#skolchatt om arbetstid och plats

Det är valår och Almedalsvecka och arbetstid är ett hett ämne. Inte minst i skolbranschen, där förtroendetid och undervisningstid och planeringstid och arbetsplatsförlagd tid och konferenstid är självklara begrepp, medan övertid och komptid ofta ses som mer exotiska.

Rent konkret innebär det för många lärare att det å ena sidan finns en del av arbetstiden arbetsgivaren har förtroende för att läraren faktiskt lägger på arbete, oavsett var läraren eller när läraren väljer att förlägga den. Å andra sidan innebär det en luddig, otydlig gräns mellan vad som är fri tid och arbetstid.

Många tycks uppleva detta som stressande. En del av de som upplever denna stress jobbar som lärare, men inte alla. Många, en andel så stor att det ständigt förvånar mig faktiskt, som upplever detta som stressande jobbar inte alls som lärare. De jobbar inte i skolan alls. I stället tycks det vara åsynen av lärare som sitter där hemma i solen på altanen med en kopp te och några böcker, datorn inom räckhåll  och till synes inte gör just något vettigt alls timmar i sträck, kanske i morgonrock eller mysigt nött kofta och sina oändligt sommarlov, medan de själva är bundna till sin arbetsplats, sitt tjänstefordon, sitt schema och sina fem ynka semesterveckor som inte går att rucka varken hit eller dit med mindre än löneavdrag som stressar.

Samtidigt är det allt fler skolor som går över till semestertjänst, lärares arbetstid begränsas såväl i tid och rum, var och när regleras i avtal, sommarlovet blir arbetstid, arbetsveckor förutsägbart långa, en tydlig gräns mellan fri tid och arbetstid.

På gott och ont.

Om detta pratar vi i kväll i #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter. Välkomna!

Anställningsvillkor

I berättelsen om den lilla ICA-butiken någonstans i Sverige har det blivit dags att anställa ytterligare en medarbetare, sedan den populära karaktären Cindy gått vidare i livet, ut ur butiken och ut ur berättelsen. Karaktären Ulf ges uppdraget att hitta en ny Cindy, och på köpet påminns vi om en vinkel på begreppet anställningsvillkor vi ibland glömmer. Den nya Cindy stipulerar helt enkelt villkoren hon ställer för att butiken skall ges möjlighet att köpa en del av hennes tid:



Ett lovande inlägg

Vi pratade om sommarlovet i #skolchatt häromdagen. Det är ett inte helt enkelt ämne att prata om, sommarlovet är en känsloladdad symbol, skuggan från Bullerbybarnens idylliska lov med hölass och myggbett vilar tung över debatten, men det var ett givande samtal där en hel del klokt blev sagt.

Framförallt var det en tankegång som fick mig att reflektera – vi pratade om elever som upplever det långa sommarlovet många älskar och uppskattar och njuter av som påfrestande, av olika anledningar. Det kan handla om struktur, om sociala sammanhang, om mat, om föräldrar som jobbar, om kamrater som är bortresta, om kamrater som man faktiskt bara umgås med i skolan, om stökiga hemmiljöer och mycket annat.

Det funderades kring om aktiviteter anordnade av kommunen, fritids, skolbibliotek eller rent av sommarundervisning kunde vara till hjälp i sammanhanget, om det kanske är dags att organisera om läsåret så att lovet faktiskt blir kortare och mindre otympligt att hantera.

Och ungefär i det sammanhanget lyftes tanken att för lärarna så är skulle en omorganisation av läsåret, där sommarlovet kortas till säg fem eller sju veckor innebära en betydande försämring av arbetsvillkoren, man behöver flera veckor för att bara varva ner från läsåret, flera veckor för att planera nästa läsår och däremellan de fem veckors semester och rekreation som de flesta som arbetar i sverige får.

Och jag tänker att det nog är så att det här med hur vi lägger upp läsåret, det är något vi behöver prata om och fundera en hel del över i svenska skolan.

