#PISA vs betygen

I en artikel i Sydsvenskan på annandagen, en artikel så liten att den närmast är en notis, konstateras lakoniskt:

Skolexperternas omdöme är att Pisaresultaten måste tas på allvar, medan betygen inte duger för att beskriva verkligheten.

Ty trots att betygen bara blir bättre och bättre bekräftar  ju Pisaresultaten vad högskolor och universitet larmat om upprepade gånger – svenska elever blir allt sämre förberedda för högre studier. Gymnasieelever har passerat grundskolan med välvilligt satta godkända betyg, men utan tillräcklig läsförmåga för att kunna läsa mellan raderna i en enkel ungdomsbok; utan tillräcklig analytisk förmåga för att genomskåda lockande marknadsföring, än mindre faktoider som levereras med tvärsäkerhet för att trumfa in politiska budskap; utan tillräckliga kunskaper i matematik för att kunna nyttja de fyra räknesätten; utan tillräcklig språklig förmåga för att kunna sätta ord på sina tankar och funderingar.

Inte alla elever, inte alltid och inte överallt. Men många, alltför många för att vi skall kunna förklara bort det och gå vidare i samma fotspår utan att det får allvarliga konsekvenser för hela samhället.

I en understreckare i SvD skriver Magnus Oskarsson och K G Karlsson från Mittuniversitetet om ungefär samma ämne, och reflekterar över samhällets strävan att göra något åt problemet:

Skolinspektion, mer prov och ökade dokumentationskrav har ökat kontrollen av lärarnas arbete och på motsvarande sätt har kontrollen av eleverna ökat med fler betyg och nationella prov. I matematik där stora satsningar gjorts och där nationella prov funnits länge visar Pisa också att motivationen ökat hos många elever. Men ett ökat antal elever känner också utanförskap och resultaten faller.

Slutet av understreckaren har lyfts som särskilt intressant och betydelsefullt på många håll, och avsnittet har lästs och tolkats som en bekräftelse på att svensk skola ändå är på rätt spår

Intressant i Pisa 2012 är också att studera vilka länder som förutom Sverige visar försämrade prestationer. De fem länder som sammantaget försämrats mest är Sverige, Finland, Island, Nya Zeeland och Australien, alltså i stort sett utvecklade välmående länder med stor frihet för individen att göra sina livsval. Kanske finns orsaken till fallande svenska resultat bara delvis att finna i skolan. Kan det vara så att elever i dessa länder vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat?

Vi har som forskare följt Sveriges resa genom Pisa från år 2000 där bara tre OECD-länder hade bättre resultat i läsning än Sverige och där svensk skola var bland de bästa i världen på att ge alla elever en rättvis chans. Ännu år 2006 var det bara fem länder och år 2009 sju länder som hade bättre läsresultat än Sverige. I Pisa 2012 hade 19 länder i OECD bättre läsresultat än Sverige och bara tre hade lägre resultat.

Utvecklingen manar till eftertanke hos alla ansvariga för svensk skola. Vi menar att vad som nu krävs är en rejäl analys av Pisaresultaten och annan forskning. Lika viktigt är att lyssna på verksamheten. Vi är inte övertygade om att mer kontroll är lösningen på de problem vi ser. Snarare tror vi på mer stöd och inspiration till lärare och elever. Att matcha alla elevers intressen och ambitioner framstår som en ödesfråga för skolan i ett modernt samhälle.

Men vad är det egentligen som sägs här? Att elever ”vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat”, innebär det att det är de unga människornas intressen och ambitioner som de är, med en femtonårings eller sjuttonårings erfarenhet och perspektiv som enda skala, som skall matchas? Eller att dessa unga människor skall ges vidgade perspektiv, manas att utvecklas, att se saker från nya vinklar, få lära sig se mönster, sammanhang och strukturer, förses med verktyg för att lära sig mer, och få lära sig använda dessa? Kort sagt, vilar ansvaret för utbildningen på de unga eller på de vuxna i samhället?

