Tag Archive | framtid

Störst av allt är kärleken #blogg100

Magnifika manifestationer för kärlek, öppenhet, frihet och mänsklighet på många håll i landet i dag – i Malmö, i Göteborg, i Stockholm. Kärlek, musik, dans, flaggor, inspiration, omtanke.

4 Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
5 den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.
6 Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
7 Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting.
8 Kärleken upphör aldrig.

1 Kor 13

Kärleken upphör aldrig. Minns detta. Aldrig är väldigt lång tid.

 

Vi behöver en hjälte

Where have all the good men gone
And where are all the gods?
Where’s the street-wise Hercules
To fight the rising odds?
Isn’t there a white knight upon a fiery steed?

Var blev alla goda människor av? Vart tog alla gudar vägen? Vem räddar oss när världen blir galen? Är vi utelämnade åt oss själva?

Det är inte det sämsta.

 

)

När du behöver fly…. #blogg100

Jag pratade med en vän om händelsen i Malmö i helgen, om reaktioner (och brist på reaktioner) från allmänhet, politiker, poliser, myndigheter, media etc. Vännen befinner sig i en annan del av Europa, i en av de delar där ekonomin rasat ihop och den politiska kartan blivit alltmer färgad av upprördhet och högerextremism.

Hon sa:

När du behöver fly så är du välkommen att bo på min soffa.

Hon sa det på allvar, förtydligade att innan människor knivhuggs på öppen gata, inför många vittnen, är det många många av de värden vi räknar som demokratiska som fallit. Många lever ännu med föreställningen om Sverige som det egalitära paradiset, förebildslandet där skolan, utbildningen, tekniken, vården, omsorgen om och respekten för människor står högt i kurs.

Men tiden går.

Sverige i dag är ett helt annat land. Det måste vi vara medvetna om. Det är inte dags att fly.

Inte än.

Traditionell åttonde mars #blogg100

Det är den åttonde mars i dag. Internationella Kvinnodagen. Som traditionen bjuder bjuder jag er på Isabel Allendes Tales of Passion från 2007. Det är lika aktuellt i dag.


Internationella Kvinnodagen är viktig. Det är en viktig dag för att påminna oss om att alla kvinnor inte är priviligierade heterosexuella medelklasskvinnor i en trygg västvärld, födda med vaginor och uppväxta med tid, rum och ekonomiska möjligheter att studera. Det är en viktig dag för att påminna oss om att i krig ses civila kvinnor ofta som strategiska mål, eftersom ett av de mest effektiva sätten att bryta ner stridslusten hos en grupp människor är att döda mödrarna. Det är en viktig dag för att påminna oss om att vill vi lyfta ett samhälle ur fattigdom ger det större effekt att utbilda kvinnor. Det är en viktig dag för att påminna oss om att problemet med att det finns pojkar i svensk skola som än i dag lever i föreställningen att de kommer klara sig bra utan utbildning får större uppmärksamhet än problemet att det finns flickor i svensk skola som inget hellre vill än att utveckla sina formidabla intellektuella förmågor, men gifts bort när de inte ens är myndiga.

Vill du ge mig en gåva för att högtidlighålla dagen i dag? Ge mig då möjligheter för mina minsta systrar världen över. Varje dag. Året om.

#Blogg100 – första gången

Hundra dagar är lång tid. Om hundra dagar är sommaren här, soliga dagar, grönt överallt, varma vindar, bara ben. Läsåret är över, de som var elever i klassrum bara veckor innan har gått ut i världen, mot högskolor, universitet, en vinglig arbetsmarknad och en oskriven framtid. Några kommer att ära oss med att lägga till oss på Facebook, ge oss en möjlighet att då och då få en glimt av vilka vägar de tar. Andra lämnar skolgården och försvinner in i en för oss okänd framtid, och vi kan bara önska dem all lycka.

Det går så fort.

Jag tänker ge mig själv ett försök att genomföra #Blogg100 under dessa hundra dagar. Det kommer bli ungefär som vanligt, skola, politik, böcker, miljö, utvidgat kollegium, musik som illustrerar humör, stämning och saker jag av respekt för andra människor väljer att inte blogga om, lite kultur, lite HBTQ, lite flärd och lite nonsens.

Om ni vill kan ni slå vad om hur många dagar jag klarar innan jag glömmer bort att jag är med ;)

 

Tittskåpet eller att stötta sin förening

Det här är min jobbdator:

Det är ett par klistermärken på den. Noga utvalda, men långt ifrån ett komplett budskap ännu, det är en handfull till jag skulle vilja ha där (Hej SF-bokhandeln, Malmö Opera och Riksförbundet Attention t ex), och många många fler jag fått som inte hamnat där.

Det här är nämligen ingen reklamplats, utan ett tittskåp där människor, främst kursdeltagare och elever men alla andra också, skall kunna få en aning om vem det är som står där framför dem. Datorn är med mig i klassrummet för det mesta, och märkena är placerade så att den som sitter mittemot när locket är uppslaget utan att behöva vrida nacken ur led kan se att jag t ex har ett öppet intresse för hur framtiden utvecklas.

