Tag Archive | arbetstid

Anställningsvillkor

I berättelsen om den lilla ICA-butiken någonstans i Sverige har det blivit dags att anställa ytterligare en medarbetare, sedan den populära karaktären Cindy gått vidare i livet, ut ur butiken och ut ur berättelsen. Karaktären Ulf ges uppdraget att hitta en ny Cindy, och på köpet påminns vi om en vinkel på begreppet anställningsvillkor vi ibland glömmer. Den nya Cindy stipulerar helt enkelt villkoren hon ställer för att butiken skall ges möjlighet att köpa en del av hennes tid:



Ett lovande inlägg

Vi pratade om sommarlovet i #skolchatt häromdagen. Det är ett inte helt enkelt ämne att prata om, sommarlovet är en känsloladdad symbol, skuggan från Bullerbybarnens idylliska lov med hölass och myggbett vilar tung över debatten, men det var ett givande samtal där en hel del klokt blev sagt.

Framförallt var det en tankegång som fick mig att reflektera – vi pratade om elever som upplever det långa sommarlovet många älskar och uppskattar och njuter av som påfrestande, av olika anledningar. Det kan handla om struktur, om sociala sammanhang, om mat, om föräldrar som jobbar, om kamrater som är bortresta, om kamrater som man faktiskt bara umgås med i skolan, om stökiga hemmiljöer och mycket annat.

Det funderades kring om aktiviteter anordnade av kommunen, fritids, skolbibliotek eller rent av sommarundervisning kunde vara till hjälp i sammanhanget, om det kanske är dags att organisera om läsåret så att lovet faktiskt blir kortare och mindre otympligt att hantera.

Och ungefär i det sammanhanget lyftes tanken att för lärarna så är skulle en omorganisation av läsåret, där sommarlovet kortas till säg fem eller sju veckor innebära en betydande försämring av arbetsvillkoren, man behöver flera veckor för att bara varva ner från läsåret, flera veckor för att planera nästa läsår och däremellan de fem veckors semester och rekreation som de flesta som arbetar i sverige får.

Och jag tänker att det nog är så att det här med hur vi lägger upp läsåret, det är något vi behöver prata om och fundera en hel del över i svenska skolan.

Vad nu då?

Plötsligt hör jag från alla håll viskningar om en jobba-hemifrån-dag. Den ska, om jag hör rätt (jag hör rätt illa, medger jag utan förbehåll) äga rum i dag, den 8/2. Det tycks vara ett Microsoft-initiativ, och syftet kan vara att öka kreativiteten.

Heja på!

Jag behöver bli mer uppmärksam på vad som händer i världen, det här hade jag ju inte en aning om nyss…

Magnus Blixt reflekterar också kring fenomenet.

mellandags #skolchatt

Det är mellandagar, och många njuter av jullovsledigheten. Men inte alla, här och där i skolsverige lyser det i lärarrum och konferensrum. Den kommande terminen behöver planeras. Förändringar behöver kanske göras av arbetssätt sen förra terminen, och det är skönt att ha lektionsfria dagar att tänka igenom sånt på. En och annan passar på att fortbilda sig, att läsa ikapp intressanta facktexter som samlats på hög under höstterminen, eller läsa in sig på material inför våren. Man uppdaterar sig på tekniken, sätter sig in i de där användbara finesserna man inte alls hunnit med att sätta sig in i tidigare trots att man anat att de finns. Det samarbetas en del också, nu har man tid att sitta tillsammans, samplanera, planera beställningar, titta igenom bokhyllor och klassrum och se vad som behöver kompletteras. Somliga sitter tillsammans i samma rum, andra sitter tillsammans trots att man sitter på olika skolor i olika delar av landet.

Och just det är ämnet för denna torsdags mellandags #skolchatt: Det Utvidgade Lärarkollegiet. Anne-Marie Körling introducerade begreppet som så väl beskriver det som händer när lärare och skolmänniskor möts på nätet, samtalar och delar sina tankar med varandra. Vi tänkte att det kan vara intressant att prata om hur man kommit i kontakt med detta kollegium, vad man tycker man får ut av det, hur, eller om, det utvidgade lärarkollegiet har någon betydelse i skoldebatten, kanske rent av i skolpolitiken, eller om det är ett fenomen som har betydelse på ett mer individuellt plan och mer ändå.

