#PISA vs betygen

I en artikel i Sydsvenskan på annandagen, en artikel så liten att den närmast är en notis, konstateras lakoniskt:

Skolexperternas omdöme är att Pisaresultaten måste tas på allvar, medan betygen inte duger för att beskriva verkligheten.

Ty trots att betygen bara blir bättre och bättre bekräftar  ju Pisaresultaten vad högskolor och universitet larmat om upprepade gånger – svenska elever blir allt sämre förberedda för högre studier. Gymnasieelever har passerat grundskolan med välvilligt satta godkända betyg, men utan tillräcklig läsförmåga för att kunna läsa mellan raderna i en enkel ungdomsbok; utan tillräcklig analytisk förmåga för att genomskåda lockande marknadsföring, än mindre faktoider som levereras med tvärsäkerhet för att trumfa in politiska budskap; utan tillräckliga kunskaper i matematik för att kunna nyttja de fyra räknesätten; utan tillräcklig språklig förmåga för att kunna sätta ord på sina tankar och funderingar.

Inte alla elever, inte alltid och inte överallt. Men många, alltför många för att vi skall kunna förklara bort det och gå vidare i samma fotspår utan att det får allvarliga konsekvenser för hela samhället.

I en understreckare i SvD skriver Magnus Oskarsson och K G Karlsson från Mittuniversitetet om ungefär samma ämne, och reflekterar över samhällets strävan att göra något åt problemet:

Skolinspektion, mer prov och ökade dokumentationskrav har ökat kontrollen av lärarnas arbete och på motsvarande sätt har kontrollen av eleverna ökat med fler betyg och nationella prov. I matematik där stora satsningar gjorts och där nationella prov funnits länge visar Pisa också att motivationen ökat hos många elever. Men ett ökat antal elever känner också utanförskap och resultaten faller.

Slutet av understreckaren har lyfts som särskilt intressant och betydelsefullt på många håll, och avsnittet har lästs och tolkats som en bekräftelse på att svensk skola ändå är på rätt spår

Intressant i Pisa 2012 är också att studera vilka länder som förutom Sverige visar försämrade prestationer. De fem länder som sammantaget försämrats mest är Sverige, Finland, Island, Nya Zeeland och Australien, alltså i stort sett utvecklade välmående länder med stor frihet för individen att göra sina livsval. Kanske finns orsaken till fallande svenska resultat bara delvis att finna i skolan. Kan det vara så att elever i dessa länder vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat?

Vi har som forskare följt Sveriges resa genom Pisa från år 2000 där bara tre OECD-länder hade bättre resultat i läsning än Sverige och där svensk skola var bland de bästa i världen på att ge alla elever en rättvis chans. Ännu år 2006 var det bara fem länder och år 2009 sju länder som hade bättre läsresultat än Sverige. I Pisa 2012 hade 19 länder i OECD bättre läsresultat än Sverige och bara tre hade lägre resultat.

Utvecklingen manar till eftertanke hos alla ansvariga för svensk skola. Vi menar att vad som nu krävs är en rejäl analys av Pisaresultaten och annan forskning. Lika viktigt är att lyssna på verksamheten. Vi är inte övertygade om att mer kontroll är lösningen på de problem vi ser. Snarare tror vi på mer stöd och inspiration till lärare och elever. Att matcha alla elevers intressen och ambitioner framstår som en ödesfråga för skolan i ett modernt samhälle.

Men vad är det egentligen som sägs här? Att elever ”vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat”, innebär det att det är de unga människornas intressen och ambitioner som de är, med en femtonårings eller sjuttonårings erfarenhet och perspektiv som enda skala, som skall matchas? Eller att dessa unga människor skall ges vidgade perspektiv, manas att utvecklas, att se saker från nya vinklar, få lära sig se mönster, sammanhang och strukturer, förses med verktyg för att lära sig mer, och få lära sig använda dessa? Kort sagt, vilar ansvaret för utbildningen på de unga eller på de vuxna i samhället?

 

#skolchatt – idag om jämförelser och rättvisa

Det är torsdag, och torsdag innebär att klockan 20.00 är det #skolchatt på Twitter. I dag diskuterar vi frågan om huruvida man kan göra rättvisa jämförelser mellan skolor? Är det möjligt? Är det rättvist att jämföra lärandesituationen för skolelever i Älvdalen med lärandesituationen för skolelever vid Engelska Skolan i Eskilstuna, t ex?

