Min lyckliga stjärna

Någon berättade för mig att man vet om man tittar på en planet eller en stjärna helt enkelt för att stjärnor tindrar och glittrar medan planeter lyser med ett stadigt sken, som månen fast mindre. Varför det är så har jag inte riktigt luskat ut ännu, men jag gläds åt att veta detta och känner mig genast mer astronomiskt orienterad*

Det var inte alls det jag tänkte prata om, men jag tänkte att det kanske är kul att veta.

I själva verket tänkte jag prata om något helt annat:

Jag, som är född under en vandrande stjärna, glömmer ibland att andra kan tillbringa tillvaron på ett mindre kringirrande sätt, och vara rätt nöjda med det. Det tycks mig fascinerande på ett exotiskt sätt, att man kan trivas bäst när man kan avgränsa sin tillvaro till ett geografiskt mycket begränsat område, helt utan att känna sig vare sig instängd eller begränsad. Jag anar att de människor som har den förmågan ser världen i ett helt annat ljus än jag ser den, och jag jobbar på att behärska min impuls att fråga ut dem för att försöka få en skymt av deras perspektiv.

Människor är rent generellt ett grundligt fascinerande släkte – så inbördes olika, med så olika önskemål, behov och sätt att tänka, agera, reagera och se på världen. Tack vare detta inte bara kan människor leva överallt på jorden, utan också trivas i alla olika slags miljöer. Och tack vare detta utvecklas och förändras de mänskliga samhällena hela tiden, ofta i förutsägbara, regelbundna mönster men rätt som det är i en helt oförutsedd riktning (att man i efterhand kan se vad som ledde till det som ledde till som ledde till betyder inte att det gick att se i förväg, med det man visste då)

Ja, det var ungefär allt jag har att säga om saken i kväll. Jag tror jag kommer återkomma till ämnet.

.

.

*via det utvidgade lärarkollegiet på Twitter lär jag mig att ”planets reflect light and shine, stars shine producing its own light, a twinkling light” och känner mig ännu mer astronomiskt orienterad. Tack!

8 mars

Det är internationella kvinnodagen i dag. Isabel Allende säger det bättre än jag någonsin kommer kunna säga det:

.

 

Skoldebatten och bildningen

Den unga kvinnan på bilden är Ellen Key. Känner ni till henne? Ibland får skoldebatten mig att tänka på henne. Inte för att jag hör särskilt mycket av hennes tankar i debatten alla gånger, även om jag gör det ibland, utan mer för att jag ofta saknar hennes perspektiv.

I DN finner jag att Ronny Ambjörnsson är inne på samma tankar:

möjligheterna till diskussion och egen reflexion ställs aldrig i motsats till kunskap på det sätt som händer i dagens skoldebatt. Till det som mest fascinerar i den pedagogik som Ellen utvecklar i skrifter som ”Barnets århundrade” (1900), en av sin tids mest lästa böcker, är nog det både- och-perspektiv som präglar framställningen. Hon talar där om en ”kunskapens grundlighet”, som aldrig får tummas på. Kunskapen kan aldrig nås utan ansträngning, den engagerar både minne och tankeförmåga. Det är sällan den går att leka in. Men den går heller inte att banka in. Det är, menade Key, skillnad mellan den auktoritäre och den auktoritative läraren. Den auktoritäre läraren tar sanningen för given, den auktoritative redovisar sina argument. På det sättet får själva kunskapen auktoritet.

Men kunskap kan aldrig vara målet. Det är en central tes i Ellen Keys pedagogik. Målet är bildning. Vad är då bildning? Det som är kvar när vi glömt bort vad vi lärt oss, skriver Key i några ofta citerade meningar. ”Ju större rikedom av dylikt kvarstannande gods, desto större är behållningen av ett studium: ju fler inre bilder, vibrerande känslor och tankeförbindelser … desto mera utveckling har vi av ett studium …”

Key levde och verkade i omvälvande tider – i det industrialiserade samhället krävdes människor som visste sin plats, som inte förhävde sig eller trodde sig vara något, inte ifrågasatte eller förhöll sig illojala till den fabrik där deras arbetskraft var en av förutsättningarna. Ambjörnsson beskriver med exempel ur sin egen uppväxt:

I likhet med många andra i min generation är jag klassresenär. Jag växte upp i ett rum och kök, gjorde läxan i köket, läste romaner i rummet och övade franska verb på toa. Jag kunde min läxa vid förhöret nästa dag, men knappast så mycket mer. Jag deltog sällan i de diskussioner som arrangerades på filosofitimmarna och räckte aldrig upp handen. Jag satt för det mesta tyst, ett beteende jag lärt mig hemma. Gör dig inte märkvärdig, prata inte i onödan – uppmaningarna behövde sällan formuleras, de satt i väggarna. Det var en moral som fungerade i arbetarklassen, man gjorde det man blev tillsagd men knappast så mycket mer. Vad skulle det tjäna till? En diskussion för diskussionens egen skull tedde sig helt främmande.

Det är inte så annorlunda idag, förutom på en viktig punkt: medan Key var väl medveten om klasskillnaderna och arbetade för att öka möjligheterna för de som hade få dylika, har vi i dag ett samhälle där debatten om klasskillnader är i det närmaste yrvaket förvånad över att sådana faktiskt finns även här. Vi har en segregerad skola där man i vissa områden kallt kalkylerar med 15% eller fler ändå underkända elever redan innan de börjat, vi har ungdomsarbetslöshet och utförsäkringar med allt vad det innebär av förtvivlan och vrede, och att välgörenhet blir avdragsgill vittnar tydligt om skiftande värderingar.

Och jag önskar, som Ambjörnsson, att Key vore en del av skoldebatten. Hennes spikraka strävan att ge de tysta en röst och de ”systematiserade” den möjlighet att ifrågasätta och påverka som finns i att känna till hur samhället och världen fungerar behövs mer än någonsin i den omvälvning vi står mitt uppe i just nu.

Om bildning

SvDs understreckare, författad av Stig Strömholm, professor em, jur dr och f d rektor vid Uppsala universitet, om Alkibiades, den rasande tjusige, charmige, överdådigt spotske atenske adelsmannen med väl utvecklad känsla för att manövrera och manipulera det sociala och det politiska ränkspelet till sin egen fördel är intressant läsning i sig själv. Alkibiades var trots allt näst intill parodiskt arketypisk i såväl sitt agerande som i sitt sätt att förhålla sig till konsekvenserna av detta.

Men det som mer än något annat fångade mitt öga i artikeln är det lilla inledningsstycket:

Uppsala. Sent 1960-tal. Novemberkväll. En traditionell akademisk fest går mot sitt slut. I ett stilla hörn av lokalen söker sig två åldrade lärde fram till den rätta karakteristiken av en omstridd politiker. De två är inte endast lärda, de är också klassiskt bildade. De öser ur djupa förråd. De döda lever i deras värld. Inifrån cigarröken hörs frammumlade förslag föras fram och förkastas. Men så kommer genombrottet: ”Alkibiades”, säger den ene. ”Naturligtvis!”, svarar den andre: ”Naturligtvis. Alkibiades!” Och mer behöver inte sägas. Båda vet.

För mig är detta en ypperlig illustration av själva poängen med bildning: ”mer behöver inte sägas” De gemensamma referensramarna hos de båda klassiskt bildade herrarna (gissar jag, utifrån att begreppet traditionell används, tidsangivelsen och cigarröken. Det är dock fullt möjligt, om än mindre sannolikt, att en eller båda var kvinnor) medför att båda visste att båda inte bara visste vem Alkibiades var, de visste i vilket sammanhang han verkade, och hade en hygglig uppfattning om hur det sammanhanget såg ut, de visste vilka konsekvenser hans agerande fick, hur han hanterade det och vilka långsiktiga konsekvenser det fick. De visste också, båda två, att den andre hade en uppfattning om att en aspekt i jämförelsen berör hur Alkibiades agerande fick konsekvenser, rent av digra konsekvenser, för människor som förknippades med honom även efter hans död.

