Tag Archive | ADHD

Tittskåpet eller att stötta sin förening

Det här är min jobbdator:

Det är ett par klistermärken på den. Noga utvalda, men långt ifrån ett komplett budskap ännu, det är en handfull till jag skulle vilja ha där (Hej SF-bokhandeln, Malmö Opera och Riksförbundet Attention t ex), och många många fler jag fått som inte hamnat där.

Det här är nämligen ingen reklamplats, utan ett tittskåp där människor, främst kursdeltagare och elever men alla andra också, skall kunna få en aning om vem det är som står där framför dem. Datorn är med mig i klassrummet för det mesta, och märkena är placerade så att den som sitter mittemot när locket är uppslaget utan att behöva vrida nacken ur led kan se att jag t ex har ett öppet intresse för hur framtiden utvecklas.

Härförleden var det någon (som skall få förbli skonsamt anonym) som pekade på den lilla regnbågstejpremsan och med viss eftertänksamhet sa ungefär:

Alltså, det där är ingen dum idé. Jag kanske skulle försöka hitta ett klistermärke för att stötta min (namn på någon slags sport) -förening också

Jag hoppas dock att det är så att de som behöver förstå, de förstår, och övriga är lika glada ändå

Labyrinten är byggd av önskningar om önskningar

Ni är bekanta med uttrycket ”när gudarna vill straffa dig ger de dig vad du önskar dig”, inte sant?

Vi närmar oss jul nu, och handeln önskar att vi ska önska uppfylla andras önskningar genom att än en gång spendera rekordmycket på rekordkort tid. Det är inte mycket att förvånas över i det, alla de människor som tjänar sitt levebröd inom handelssektorn – och de är många, och inte överdrivet högavlönade – lever på att vara mellanled mellan producent och konsument. Det pågår en omstrukturering inom handelssektorn också.

Jag leder mig själv på avvägar, ser jag. Det var inte handeln jag tänkte prata om, utan om hur den enes önskan att den andre skall önska just det den förste önskar att den andra önskar kan leda till att den andre hamnar med något hen inte alls önskade i knät, som en konsekvens av det som såg ut som den förstes välvilja och omtanke, och i viss mån nog var just det, men i än högre grad var den förstes önskan att bli sedd som en omtänksam människa som rent av kunde förutse den andres önskemål och behov. Innan denne själv sett det. Eftersom denne egentligen inte alls önskade sig detta.

Det finns en koppling till handeln i detta också ser jag. Ty i sin iver att uppfylla den önskning den förste önskar att den andre önskar finns en överhängande risk att den förste konsumerar något den andre egentligen inte alls efterfrågade, och därmed ger handeln, och därigenom producenten, ett intryck av att det finns en efterfrågan på denna icke efterfrågade vara.

Ni hänger med, hoppas jag?

Svagt vetenskapligt stöd för behandling av #ADHD – inte så noga

De nämner det som kallas neurofeedback på nyheterna i radion, skummar pliktskyldigt, hastigt förbi det faktum att metoden har svagt vetenskapligt stöd, och deklarerar förtjust att den nu skall provas på svenska barn med ADHD.

Den första tanken som slår mig är den nonchalans inför vetenskapen som uppvisas när man hittat en metod som tycks tillräckligt mjuk och mysig för att inte kännas skrämmande. Det är inte så noga med vetenskapligheten, tycks det, om man kan slippa de där ruskiga medicinerna som ger så läskiga effekter när de köps på gatan och används lite på gehör sådär i kombination med andra preparat av människor som kanske eller kanske inte har medicinska behov av medicinerna i fråga.

Den andra är en återkommande reflektion i sammanhanget – är behandlingsmålet man strävar efter att ge människan med ADHD verktyg och metoder att kunna utnyttja sin smått formidabla kapacitet utan den sociala kostnad ignorerad eller felhanterad ADHD ofta innebär? Eller strävar man efter att få oss att passa i andras ramar, inte sticka ut, sväva ovanför, dra iväg i förväg, prova de där obanade vägarna, testa vad som händer om… utan sitta snällt på beige soffa utan att kräva mer, snabbare, svårare? Att vingklippa människor med ADHD till samma format som den imaginäre medelmedborgaren?