Spontant svarar nog en och annan nej, det är inte rättvist. Förhållandena och förutsättningarna är så helt olika, resurstilldelningen, erfarenheterna, de osynliga traditionerna, det där som sitter i väggarna i skolan, så helt väsensskilda. Förväntningarna från såväl föräldrar som från huvudman och lärare så helt olika, alla jämförelser blir orättvisa.

Jag skulle vilja säga tvärtom. Just därför att förutsättningarna är så olika är det nödvändigt och rättvist att jämföra, många gånger rättvisare än att låta bli. Det är klart att det känns ledsamt och tungt för den som kommer till korta vid en jämförelse. Därför måste vi göra det. För att se var skillnaden ligger. Så att vi inte rätt som det är börjar tänka att problemet nog ligger hos eleverna, egentligen. Att den ena skolans sämre resultat egentligen beror på att eleverna vid den ena skolan är lite dummare, lite mer trögtänkta, lite mer korkade, lite mer ointresserade, att det är en naturlag och de helt enkelt inte kan lära sig på samma sätt som de som går på en annan skola. En skola med smartare, mer begåvade, klokare elever predestinerade för en helt annan framtid än de där av en annan, trögare, sort.

Om vi inte jämför riskerar vi att lägga grunden för problemet hos eleverna, och det tycker jag vore mycket olyckligt.

Hur ser ni på saken? 20.00 i kväll diskuterar vi saken på #skolchatt. Häng med, vet ja!

Studieteknikskulturkrock

Jag älskar hur det svenska språket erbjuder möjlighetent att koppla ihop ord efter ord efter ord som vore de ett enda långt BRIOträtågvagnsset. Inte alla språk erbjuder den möjligheten, och den morderna särskrivningstendensen hotar att bryta upp även de svenska långa ordkombinationskonstruktionerna i mindre enheter. Men inte än. Än står möjligheten oss till buds.

Ett stickspår av nostalgisk karaktär. Åter till ämnet:

Studieteknik är ofta något tämligen individuellt – det som är effektivt och rationellt för en är katastrofalt störande för en annan, ok men inte mer för en tredje och fullständigt obegripligt för en fjärde. Somliga vill diskutera med andra, vända och vrida på saker tillsammans med andra och upplever de nya perspektiven som berikande. Andra vill sitta ensamma, utan att höra världen omkring. Det är lätt att tro att den studieteknik man själv har mest nytta av är den ultimata, den lämpligaste för alla, alltid. Minns ni studietekniklektionerna från sjuttiotalet, där instruktioner om lämpligt intagande av näring innan läxstunden, stolshöjd, i förhållande till bordet, golvet samt den sittande, sittställning, ljusets infallsvinkel, pennans grad av vässning etc etc spelade tillräckligt stor roll för att vara det enda som fastnat i mitt opålitliga minne? Läxorna må ha givits i färgglada Hej Matematik, men rekommendationen var att de skulle utföras i en militärisk stil.

Lyckligtvis har även studietekniksinstruktionerna utvecklats sen den tiden, och vissa nymodiga inslag orsakar en och annan kulturkrock mellan föräldragenerationen och dagens elevers studietekniska behov och vanor:

Ibland behöver vi lägga oss i och föreslå en alternativ metod, men först och oftare bör vi lyssna när de beskriver sin metod och varför den fungerar:

Och för den som funderar över referensen: Periodiska systemet och Dmitri Mendeleev.

Pannstämplande

Jag skulle önska att både lärare och föräldrar slutar upp att orera om stämplade pannor i betygsdebatten.

Betyg berättar vilken kunskapsnivå den betygssatta personen uppvisat vid betygstillfället. Om personen har uppvisat tillräckligt mycket kunskap för att antas på önskad utbildning är betyget ett kvitto på detta och ger, om denne så önskar, personen en möjlighet att komma vidare till nästa nivå. Det är ingen garanti, men det ger en möjlighet. Det är allt.

Det borde vara allt.