 

#skolchatt – idag om jämförelser och rättvisa

Det är torsdag, och torsdag innebär att klockan 20.00 är det #skolchatt på Twitter. I dag diskuterar vi frågan om huruvida man kan göra rättvisa jämförelser mellan skolor? Är det möjligt? Är det rättvist att jämföra lärandesituationen för skolelever i Älvdalen med lärandesituationen för skolelever vid Engelska Skolan i Eskilstuna, t ex?

Spontant svarar nog en och annan nej, det är inte rättvist. Förhållandena och förutsättningarna är så helt olika, resurstilldelningen, erfarenheterna, de osynliga traditionerna, det där som sitter i väggarna i skolan, så helt väsensskilda. Förväntningarna från såväl föräldrar som från huvudman och lärare så helt olika, alla jämförelser blir orättvisa.

Jag skulle vilja säga tvärtom. Just därför att förutsättningarna är så olika är det nödvändigt och rättvist att jämföra, många gånger rättvisare än att låta bli. Det är klart att det känns ledsamt och tungt för den som kommer till korta vid en jämförelse. Därför måste vi göra det. För att se var skillnaden ligger. Så att vi inte rätt som det är börjar tänka att problemet nog ligger hos eleverna, egentligen. Att den ena skolans sämre resultat egentligen beror på att eleverna vid den ena skolan är lite dummare, lite mer trögtänkta, lite mer korkade, lite mer ointresserade, att det är en naturlag och de helt enkelt inte kan lära sig på samma sätt som de som går på en annan skola. En skola med smartare, mer begåvade, klokare elever predestinerade för en helt annan framtid än de där av en annan, trögare, sort.

Om vi inte jämför riskerar vi att lägga grunden för problemet hos eleverna, och det tycker jag vore mycket olyckligt.

Hur ser ni på saken? 20.00 i kväll diskuterar vi saken på #skolchatt. Häng med, vet ja!

Studieteknikskulturkrock

Jag älskar hur det svenska språket erbjuder möjlighetent att koppla ihop ord efter ord efter ord som vore de ett enda långt BRIOträtågvagnsset. Inte alla språk erbjuder den möjligheten, och den morderna särskrivningstendensen hotar att bryta upp även de svenska långa ordkombinationskonstruktionerna i mindre enheter. Men inte än. Än står möjligheten oss till buds.

Ett stickspår av nostalgisk karaktär. Åter till ämnet:

Studieteknik är ofta något tämligen individuellt – det som är effektivt och rationellt för en är katastrofalt störande för en annan, ok men inte mer för en tredje och fullständigt obegripligt för en fjärde. Somliga vill diskutera med andra, vända och vrida på saker tillsammans med andra och upplever de nya perspektiven som berikande. Andra vill sitta ensamma, utan att höra världen omkring. Det är lätt att tro att den studieteknik man själv har mest nytta av är den ultimata, den lämpligaste för alla, alltid. Minns ni studietekniklektionerna från sjuttiotalet, där instruktioner om lämpligt intagande av näring innan läxstunden, stolshöjd, i förhållande till bordet, golvet samt den sittande, sittställning, ljusets infallsvinkel, pennans grad av vässning etc etc spelade tillräckligt stor roll för att vara det enda som fastnat i mitt opålitliga minne? Läxorna må ha givits i färgglada Hej Matematik, men rekommendationen var att de skulle utföras i en militärisk stil.

Lyckligtvis har även studietekniksinstruktionerna utvecklats sen den tiden, och vissa nymodiga inslag orsakar en och annan kulturkrock mellan föräldragenerationen och dagens elevers studietekniska behov och vanor:

Ibland behöver vi lägga oss i och föreslå en alternativ metod, men först och oftare bör vi lyssna när de beskriver sin metod och varför den fungerar:

Och för den som funderar över referensen: Periodiska systemet och Dmitri Mendeleev.

Pannstämplande

Jag skulle önska att både lärare och föräldrar slutar upp att orera om stämplade pannor i betygsdebatten.

Betyg berättar vilken kunskapsnivå den betygssatta personen uppvisat vid betygstillfället. Om personen har uppvisat tillräckligt mycket kunskap för att antas på önskad utbildning är betyget ett kvitto på detta och ger, om denne så önskar, personen en möjlighet att komma vidare till nästa nivå. Det är ingen garanti, men det ger en möjlighet. Det är allt.

