the Long Earth

Jag fyllde en ryslig massa år för inte så länge sen, lagom många för en farmor, men många fler än min självbild inbillar sig.

Det var då en av mina fina ungar gav mig boken Long Earth av Terry Pratchett och Stephen Baxter. Det är natt nu, och jag har precis läst ut den och känner ett omedelbart behov av att genast skriva om den.

En fantastisk bok! En underbar, filosofisk, djupsinnig, klok, frågande, ifrågasättande, reflekterande berättelse om vad som händer när de flesta, men inte alla, människor plötsligt får tillgång till den teknik de behöver för att kunna ta steget över till den parallella jord som ligger bara just ett steg bort, och egentligen inte ens det. Ty när detagit steget befinner de sig på samma plats, fast i den parallela världen.

Det är, för de flesta, en inte helt behaglig upplevelse. Steget medför fysisk obehag, och kan också vara farligt för den som t ex tar det från andra våningen på en byggnad som bara finns på just denna jord där vi befinner oss, men inte på den intill.

Eller på den intill den heller.

Och så vidare.

När världen vi lever i, politiskt och kulturellt organiserad som den är, plötsligt visar sig vara bara en av många – och ingen vet riktigt hur många, utöver att det tycks vara väldigt många, vad händer då? Vem bestämmer? Gäller samma lagar? Vem ska upprätthålla dem? Och hur, när såväl förbrytare som offer kan ta ett steg in i nästa värld?

Vi får följa ett antal personers sätt att hantera denna nya verklighet, och genom deras upplevelser och tankar följer vi utforskandet av dessa nya världar, vi ser det genom kolonisatörers ögon, genom ögonen på de som blir kvar, både av fri vilja och för att de inte kan ta steget över.

Läs den! Själv har jag det så förmånligt att jag nu genast kan ta steget in i del två, Den låg nämligen också i paketet.

Varning för Zafón

Jag finner mig återigen tvungen att ålägga mig själv läsrestriktioner. Detta efter att ha försatt mig i en situation där alternativen var att hals över huvud kasta mig av bussen vid en hållplats långt efter den hållplats där jag skulle klivit av och galoppera vilt för att hinna med den anslutande bussen till jobbet, eller helt enkelt komma försent.

Jag kom i tid.

Det är än en gång Carlos Ruiz Zafóns berättande, inom parentes nämnt därtill en av de utlösande faktorerna till mitt sommarprojekt, som fångar mig så till den milda grad att jag rätt som det är tittar upp, trygg i föreställningen att bussen knappt passerat tre hållplatser ännu, och finner att vi i själva verket passerat både den hållplats där jag borde gå av och nästa. Så en liten varning är på sin plats:

Läs den absolut inte på bussen, på pendeltåget, på hållplatsen etc. Det kommer att leda till oplanerade utbrott av sprinterlopp och riskerar resultera i förseningar, förtret och frustration.

 

Inte utan min #Kindle

Jag åkte, som varje morgon, buss till jobbet i morse. Och som alltid när jag får en sittplats ville jag försjunka i min bok. Jag är inte den enda på bussen som ägnar mig åt sånt, tvärtom.

En kvinna i min egen ålder, stolt bärande på sitt inbundna ex av ett verk av en av de kvinnliga svenska författarna som då och då porträtteras hemma i sitt (eller en fotostudios, vi behöver inte alltid veta vad som pågår bakom kameran) kök, populära i t ex bokklubbar etc, sneglade med lätt överlägsenhet mot den telefon på vilken den unge mannen intill mig satt och läste en tätskriven text (jag imponeras ständigt av unga ögon som ser de pyttesmå bokstäverna) och kommenterade tydligt hörbart till sin väninna:

Tänk om folk kunde prova att läsa en bok i stället för att ständigt kolla Facebook!

Jag vet inte om han läste en bok, men jag anade att jag nog också var inkluderad i den där kommentaren. Inte som en som förväntades nicka instämmande, denna gång, utan som en som också borde läsa en bok i stället för att ständigt kolla Facebook. Eftersom den bok jag läste i morse är en av de böcker som finns i mitt digitala bibliotek satt ju jag också där med näsan över skärmen, klickade ibland, skrev ibland som jag har för vana.

