Våga fråga

Ett av de viktigaste och skarpaste verktygen för lärande vi utrustats med är vår förmåga att formulera och ställa frågor.

Frågor vi ställer till andra människor är direktkanaler in i den tillfrågades medvetande, och väljer människan i fråga att besvara frågorna ger de oss tillgång till den kunskap de besitter. Frågor vi ställer till oss själva skärper vårt fokus och gör oss uppmärksamma både på att det finns fler aspekter av saker och ting, och att det alltid finns mer att veta.

Ty det är ju så att de svar man finner på de frågor man ställer sällan ger ett avslut, utan oftare öppnar för fler frågor, som i sin tur öppnar för ytterligare frågor.

Tyvärr möter jag ibland tanken att den som frågar blottställer sig som okunnig, placerar in sig som lägre i hierarkin och riskerar att förlora i status. Den dyker upp i klassrummet, den dyker upp i sociala media, den dyker upp i media, den dyker vådligen upp i politiken, titt som tätt i den sorts lokala politiska sammanhang där inblandade har behov av att bevaka sin status i samhället.

Det är olyckligt, världen är stor, komplex, varierande, ständigt stadd i förändring, och de kunskaper vi erövrar idag är i många fall otillräckliga i morgon.

Jag generaliserar, men jag tror inte jag överdriver mycket när jag säger att de flesta lärare som får frågor aldrig ser frågeställaren som okunnig, tvärtom. Vi ser den som frågar som en öppensinnad, nyfiken, kunskapstörstande person i lärande.

Det är ju av den anledningen vi själva ställer frågor.

Elevers integritet

En artikel i DN om en artikel i New York Times har väckt viss uppmärksamhet. DN beskriver den amerikanska artikeln:

Artikeln bygger på råmaterial från myndigheten Centre för Disease Control (CDC), mest känd för att arbeta med smittskydd. CDC har telefonintervjuat 76 000 föräldrar under 2011 och 2012.

Räknat över hela skolåldern tydde svaren på att 15 procent av pojkarna och sju procent av flickorna bedömts ha adhd. I åldersgruppen 14–17 år hade 19 procent av pojkarna fått diagnosen adhd och 10 procent av flickorna.

I artikeln framhålls en risk för dels för att diagnosen ibland ställs alltför lättvindligt på otillräckligt underlag, ofta efter påtryckningar från föräldrar som bekymrar sig över barnens skolresultat, dels risken för att de mediciner som ofta gör det möjligt för människor med ADHD att utveckla sin formidabla potential på rimliga villkor används som en genväg till bättre betyg eftersom fokus, ork och driv förbättras, trots att medicinen medför dokumenterade medicinska risker hos den som tar medicinen utan att ha ett verkligt medicinskt behov av den. I den amerikanska artikeln:

Because the pills can vastly improve focus and drive among those with perhaps only traces of the disorder, an A.D.H.D. diagnosis has become a popular shortcut to better grades, some experts said, with many students unaware of or disregarding the medication’s health risks.

Det funderas en del kring medicinering i svenska lärarkåren. Framför allt, att döma av det jag hör, kring om elever som medicineras verkligen behöver medicineras, om det inte egentligen skulle räcka med förändringar i klassrumsarbetet, undervisningen, den sociala situationen, hemsituationen, kosten etc.

Resonemanget bortser ofta från två väldigt viktiga aspekter:

Dels det faktum att den som tar medicinen utifrån ett faktiskt medicinskt behov gör det för att det förbättrar hens tillvaro generellt, inte enbart och kanske inte ens främst för att klara skolan eller klassrumsituationen.

Dels det faktum att medicinering görs utifrån läkares medicinska bedömning. Huruvida elev medicinerar eller inte är strängt taget elevens privata angelägenhet, och inget som läraren skall lägga sig i eller värdera.

Det handlar om elevers integritet, om deras privata sfär och aspekter som påverkar deras tillvaro långt efter att de lämnat klassrummet bakom sig. Det bör vi respektera, gör vi inte?

Marsresenären

Det har blivit dags för del fyra i Morricas serie om elevtyper. Tidigare avsnitt i den aningen oregelbundet publicerade serien finns här, här och här.

I skolan finns en uppsättning normer, koder, underförstådda budskap och dolda förväntingar. Till dessa måste man förhålla sig, det gäller elever, lärare och alla andra som tillbringar stora delar av sin vardag i skolan.

Somliga av dessa normer och koder är vi öppna med – trivselregler publiceras och anslås, vi hymlar sällan kring var fordon, såväl cyklar som bilar, får parkeras, var snöbollar får och inte får kastas, vilka tider matsalen är öppen eller i vilka kärl vad ska kastas.

