Lektionsplanering

Välkomna till två av veckans lektioner. Ja, för respektive kurs är det bara en lektion, men för mig blir det två, eftersom det är två olika grupper som behöver få sig den tillgodo.

I #fbchatt denna vecka: #folkbildning och #utbildningsklyftorna

En text i DN om något så torrt som ett statistiskt påvisat samband svepte över sociala media i söndags. Det visar sig, när man tittar på det nya index som kallas ”mänsklig utveckling”, som är ”en fylligare och mer Sverigeanpassad version av FN:s ”human development index”. Den bygger på 18 olika faktorer och jämför hur olika utfallen är inom fem huvudkategorier: Skolan, Jobben, Hälsan, Pengarna samt en kategori som här kallas ”Hopplöshet och utanförskap” rent krasst byråkratiskt, att den vanligt förekommande föreställningen om invandrartäta områden som problemområden kommer på skam.

I stället visar det sig att det är helt andra aspekter som spelar roll:

Exempel på mått som ingår i indexet är andelen underkända i åk 9, andel avhoppare från gymnasium, ungdomsarbetslöshet såväl som arbetslöshet totalt, andel långtidssjukskrivna och förtidspensionerade, medellivslängd, inkomster, betalningsförelägganden och några till som tillsammans är ämnade att fånga hur det går med utbildning, arbetet och hälsa

I #fbchatt har vi pratat om de två första syftena med statens bidrag till folkbildning:

att stödja verksamhet som bidrar till att stärka
och utveckla demokratin,
att bidra till att göra det möjligt för människor att
påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen

Denna vecka står det tredje syftet på planeringen:

bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja
bildnings- och utbildningsnivån i samhället

I artikeln i DN läser vi om hur en av de aspekterna som bidrar till ett svagt index för mänsklig utveckling är många med oavslutade gymnasie- eller rent av grundskoleutbildningar – just precis det som beskrivs i det tredje syftet.

I morgon pratar vi i #fbchatt om hur vi arbetar med just detta – i olika folkhögskolor, men också i folkbildning överlag. Vilka möjligheter erbjuds den som lever och bor i ett samhälle med lågt index, där det kanske är långt till närmsta folkhögskola?

Välkomna!

#SMF #fbchatt och #folkhögskola

Det är onsdag igen, och än en gång hälsar vi välkomna till #fbchattTwitter.

Den här veckan pratar vi om SMF, Studiemotiverande Folkhögskolekurs. Det är en tre månder lång kurs som ges på flera olika folkhögskolor runt om i landet, och den ”riktar sig till dig som är mellan 16 och 24 år och arbetssökande. Om du saknar slutbetyg från grund- eller gymnasieskolan eller om dina betyg är ofullständiga är du en självklar deltagare. Kurserna hjälper dig att ta stegen vidare mot studier och anordnas på ett stort antal folkhögskolor runt om i landet”

Under 2013 vill regeringen, ”enligt ett PM från arbetsmarknadsdepartementet [...] skjuta till 2,1 miljarder kronor för att förhindra långtidsarbetslöshet. I paketet ingår en folkhögskolesatsning på 110 miljoner under åren 2013-2014. Pengarna ska gå till Studiemotiverande folkhögskolekurser (SMF-kurser) för personer över 25 år som saknar grundskole- och/eller gymnasiekompetens”

Vad gör man under dessa tre månader? Hur tar man emot, hur arbetar man för att motivera till studier? Vad är särskilt viktigt att tänka på, och vad löser sig av sig själv? Och hur ser kursdeltagarna på kursen? Vad är extra uppskattat? Vad saknar man?

Välkomna till #fbchatt onsdag kväll klockan 20.00 och en timme framåt.

Varför folkhögskola?

Jag får den frågan ibland – varför jobbar du för folkhögskolan?

Svaret är helt enkelt: för att jag är övertygad om att kunskap och utbildning är det som kommer att avgöra hur framtiden ser ut. Och för att jag anser att alla förtjänar en chans till. Alla förtjänar en möjlighet att omdefiniera sig, att erövra de kunskaper man av olika anledningar inte haft möjlighet att erövra tidigare i livet. Att formalisera de kunskaper man har men inte har de i dagens samhälle så viktiga papperen på.

Även om man råkat bli vuxen på vägen

Det finns många olika former av vuxenutbildning, och det finns många olika folkhögskolor, av många olika modeller och med många olika förutsättningar, och trots att det finns utrymme för förbättringar inom systemet (inom vilket system gör det inte det?) så är det, såvitt jag kan se, ett system som faktiskt innehåller förutsättningen för just den där andra chansen för så många.

Därför folkhögskola. För att fler ska få möjlighet att ta den där andra chansen.

#skolchatt

Det är strax torsdag igen, och som vanligt om torsdagarna så träffas vi på Twitter klockan 20.00 för #skolchatt. Denna vecka handlar det om skolans fostransuppdrag.

Det låter allvarligt, och det är allvarligt. Det är ett uppdrag som genomsyrar alla delar i det arbete som pågår i skolor runt om i landet.