Det borde tillåtas vara allt. Betyg är trots allt ingen livstidsdom, det säger inget om personens utvecklingspotential, charm, personlighet, framtida möjligheter eller studieförmåga. Men istället blandar man in en massa känslor, man lägger en väldigt massa värderingar i de olika betygen och talar högt om hur de ‘stämplar eleverna i pannan med en bokstav’. Som om det syntes på utsidan vilka betyg personen erövrat. Som om det gjorde personen bättre eller sämre, relativt eller absolut. Man ojar sig över hur stressade elever blir över betygssättning, och man gör stor affär av vilket resultat eleven fått på prov och vilket delbetyg denne fått på enskilda uppgifter.

Man pratar om summativ och formativ bedömning som vore de ömsesidigt repellerande, fenomen som stöter bort varandra, istället för kompletterande, två sidor av samma mynt, yin och yang.

Unga människor hör detta. Små krukor har också öron, vet ni, och de är inte dummare än att de noterar vilken ångest som ligger bakom uttryck som ‘stämpla en bokstav i pannan’. De är receptiva, de där unga människorna, och de upplever att den där bokstaven är ödesdiger. Den avgör inte bara vilka utbildningsvägar man kommer att kunna välja bland i framtiden, den avgör Vem Man Blir. Den avgör om föräldrarna och lärarna kommer att titta på en med värme och stolthet i blicken, eller om de blickar man får kommer att vara fyllda med sorg och förtvivlan.

Det är svårare att lära sig saker under en sådan press.

Vore det möjligt, tror ni, att vi lämnar våra egna känslor inför betygen därhän i debatten, och lämnar värderandet därhän? Känsloutbrotten drabbar barnen, inte systemet, och det är direkt kontraproduktivt.

Om innehåll och bedömningar

Anne-Marie Körling skriver om konsten att undervisa. Hon understryker hur viktigt det är att läraren själv

måste tro på sitt innehåll, själv finna det intressant, inte bara ha ett innehåll kring vilket läraren ska undervisa.

En lärare som inte fascineras av sitt ämne riskerar att börja gå på tomgång, att repetera samma lektioner år efter år, att rätt som det är stå och tänka på något annat medan h*n skriver exakt samma sak på tavlan som h*n skrev ifjol vid den här tiden. Risken att läraren blir uttråkad av lektionerna, och rätt som det är börjar känna sig uttråkad av eleverna också är stor. Det märker eleverna. Anne-Marie skriver:

Vi måste bjuda in eleverna fullt ut i att vi lärare också vill lära oss bli bättre på att undervisa. Om vi gör detta till något gemensamt i klassrummet, vågar oss på att göra om och faktiskt misslyckas och talar om detta så är eleverna oftast med och kan ge möjligheter att utvecklas ihop. För undervisningarna är det vi samlas kring. Inte bara kring läraren. Jag skulle säga att det är innehållet som ska förena oss på flera sätt. Och att vi ska hålla fokus på det innehål vi erbjuder till undervisning.

Metabolism skriver också om fokus på undervisningens innehåll, och utvärderingen därav. Den nya betygsskalan innehåller fler steg än den gamla och det framgår vad som ska vara redovisat för varje steg.

Många är glada nu när det blir en sexgradig betygskala. Men i praktiken har många jobbat med en niogradig skala i flera år.

IG, G-, G, G+, VG-, VG, VG+, MVG-, MVG

Det som upprör mig mer än att man satt ut betyg som inte finns är att man bland en del lärare accepterat låtsasbetygen. Att man låter dem ingå i vårt yrkesspråk och pratar om dem som att det vore den mest naturliga saken i världen.

Precis som Anne-Marie skriver om att vi måste ta innehållet i undervisningen på djupaste allvar och mötas kring detta, kring kunskapen och lärandet istället för kring läraren eller i klassrummet så måste vi, som Metabolism framhåller, ta bedömningen av eleverna på allvar, och inte spela med låtsasbetyg. Inlägget avslutas med en uppmaning till alla betygssättande lärare:

Det enda som händer är att vi försvårar för oss själva. Vi kan inte använda det som inte finns för att bedöma det som är. Att sätta ett plus- eller minusbetyg är inte att göra det tydligare för eleven, det är att curla. Det är att inte våga säga : ”Du behöver lära dig det här och det här”. Betyg är redan i vissa avseenden godtyckliga, varför göra dem ännu mer godtyckliga. Kan vi inte komma överens om att vi överger + och – inför hösten? Eller redan idag?