Härförleden var det någon (som skall få förbli skonsamt anonym) som pekade på den lilla regnbågstejpremsan och med viss eftertänksamhet sa ungefär:

Alltså, det där är ingen dum idé. Jag kanske skulle försöka hitta ett klistermärke för att stötta min (namn på någon slags sport) -förening också

Jag hoppas dock att det är så att de som behöver förstå, de förstår, och övriga är lika glada ändå

Pendelmagi

 

Trots natursköna omgivningar, lugn och stillhet flyr unga människor landsbygden för dyrare och trängre boende i städernas förorter. Att studierna upphör eller barnen kommer till världen hjälper inte landsortskommunerna i någon högre grad, beskriver Expressen i en tämligen lakoniskt resonerande artikel. I försöken att sätta fingret på formeln som beskriver denna rörelse belyser artikeln flera olika aspekter som de lokala företagarnas sätt att marknadsföra sig för att locka arbetakraft, den kommunala servicenivån, fastighetsägarnas agerande, köpcentrans påverkan på närbutikernas överlevnadsmöjligheter.

Men en av de riktigt tunga aspekterna nämns bara i förbigående, och reflekteras mycket lite över i texten i övrigt:

Lotta Gröning, politisk kommentator i Expressen, ser utvecklingen med egna ögon i Bergslagen, där hon bor. Många ungdomar lämnar orten så fort de kan och kommer inte tillbaka, särskilt kvinnor.

- Det är ingen miljö för dem. Kulturlivet är alldeles för fattigt. Miljön är grabbig och manlig med intressen som jakt och fiske. Inte så mycket av vare sig flärd eller kulturella inslag, som gör att folk vill stanna och bo kvar, säger hon.

Skulle det inte vara för att hon har möjlighet att åka mellan större städer och hemorten Norberg, skulle hon själv inte vilja bo kvar.

Det som gör det möjligt och uthärdligt att leva i ett litet samhälle, ja, kanske rent av trevligt även för unga människor med behov av större social och kulturell stimulans än att kväll efter kväll hänga utanför den nedstängda närbutiken, för människor med arbeten i staden som ändå kanske skulle kunna uppskatta omgivningarna är, som Gröning beskriver, möjligheten att ta sig därifrån vid alla tider på dygnet, alla dagar i veckan. En väl utbyggd, snabb, frekvent och skattefinansierad kollektivtrafik, helst i form av tåg (miljön, you know) lyfter ett samhälle från nivå avkrok till nivå mysig och idyllisk bostadsort inom bekvämt reseavstånd från skolor, utbildningar, arbetsmarknader, serviceinrättningar, kultur och stimulerande miljöer med nya människor.

Pendelns magi är att den ger möjlighet att smälta samman båda världarna. Lokala företagare får möjlighet att erbjuda högkvalificerade människor som inte vill isolera sig på landet anställning. Människor som vill arbeta i staden men ändå leva mitt i grönskan kan rent praktiskt göra det. Den som vill både bo och jobba i det lilla samhället behöver inte välja bort kultur.

Skattefinansierad magi. Och det är inte ens Science Fiction


#PISA vs betygen

I en artikel i Sydsvenskan på annandagen, en artikel så liten att den närmast är en notis, konstateras lakoniskt:

Skolexperternas omdöme är att Pisaresultaten måste tas på allvar, medan betygen inte duger för att beskriva verkligheten.

Ty trots att betygen bara blir bättre och bättre bekräftar  ju Pisaresultaten vad högskolor och universitet larmat om upprepade gånger – svenska elever blir allt sämre förberedda för högre studier. Gymnasieelever har passerat grundskolan med välvilligt satta godkända betyg, men utan tillräcklig läsförmåga för att kunna läsa mellan raderna i en enkel ungdomsbok; utan tillräcklig analytisk förmåga för att genomskåda lockande marknadsföring, än mindre faktoider som levereras med tvärsäkerhet för att trumfa in politiska budskap; utan tillräckliga kunskaper i matematik för att kunna nyttja de fyra räknesätten; utan tillräcklig språklig förmåga för att kunna sätta ord på sina tankar och funderingar.

Inte alla elever, inte alltid och inte överallt. Men många, alltför många för att vi skall kunna förklara bort det och gå vidare i samma fotspår utan att det får allvarliga konsekvenser för hela samhället.

I en understreckare i SvD skriver Magnus Oskarsson och K G Karlsson från Mittuniversitetet om ungefär samma ämne, och reflekterar över samhällets strävan att göra något åt problemet:

Skolinspektion, mer prov och ökade dokumentationskrav har ökat kontrollen av lärarnas arbete och på motsvarande sätt har kontrollen av eleverna ökat med fler betyg och nationella prov. I matematik där stora satsningar gjorts och där nationella prov funnits länge visar Pisa också att motivationen ökat hos många elever. Men ett ökat antal elever känner också utanförskap och resultaten faller.