Andra är vi hemligare med, antingen för att vi av en eller annan anledning drar oss för att nämna dem rakt ut – vi kan tro att någon annan redan nämnt det och vi kommer uppfattas som tjatiga, vi kan tro att folk kommer att känna sig trampade på tårna, vi kan tro att vi uppfattas som vänligare om vi låter bli att säga rent ut och i stället bara antyder – eller för att vi faktiskt tror att det inte behöver sägas, eftersom det är så självklart.

Resultatet kan bli en kulturkrock så det både blixtrar och smäller. För den som kommer från en miljö där normer och kodsystem ser annorlunda ut kan dessa hemliga koder, dessa smygande normer, de outtalade förväntningarna och de underförstådda budskapen hen känner av men inte känner till bli lika svårtolkade och obegripliga, och risken att göra fel och vara ohövlig eller framstå som ohörsam eller korkad, som om personen landat på Mars och försökt delta i den Marsianska kulturen, helt utan guide.

I de flesta skolor i dag har vi en eller annan Marsresenär. De kan se lite olika ut – somliga är väldigt tysta och försynta, iakttar och tar knappt någon plats alls i sina försök att orientera sig i denna främmande kultur. Andra frågar en väldigt massa, om saker som vi ibland förvånas över att någon ens behöver fråga om. Ytterligare andra provar sig fram, härmar efter och försöker få till det. Och somliga försöker helt enkelt med sin hemvanda kultur, att låtsas att det egentligen inte är någon skillnad och det som funkar på ett ställe nog tusan funkar på nästa också.

Vi som är hemma i kulturen här på Mars, vi kan bemöta dessa Marsresenärers förvirring på olika sätt, såklart. Vi kan bli irriterade på att de är så klumpiga och nonchalanta, vi kan bli frustrerade över deras oförmåga att se de normer vi tar för så självklara. Eller så kan vi lägga en stund då och då på att guida. På att förklara hur man hanterar olika situationer här, hur man hälsar, hur man går in i ett rum, när man lämnar ett rum, vem som är högst i rang och vem som kommer därefter. Vad som betraktas som ohövligt, och hur man bör agera i stället. Vad som betraktas som så överdrivet hövligt att det blir besvärande, och vad som verkligen uppskattas.

Ty även om Mars är en röd planet och resenärarna kommer från en blå så har vi mer gemensamt än vad som skiljer oss åt, och genom att synliggöra normer och förväntningar kan vi får tid och kraft över att upptäcka det.

Hemläxa

En femteklassare i bekantskapskretsen har fått en hemläxa hen gått bet på. Den välmenande föräldern sätter sig vid datorn och skickar ut en bild av läxan i bekantskapskretsen, kan någon tala om vilka engelska ord dessa fonetiska tecken motsvarar?

Och jag förtvivlar. Vad lär sig femteklassaren av att någon i bekantskapskretsen gör läxan? Får hen någon uppfattning om hur den fonetiska skriften fungerar och vilken nytta och glädje man faktiskt har av den? Och vilket intryck ger det läraren av elevens lärande och kunskapsutveckling? Läraren får in en löst uppgift, och ges intrycket av att eleven faktiskt lärt sig det hen förväntades lära sig… men har hen gjort det? Hur går det nästa gång hen konfronteras med den fonetiska skriften?

Föräldern menar väl, och barnet gör rätt som ber om hjälp.

Det jag funderar över är läxan som sådan, och lärarens förväntningar på hur den skall utföras, och vilket syfte den förväntas fylla. Är syftet att eleven skall börja bekanta sig med den fonetiska skriften förfelas det ju helt av att förälderns bekantskapskrets löser uppgiften. Är syftet däremot att eleven skall disciplineras till att lämna in färdiga, prydliga läxuppgifter på utsatt tid… men det kan jag inte föreställa mig att det är.

Jag vill inte säga att någon gjorde fel i detta, bara fundera lite över om det inte månne kunde vara så att det funnits en vinst med att eleven i ett sånt här fall faktiskt kommer tillbaka till läraren med läxan halvgjord, och med detta visar upp att nej, det här var faktiskt för svårt. Jag tror alla skulle vinna på det i längden, eller är jag helt fel på det?

Ett lovande inlägg

Vi pratade om sommarlovet i #skolchatt häromdagen. Det är ett inte helt enkelt ämne att prata om, sommarlovet är en känsloladdad symbol, skuggan från Bullerbybarnens idylliska lov med hölass och myggbett vilar tung över debatten, men det var ett givande samtal där en hel del klokt blev sagt.