Kindle erbjuder mig nämligen utöver möjligeheten att bära med mig en mindre bokhylla också möjligheten att interagera med texten. Ni vet, markera, kommentera, lägga bokmärken.

Min poäng är inte att det på något vis är överlägset att läsa en bok, eller underlägset att umgås med människor via sociala media. Min poäng är att det börjar bli tröttsamt att möta uppfattningen att en slags litteraturutgåva skulle ge större rättigheter till överlägsna fnysningar än andra.

image

Fortbildning, ni vet

Jag besökte en av Malmös absolut trevligaste boklådor i dag, eftersom jag, liksom det sägs om Erasmus, gärna använder mina pengar till att köpa böcker. Jag älskar Amazon, jag tycker om Adlibris och har gott hopp om den nystartade Litteratur Magazinet Fritz Ståhl,  bara de börjar med e-böcker. De passar mitt raslösa, rationella sinne, en sökruta, ett klick och boken finns framför min näsa. Men mitt mer romantiska, känslomässiga sinne passar en välsorterad boklåda bättre, och i synnerhet en med god sortering av pocketböcker på mångahanda språk. Och inte bara pocketböcker, artefakter och bokhandlare med integritet och generösa, öppna sinnen som tipsar om både böcker och fortbildning för en som undervisar i språk och läsning:

 

Tack för idag, vi ses snart igen.

Den betydelsefulla lästiden #blogg100

Ibland läser jag pappersböcker på bussen. Alltid pocket, aldrig inbundna, men icke desto mindre fysiska, konkreta böcker, synliga för blotta ögat. Andra gånger, som just nu, är bussboken jag ser fram mot att återvända till i digitalt format.

För mig är skillnaden i läsupplevelse oftast knappt märkbar. Det som däremot tydligt märks är skillnaden i omgivningens uppfattning av min aktivitet.

När jag plockar fram min pocketbok syns det att jag läser en bok. Det respekteras att jag är fokuserad, och de flesta tycks acceptera, mer eller mindre fördragsamt, att det stör min läsning om samtal inleds.

När jag plockar fram min läsplatta och öppnar min bok finns hos många en attityd av att jag nog ägnar mig åt något mindre fokusslukande. Uppmanande blickar mot min stackars läsplatta, samtalstrevare eller direkta frågor med tydliga förväntningar på mer uttömmande svar än ett avvärjande ‘hmmmmm?’ Kanske tolkas det som att jag ägnar mig åt Facebook, Twitter eller bloggläsande?

Det är lite synd. Läsplattor är oerhört praktiska, inte bara för att det är lätt att bära med en hel bokserie, det finns också möjlighet att markera och göra noteringar oavsett hur chauffören kör, snabbgoogla, byta ett par ord om boken med någon, kanske på Twitter eller Facebook, men om någon i den fysiska världen pockar på min uppmärksamhet är störmomentet precis lika stort.

Ta inte illa upp, och ta det inte personligt om jag tycks avvisande, men min restid är min lästid, och den har stort värde för mig.

Skuggliv

Det är sommar,  det är varmt, solen skiner från klarblå himmel. Hjärnan går ner på lägre varv, man blir lite trögtänkt och är allmänt tacksam över att böcker tillåter läsaren att dra ner takten i handlingen.

Jag läser Jan Guillous Brobyggarna just nu. Det är den första boken i en serie om 1900-talet kallad Det Stora Århundradet, och tycks ämnad åt att beskriva såväl den tekniska som den sociala utvecklingen i Europa under förra seklet. Än en gång spelas huvudrollen av den typiskt Guillouska Övermannen – nobel, rådig, begåvad på alla områden, socialt kompetent, stilig och hövisk. Denna gången i tre upplagor, tre bröder som redan innan mer normalbegåvade barn ens lärt sig sätta samman meningar med flera ord tycks ha ägnat sig åt att konstsnideri, enklare ekvationer och ritningskonstruktion så att de, när de efter sin faders frånfälle, tillåts av sin osannolikt vackra mor att resa först till Bergen och därefter vidare till Dresden är väl förberedda för sina studier.