Slutet av understreckaren har lyfts som särskilt intressant och betydelsefullt på många håll, och avsnittet har lästs och tolkats som en bekräftelse på att svensk skola ändå är på rätt spår

Intressant i Pisa 2012 är också att studera vilka länder som förutom Sverige visar försämrade prestationer. De fem länder som sammantaget försämrats mest är Sverige, Finland, Island, Nya Zeeland och Australien, alltså i stort sett utvecklade välmående länder med stor frihet för individen att göra sina livsval. Kanske finns orsaken till fallande svenska resultat bara delvis att finna i skolan. Kan det vara så att elever i dessa länder vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat?

Vi har som forskare följt Sveriges resa genom Pisa från år 2000 där bara tre OECD-länder hade bättre resultat i läsning än Sverige och där svensk skola var bland de bästa i världen på att ge alla elever en rättvis chans. Ännu år 2006 var det bara fem länder och år 2009 sju länder som hade bättre läsresultat än Sverige. I Pisa 2012 hade 19 länder i OECD bättre läsresultat än Sverige och bara tre hade lägre resultat.

Utvecklingen manar till eftertanke hos alla ansvariga för svensk skola. Vi menar att vad som nu krävs är en rejäl analys av Pisaresultaten och annan forskning. Lika viktigt är att lyssna på verksamheten. Vi är inte övertygade om att mer kontroll är lösningen på de problem vi ser. Snarare tror vi på mer stöd och inspiration till lärare och elever. Att matcha alla elevers intressen och ambitioner framstår som en ödesfråga för skolan i ett modernt samhälle.

Men vad är det egentligen som sägs här? Att elever ”vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat”, innebär det att det är de unga människornas intressen och ambitioner som de är, med en femtonårings eller sjuttonårings erfarenhet och perspektiv som enda skala, som skall matchas? Eller att dessa unga människor skall ges vidgade perspektiv, manas att utvecklas, att se saker från nya vinklar, få lära sig se mönster, sammanhang och strukturer, förses med verktyg för att lära sig mer, och få lära sig använda dessa? Kort sagt, vilar ansvaret för utbildningen på de unga eller på de vuxna i samhället?

 

Namnmagi

Ett återkommande tema i sagor och legender är den magiska kraft som ligger i att känna till och nämna någon eller något vid dess sanna namn. Och som med all magi är bruket av det sanna namnet ett tveeggat svärd. Den som känner någons sanna namn har skaffat sig ett övertag och makt över den benämnde, men samtidigt riskerar den som uttalar det sanna namnet högt att locka till sig och reta upp den benämnde.

I äldre tider använde man sig därför av så kallade noanamn för att tala om saker man fruktade. Man talade om Gråben, Bamsen eller Mickel hellre än att nämna varg, björn eller räv vid deras sanna namn. Genom bruket av noa-namn hoppades man kunna tala om det skrämmande utan att locka faran till dörren. Samma magiska tänkande som vi anar bakom det numera skämtsamma när vi talar om trollen dansar de på trappan.

Twitter har under ett par dagars tid ett långt, intensivt och stundtals konstruktivt, stundtals rent av upprört samtal ägt rum. Det började med frågan om svenska lärare, rektorer, huvudmän med flera ansvariga i skolan är redo att benämna det faktum att det finns lärare i svenska skolor som av olika skäl och på olika sätt faktiskt är dåliga lärare. Inte alla lärare, inte ens de flesta lärare, men de finns. De finns, och för de elever som drabbas innebär det undermålig lärandevardag och otillräckliga kunskaper för nästa steg i utbildningen. Det är ett samtal som stundtals rör upp känslor. Medan många funderar kring hur den förekommande föreställningen om läraryrket som ett kall påverkar samtalet jämför andra, som så ofta, med näringslivet. Samtidigt ropas efter syndabockar, ifrågasätts vems ansvar det är att avgöra om en lärare faktiskt är dålig, sårade känslor orsakar ledsnad och den lockande, bedrägliga positivismen lyfts som en sköld, tillsammans med uppmaningar om att använda noanamn på det som skrämmer.

Jag finner det bekymmersamt, och har svårt att se hur magiskt tänkande skulle vara till nytta i en skola som dalar i interntionella jämförelser.

Skiftesföreläsning i kväll

Det är dags för skiftesföreläsning på Malmö Högskola igen.  I kväll är det Guy Standing, professor i Utvecklingsstudier vid University of London och Mikael Stigendal, professor i sociologi från Malmö Högskola som kommer att prata om prekariat. Begreppet är knappt ett halvsekelt gammalt, och fortfarande okänt för många, trots att det börjar bli allt mer etablerat i samhällsdebatten och samhällsanalysen.

Jag förutsätter att publiken kommer vara fylld av vetgiriga lärare, att vi måste komma i god tid för att få platser samt att där kommer finnas möjlighet att ladda digitala enheter. Den ständiga bristen på eluttag i föreläsningssalar runt om i landet är samtidigt en källa till frustration och ett tyst vittnesmål om hur snabbt framtiden utvecklas i en oförutsedd riktning.