Visst låter det spännande? Välkommen att vara med, torsdag 29/12 klockan 20.00 på Twitter.

Förskolan och Carema

Jag funderar lite över det här med tillgång och efterfrågan, främst då inom barnomsorgen och äldreomsorgen.

Det har ju skrivits en del om den äldreomsorg som erbjuds av företaget Carema, och jag funderar över hur det kan komma sig att trots att det, föreställer jag mig, finns en efterfrågan på trevliga, trivsamma, trygga äldreboenden och olika slags omsorg på olika nivåer så kan ett företag som Carema så totalt dominera marknaden. Jag tänker mig att t ex mindre boenden i mer hemlik miljö, boenden som specialiserar sig på olika behov och önskemål hos sina boende skulle uppskattas.

Och jag funderar också över hur det kan komma sig att det finns så få förskolor med okonventionella öppettider – föräldrar arbetar kvällar och helger också, och alla har inte möjlighet att ordna barnvakt privat. Det talas en hel del om det förkastliga i att friskolor gör vinster, men mycket lite om den frihet som borde finnas när det gäller okonventionella öppettider. Jag tänker mig t ex att den pedagogiska verksamheten blomstrar under de mer traditionella öppettiderna, och att ett lugnare tempo med mer omsorgsinriktad aktivitet äger rum på kvällstid.

Och jag funderar över vad som ska till för att vi ska få detta större utbud, för att ett gäng föreskollärare skall välja att starta kvälls- och helgverksamhet, för att ett gäng drivna sjuksköterskor, undersköterskor och/eller vårdbiträden skall välja att starta en trevlig liten konkurrent till Carema så oroliga och olyckliga anhöriga inte behöver nöja sig med att slå larm, utan har ett alternativ för sina kära nära. Handlar det om finansiering, om mod eller om kunskap? Eller om en kombination, kanske?

Jag vet inte, men funderar gör jag.

Kraften och tiden

Om Kraften och Tiden funderar Magnus Blixt:

Jag är övertygad om att alla lärare har en ambition att skapa maximalt med kunskapstillväxt och lärande genom så bra undervisning (Skollagen 3§) som det bara är möjligt för att barn och unga ska ges möjligheter att nå sin potential (” ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.” /Skollagen 4§). Men att göra det kräver både Tid och KraftKärnan i lärararbetet är undervisningen. För att undervisningen ska hålla hög kvalitet krävs det tid och möjligheter för planering och uppföljning. ”för- och efterarbete brukar lärare ofta benämna denna uppgift, men jag använder konsekvent ”planerings- och uppföljningsarbete” som ju även icke-lärare förstår vad det innebär.

men, fortsätter han:

 Ändå så minskar denna tid stadigt i skolan. Det märker jag. De som har arbetat längre säger att trenden varit tydlig länge. Den minskar inte till förmån för kompetensutveckling, forskning, reflektion, vilket antagligen gett vinster på sikt och därmed kunnat ses som en investering. Den minskar istället genom att allt fler administrativa uppgifter läggs på, allt mer vaktmästaruppgifter, omsorg, fostran, föräldrakontakter, dokumentation för dokumentationens skull. Samtidigt ökar mängden undervisning, sakta men säkert.

Det Magnus säger äger sin riktighet – tiden är begränsad, det gäller inte minst den betalda arbetstiden, och till synes små uppgifter som att byta en glödlampa, fixa pappersstopp i kopiatorn, ta ett snabbt telefonsamtal från en förälder och tala om vilka kläder som är lämpliga på den kommande friluftsdagen eller skriva en rekvisition för häftklamrar till häftapparaten kostar på många skolor runt om i landet många dyrbara lärartimmar.

Det går ut över eleverna. Det vet de flesta lärare väl om, men långt ifrån alla politiker, kommunala tjänstemän och föräldrar är medvetna om detta. Att det är så är inte alls konstigt.