Det är vår uppgift och vårt ansvar som lärare att ta ansvar för innehållet, i undervisningen såväl som i bedömningen. Eleverna har rätt att lära sig, och de har rätt att få tydlig feedback på vad de lärt sig och vad de inte lärt sig. De behöver få veta precis vad de behöver lägga krut på för att nå nästa betygssteg, och det får de inte av ett luddigt minus eller plus, och de behöver kunna lita på att vi lärare uppfyller vårt ansvar.

Det är rätt självklart egentligen, är det inte? Men även det som känns självklart behöver ibland sättas ord på, för att bli synligt.

Lärare, tro på innehållet och var tydlig i din kommunikation.

En bra början till en bättre skolverklighet för våra elever, eller vad tror ni?

Processen

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boyes dikt säger det tydligare än jag kan göra, så jag lånar hennes ord för att understryka det som ibland försvinner lite i skolans värld, i synnerhet nu när mål och betyg hamnat lite i fokus: Det är under processen lärandet äger rum.

Målet är den erövrade, uppvisade kunskapen, det är slutet av resan, vägs ände, äventyret avslutat, tack för kaffet och dags att återvända till vardagens grottekvarn. Kanske har man med sig en trofé att hänga på väggen, damma då och då och tänka tillbaka på resan, men resan är över.

Där är inte skolan.

Skolan är äventyret, processen, resan, utvecklingen, lärandet, utforskandet, nyfikenheten, chansen att prova olika sätt att utföra saker och ting, chansen att prova saker och ting man inte provar annars, tillfället att sikta lite högre än man kan nå helt tryggt, spänna bågen lite hårdare än strängen säkert håller för, prova, misslyckas och prova igen, dra nytta av de erfarenheter man gjorde när man missade och lyckas.

Där är skolan.

Tappa inte bort det perspektivet, risken är att det borttappade inte återfinns. Och det vore väldigt synd.

Men var är eleven?

DEJAs rapport visar, berättar SvD, hurusom svensk skola är rysansvärt ojämställd:

I dag lämnar DEJA, delegationen för jämställdhet i skolan, sitt slutbetänkande till regeringen. Vår granskning visar att flickor och pojkar i den svenska skolan inte får lika förutsättningar att lära sig och trivas i skolan. Pojkar presterar sämre än flickor i skolan, flickor mår sämre än pojkar, flickor utsätts oftare för trakasserier och både pojkar och flickor hindras av traditionella könsroller.

Resultaten diskuteras och analyseras, givetvis, man tycker och tänker och tv-soffar om saken. Vad ska man göra åt problemet? Vilket är problemet? Finns det flera som trasslar in sig i varandra?

Flickorna och de unga kvinnorna rapporterar i större utsträckning än pojkarna och de unga männen en ökande psykisk ohälsa och trakasserier. Inom skolhälsovården och särskolan verkar det dock som om pojkarnas problem upptäcks lättare än flickornas problem. Vi föreslår mer effektiva insatser från skolmyndigheternas sida för att säkerställa att både pojkar och flickor får stöd. DEJA föreslår också att skolan ska bli bättre på att motverka kränkningar i skolan. Ansvaret för att utreda och beivra kränkningar och diskriminering när det gäller barn och ungdomar i skolan föreslås helt och hållet ligga hos Skolinspektionens barn- och elevombud i stället för att som idag delas mellan inspektionen och Diskrimineringsombudsmannen.

Men, invänder då vän av kaos, hur tänker man här? Flickor mår dåligt, sliter tills de trillar ihop i små skälvande högar för att få toppbetyg, pojkar antipluggar och ägnar sig åt annat än skolarbetet. Att det behöver stöttas på alla fronter är uppenbart, men borde man inte också börjar reflektera över som det system man byggt upp i skolan egentligen är så vidare bra? Helena von Schantz skriver om effekterna av det matriarkat som växt fram i svensk skola:

Själv har jag mest funderat över en annan aspekt av könsskillnaderna: hur kön påverkar vår undervisning och hur vi kommunicerar med våra elever. Hur hanterar vi en slarvig, uppstudsig, omotiverad, oförskämd elev? Är det samma hantering oberoende av lärarens och elevens kön? Berömmer och premierar vi samma saker? Gör vi det på liknande sätt? Lägger vi upp undervisningen på olika sätt, talar vi på olika sätt?

