Människor

Just nu är det lite kämpigt att komma ihåg att de allra flesta människor, i de allra flesta områden av världen, är helt vanliga människor. Precis sådana som du och jag – unga och gamla, vackra på många olika sätt, omtänksamma, strävsamma, vardagliga människor som inget hellre vill än att få leva sina liv i en värld där vi kan mötas och skiljas, se oss om, upptäcka nya horisonter och förvalta de vi funnit. Tillsammans med människor vi älskar, med människor vi tycker om eller egentligen inte kan fördra, men har tålamod med och tolererar som de är. För att vi behöver varandra, vi behöver människor, och vi förstår att de behöver oss.

 

#nf2014 i #Hyllie

Sista dagen på jättearrangemanget #nf2014. Här är människor från många hörn av världen, arrangemang av många slag i alla hörn, föreläsningar, seminarier, utställningar, uppträdanden, politiska manifestationer, politiska motsättningar, möten, inkluderande, exkluderande, det talas om strukturer, om hälsa, om sex, om nätverk, om samhälle, om framtid, miljö, kärlek, kön, kultur, litteratur och helt säkert mycket mer. Jag är en människa och har hunnit se, höra och uppleva en bråkdel, och missat mycket.

En känsla av att hjärnan är helt fullmatad och sprickfärdig, och att jag knappt hunnit uppleva mer än lite i ena kanten.

Men det jag reflekterar över just nu, och varje gång jag anlänt hit, lite stadsplaneringsroad som jag är, är hur provisoriskt och på samma gång nedslitet och ofärdigt området ter sig. Det är byggställningar, baracker och containers överallt, sprucken asfalt hastigt lagad, tillfälliga vingliga krokiga gångvägar, proviserade parkeringsplatser. Det finns såklart en plan, en vision, och de byggnader som är klara är nog så vänliga mot ögat, men helhetsintrycket är tyvärr att entusiasmen liksom gått ur projektet Hyllie.

Jag hoppas det är övergående.

Citatet här ovanför

Det var dags att göra om här i bloggen. Beslutade flickvännen, och då blir det så. Ett av de nya inslagen är citatet i headern. Det kommer från en av de bästa böckerna som någonsin skrivit, the Algebraist av Ian M Banks, och sammanfattar lite i förbifarten sådär varför fungerande infrastruktur är en av de viktigaste grundpelarna i samhället.

cropped-wpid-sc20131021-081031-11.jpg

Här i Sverige strejkar tågpersonal mot orimliga arbetsvillkor, och deras arbetsgivare antyder ocharmigt att det kan bli vi passagerare som får stå för fiolerna, Trafikverkets slarv med järnvägarna gör det allt omöjligare att använda våra egna maskhål, och busstrafiken rasar bokstavligt talat samman. Samhällets grundpelare smulas sönder och drar oss alla med i fallet. Det glittrande samhället fyllt av energi, liv och framtidslöften ser ut att försvinna utom räckhåll för oss.

Bättre kan vi, inte sant?

#skolchatt om höstens skolfrågor

Vid den här tiden, när det gamla året går mot sitt slut, ser vi människor gärna fram mot det år som står för dörren. Vad väntar?

I år är det dessutom supervalår. EU-parlamentsvalet ligger bakom oss, och vi kan inte påverka mer där. I september kan vi rösta till de mer lokala parlamenten, Riksdagen, kommunerna och landsting/regioner. De är viktiga de också, och utfallen kommer att påverka hur vår verklighet och vardag framgent utformas.

Det tror jag blir en av de dominerande frågorna i höstens skoldebatt och samtal kring skolan.

Men skolan är inte bara den politiska strukturen, inte enbart styrdokument och pedagogiska trender. Skolan är också vardag, med allt vad det innebär av social interaktion, klimat, kultur och rutiner. För lärare, och för eleverna. För de duktiga flickorna som vill mer. För de pojkar vars akademiska drömmar kvävs redan i vaggan av föreställningar om hur annorlunda pojkars behov är. För de elever som utsätts, plågas och berövas rätten till upprättelse av en omgivning som aktiv tar berövarens sida.