Många tror sig veta precis hur det går till i skolan, eftersom de själva varit elever en gång i tiden. Det är lätt att minnas tillbaka och tro att det ser likadant ut i dag, vare sig ens gamla skola numera är vandrarhem, har byggts om så att ens gamla klassrum numera används som kapprum eller är sig tämligen lik. Man tror att man vet vad lärarjobbet innebär, eftersom man minns sina egna lärare.

Men lika lite som man får någon vidare helhetsbild av en politikers arbetsvardag utifrån det man ser i direktsändningarna från riksdagsdebatterna eller av en skådespelares arbetsvardag utifrån att man ser filmen får man det av en lärares arbetsvardag utifrån det man som elev ser i klassrummet. Det som sker bakom kulisserna vet man nog egentligen mycket lite om, gör man inte?

Därför är det upp till lärare själva att se till att fokus hamnar på uppdraget, på elevernas lärandesituation, på undervisningen och elevernas kunskaputveckling. Det är upp till lärare själva att dra och vidmakthålla gränserna. Hur man gör det skiljer sig sannolikt från lärare till lärare, från skola till skola. Där en är betjänt av att avsätta en timme eller två i veckan till telefontid istället för att ständigt vara tillgänglig för föräldrakontakt är en annan mer betjänt av att säga nej till allt som liknar vaktmästarsysslor, medan en tredje behöver göra båda dessa avgränsningar och fler ändå.

Detta måste man göra själv, men måste man verkligen göra det ensam? Jag föreställer mig att om man hjälps åt inom kollegiet, får stöd ifrån facket och ifrån det utökade lärarkollegiet går det både lättare och snabbare, och de som tjänar mest på det vore eleverna. Låter det rimligt?

.

.

May the Force be with you!

#skolchatt

Att det är torsdag i dag innebär att det är #skolchattTwitter från klockan 20 till klockan 21. I kväll pratar vi om hur man går till väga för att dokumentera elevers kunskapsutveckling och lärande. Vi pratar om saken från ett rent handgripligt perspektiv – använder vi papper eller datorprogram, spar vi vår dokumentation på en dator, på en server eller i molnet etc – och från ett mer kunskapsfilosoferande perspektiv – vad dokumenterar vi och vad skriver vi om det, kan man dokumentera en process, och hur förhåller vi oss till den kunskapsutveckling vi kan se som inte riktigt har med målen att göra? – till det tidsperspektiv som ofta lyfts i debatten – hur ska man hinna med att dokumentera det som händer i ett klassrum under en lektion och hur ska man komma ihåg vad som hände och vem som gjorde vad på morgonlektionen när man äntligen kan sätta sig för att skriva framåt tre på eftermiddagen?

Visst låter det som om det kan bli en givande timme?

Världens Bästa Skitskola som sänds samtidigt  kommer jag att se klockan 21 så jag slipper splittra mig eller välja bort det ena eller det andra.

Vad är arbetstid?

Jag tittar på Skolsnack Garage-TV hos Fredrikbloggen. Man pratar om tid, om arbetstid, om lärares förtroendetid, om hur tiden prioriteras och om huruvida man gör rätt saker eller är mer mån om att göra saker rätt.

Det är viktiga frågor, och det är frågor som de flesta har åsikter om och frågor som väcker känslor.

Man lyfter bland annat den ständigt återkommande frågan om saker man råkar stöta på som väcker tanken ‘aha, detta skulle ju passa precis i undervisningen’ – gör det att TV-tittandet eller tidningsläsandet eller vad det nu råkar vara sker på arbetstid eller fritid? Eller en gråzon någonstans emellan?

Det är en intressant fråga att fundera kring. Såhär funderar jag:

Då och då har jag pratat lite om hurusom jag arbetar när jag arbetar med skönlitteratur i språkundervisningen. Jag lägger ner en hel del tid på att målmedvetet förbereda de böcker eller texter som kommer att användas i klassrummet, och den tiden anser jag definitivt hör till min arbetstid.

Det är stor skillnad på hur jag läser när jag läser för att bedöma en boks undervisningsbarhet eller när jag närläser och planerar undervisningen gentemot när jag läser en bok för min egen skull. Visst händer det att jag stöter på en bok med god undervisningspotential när jag läser för min egen skull, men det gör inte mitt privata läsande till arbetstid, utan bara att det jag gör på min fritid får effekter på mitt arbete.