Jag har inte svar på alla mina frågor, men jag är övertygad om att förkvinnligandet och avakademiserandet av lärarkåren två viktiga orsaker till pojkarnas sämre skolresultat. Jag tror att kvinnliga lärare i allmänhet undervisar på ett sätt som tilltalar flickor mer. Ett upplägg som premierar ordning, uppgifter som lämnas in i tid, ansvarstagande, duktighet. Men det är viktigt att komma ihåg att det här inte är bra för flickorna heller. De har ett lika stort behov av raketbränsle, av att möta olika förebilder, olika kunskapssyn, infallsvinklar, material och sätt att kommunicera som pojkarna. Vi har alla en manlig och en kvinnlig sida. Båda behöver få syre.

Vad som händer vid syrebrist pratade vi om häromdagen, och det gäller i skolan likaväl som i atmosfären. Medan Gunilla Hammar Säfström sitter i TV-soffan och med politiskt korrekt avvägd föraktnivå i rösten förfasar sig över manliga lärare som highfivar elever i skolans korridorer och framhåller lärarnas roll som förebild för den neutrala samhällsmedborgaren beskriver Helena lärarens roll från ett annat perspektiv:

Jag använder mycket musik, texter och film i min undervisning och jag har kunnat konstatera att det ofta är olika musik, serier och böcker som uppskattas av pojkar och flickor. Ska man nå sina elever måste man utgå ifrån deras intressen, hitta dem där de befinner sig och lotsa dem vidare – både pojkar och flickor. Musik och serier använder jag just i hopp om att väcka intresse och lust så att eleverna fortsätter hemma. Då behöver det finnas något för varje smak, då behöver alla känna sig inkluderade. Pojkarnas intressen: strategi och våldsspel, fantasy, hiphop, hårdrock, South Park och Family Guy anses emellertid inte tillräckligt PK av många lärare. Men när vi missar att möta eleverna där de befinner sig missar vi mer än möjligheten att väcka intresse och motivation – vi missar också möjligheten att problematisera, diskutera, få dem att se saker med andra ögon. Kanske att ifrågasätta, se risker, fördomar och klyschor i det de möter varje dag. Dessutom är chansen större att få en skoltrött pojke att tänka kritiskt och läsa mellan raderna om han får göra det på ett South Park avsnitt än på I Taket Lyser Stjärnorna eller någon annan av alla de jag-är-flicka-och-det-är-synd-om-mig-böcker vi läser i skolan. Inget ont om den boken, den är alldeles utmärkt och lämplig för skolbruk. Men bara så länge den balanseras upp av helt annorlunda material.

Detta är så viktigt att jag upprepar det en gång till: ”när vi missar att möta eleverna där de befinner sig missar vi mer än möjligheten att väcka intresse och motivation – vi missar också möjligheten att problematisera, diskutera, få dem att se saker med andra ögon”

Jämställdhet mellan könen är viktigt, det är inte rimligt att vi behandlar elever av något kön, vilket det än vara månde, efter någon slags genomsnittschablon eller kulturell föreställning om hur man ‘är’ om man tillhör ett givet kön. Gör vi det, oavsett hur välvilligt och omtänksamt vi än gör det, så missar vi att möta eleverna där de befinner sig. Och då hamnar vi där vi befinner oss nu, i en skolverklighet där elever stressar sönder eller i rent självförsvar glider undan utom räckhåll.

Och det är dumt.

.

Eleven och betygen

Jag sitter och funderar över det här med elevernas rättsäkerhet. Det var ett inlägg av Anne-Marie Körling som satte igång tankarna:

Jag har topp i allt utom i ett ämne, den läraren gillar inte mig så det är svårt för mig att få ett MVG där, säger eleven.

Men vänta! Det är elevens ord. Det handlar om gillande eller inte gillande. Och kanske har eleven rätt. Det kanske handlar om sådant som vad vi innerst inne tycker och tänker om våra elever. Och om det är så – så är det bättre att ge sig i kast med uppdraget i våra styrdokument tänker jag.

Det kan vara så att just den här eleven tar fel, det kan vara så att just den här eleven någonstans långt inne vet med sig att just det ämnet är elevens svaga punkt men inte riktigt vågar erkänna det för sig själv. Eleven i exemplet ovan är bara omkring femton år, och att göra så för att orka slita som ett galet djur och få toppbetyg i alla andra ämnen kan vara en livräddande strategi i det läget. Det ingår i lärarrollen att bjuda på det, liksom det ingår att även om man egentligen tycker väldigt mycket om eleven och gärna skulle sett mellan fingrarna på betygskriterierna gör man inte det. Betyg handlar ju om uppnådda och redovisade kunskaper, inte om huruvida man tycker någon är en fantastisk människa eller inte.