Vore inte det lite dumt?

Vi är inte bättre, vi är inte övermänniskor, men vi är annorlunda. Vi tänker, reagerar, reflekterar, minns, uppfattar världen annorlunda. Det är ni också. Varenda en. Det är ok. Ni får det. Låt oss också få det.

Kontext: Neurofeedback är alltså ingen ny, revolutionerande metod. Den har beforskats sedan sextiotalet, militärt såväl som civilt. Det finns således gott om vetenskapligt underlag, men inte mycket vetenskapligt stöd för metoden som adekvat behandling av ADHD.

Elevers integritet

En artikel i DN om en artikel i New York Times har väckt viss uppmärksamhet. DN beskriver den amerikanska artikeln:

Artikeln bygger på råmaterial från myndigheten Centre för Disease Control (CDC), mest känd för att arbeta med smittskydd. CDC har telefonintervjuat 76 000 föräldrar under 2011 och 2012.

Räknat över hela skolåldern tydde svaren på att 15 procent av pojkarna och sju procent av flickorna bedömts ha adhd. I åldersgruppen 14–17 år hade 19 procent av pojkarna fått diagnosen adhd och 10 procent av flickorna.

I artikeln framhålls en risk för dels för att diagnosen ibland ställs alltför lättvindligt på otillräckligt underlag, ofta efter påtryckningar från föräldrar som bekymrar sig över barnens skolresultat, dels risken för att de mediciner som ofta gör det möjligt för människor med ADHD att utveckla sin formidabla potential på rimliga villkor används som en genväg till bättre betyg eftersom fokus, ork och driv förbättras, trots att medicinen medför dokumenterade medicinska risker hos den som tar medicinen utan att ha ett verkligt medicinskt behov av den. I den amerikanska artikeln:

Because the pills can vastly improve focus and drive among those with perhaps only traces of the disorder, an A.D.H.D. diagnosis has become a popular shortcut to better grades, some experts said, with many students unaware of or disregarding the medication’s health risks.

Det funderas en del kring medicinering i svenska lärarkåren. Framför allt, att döma av det jag hör, kring om elever som medicineras verkligen behöver medicineras, om det inte egentligen skulle räcka med förändringar i klassrumsarbetet, undervisningen, den sociala situationen, hemsituationen, kosten etc.

Resonemanget bortser ofta från två väldigt viktiga aspekter:

Dels det faktum att den som tar medicinen utifrån ett faktiskt medicinskt behov gör det för att det förbättrar hens tillvaro generellt, inte enbart och kanske inte ens främst för att klara skolan eller klassrumsituationen.

Dels det faktum att medicinering görs utifrån läkares medicinska bedömning. Huruvida elev medicinerar eller inte är strängt taget elevens privata angelägenhet, och inget som läraren skall lägga sig i eller värdera.

Det handlar om elevers integritet, om deras privata sfär och aspekter som påverkar deras tillvaro långt efter att de lämnat klassrummet bakom sig. Det bör vi respektera, gör vi inte?

Den chica mångfalden

I ett samtal kring hur frustrerande det kan vara att som enskild individ uppleva att man blir bedömd och bemött utifrån hur andra personer i en grupp man är associerad med uppför sig beskrivs plötsligt upplevelsen av hur människors sätt att se på en individ förändras när det blir känt att individen har en viss diagnos, en viss sexuell läggning eller en viss kulturell tillhörighet som ‘chic mångfald’. Mitt equilibrium rubbas, och hamnar än mer ur balans när jag får ett förtydligande som beskriver hur ‘de här personerna’ (dvs jag, den udda, den avvikande) i sammanhang där mångfald betraktas som symboler på kvalitét betraktas som troféer blir jag än mer provocerad.

Yes, I said it. Jag blir provocerad.

Kränkt? Nej. Men provocerad.

Inte å mina egna vägnar. Jag är snart hundra år gammal och har utgjort ett pittoreskt inslag i sammanhanget ungefär hela mitt liv. Jag kan leva med det. Jag har försökt passa in, jag har försökt släta ut, slipa av kanter, härma efter, anpassa mig, tyda normer jag inte ser, tolka koder jag inte känner till. Det kostar mer än det smakar, och jag har nått en punkt där jag struntar i det. Jag är den jag är.