Det borde vara allt.

Det borde tillåtas vara allt. Betyg är trots allt ingen livstidsdom, det säger inget om personens utvecklingspotential, charm, personlighet, framtida möjligheter eller studieförmåga. Men istället blandar man in en massa känslor, man lägger en väldigt massa värderingar i de olika betygen och talar högt om hur de ‘stämplar eleverna i pannan med en bokstav’. Som om det syntes på utsidan vilka betyg personen erövrat. Som om det gjorde personen bättre eller sämre, relativt eller absolut. Man ojar sig över hur stressade elever blir över betygssättning, och man gör stor affär av vilket resultat eleven fått på prov och vilket delbetyg denne fått på enskilda uppgifter.

Man pratar om summativ och formativ bedömning som vore de ömsesidigt repellerande, fenomen som stöter bort varandra, istället för kompletterande, två sidor av samma mynt, yin och yang.

Unga människor hör detta. Små krukor har också öron, vet ni, och de är inte dummare än att de noterar vilken ångest som ligger bakom uttryck som ‘stämpla en bokstav i pannan’. De är receptiva, de där unga människorna, och de upplever att den där bokstaven är ödesdiger. Den avgör inte bara vilka utbildningsvägar man kommer att kunna välja bland i framtiden, den avgör Vem Man Blir. Den avgör om föräldrarna och lärarna kommer att titta på en med värme och stolthet i blicken, eller om de blickar man får kommer att vara fyllda med sorg och förtvivlan.

Det är svårare att lära sig saker under en sådan press.

Vore det möjligt, tror ni, att vi lämnar våra egna känslor inför betygen därhän i debatten, och lämnar värderandet därhän? Känsloutbrotten drabbar barnen, inte systemet, och det är direkt kontraproduktivt.

Om innehåll och bedömningar

Anne-Marie Körling skriver om konsten att undervisa. Hon understryker hur viktigt det är att läraren själv

måste tro på sitt innehåll, själv finna det intressant, inte bara ha ett innehåll kring vilket läraren ska undervisa.

En lärare som inte fascineras av sitt ämne riskerar att börja gå på tomgång, att repetera samma lektioner år efter år, att rätt som det är stå och tänka på något annat medan h*n skriver exakt samma sak på tavlan som h*n skrev ifjol vid den här tiden. Risken att läraren blir uttråkad av lektionerna, och rätt som det är börjar känna sig uttråkad av eleverna också är stor. Det märker eleverna. Anne-Marie skriver:

Vi måste bjuda in eleverna fullt ut i att vi lärare också vill lära oss bli bättre på att undervisa. Om vi gör detta till något gemensamt i klassrummet, vågar oss på att göra om och faktiskt misslyckas och talar om detta så är eleverna oftast med och kan ge möjligheter att utvecklas ihop. För undervisningarna är det vi samlas kring. Inte bara kring läraren. Jag skulle säga att det är innehållet som ska förena oss på flera sätt. Och att vi ska hålla fokus på det innehål vi erbjuder till undervisning.

Metabolism skriver också om fokus på undervisningens innehåll, och utvärderingen därav. Den nya betygsskalan innehåller fler steg än den gamla och det framgår vad som ska vara redovisat för varje steg.

Många är glada nu när det blir en sexgradig betygskala. Men i praktiken har många jobbat med en niogradig skala i flera år.

IG, G-, G, G+, VG-, VG, VG+, MVG-, MVG

Det som upprör mig mer än att man satt ut betyg som inte finns är att man bland en del lärare accepterat låtsasbetygen. Att man låter dem ingå i vårt yrkesspråk och pratar om dem som att det vore den mest naturliga saken i världen.