Det kan, dessvärre, också vara så att just den här eleven har rätt. Det kan vara så att hur mycket den här eleven än sliter, hur väl den än uppfyller varendaste litet komma i betygskriteriernas krav för högsta betyget kommer den aldrig att nå dit. Sånt händer.

Motsatsen händer också. Läraren sätter ett glädjebetyg som belöning för hårt slit eller en lyckad charmoffensiv eller någon annan orsak som inte alls har med saken att göra, eleven kommer in på sin eftertraktade gymnasieutbildning och konfronteras plötsligt med en verklighet där de bristande förkunskaperna blir ett handikapp.

Lärare är också människor – jo, det är sant! Det är vi! – och vi bländas i lika hög grad som andra människor av våra känslor. Ibland ännu mer, vi tillbringar vår vardag så nära eleverna och får ta del av så mycket i deras liv att det ibland är näst intill omöjligt att ta det där steget tillbaka och betrakta elevernas redovisade kunskapsnivå så krasst och objektivt som det krävs för att betyget vi sätter skall vara det rätta.

Ändå måste vi. Det handlar om elevernas rättsäkerhet. Både den elev vi i ögonblicket betraktar, och samtliga andra elever. De jämför sig med varandra, tro inte annat, även om det relativa betygssystemet är borta sedan länge  jämför sig eleverna med varandra, och med eleverna som gick året innan, och året innan det. Om de hittar vad de uppfattar som avvikelser kommer de i bästa fall att ifrågasätta dessa, i sämsta fall att ta det personligt. Ett G måste vara ett G, det måste motsvara precis det som står att finna i betygskriterierna. I annat fall bedrar vi eleverna, vi lurar dem på vad de har rätt till.

Anne-Marie lyfter fram en del lösningen – styrdokumenten. Vi måste, utan avvikelser, sätta betygen utifrån betygskriterierna. Inget annat. Inga lokala tolkningar. Inga nedbrutna styrdokumentspillror. Inga resonemang om hur hårt eleven ju slitit, och hur tungt det kommer att bli att behöva motivera inför elevens inflytelserika mamma att eleven inte fick sitt åtrådda MVG.

En annan del av lösningen består i vår dokumentation. Inte bara antal rätt på proven, givetvis, utan om allt det som ingår i kursen, allt vi noterat om elevens arbete och utveckling under läsåret. Detta är vad vi ska grunda vår bedömning på. Vi människor minns fel, vi omtolkar det som varit utifrån det som är nu, vi lägger till rätta, lägger till och drar ifrån. Dokumentationen berättar för oss hur det egentligen gick till. Var det så att Kalles redovisning där i början av November verkligen var så fantastisk som jag tycker mig minnas, eller påverkas min minnesbild av den av den trevliga korg med godsaker Kalles mamma skänkte till oss alla i lärarrummet till julavslutningen? Dokumentationen är opåverkad av godiset. Hur var det med Saras insats i grupparbetet innan sportlovet, var det så otillräckligt som jag minns eller påverkar månne den där jättekonflikten vi hade mellan sportlovet och påsklovet, och hennes tråkiga attityd därefter, min minnesbild? Dokumentationen minns hur det egentligen ligger till med den saken.

Vi har kraftfulla verktyg att använda när vi sätter betyg, och vi måste använda dem. Det handlar om elevernas rättsäkerhet, och den måste vara prioriterad.

Inte sant?

PISA

Detta kan inte vara någon överraskning. Har ni verkligen inte sett? Inte hört? Inte märkt? Har ni gått omkring och blundat?

Det är klart ni inte har! Ni har sett, ni har hört, ni har bekymrat er, ni har klagat på hur dagens ungdom inte verkar kunna varken ditten eller datten. Ni har klagat över friskolornas utbredning, över de kommunala skolornas brist på disciplin och ordning.

Svensk skola kan bättre än så här.

.

DN, Sydsvenskan, SvDTystaTankar, Plura, Christermagister, Ekonomistas och fler ändå kommenterar.