Den klassiska bildningen är ofta den första tanken som dyker upp när man funderar på begreppet bildning, trots att begreppet omfattar så mycket mer. Bildning handlar om att inte bara veta ATT allt hänger ihop, utan ha en uppfattning om HUR. För att nå dithän behöver man ha referenspunkter, man behöver veta hur de förhåller sig till varandra och man behöver ha en överblick över sammanhanget. Detaljerna behöver man inte veta, de kan man alltid slå upp, men för att veta vad man ska slå upp behöver man den där överblicken, och uppfattningen om vad som hänger ihop med vad.

Det går inte automatiskt att bli bildad, oavsett i vilken samhällsklass eller socialt sammanhang man föds och växer upp så kostar det tid, ansträngning och möda, men det är med bildning som med allt annat – ju mer man håller på, ju lättare blir det. Och ju mer bildad man blir, ju mer man upptäcker hur saker och ting hänger ihop, ju mer kan man påverka sin egen situation.

Konstigare än så är det inte.

Vad ska du göra i höst?

Ja, jag vet, det är mitt i sommaren nu, men jag vet också att det finns de som går omkring och tänker på hösten med en ångestknut i magen, och de som svarar så undvikande de kan när någon frågar om deras planer. Det finns de som får en ångestknut i magen om man pratar om skolan också, som inte alls känner sig hemma på ett traditionellt gymnasie eller på Komvux och nästan är beredd att ge upp.

Låt mig viska ett enda ord:

Folkhögskola

Ja, folkhögskola är skola, och precis som i vanliga skolor lär man sig saker och ting på folkhögskolor. Man utvecklas och reflekterar, analyserar och sätter i sammanhang. Man resonerar och diskuterar, tänker och funderar. Man gör det tillsammans, och man gör det individuellt. Man gör det trygg under lärares ledning och man gör det på egen hand, och eget initiativ, med läraren tillgängligt och inom räckhåll när man behöver stöd, hjälp, handledning, bollplank eller klagomur (för det behöver man ibland, det är inget att skämmas för)

Malin beskriver den väg hon tog till juristprogrammet, och rekommenderar:

ett år på Folkhögskola! På ett år får man kompletterande kunskap, många nya vänner i såväl elever som lärare, en varm och personlig miljö, och en större möjlighet att antas till ett program med hög konkurrens.

Visst låter det trevligt? Det är trevligt! Om du befinner dig inom pendingsavstånd till Åkarp (det går t ex bussar och tåg flera gånger i timmen från såväl Lund som Malmö) och vill komplettera dina kunskaper och behörigheter så har Hvilan fortfarande en del platser kvar. Om du befinner dig någon annanstans i landet finns det folkhögskolor lite överallt.

Det finns ingen skolform som passar för alla, vi är individer vi människor med olika styrkor och svagheter, med olika intressen och förutsättningar. Men folkhögskolan passar för många, och oftare än man vågar tro passar folkhögskolan för den som traditionella skolor inte passar för.

.

Demokrati

Av grekiska kratein – styre och demos – folk.

2 500 år tidigare, på det grekiska fastlandet: Adeln har missbrukat sin makt och Athen befinner sig nu på gränsen till revolt. Något måste göras! I ett desperat försöka att rädda staten ger man arkonten Solon stor frihet i sitt ämbetsutövande, och han förvaltar den klokt. Lagarna mildras, skulder efterskänks, slavar blir fria och en folkförsamling inrättas. Alla medborgare i Athen får rätt att rösta i Ekklesia och friden lägrar sig.

Nja, nej, fullt så smidigt gick det naturligtvis inte till, alla medborgare inkluderade sannerligen inte alla människor, inte ens alla vuxna människor, och inte fattades alla beslut genom folkomröstningar heller. Men tanken om att folket själva skulle styra staten de levde i hade slagit rot i europeisk mark, och den växte och frodades genom årtusenden. Inte alltid, inte överallt och inte hela tiden, men när vi ser oss omkring idag finns den där, överallt i EU.