Men för alla människor, unga som gamla, som kämpar med att försöka vara som alla andra, försöka passa in, försöka omforma sig själva, dölja sin diagnos, sin sexualla läggning, sin udda hobby, sin nördiga sida, sin osäkerhet, sin rädsla att bli ställd utanför. För er skull, fantastiska människor, blir jag förbaskat provocerad av att den smärta, den plåga och den skräck det kan innebära att känna att hur man än försöker så kommer man aldrig att kunna vara ‘som de som är normala’ reduceras till något så förminskande och nedlåtande som ‘chic mångfald’. Som vore det en position man intar för att framstå som intressant, för att göra sig viktig eller få uppmärksamhet.

Till er, fantastiska människor, vill jag säga att det blir bättre. Det finns stöd, det finns hjälp, det finns människor att prata med, människor som varken kommer att försöka förminska er eller skratta åt er.

Det blir bättre. Jag lovar.

.

Efter moget övervägande avstår jag av hänsyn till hen jag pratade med om saken att länka till den plats där samtalet ägde rum.

Teknikmagasinet i går

Ja, vi hade ärende dit, och eftersom jag är en modern människa med instagramkonto och allt finns givetvis fotodokumentation från besöket.

<bild här>

Det ni ser på bilden är känslan när man inser att nej just det, vi gjorde ungefär allt annat man kan göra i just det köpcentrum vi befann oss i, men till Teknikmagasinet gick vi inte. Vi gick förbi det. Kanske rent av flera gånger, det är fullt möjligt. Men vi gick inte in, ty det hade vi helt glömt att vi skulle göra.

*suck*

Oh well. Det är bara oktober än.

Så det är det som är fel på dig!

Jag brukar inte gå runt och skryta med min ADHD. Dels för att det faktiskt inte bidrar till någon särskilt trevlig stämning om någon går omkring och skryter om sina personliga egenskaper. Dels för att man ibland måste hantera och bemöta en inställning från medmänniskor som den i rubriken, och det bidrar inte heller till någon särskilt trevlig stämning.

(Rubriken är faktiskt ett direkt citat från en dåvarande kollega, när jag i något sammanhang fann det relevant att nämna min ADHD. Och för att svara på följdfrågan jag ibland får när jag berättar om saken, nej, givetvis slog jag inte människan på truten, och ingen annanstans heller. Hen kan inte rå för att hen inte vet bättre, och obildade människor blir inte mer bildade av att man drämmer till dem)

Någon annan bad mig berätta om min vardag. Jag är inte särskilt exotisk, och min vardag påminner i mångt och mycket om den statistiska normmänniskans vardag. Så mycket, faktiskt, att jag tror de flesta av er skulle sucka och kräva pengarna tillbaka för touren med argumentet att jag försökte lura er genom att visa er en statistisk normvardag i stället.

Den stora skillnaden ligger i tänkandet och uppfattningen av omvärlden. Jag hör berättas att den statistiska normmänniskan, den som kallas den vanliga människan, tänker en enda tanke åt gången. Jag hör också berättas att vanliga människor har förmågan att dels filtrera bort det som inte uppfattas som relevant i sammanhanget, dels faktiskt förbli hyggligt fokuserade även på ointresseranta ämnen och aspekter.

I övrigt är jag ungefär precis som andra.

En halv hjärna

Jag gick ifrån min telefon i morse, så hela dagen har jag levt med halv hjärnkapacitet.

Tack vare hjälpsamma och uppriktiga elever, som inte bara var ärliga och talade om vad de hade i läxa och påminde mig om vem som sagt vad utan också fotograferade det som skrivits på tavlan och skickade mig fotografierna <3, och tack vare rätt mycket tur när jag utan att vara medveten om det råkade drälla iväg åt rätt håll vid rätt tillfälle vid inte färre än tre tillfällen och så täta bussavgångar därtill har det fungerat. Inte optimalt, men det har fungerat. Jag är mycket medveten om att jag glömt saker ni bett mig göra, eftersom jag inte haft möjlighet att notera det i mitt elektroniska arbetsminne. Förlåt. Be om det igen.