Björklund och Nossebro

Sydsvenskan publicerar en artikel om Nossebroskolan. För bara tre år sedan, år 2007, var skolan den näst sämsta skolan i hela landet när man tittade på och jämförde avgångsklassernas betyg.

Johanna Lundén minns när personalen på Nossebro skola samlades till det första mötet efter sommarlovet 2007. I aulan var det allvar. Skolchefen skojade inte ens om sitt fotbollslag. Istället visade han niondeklassarnas betyg. För första gången hade siffror över niornas resultat visats för hela landet. För första gången kunde svenska kommuner jämföra sig med alla andra. Nossebro skola var näst sämst i Sverige. Nästan var fjärde elev som gått ut skolan i början på sommaren, 23 procent, hade inte godkända betyg i svenska, engelska eller matematik. De var alltså inte behöriga att söka till gymnasiet.
– Alla blev tagna på sängen. Vi kände att vi ville inte ha det så. Vi var ju här för barnens skull, säger Johanna Lundén.

Johanna Lundén är specialpedagog på Nossebroskolan och, enligt Sydsvenskans artikel, en av dem som föreslog att Nossebroskolan skulle ändra sitt arbetssätt.

Alla elever ska få gå i en vanlig klass. Ingen ska tas ut ur klassen. Också särskoleelever och autistiska barn tillhör en klass där de är så mycket det går. Nivågrupperingar i olika ämnen är avskaffade. Om en elev behöver extra stöd, ska det stödet ges i klassrummet.
– Tillsammans med specialpedagogerna bestämde jag att vi skulle sluta plocka ut elever ur klassrummet, och börja plocka in lärare istället, säger rektor Lasse Björkqvist.

De elever som behöver ännu mer hjälp, kan få det på håltimmar eller på den schemalagda studietid som alla elever har. Men de får aldrig plockas bort från sin klass.

Beslutet att arbeta på detta vis tog man utifrån vad den pedagogiska forskningen kommit fram till:

Lärarna fick börja läsa forskningsrapporter om hur man får en lyckad skola. Medvetet valde man att utgå från den forskning som finns kring specialpedagogik, som egentligen mest används för barn som av olika skäl har svårare än andra att följa med. Men den pedagogiken funkar för alla barn, tycker Johanna Lundén.
– För barnen i behov av särskilt stöd är det en förutsättning för att de ska lyckas, men också för de andra är det bra att man är tydlig.

Man lade grunden för förändringen i forskningen, och resultatet lät inte vänta på sig. I våras var det tre betyg totalt ettusentvåhundranittiosex som inte var godkända. Förändringen har inte kostat något i pengar mätt, och inte heller har arbetstiden för personalen ökat. Genom att ta tillvara de resultat forskningen gett, och omsätta dessa i praktiken har man dels uppnått en skolvardag där fokus ligger på elevernas lärande, dels faktiskt sådär i förbifarten producerat en del av den evidens som ofta efterlyses i debatterna kring skolan och forskningen.

Det ligger något i det forskningen säger. Visst finns det illa underbyggd forskning, och motstridig forskning, och visst är det så att inte all forskning är av godo. Men i de allra flesta fall så lär oss faktiskt forskningen något vi inte visste tidigare. Forskares nyfikenhet och det utrymme de har att snöa in på detaljer ger oss ett perspektiv vi inte kan få när vi själva går omkring i vår vardag. Vi får veta hur saker ser ut från ett annat håll, och det innebär ibland att vi får veta att vårt sätt att arbeta och förhålla oss inte är det allra bästa. Ibland får vi rent av en aning om att vårt sätt att förhålla oss kanske är det sämsta möjliga under rådande omständigheter, och denna vetskap medför en plikt att ändra både sitt förhållningssätt och sitt sätt att arbeta.

Jag tror att detta är vad som ligger bakom somliga pedagogers fnysande och fräsande gentemot forskningsresultat – man anar att det kan finnas något i detta som kommer att tvinga en själv att ändra på saker och ting. Och det är inte alltid enkelt. Det kan vara både jobbigt och smärtsamt ibland.

Däremot måste jag ärligt säga att jag inte överhuvudtaget förstår hur man menar när man säger att Nossebroskolans sätt att arbeta är raka motsatsen till den skola Björklund förespråkar. Jag har nog missförstått det mesta Björklund sagt, tror jag, eftersom jag inte kan se hur det hänger ihop.