Framförallt var det en tankegång som fick mig att reflektera – vi pratade om elever som upplever det långa sommarlovet många älskar och uppskattar och njuter av som påfrestande, av olika anledningar. Det kan handla om struktur, om sociala sammanhang, om mat, om föräldrar som jobbar, om kamrater som är bortresta, om kamrater som man faktiskt bara umgås med i skolan, om stökiga hemmiljöer och mycket annat.

Det funderades kring om aktiviteter anordnade av kommunen, fritids, skolbibliotek eller rent av sommarundervisning kunde vara till hjälp i sammanhanget, om det kanske är dags att organisera om läsåret så att lovet faktiskt blir kortare och mindre otympligt att hantera.

Och ungefär i det sammanhanget lyftes tanken att för lärarna så är skulle en omorganisation av läsåret, där sommarlovet kortas till säg fem eller sju veckor innebära en betydande försämring av arbetsvillkoren, man behöver flera veckor för att bara varva ner från läsåret, flera veckor för att planera nästa läsår och däremellan de fem veckors semester och rekreation som de flesta som arbetar i sverige får.

Och jag tänker att det nog är så att det här med hur vi lägger upp läsåret, det är något vi behöver prata om och fundera en hel del över i svenska skolan.

#skolchatt om organisation och schema

Det är torsdag igen, och som traditionen bjuder börjar #skolchatt klockan 20.00. Ämnet denna vecka är organisation och schema, med särskilt fokus på vad som fungerar väl i olika sammanhang, och vad det är som gör att faktiskt fungerar.

Vi pratar ofta mycket om vad som INTE fungerar, om raster som är för korta, om planeringstid som inte räcker till etc, men nu provar vi att närma oss frågeställningen från ett annat håll. Genom att lyfta och titta på exempel på vad som fungerar hoppas jag vi kan lära oss av varandra inför nästa läsår, och låta de goda exemplen sprida sig som ringar på vattnet.

Vilken är den optimala tiden att börja om morgnarna? Bör vi organisera om skolåret i tre terminer med färre lektioner per vecka? Hur lång bör en lektion egentligen vara? Hur många elever bör varje lärare undervisa? Hur många lärare bör varje elev möta under en skolvecka? Hur lång tid behöver en lärare mellan lektioner? Och hur långa raster behöver eleverna? Vad säger forskningen? Vad säger erfarenheten?

Välkomna att delta i samtalet, 20.00 på Twitter.

Ännu ett inlägg om det här med relationerna i skolan

i vilket Morrica bekymrar sig, och försöker får perspektiv på sin egen reaktion genom att reflektera över det hela.

För att börja någonstans – det började med att ett inlägg i en diskussion på ett forum som befinner sig i den sociala media-sfären men inte är Twitter. Diskussionen började med en viss upprördhet över det här med prov* men gick snart över till det här med relationerna i skolan. Känslorna svallade och rusade, som de ofta gör just i skoldebatten, kanske i väg hos somliga av diskussionsdeltagarna.

Och rätt som det var, när diskussionen gled in i området ‘hur mycket behöver man veta om eleverna’ jämfördes relationen lärare – elev med en äktenskaplig relation. Argumentet var ungefär att för att få ett långt äktenskap att fungera behöver man veta i princip allt om varandra, och därför behöver läraren veta ungefär allt om eleven, eftersom man i skolan skall utvecklas tillsammans och…

Jo, vet ni, jag är så gammaldags att jag faktiskt bekymrar mig precis här. Inte för att jag tror att snubben faktiskt menar äktenskap bokstavligt talat, det anklagar jag honom inte för. Men jag uppfattar något påträngande närgånget i tanken. En gränslöshet som inte är helt professionell, som inte är helt respektfull mot elevens integritet. Som faktiskt är en aning snaskig.

Och jag bekymrar mig när jag märker att jag tvekar inför att sätta ord på min reaktion. Varför gör jag det?

Kanske överreagerar jag? Jag ser en koppling mellan denna gränslöshet och diskussionen om sociala media, om lärares önskan att ‘ha koll’ på elevernas liv utanför skolan samtidigt som man önskar skydda sin egen integritet genom att ha dubbla konton. Gränsen mellan arbete och fritid luckras i många fall upp, och samtidigt, tycks det mig, så glider gränsen mellan privat och offentlig i två riktningar samtidigt – en önskan att skydda sin egen integritet även i offentliga sammanhang, som sociala media, samtidigt som man önskar insyn i andras privata sfär.

Och kanske hänger det här på något vis ihop med det här med sjunkande resultat i skolan, och disciplinproblem, och lärares status (är den inte på tapeten för ögonblicket så kommer den snart igen, så jag tar med den) och bristen på respekt lärare beskriver att de upplever från såväl föräldrar som samhället? Jag vet inte, men kanske är tanken värd att tänka?

*se inlägget om prov från i morgon