Precis som Anne-Marie skriver om att vi måste ta innehållet i undervisningen på djupaste allvar och mötas kring detta, kring kunskapen och lärandet istället för kring läraren eller i klassrummet så måste vi, som Metabolism framhåller, ta bedömningen av eleverna på allvar, och inte spela med låtsasbetyg. Inlägget avslutas med en uppmaning till alla betygssättande lärare:

Det enda som händer är att vi försvårar för oss själva. Vi kan inte använda det som inte finns för att bedöma det som är. Att sätta ett plus- eller minusbetyg är inte att göra det tydligare för eleven, det är att curla. Det är att inte våga säga : ”Du behöver lära dig det här och det här”. Betyg är redan i vissa avseenden godtyckliga, varför göra dem ännu mer godtyckliga. Kan vi inte komma överens om att vi överger + och – inför hösten? Eller redan idag?

Det är vår uppgift och vårt ansvar som lärare att ta ansvar för innehållet, i undervisningen såväl som i bedömningen. Eleverna har rätt att lära sig, och de har rätt att få tydlig feedback på vad de lärt sig och vad de inte lärt sig. De behöver få veta precis vad de behöver lägga krut på för att nå nästa betygssteg, och det får de inte av ett luddigt minus eller plus, och de behöver kunna lita på att vi lärare uppfyller vårt ansvar.

Det är rätt självklart egentligen, är det inte? Men även det som känns självklart behöver ibland sättas ord på, för att bli synligt.

Lärare, tro på innehållet och var tydlig i din kommunikation.

En bra början till en bättre skolverklighet för våra elever, eller vad tror ni?

Processen

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boyes dikt säger det tydligare än jag kan göra, så jag lånar hennes ord för att understryka det som ibland försvinner lite i skolans värld, i synnerhet nu när mål och betyg hamnat lite i fokus: Det är under processen lärandet äger rum.

Målet är den erövrade, uppvisade kunskapen, det är slutet av resan, vägs ände, äventyret avslutat, tack för kaffet och dags att återvända till vardagens grottekvarn. Kanske har man med sig en trofé att hänga på väggen, damma då och då och tänka tillbaka på resan, men resan är över.

Där är inte skolan.

Skolan är äventyret, processen, resan, utvecklingen, lärandet, utforskandet, nyfikenheten, chansen att prova olika sätt att utföra saker och ting, chansen att prova saker och ting man inte provar annars, tillfället att sikta lite högre än man kan nå helt tryggt, spänna bågen lite hårdare än strängen säkert håller för, prova, misslyckas och prova igen, dra nytta av de erfarenheter man gjorde när man missade och lyckas.

Där är skolan.

Tappa inte bort det perspektivet, risken är att det borttappade inte återfinns. Och det vore väldigt synd.

Men var är eleven?

DEJAs rapport visar, berättar SvD, hurusom svensk skola är rysansvärt ojämställd:

I dag lämnar DEJA, delegationen för jämställdhet i skolan, sitt slutbetänkande till regeringen. Vår granskning visar att flickor och pojkar i den svenska skolan inte får lika förutsättningar att lära sig och trivas i skolan. Pojkar presterar sämre än flickor i skolan, flickor mår sämre än pojkar, flickor utsätts oftare för trakasserier och både pojkar och flickor hindras av traditionella könsroller.

Resultaten diskuteras och analyseras, givetvis, man tycker och tänker och tv-soffar om saken. Vad ska man göra åt problemet? Vilket är problemet? Finns det flera som trasslar in sig i varandra?

Flickorna och de unga kvinnorna rapporterar i större utsträckning än pojkarna och de unga männen en ökande psykisk ohälsa och trakasserier. Inom skolhälsovården och särskolan verkar det dock som om pojkarnas problem upptäcks lättare än flickornas problem. Vi föreslår mer effektiva insatser från skolmyndigheternas sida för att säkerställa att både pojkar och flickor får stöd. DEJA föreslår också att skolan ska bli bättre på att motverka kränkningar i skolan. Ansvaret för att utreda och beivra kränkningar och diskriminering när det gäller barn och ungdomar i skolan föreslås helt och hållet ligga hos Skolinspektionens barn- och elevombud i stället för att som idag delas mellan inspektionen och Diskrimineringsombudsmannen.