Guillou siktar högt och folkbildande, han vill att läsaren skall ges tillfällen att lära sig om det tidiga nittonhundratalets järnvägsbyggande, om hur rallarnas hantverkarkunskaper och ingenjörernas teoretiska kunskaper gjorde det möjligt att genomföra sådana imponerande byggnadsarbeten som t ex bron över Kleivefossen

Och visst får man lära sig lite om skärningar och fundament, ekvationer nämns i förbigående och en och annan fackterm lägger han in, men jag måste som kritisk läsare ändå vara ärlig och säga att jag förväntade mig mer. Guillou är ingen Follett, och det förväntar jag mig inte, men det hade trots det funnits utrymme att skära ner på de ingående beskrivningarna av de två huvudrollsinnehavarnas (jo, tre bröder men den konstnärlige, homosexuelle med svagaste studieresultaten försvinner raskt ut i kulissen och ses inte till mer) återkommande mandomsprov med såväl snöstormar som skalliga lejon, och ge mer utrymme till den hejdundrande tekniska utvecklingen som faktiskt ägde rum under perioden. Nu blir det bitvis smått stentråkigt under transportsträckorna där karaktärerna lovsjungs men inget händer.

Läs den, absolut, där finns guldkorn att vaska fram och en viss känsla för hur revolutionerande och betydande järnvägen varit för samhällsutvecklingen får man. Jag kommer att läsa del två också, den är trots allt huvudanledningen till att jag köpte ettan, sen får vi se om Guillou lyckas behålla mitt intresse.

Jag har fyllt år. För ett tag sedan, så tänk inte mer på just detta, utan låt mig istället sent om sider svara på frågan jag fick på Twitter och berätta lite mer om en av de fantastiska presenter jag fick:

Den litteräre katten bor här sen tidigare

Det börjar ta formen av en tradition nu, en horisontvidgande, ljuvlig tradition av det slag jag verkligen älskar, att ett av mina barn ger mig ett presentkort på Akademibokhandeln. Så även i år, och jag blev lika lycklig som jag blir varje år. Vi ägnade en eftermiddag åt att åka till det fantastiska Emporia – jag vet, ett köpcentrum, kommersialism, utarming av stadskärnor, slöseri med tid att gå därinne och vad ni vill, det gör inte byggnaden mindre fantastisk, jag älskar byggnaden som byggnad, den är så vacker! Dessutom går tåget hela vägen rakt dit, bussarna stannar precis utanför, det finns alltså ingen anledning överhuvudtaget att åka bil dit – och botanisera i bokhandeln, behändigt belägen precis mitt emot Barista. Som hade de mig i åtanke när de skapade stället!

Vad köpte vi då?

Som ni ser på bilden:

Brobyggarna av Jan Guillou, trots att han är styltig och karaktärerna är karikatyrer. Vi råkade nämligen köpa del två häromdagen och det blir ju fånigt att inte läsa del ett då.

Thinking, Fast and Slow av Daniel Kahneman, ty hur skulle jag kunna motstå att bli förförd av en sådan titel?

Efter Mörkrets Inbrott av Haruki Murakami, eftersom en del av traditionen bjuder att jag köper en Murakami vid detta tillfälle, och endast vid detta tillfälle. Jag kommer spara den till sist, dra ut på njutningen, längta och se fram emot lite extra eftersom Murakami är Murakami.

Clockwork Angel av Cassandra Clarke eftersom jag både hört talas om hennes skrivande och hört henne själv prata om den.

Antologin Angel and Demons editerad av Paula Guran, eftersom såväl Joyce Carol Oats och Neil Gaiman bidragit till den, och jag älskar antologier.

Allt eller Inget, Rickard Engfors biografi eftersom jag tycker om konceptet biografi, tycker om att få mina föreställningar om människan vars liv beskrivs förändrade och fördjupade.

Det Händer Nu av Sofia Nordin för att den har ett omslag som fångade blicken.

The Art of Science av Richard Hamblyn för att naturvetenskap är så otroligt fascinerande i stora perspektiv.

Mina horisonter vidgas åt alla håll, jag lär mig mer och får nya perspektiv. Så priviligierad jag är som kan läsa!