Hej du medelålders man

Ja, ska vi vara riktigt uppriktiga ligger även medelåldern bakom just dig, men du ser dig själv som jämnårig med mig, så låt gå. Jag väljer att skriva öppet till dig här eftersom du, även om just du är en enskild individ, inte är ensam om vare sig de problem du har eller de ohållbara förslag på lösning du gav uttryck för.

Jag ska försöka uttrycka mig mycket enkelt:

Det är givetvis problematiskt att kvinnors kroppar i allmänhet, och kvinnors bröst i synnerhet, distraherar dig så till den milda grad att det påverkar ditt arbete. Det är definitivt inget vi bör vifta bort och ta lätt på. Tvärtom. Ditt besvärande problem påverkar andra människors arbetsmiljö och offentliga vardag negativt också, och behöver lösas.

Lösningen ligger hos dig.

Det är dina ögon som vandrar, det är du som inte förmår tygla din fantasi och kanalisera den på ett sätt som gör situationen hanterlig. Så dina förslag om att kräva klädkod för kvinnor på offentlig plats lämnar vi åt sidan, tillsammans med dina förslag om könssegregering och skylande möblering. Det är blindspår.

Du har givetvis också rätt att röra dig i världen utan att bli distraherad. Därför behöver du lära dig hantera en vardag där kvinnor rör sig i världen med samma självklarhet som du är van att se som ett privilegium reserverat för män. Och det finns hjälp att få. Terapi kan definitivt komma att belysa andra jobbiga aspekter i tillvaron också, så jag kan förstå att tanken tar emot, men det är ingen skam att ha känslor.

Notera det pronomen jag använder. Jag kommer inte ta någon del av ansvaret för att skaffa dig den hjälp och de hjälpmedel du behöver för att hantera dagens verklighet på ett vuxet och moget sätt. Dina handlingar är ditt ansvar. Kan du inte ta det ansvaret behöver du hjälp.

På allvar.

Vem ska göra’t?

I kvällens skolchatt pratade vi om goda exempel, och den ofrånkomliga frågan om vem som faktiskt ska genomföra saker och ting, vem som ska se till att det finns tid att nätverka, att det utbyts idéer och delas tankar, vem som ska påverka organisationer och system så att nödvändiga förändringar genomförs kom upp ungefär i halvtid. Sedan vi bollat frågan fram och tillbaka en stund, stött den och blött den ställdes den på sin spets:

Ska lärare ta ansvar för att förändra situationen, är det inte skolledning eller politiker det ligger på?

Mitt svar är ett rakt ja, lärare skall ta det ansvaret.

Av många orsaker, inte minst för att det ligger i lärarnas eget intresse.

Dels för kårens status, rätt upp och ner – det talas mycket om hur läraryrkets status är lägre än man skulle önska, lägre än i många andra kulturer, lägre än yrkesgrupper man uppfattar som jämförbara. En aspekt av den status man efterlyser är just att ha inflytande och möjlighet att påverka skeendet och situationen. Frånhändar man sig denna möjlighet genom att säga att någon annan först måste sopa isen åt en så frånhändar man sig samtidigt den aspekten av status, och inte bara för sig själv, utan för lärare som grupp.

Dels för sin egen skull. Den lärare som väljer att nätverka, att dela med sig av sina tankar och sina idéer, att ta del av andras tankar och erfarenheter, att ta del av forskningen, att påverka situationen i den skola där hen verkar, vare sig man väljer att göra det inom organisationen som sådan eller via politiken, via media eller via nätverkande, stärker sin egen förhandlingsposition, skapar sig en stabilare plattform att verka utifrån, ökar sitt eget inflytande och därmed sin individuella status.

Men också för framtiden och för det samhälle där vi alla lever och bor. Ty ett samhälle där den generella bildningsnivån är hög står bättre rustat för förändringar, klimatmässiga, ekonomiska, sociala etc, än ett samhälle där medlemmarna är utbildade för den vardag som råder för ögonblicket och inte mer. För att vi skall nå dit igen behövs god undervisning och goda lärandemiljöer i alla delar av vårt samhälle. Det bör lärarna ta ansvar för. Idealiskt vore att lärarna inte behöver göra det ensamma, men det är bättre att lärare gör det ensamma än att ingen gör det alls.