Här i Sverige är vi sedan generationer tillbaka vana vid att vi lever i en representativ demokrati, trots monarkin. Vi tar den för givet, ifrågasätter den inte utan ser det många gånger som en slags naturlag att två eller tre gånger varje årtioende, då får vi säga vår mening i allmänna val, och däremellan sköter politikerna det där politiska åt oss. Därför är det inte konstigt att det blir visst rabalder när det i en undersökning kommer fram att det finns ungdomar idag som skulle vara villiga att lägga sin röst på den politiker som erbjuder pengar eller annan gåva, eller som uttrycker att en stark ledare som inte behövde bry sig om valresultat styrde landet, det är nog ingen dum idé ändå.

Detta är allvarligt. Man pratar om ett misslyckande för skolan, man pratar om förstärkningar i historieämnet i skolan, man pratar om attityder och ungdomsförbund och visst har det sin betydelse. Men det man inte pratar om, trots att det är vad man borde prata om, är hur det kan komma sig att ungdomar upplever att deras inflytande och ansvar i samhället är så obetydligt att det gör detsamma var de lägger sin röst, de kan lika gärna sälja den för en slant så får de åtminstone en slant i handen.

Demokratin är ingen naturlag, den är ett samhällsystem som kräver av oss medborgare att vi tar vårt ansvar. Inte bara en gång när det är valår, utan varje dag, varje år. Den kräver att vi faktiskt lyssnar på varandra, och tar den andres åsikt både på allvar och under övervägande, och den kräver av oss att inte bara ha utan ge uttryck för underbyggda åsikter om det som gäller oss alla. Det innebär också att den kräver av oss att sätta oss in i de frågor som angår oss alla. Som sjukvård, omsorg, vägnät, järnvägar, universitet, skolor, forskning och situationen i EU, t ex den ekonomiska krisen i bland annat Grekland.

Om vi inte gör det, utan sitter på våra rumpor och tycker att det är politikernas sak att sköta, då bör vi inte förvånas över att ungdomar tappar tron på det här med att folket ska styra.

Än en gång är vi tillbaka i det här med ansvar. Vi kommer inte undan. Vi måste, var och en, ta vår del av det gemensamma ansvaret. Så är det bara.

I en värld av kaos är skolan trygg

För barn som befinner sig i en utsatt situation – det kan handla om att befinna sig på flykt från krig eller naturkatastrofer, om traumatiska händelser i familjen, det kan röra sig om social utsatthet, om fattigdom, om missbruk eller plötsliga oförutsedda kulturella eller politiska förändringar som orsakar otrygghet i barnets vardag – spelar skolan en oerhört viktig roll. Inte enbart, och inte automatiskt i första hand, som kunskapsförmedlare, utan också som trygghet, stabilitet, struktur och något man kan lita på att det återkommer i en tillvaro där mycket annat är kaotiskt.

Professor Håkan Stattin har i en undersökning kallad Sju Skolor tittat på situationen i sju skolor i Örebro, och har där funnit

att en demokratisk skola i utsatta områden gör att elever känner sig trygga, respekterade och till och med längtar efter att få gå dit. Skolan blir en trygg plats i en annars orolig tillvaro

Tyvärr är det ju inte alltid så att det i svenska kommuner satsas resurser på att skapa goda barnmiljöer i utsatta områden, det gäller skolan såväl som andra områden. Och det är lite synd, för vi som samhälle har allt att vinna och inget att förlora på att göra det. Stattins undersökning visar nämligen detsamma som t ex Gradillas visade med sitt exempel:

Resultaten visar att ungdomar i utsatta områden är mer positiva till skolan och att de upplever skolan som mer demokratisk än sin jämnåriga i privilegierade områden. Ungdomar i utsatta områden känner sig mer tillfreds och har bättre relationer till sina lärare. De längtar oftare till skolan under helger och lov.

Och inte nog med det:

Ungdomar som trivs i skolan presterar bättre än de som inte trivs

Så att inte satsa resurser på skolor i utsatta områden är bara dumt.

År 144

I går, den sjuttonde april, var det 143 år sedan Folkhögskolan Hvilan, den första folkhögskolan i Sverige, grundades efter dansk förebild. Av en ren tillfällighet var det också folkhögskolans dag i går.