Ytterligare konsekvenser är att jag nu är tvungen att gå tillbaka till affären. Jag glömde hälften av det jag skulle handla, eftersom listan ligger i telefonen.

Att ha ett ickefungerande arbetsminne är ett handikapp som inte syns, men som märks, och som drabbar omgivningen i långt högre grad än man föreställer sig. Med mitt elektroniska arbetsminnes ständiga påminnelsepling inom hörhåll kan jag med lite välvillighet uppfattas som tankspridd och disträ. Utan det framstår jag snarare som nonchalant och arrogant som struntar i överenskommelser och löften, som en som bara låtsas lyssna och struntar i att göra sig mödan att ta hänsyn till andra människors tid och behov.

Förlåt!

Elektroniskt #skolchatt

Jag är gammal. Jag var barn och gick i skolan under ett helt annat paradigm – pappersparadigmet. På den tiden gav man föräldrarna information om saker och ting genom att ge barnen lappar att bära hem. Kalendrar var i papper och man skrev, för hand, in saker och ting och inga påminnelser lämnades om att man om tre timmar förväntades bryta ordinarie rutin för studiebesök eller vad det nu kunde vara.

För mig, som inte heller på den tiden hade något fungerande arbetsminne, innebar detta i praktiken att jag fick en lapp av fröken, stoppade den i väskan, sa hej då och allt minne av att lappen överhuvudtaget existerat var försvunnet. Det innebar att jag då och då stod ensam utanför ett tomt klassrum medan övriga klassen befann sig någon helt annanstans för det aktuella studiebesöket, filmen eller vad det nu kunde vara vi fått information om på senaste lektionen, utan minsta aning om vad eller varför eller hur.

I dag lever vi under ett annat paradigm – veckobrev och information till föräldrar går ut via e-mail, bloggar och hemsidor, kopior av stenciler finns att hämta på nätet, elektroniska kalendrar gör det lätt att ta del av terminsplaneringar med både prov, studiebesök och andra avbrott i rutinen tydligt och klart presenterade i god tid.

Och många elever, antagligen de flesta, har sina mobiler med sig i skolan, plockar fram information de behöver, besöker referensbiblioteket wikipedia under lektionstid, kommunicerar med varandra och med människor utanför klassrummet, påminner varandra om studiebesök och schemaändringar, prov och utvecklingssamtal och allt vad det är.

Det är inte länge sedan man på fullt allvar diskuterade mobilförbud i klassrummen, hyllor där eleverna skulle lägga sina telefoner när de kom in i klassrummet nämndes, lådor i katedern, trevliga korgar etc. Pappersparadgimets tänkande kolliderade brutalt med den nya verkligheten. I andra änden har vi den lätt hysteriska entusiasmen över utvalda elektroniska verktyg som tar sig uttryck som ”paddagogik” (ett uttryck som ger mig nässelutslag) och fokus hamnar på just verktyget. Jag tror det är övergående, förmodligen mötte den frihet kulspetspennan medförde samma entusiasm när den ersatte de mer stationära bläckhornen en gång i tiden.

Men jag kommer av spåret här.

I #skolchatt i kväll pratar vi kring hur vi ser på elevers synbarliga beroende av elektronik, och huruvida detta kanske rent av är av godo för såväl lärande som för skolan som sådan.

Half a brain

Så här ser den ut, min tredje hjärnhalva, den som innehåller mitt arbetsminne, den som gör vardagen möjlig, som ger mig utrymme att slappna av och veta att jag kommer att komma ihåg inplanerade möten, inte bara tid och datum utan med vem eller vilka, varför och vad jag förväntas ha förberett när jag kommer dit, att jag är på väg till butiken för att handla, vad jag ska handla, vad som hänt på lektionerna i höst och vinter, vilken biograf i vilken stad det är jag ska se vilken film på med vem, när jag har bokat tvättstugan, när bussen går på morgonen… ja ni vet, typ allt:

Den anlände i dag, och min vardagsstressnivå sjönk genast med åtminstone tio klick vid insikten om att jag har ett arbetsminne igen.