Så ja, lärarna kan och bör ta ansvar. Någon måste börja.

#Skolchatt om sårbarhet

Det är torsdag igen, med allt vad det innebär av traditioner och sedvänjor kring mat och möten, exempelvis #skolchatt klockan tjugo på Twitter.

Kvällens ämne handlar om hur vi förhåller oss, som pedagoger, som vuxna, som lärare och som människor. Det handlar om gränsen mellan personlig och privat, om skillnaden mellan att vara privat och professionell i sitt hanterande av vardagen och speciella situatoner som uppstår när människor är en del av vardagen:

Hur mycket skam och sårbarhet finns det inte i skolan? Pratar vi tillräckligt om det?

Det enkla svaret är nej. Vi pratar alldeles för lite om det, och det i sig skapar och bygger på den stress och oro, såväl bland pedagoger som bland elever, som obalans ger. Ni vet den där känslan av att ett litet steg för mycket åt det ena eller det andra hållet kan få ohemula konsekvenser? Den som leder till att man heller sitter still än utforskar och provar sig fram? Ja, just den.

Därför lyfter vi frågan och ägnar en timme åt att prata öppet om saken. Hur sårbara kan vi tillåta oss att vara? Vilka konsekvenser, på kort sikt och på lång sikt, får det för elevernas lärandesituation om läraren visar sig mänsklig? Om läraren visar att hen blir sårad av elevers agerande? Av kollegors agerande? Vilka konsekvenser får det för relationen mellan läraren och eleven? För elevens fortsatta skolgång?

Finns en risk att ett alltför öppet förhållningssätt från lärarens sida gör relationen gränslös? Kan det gå ut över bedömningen? Över undervisningen? Över lärandet? Över elevens position i gruppen? Över gruppen som sådan?

Frågorna är många, och svaren långt ifrån självskrivna. Just därför är det så viktigt att vi pratar om det.

I kväll, 20.00, på Twitter. Välkomna! Jag dricker kaffe till, men det är en smaksak.

 

 

Matematiska samband

Jag säger absolut inte att det är så, men jag säger att vi bör reflektera över huruvida det faktum att oproportionerligt många unga människor tror att de har problem med sitt matematiska tänkande, trots att de i själva verket har ett väl utvecklat sådant och bara har brister i själva baskunskaperna, möjligen kan ha sin grund i något annat än de unga människorna per se?

De är så många, och det tycks mig helt orimligt att inte åtminstone fundera över vilken betydelse själva den undervisning de utsatts för från späda år har i sammanhanget. Jag har inte forskat på saken, så jag kan ta helt fel, men mig tycks det rimligare att anta att undervisningen gör större skillnad än t ex kön eller postnummer.

.

IKT-pedagogik

Begreppt slarvas runt med en del i svensk skoldebatt. Ibland syftar det lite lättvindligt sådär på att man använder mobiltelefoner eller datorer i stället för saker och ting man tidigare använder papper och penna, eller böcker, tidningar eller andra analoga artefakter till. Andra gånger på att fokus ligger just på att en speciell slags enhet eller en given plattform skall användas till, ja, i princip allt, ofta med en entusiasm som gränsar till det nyförälskade stadiet.

På samma gång pustar och stönar man gärna lite över hur splittrande det är för eleverna, det här med alla dessa elektroniska manicker med sina digitala världar, hur svårt det är att fokusera på klassrumsarbetet när det plingar in sms på telefonen, chatten rullar vidare och facebook lockar bara ett klick bort.

Så när jag härförleden fick frågan om hur jag ser på begreppet IKT-pedagogik började det här inlägget gro i min hjärnas mörka vrår, och förlöstes så småningom av diskussionen kring inlägget om förra veckans #skolchatt.

Ett par aspekter som bekymrar mig mer än andra i detta har med perspektiv att göra.

Dels perspektivet vem som egentligen disponerar vad. Jag får nämligen ibland ett intryck av att även om det är elevens telefon, eller elevens Facebook-konto, eller elevens dator, så finns en uppfattning att enheten till viss usträckning står till lärarens disposition. Och det känns lite skumt.