Vad nu då?

Plötsligt hör jag från alla håll viskningar om en jobba-hemifrån-dag. Den ska, om jag hör rätt (jag hör rätt illa, medger jag utan förbehåll) äga rum i dag, den 8/2. Det tycks vara ett Microsoft-initiativ, och syftet kan vara att öka kreativiteten.

Heja på!

Jag behöver bli mer uppmärksam på vad som händer i världen, det här hade jag ju inte en aning om nyss…

Magnus Blixt reflekterar också kring fenomenet.

mellandags #skolchatt

Det är mellandagar, och många njuter av jullovsledigheten. Men inte alla, här och där i skolsverige lyser det i lärarrum och konferensrum. Den kommande terminen behöver planeras. Förändringar behöver kanske göras av arbetssätt sen förra terminen, och det är skönt att ha lektionsfria dagar att tänka igenom sånt på. En och annan passar på att fortbilda sig, att läsa ikapp intressanta facktexter som samlats på hög under höstterminen, eller läsa in sig på material inför våren. Man uppdaterar sig på tekniken, sätter sig in i de där användbara finesserna man inte alls hunnit med att sätta sig in i tidigare trots att man anat att de finns. Det samarbetas en del också, nu har man tid att sitta tillsammans, samplanera, planera beställningar, titta igenom bokhyllor och klassrum och se vad som behöver kompletteras. Somliga sitter tillsammans i samma rum, andra sitter tillsammans trots att man sitter på olika skolor i olika delar av landet.

Och just det är ämnet för denna torsdags mellandags #skolchatt: Det Utvidgade Lärarkollegiet. Anne-Marie Körling introducerade begreppet som så väl beskriver det som händer när lärare och skolmänniskor möts på nätet, samtalar och delar sina tankar med varandra. Vi tänkte att det kan vara intressant att prata om hur man kommit i kontakt med detta kollegium, vad man tycker man får ut av det, hur, eller om, det utvidgade lärarkollegiet har någon betydelse i skoldebatten, kanske rent av i skolpolitiken, eller om det är ett fenomen som har betydelse på ett mer individuellt plan och mer ändå.

Visst låter det spännande? Välkommen att vara med, torsdag 29/12 klockan 20.00 på Twitter.

Förskolan och Carema

Jag funderar lite över det här med tillgång och efterfrågan, främst då inom barnomsorgen och äldreomsorgen.

Det har ju skrivits en del om den äldreomsorg som erbjuds av företaget Carema, och jag funderar över hur det kan komma sig att trots att det, föreställer jag mig, finns en efterfrågan på trevliga, trivsamma, trygga äldreboenden och olika slags omsorg på olika nivåer så kan ett företag som Carema så totalt dominera marknaden. Jag tänker mig att t ex mindre boenden i mer hemlik miljö, boenden som specialiserar sig på olika behov och önskemål hos sina boende skulle uppskattas.

Och jag funderar också över hur det kan komma sig att det finns så få förskolor med okonventionella öppettider – föräldrar arbetar kvällar och helger också, och alla har inte möjlighet att ordna barnvakt privat. Det talas en hel del om det förkastliga i att friskolor gör vinster, men mycket lite om den frihet som borde finnas när det gäller okonventionella öppettider. Jag tänker mig t ex att den pedagogiska verksamheten blomstrar under de mer traditionella öppettiderna, och att ett lugnare tempo med mer omsorgsinriktad aktivitet äger rum på kvällstid.

Och jag funderar över vad som ska till för att vi ska få detta större utbud, för att ett gäng föreskollärare skall välja att starta kvälls- och helgverksamhet, för att ett gäng drivna sjuksköterskor, undersköterskor och/eller vårdbiträden skall välja att starta en trevlig liten konkurrent till Carema så oroliga och olyckliga anhöriga inte behöver nöja sig med att slå larm, utan har ett alternativ för sina kära nära. Handlar det om finansiering, om mod eller om kunskap? Eller om en kombination, kanske?