Konstigt nog hörde jag inte ett ljud om saken vare sig på nyheterna eller någon annanstans i media. Antagligen tittade jag på fel ställe.

Det är fullt möjligt att folkhögskola är det coolaste ställe man kan jobba på som lärare. Jag säger inte att det är så, men det skulle inte förvåna mig. Bara en sån sak som att vi har en slags omvänt antagning. Inte så att vi tar in deltagare (folkhögskoleelever kallas så) i slutet av skolåret och låter dem lära sig saker och ting baklänges, men så att om vi har två sökande men bara en plats går den platsen till den som har störst behov av den, inte till den som har bäst betyg. Eller en sån sak som att det står i våra styrdokument att vi ska bidra till att stärka och utveckla demokratin, bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen, bidra till att utjämna utbildningsklyftor, höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället och bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet.

Smaka på det:

Stärka och utveckla demokratin

Göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation

Bidra till att utjämna utbildningsklyftor

Höja bildningsnivån i samhället

Bredda intresset för kulturlivet

För etthundrafyrtiofjärde året i rad.

Det borde egentligen inte vara så unikt, alla skolor borde rimligen jobba för att utjämna utbildningsklyftor, höja bildningsnivån, göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation, det är liksom själva poängen med skolor, är det inte?

Men det absolut coolaste med att jobba på folkhögskola, kan ni gissa vad det är? Har ni följt den här bloggen ett tag kan ni antagligen det, utan större ansträngning, men for the benefit of eventuellt nytillkomna läsare (välkomna! Slå er ner och känn er som hemma, jag hoppas ni ska trivas): det absolut coolaste med att jobba på folkhögskola är deltagarna! Helt fantastiska människor som vill utveckla sina möjligheter att påverka sin livssituation på många olika sätt, som vill skutta över den där utbildningsklyftan, som vill göra sin del för att bidra till att utveckla demokratin.

Snacka om wow-faktor!

Varför lärare?

@lektorio ställer sig i en bloggpost frågan Varför lärarutbildare, och jag tar upp tråden och fråga mig Varför lärare?

Jag skulle kunna skriva något storslaget om hur jag älskar att möta nya människor, hur jag växer i det möte som sker mellan elev och lärare. Jag skulle kunna lägga ut texten om visioner och pedagogiska tankar. Men jag avstår, ty fokus ligger inte på mig utan på

Lärandet

Det är min passion, min ledstjärna, den mittpunkt kring vilket allt kretsar. Det är utveckling, det är verktyget man bygger makt och inflytande med, självförtroende och självkänsla, som man skapar frihet och jämlikhet, respekt och demokrati med. Det gränslösa lärandet som ständigt pågår, här och nu, där och då, överallt och hela tiden.

Berövar man människor möjligheten till gränslöst lärande, oavsett om man gör det med maktmedel, med manipulation, med hot eller mutor, med traditioner eller konventioner, skapar man ett samhälle där man kan kontrollera människor, styra människor, manipulera och använda människor som verktyg istället för att låta dem använda verktygen. Så kan vi inte ha det. Därför lärare.

.

Yttrandefrihet

Vi kom att prata om yttrandefrihet idag. Om vad det faktiskt innebär att få uttrycka sin åsikt fritt. Och vad det leder till om man tolkar friheten att uttrycka sin åsikt, oavsett vilken den är, som att man ska få uttrycka den utan risk för vare sig konsekvenser eller repressalier.

Om vad det innebär, om man tänker ett varv till. Att man tar sig den rätten innebär att man ger den rätten till andra också, oavsett hur kränkande eller elakt det de säger är.

Då blir det inte lika självklart enkelt längre.

Världen är en komplex plats, och att leva tillsammans på ett sånt sätt att alla människor får leva i frihet kräver väldigt mycket hänsynstagande och omtanke om nästan från alla. Det är svårare än man tror, men mödan värt många gånger om.

Ja, det var väl ungefär kontentan av diskussionen, som jag uppfattade den.

.