningarna till att vi värjer oss mot att låta utreda våra barn för att få veta om någon av de diagnoser vi talar om som Diagnoser, att vi försöker låtsas som att om vi kan uppfostra bort symptomen eller förklara dem med sociala orsaker behöver vi inte ändra vårt sätt att se på barnen (det behöver vi inte alls göra i alla fall, men eftersom vi gör det mot alla andra anar vi i hemlighet att vi kommer att göra det mot våra barn också). Resultatet blir att många människor i vårt samhälle går omkring med känslan av att de ständigt måste vara på sin vakt mot sig själva – de måste vara lite bättre, lite duktigare, lite ordningssammare, lite effektivare, lite uthålligare, lite mer socialt kompetenta än alla andra för att Den Skamliga Hemligheten inte ska komma ut.

Just nu är jag lite störd över var fokuset i debatten kring Diagnos eller inte Diagnos på skolbarn ligger. Jag hör hur man talar om pedagogernas förhållningssätt, möjlighet att få loss resurser, arbetssätt och visst är det viktigt och relevant. Man pratar om föräldrarnas önskan att ditt och rädsla att datt.

Men barnen själva då? Hur känner de? Hur upplever de situationen? Det är ingen större idé att fråga dem, för de kommer att svara det de tror att man vill höra. Barn gör så. Det är en överlevnadsinstinkt. De kommer att svara vad de tror att den vuxne vill höra. Det gäller alldeles särskilt barn som är medvetna om att de har ögonen på sig, eftersom de upplever sig som varande latare, slarvigare, högljuddare, bråkigare, klumpigare, glömskare, disträare, tankspriddare än andra barn, och att detta är något de borde kunna göra något åt. Om de bara skärpte sig, om mamma bara samlade ihop sig därhemma, om om om… eftersom det är de signaler de plockar upp från omgivningen.

Däremot kan det vara rätt intressant att prata med dessa barn lite senare, när de blivit vuxna, och äntligen fått Diagnosen. De upplever ofta (jag har inte pratat med alla, så jag tar för givet att det inte är lika hos alla, men ofta) en lättnad, en befrielse i att det var inte deras fel. De gjorde så gott de kunde, och omgivningen borde ha hjälpt dem istället för att lägga ytterligare stressmoment på dem genom att försöka låtsas som om de vore helt som omgivningen önskade att de skulle vara och bara behövde skärpa sig.

De har hela tiden varit medvetna om att det är något som är fel med dem. De är inte som alla andra. De har inte samma förmågor. Och de har hela tiden varit medvetna om att detta är något man bör dölja, något skamligt, något fult.

Vet ni om, förresten, att människor med Diagnoser ofta har påfallande hög intelligens? De är ofta blixtrande kreativa och har inte sällan en väl utvecklad förmåga att ta in och processa mängder av information, konkret eller abstrakt lika väl som rent hypotetisk, sätta den i samband med den kunskap de redan har och dra helt nya slutsatser. Det är lite synd att detta inte tas tillvara och uppskattas i samhället, tycker ni inte?

Jag börjar, uppriktigt talat, bli alldeles förbaskat trött på att höra människor berätta om hur de blivit bemötta i skolan när de talat om att de lider av dyslexi, ADHD, Asperger, OCD eller något liknande. Svenska lärare, skärp er. Läs på.

INGEN av dessa diagnoser kräver att man tycker synd om eleven, duttar och daltar med eleven, lindar in den i bomull, gullar med den eller försöker dölja diagnosen, och inte heller att läraren ger eleven någon slags aldrig så välment amatörterapi.

INGEN av dessa diagnoser innebär automatiskt att eleven är ointelligent eller har inlärningssvårigheter.

Samtliga diagnoser kräver att läraren och övrig personal förhåller sig till diagnosen, tar den hänsyn som behövs och ser till att eleven har de hjälpmedel och det stöd eleven behöver. Samtliga diagnoser kräver därtill, inte därefter, att läraren förhåller sig respektfullt till eleven, behandlar den som precis lika kapabel och intelligent som eleven är.

Det behöver sägas.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 1 934 other followers