Jag vet inte, men funderar gör jag.

Kraften och tiden

Om Kraften och Tiden funderar Magnus Blixt:

Jag är övertygad om att alla lärare har en ambition att skapa maximalt med kunskapstillväxt och lärande genom så bra undervisning (Skollagen 3§) som det bara är möjligt för att barn och unga ska ges möjligheter att nå sin potential (” ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.” /Skollagen 4§). Men att göra det kräver både Tid och KraftKärnan i lärararbetet är undervisningen. För att undervisningen ska hålla hög kvalitet krävs det tid och möjligheter för planering och uppföljning. ”för- och efterarbete brukar lärare ofta benämna denna uppgift, men jag använder konsekvent ”planerings- och uppföljningsarbete” som ju även icke-lärare förstår vad det innebär.

men, fortsätter han:

 Ändå så minskar denna tid stadigt i skolan. Det märker jag. De som har arbetat längre säger att trenden varit tydlig länge. Den minskar inte till förmån för kompetensutveckling, forskning, reflektion, vilket antagligen gett vinster på sikt och därmed kunnat ses som en investering. Den minskar istället genom att allt fler administrativa uppgifter läggs på, allt mer vaktmästaruppgifter, omsorg, fostran, föräldrakontakter, dokumentation för dokumentationens skull. Samtidigt ökar mängden undervisning, sakta men säkert.

Det Magnus säger äger sin riktighet – tiden är begränsad, det gäller inte minst den betalda arbetstiden, och till synes små uppgifter som att byta en glödlampa, fixa pappersstopp i kopiatorn, ta ett snabbt telefonsamtal från en förälder och tala om vilka kläder som är lämpliga på den kommande friluftsdagen eller skriva en rekvisition för häftklamrar till häftapparaten kostar på många skolor runt om i landet många dyrbara lärartimmar.

Det går ut över eleverna. Det vet de flesta lärare väl om, men långt ifrån alla politiker, kommunala tjänstemän och föräldrar är medvetna om detta. Att det är så är inte alls konstigt.

Många tror sig veta precis hur det går till i skolan, eftersom de själva varit elever en gång i tiden. Det är lätt att minnas tillbaka och tro att det ser likadant ut i dag, vare sig ens gamla skola numera är vandrarhem, har byggts om så att ens gamla klassrum numera används som kapprum eller är sig tämligen lik. Man tror att man vet vad lärarjobbet innebär, eftersom man minns sina egna lärare.

Men lika lite som man får någon vidare helhetsbild av en politikers arbetsvardag utifrån det man ser i direktsändningarna från riksdagsdebatterna eller av en skådespelares arbetsvardag utifrån att man ser filmen får man det av en lärares arbetsvardag utifrån det man som elev ser i klassrummet. Det som sker bakom kulisserna vet man nog egentligen mycket lite om, gör man inte?

Därför är det upp till lärare själva att se till att fokus hamnar på uppdraget, på elevernas lärandesituation, på undervisningen och elevernas kunskaputveckling. Det är upp till lärare själva att dra och vidmakthålla gränserna. Hur man gör det skiljer sig sannolikt från lärare till lärare, från skola till skola. Där en är betjänt av att avsätta en timme eller två i veckan till telefontid istället för att ständigt vara tillgänglig för föräldrakontakt är en annan mer betjänt av att säga nej till allt som liknar vaktmästarsysslor, medan en tredje behöver göra båda dessa avgränsningar och fler ändå.

Detta måste man göra själv, men måste man verkligen göra det ensam? Jag föreställer mig att om man hjälps åt inom kollegiet, får stöd ifrån facket och ifrån det utökade lärarkollegiet går det både lättare och snabbare, och de som tjänar mest på det vore eleverna. Låter det rimligt?

.

.

May the Force be with you!