Jag jobbar, som ni nog vet vid det här laget, på folkhögskola. Nej, jag växlar inte spår, jag pratar fortfarande om fostransuppdraget, häng med får ni se.

Folkhögskolor är också skolor, genom att läsa allmän kurs hos oss har man samma möjlighet att bli lika behörig för att söka högre utbildningar som man har på vilket gymnasium eller vilket komvux som helst. Men på flera, avgörande sätt skiljer vi oss från andra skolor. Dels gör det stor skillnad att våra kursdeltagare och elever är myndiga, naturligtvis. Det gör också skillnad att vi lyder under folkbildningsrådet, snarare än under skolverket, och har andra styrdokument än de skolor som lyder under skolverket.

Och i en diskussion om skolans fostransuppdrag vill jag gärna lyfta den formuleringen som finns i våra styrdokument. Den är nämligen, tycker jag, mycket tydlig och rimlig:

bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen

För att kunna påverka sin livssituation är det nödvändigt att känna till och behärska de spelregler som gäller i det samhälle man lever i. Det är nödvändigt att kunna passa tider, att kunna föra ett civiliserat samtal, att kunna ta och ge kritik utan att ta det så personligt att man blir ovänner. Det är nödvändigt att kunna vänta på att någon annan pratar färdigt innan man kliver in med det man själv vill säga, att kunna vänta på sin tur, att vara villig att dela med sig och ge andra hjälp, och inte minst att ta emot det någon annan erbjuder och att själv kunna be om hjälp utan att känna att man tappar ansiktet. Det är också nödvändigt att klara av att behandla andra människor hövligt, även om man inte är bästa vänner eller kanske inte ens direkt tycker om den andra.

Visst kan man tycka att det här är något man borde kunna nästan automatiskt, att föräldrar etc borde ha tagit hand om den här biten. Men det är en väldig skillnad på att fungera socialt i ett så litet och anpassat sammanhang som en familj utgör, och att fungera socialt i ett så stort och komplext sammanhang som en skola utgör. Det måste skolan och alla som arbetar i skolan vara medvetna om, förhålla sig till och, faktiskt, ta ansvar för.

Så ser jag på det fostransuppdrag vi kommer att prata om i #skolchatt denna vecka. Välkomna att vara med i samtalet!

Vin och vatten

Det händer saker och ting i folkhögskolevärlden. Här i Skåne befinner vi oss mitt i projektet Folkhögskola 2.0, och som alla smått jättestora projekt är det ömsom vin och ömsom vatten. Det som uppskattas av en uppskattas inte av en annan, det som inspirerar en frustrerar en annan, ni vet hur det är.

Vattnet först, det livsviktiga, livgivande men inte alltid så himla roliga och mer vardagliga än festliga vattnet: Vi är många inblandade, på många olika, med visst eftertryck på just ordet olika, skolor där verksamheten pågår för full maskin. Det är svårare att hålla reda på alla trådar i en så komplex väv och har man aldrig gjort det innan missbedömer man ibland de marginaler som behövs, både i tid och rum, för att få ihop det. Att planeringen och informationen stundtals är en aning nyckfull, ibland rent av motsägelsefull skapar irritation och frustration. Planerna inför höstterminen börjar ta form nu ute på skolorna, vilket innebär att det är nu vi vill ha tidsplanen (tidsplanen, inte detaljplaneringen, men tisdplanen) för projektet också, i stort och smått, om vi ska kunna väga in den. Jag vet att november tycks vara långt borta, men i min och många andras planering är det alldeles om hörnet. Väger ni in detta i ert arbete, kära projektansvariga, så blir vi nog alla glada.

Och så vinet: Kan ni föreställa er hur fantastiskt härligt och grundligt betydelsefullt det är att ges möjlighet att träffas på det här viset, skolor emellan? Som jag sa nyss, full verksamhet pågår i alla folkhögskolor, vi är djupt begravda i vardagen och utrymmet för att träffas och utbyta erfarenheter är, som det ofta är, begränsat. I projektgrupperna möts vi, lärare från olika skolor, vi utbyter erfarenheter med varandra, vi ser varandras skolor och besöker varandras vardag. Vi vidgar våra horisonter och våra nätverk tillsammans, och plattformar för framtida samarbete och kunskapsutbyte etableras nästan i förbifarten. Det utvidgade lärarkollegiet, ni vet? Vi träffas i verkligheten, vi träffas på folkbildningsnätet, och vips hittar vi varandra på Twitter, Facebook och andra sociala media.

Ett djuprött årgångsvin som bäst avnjutes i sällskap och, om vi tar vara på det, räcker till alla och bara kommer att bli finare och smakrikare med åren.

.


Det är inte dumt alls.

Gästbloggat på re:flexbloggen

Twitter är snabbt och enkelt, fyllt av möten, människor och möjligheter, och det har definitivt en plats i skolan i dag. Men det kan vara en god idé att läraren lägger en stund på att ta reda på vad h*n gör, hur saker fungerar, vilka möjligheter som finns innan h*n bestämmer sig för att använda Twitter i undervisningen. Så det pratar jag lite om i ett gästinlägg på Re:flexbloggen i dag.