Och det gäller det mesta. Det finns en tendens i debatten just nu att räkna timmar och minuter i lärares arbetstid som vore vi alla byråkrater med stoppur i handen. Så fort man tänker en tanke som har relevans till det man gör i klassrummet så klickar man igång stoppuret.

Uppriktig fråga: blir ni inte stressade av att tänka så?

Jag har en årsarbetstid. En del av den tiden är schemalagd, en del av den tiden är förtroendetid. För mig innebär det att min arbetsgivare har förtroende för att jag förvaltar min årsarbetstid på ett sånt att jag kan utföra det arbete jag är anställd att utföra på ett gott sätt. För mig innebär det också att min arbetsgivare har förtroende för att jag förmår sätta gränser för mitt arbete så att jag inte plötsligt jobbar alldeles för mycket, samtidigt som jag har förtroende för att min arbetsgivare inte lägger på mig galna uppgifter som inte har med det jobb jag är anställd för att göra att göra.

Somliga perioder arbetar jag väldigt mycket. Andra Väldigt Mycket. Däremellan finns det perioder när planeringen rullar på, och jag har möjlighet att ta igen mig. Det blir så när man har årsarbetstid. Skulle en tidsstudieman komma och hälsa på mig i en sådan lugn period skulle han hoppa upp och ner av förtjusning och hojta att jag har hur mycket utrymme som helst att ta på mig andra arbetsuppgifter! Skulle han dyka upp i en av de perioder när jag arbetar Väldigt Mycket skulle han ge upp och gå hem eller somna i ett hörn långt innan mitt arbetspass tagit slut.

Jag skulle erbjuda honom en kudde att vila sitt trötta huvud på och viska att det nog finns vettigare saker för honom att studera.

Men ungefär så ser jag på saken – om saker jag gör råkar väcka tankar om skolan, om böcker jag läser visar god undervisningspotential, om TV-program jag ser ger mig uppslag för klassrumsdiskussioner eller om samtal på Twitter ger mig nya infallsvinklar så är det inspirerande och givande. Men det är vad man kallar serendipiteter, mycket betydelsefulla, ja. närmast oundgängliga, men inte arbetstid. Arbetstid blir det när jag börjar bearbeta det, förbereda det, arbeta med det och foga in det i planeringen och skolarbetet.

Är jag helt ute och cyklar, tycker ni?

En folkhögskollärares arbetsredskap

I somras skrev jag en serie inlägg om en folkhögskollärares sommarlov, där jag pratade en del om vad just denne folkhögskollärare ägnade sig åt när elever och deltagare har sommarlov. Inspirerad av att den serien ibland dyker upp bland mina sökord (i dag, t ex) så tänkte jag denna soliga oktobersöndag prata lite om ett av de absolut viktigaste av mina arbetsredskap:

.

.

Den är benvit, stabil och mycket bekväm att hantera, och den rymmer en halv liter av det svarta guldet. Av bränslet som får kugghjulen i det maskineri som är min hjärna att gnissla igång, smörjmedlet som får dem att röra sig hyggligt smidigt och lockar de små gnomerna som jobbar där att återvända till sina uppgifter.

Jo, jag vet att det går ett rykte om att jag har tomtar på loftet, men så är det alltså inte. Det är skillnad på tomtar och gnomer.

Jag dricker mitt kaffe med mjölk. Dels för att jag upplever att mjölken lockar fram aromer i kaffet som kan vara svåra att uppfatta annars, dels för att någon en gång sa till mig att med mjölk i kaffet reduceras de eventuella skadeverkningarna från garvsyran (om de nu finns, de där skadeverkningarna, ibland talas de om dem, ibland inte) till i det närmaste försumbara. Det lät mycket rimligt i mina öron, och jag anammade rådet.

Att jag sällan dricker kaffe i mitt arbetsrum på jobbet betyder inte att jag inte jobbar där. Däremot indikerar det att det kognitivt krävande för- och efterarbetet sällan äger rum där. Jag är inte särskilt pratbar när jag ägnar mig åt detta, och det passar illa på en plats där det rätt som det är dyker upp trevliga människor som faktiskt vill prata med en.