Jo, det kan ha att göra med mitt eget lätt symbiotiska förhållande till min telefon, det är jag medveten om, men för mig känns tanken på att jag som lärare ens i någon utsträckning skulle förvänta mig att ha rätt att disponera mina elevers telefoner, eller datorer, vare sig det gäller att samla in dem i en trevlig korg tills lektionen är över eller begära att de använder ett speciellt slags märke eller modell som att jag tar ett steg för långt in i den privata sfären.

Den andra aspekten handlar om hur vi ser på elevers hanterande av informations och kommunkationsteknik. Det finns ibland en skrämmande hjälplös ton i debatten, man talar om plingande sms-signaler och lockelsen från Facebook och spel och allt vad det är som vore det naturfenomen som inte går att göra något åt, och man konstaterar krasst att elevernas fokus splittras och de ibland stressas av tempot, och detta bekymrar mig.

Med telefoner och datorer och andra enheter så har vi plötsligt möjlighet att ha direktkontakt med varandra, nästan var och när vi än befinner oss, vi är onekligen direktuppkopplade till nyhetsmedia, sociala media och nöjesutbudet vid våra fingertoppar är enormt. Och det är bara början. Det är en annorlunda värld än den vi växte upp i, de flesta av oss, men människorna i den är sig rätt lika. Ungdomar i dag skiljer sig inte från hur vi var när vi var unga. De har lika stort behov av att umgås, att mötas, att prata, att kommunicera och socialisera som vi hade. Och de har lika stort behov av vägledning, guidning och handledning i hur man balanserar de olika delarna av verkligheten mot varandra på ett rimligt sätt som vi hade.

Därför bekymrar det mig att höra hur tonen ibland närmar sig moraliserande när man talar om ungdomars användande av mobiler och datorer i klassrummet. IKT kommer vara en del av deras vardag även som vuxna, och det tycks mig rimligt att man i skolan får lära sig balansera även denna delen av verkligheten. Borde inte det innebära att de vuxna i skolan tar sig an även denna biten? Inte genom förbud och begräsningar, men genom exempel, genom vägledning och övning.

Jag vet inte, jag tror jag virrat till hela mitt resonemang. Vad säger ni?

Kunskapsklyftor i #skolchatt

Det är torsdag igen, och torsdag innebär ju traditionsenligt #skolchatt klockan 20.00. Den här vecka är ämnet Kunskapsklyftorna i svenska skolor, och vad vi kan göra åt dem.

Det är ett brännande aktuellt och oerhört viktigt ämne, och jag ser fram mot ett konstruktivt samtal. Det är så lätt att man halkar över i vems fel det är att saker är som de är, och plötsligt helt tappar sikte på vad man själv faktiskt kan påverka och förändra i sitt sammanhang. Just därför är jag extra glad åt ett tillfälle att fokusera just på vad vi, som lärare, skolledare, elever, studenter etc faktiskt kan göra.

Välkomna att ta del av samtalet i kväll klockan 20.00.

Johari fönster

Mats nämner Johari fönster i samtalet kring sitt inlägg om Lärartycket. Trots att bilden är tänkt att beskriva kommunikation mellan människor är den också en tydlig bild av relationen människor emellan, både på ett indidivuellt och mer generellt plan.

I samtalet kring ADHD pratar vi lite om hur vetskapen om att en person faktiskt har ADHD påverkar omgivningens sätt att se på personen, och jag blir i ett samtal med en vän påmind om att det gäller inte bara ADHD, utan många aspekter i det som tillsammans utgör det som är en individ. Rätt som det är får vi veta något om den andre som ställer saker vi trodde oss veta på kant, och ger oss en inblick i det nedre vänstra fältet.

Om vi kan ta emot detta med ödmjukthet och respekt fördjupar det relationen med människan. Om vi däremot har svårt att hantera det kan det vara fullkomligt förödande för relationen.

Det är något vi behöver förhålla oss till, varje dag. Både vad vi väljer att dela, och hur vi tar emot det förtroende vi ges.