Men, invänder då vän av kaos, hur tänker man här? Flickor mår dåligt, sliter tills de trillar ihop i små skälvande högar för att få toppbetyg, pojkar antipluggar och ägnar sig åt annat än skolarbetet. Att det behöver stöttas på alla fronter är uppenbart, men borde man inte också börjar reflektera över som det system man byggt upp i skolan egentligen är så vidare bra? Helena von Schantz skriver om effekterna av det matriarkat som växt fram i svensk skola:

Själv har jag mest funderat över en annan aspekt av könsskillnaderna: hur kön påverkar vår undervisning och hur vi kommunicerar med våra elever. Hur hanterar vi en slarvig, uppstudsig, omotiverad, oförskämd elev? Är det samma hantering oberoende av lärarens och elevens kön? Berömmer och premierar vi samma saker? Gör vi det på liknande sätt? Lägger vi upp undervisningen på olika sätt, talar vi på olika sätt?

Jag har inte svar på alla mina frågor, men jag är övertygad om att förkvinnligandet och avakademiserandet av lärarkåren två viktiga orsaker till pojkarnas sämre skolresultat. Jag tror att kvinnliga lärare i allmänhet undervisar på ett sätt som tilltalar flickor mer. Ett upplägg som premierar ordning, uppgifter som lämnas in i tid, ansvarstagande, duktighet. Men det är viktigt att komma ihåg att det här inte är bra för flickorna heller. De har ett lika stort behov av raketbränsle, av att möta olika förebilder, olika kunskapssyn, infallsvinklar, material och sätt att kommunicera som pojkarna. Vi har alla en manlig och en kvinnlig sida. Båda behöver få syre.

Vad som händer vid syrebrist pratade vi om häromdagen, och det gäller i skolan likaväl som i atmosfären. Medan Gunilla Hammar Säfström sitter i TV-soffan och med politiskt korrekt avvägd föraktnivå i rösten förfasar sig över manliga lärare som highfivar elever i skolans korridorer och framhåller lärarnas roll som förebild för den neutrala samhällsmedborgaren beskriver Helena lärarens roll från ett annat perspektiv:

Jag använder mycket musik, texter och film i min undervisning och jag har kunnat konstatera att det ofta är olika musik, serier och böcker som uppskattas av pojkar och flickor. Ska man nå sina elever måste man utgå ifrån deras intressen, hitta dem där de befinner sig och lotsa dem vidare – både pojkar och flickor. Musik och serier använder jag just i hopp om att väcka intresse och lust så att eleverna fortsätter hemma. Då behöver det finnas något för varje smak, då behöver alla känna sig inkluderade. Pojkarnas intressen: strategi och våldsspel, fantasy, hiphop, hårdrock, South Park och Family Guy anses emellertid inte tillräckligt PK av många lärare. Men när vi missar att möta eleverna där de befinner sig missar vi mer än möjligheten att väcka intresse och motivation – vi missar också möjligheten att problematisera, diskutera, få dem att se saker med andra ögon. Kanske att ifrågasätta, se risker, fördomar och klyschor i det de möter varje dag. Dessutom är chansen större att få en skoltrött pojke att tänka kritiskt och läsa mellan raderna om han får göra det på ett South Park avsnitt än på I Taket Lyser Stjärnorna eller någon annan av alla de jag-är-flicka-och-det-är-synd-om-mig-böcker vi läser i skolan. Inget ont om den boken, den är alldeles utmärkt och lämplig för skolbruk. Men bara så länge den balanseras upp av helt annorlunda material.

Detta är så viktigt att jag upprepar det en gång till: ”när vi missar att möta eleverna där de befinner sig missar vi mer än möjligheten att väcka intresse och motivation – vi missar också möjligheten att problematisera, diskutera, få dem att se saker med andra ögon”

Jämställdhet mellan könen är viktigt, det är inte rimligt att vi behandlar elever av något kön, vilket det än vara månde, efter någon slags genomsnittschablon eller kulturell föreställning om hur man ‘är’ om man tillhör ett givet kön. Gör vi det, oavsett hur välvilligt och omtänksamt vi än gör det, så missar vi att möta eleverna där de befinner sig. Och då hamnar vi där vi befinner oss nu, i en skolverklighet där elever stressar sönder eller i rent självförsvar glider undan utom räckhåll.

Och det är dumt.

.