Det hoppas jag blir ständigt aktuellt i alla höstens samtal.

I #skolchatt har vi ett par gånger lyft, och kommer att lyfta fler gånger framöver, hur skolvardagen kan te sig för oss HBTQ-personer som befinner oss där. Kan en rektor leva öppet som bög, utan att det dras ihop krismöten bland föräldrar? Kan en lesbisk gymnastiklärare gå in i flickornas omklädningsrum och hjälpa en ung flicka som oförberedd får sin första mens inför alla mitt under gymnastiklektionen? Kan transpersoner som går på högstadiet själva välja hur öppna de vill vara, trygga i vetskapen om att den eller de lärare de anförtrott sig åt inte plötsligt outar dem i klassrummet? Kan en ung bisexuell gymnasieelev vara ihop med den hen är kär i utan att få höra kommentarer om att välja sida ? Kan en flicka i slöja tryggt vända sig till sin lärare med frågor om både sin könstillhörighet och sexualitet?

Dessa och fler frågor ser jag också fram mot att höra talas om med självklarhet.

Vilka frågor vill du se? Vilka frågor vill du driva? Berätta, och välkommen till Twitter klockan 20.00 ikväll

Godmorgon Europa

Valet till EU-parlamentet är över, och utfallet speglar tydligt den politiska och sociala situation vi ser i samhället. I Sverige röstade knappt var tjugonde röstberättigad på SD, medan varannan väljare helt enkelt lät bli att rösta. I Frankrike lade var fjärde som gick till urnorna sin röst på Front National. I Storbritannien fick UKIP flest röster.

Och så vidare.

Dessa partier benämns ofta EU-kritiska. De talar luddigt om hur beslutsmakten behöver föras ut från parlamentet, talar om att omförhandla avtal, om att de medlemsländer vars ekonomi vacklar skall bära sina bördor själva. Samtidigt som de, mer eller mindre öppet, knyter sina egna samarbeten tätare, bygger sin nätverk.

Taktiken kallas att så split. Det är en oerhört effektiv taktik när den lyckas, en taktik som ställer kontrahenterna isolerade och utlämnade enbart till sig själva. Den är väl etablerad i historien, har använts med stor framgång om och om igen.

Och den är relativt enkel, om än inte lätt, att bemöta och hantera. Samarbete, samverkan, samtal, nätverkande, öppenhet, omtanke, kunskap är de fundament vi kan bygga på för att undkomma isolation. Genom att kommunicera med varandra, hålla ögonkontakt, umgås, dela kulturella upplevelser, studera tillsammans, berätta för varandra om vad vi ser, lyssna till varandras berättelser om vad vi vill, vad vi hoppas på bygger vi ett stabilt nätverk som inte rubbas av att någon försöker slita isär trådarna. Eftersom där finns fler, många fler.

Mors dag i dag

och reklammakare, än en gång har ni fel. Jag önskar mig inte blommor, inte tårta, inte smycken eller choklad.

Jag önskar mig i all ödmjukhet en värld.

En värld där mina barn och barnbarn, där alla mödrars barn och barnbarn, kan leva i frihet, kärlek, och trygghet. En värld där bildning, kultur, berättelser, skönhet, kunskap, långsiktighet, respekt, nyfikenhet, generositet och omtanke spelar huvudrollerna. I dag röstar vi här i EU och jag önskar, hoppas och tror att vi alla röstat och röstar klokt, med hjärta och hjärna.

Det är allt.

And the winner is…..

För en vecka sedan skrev jag om hur jag hoppades får rösta på den underbara Rise Like a Phoenix framförd av helt fantatiska Conchita Wurst i finalen och min önskan blev med råge uppfylld. Rätt låt vann, väl röstat Europa:

 

 

This night is dedicated to everyone who believes in a future of peace and freedom. You know you are. We are unity, and we are unstoppable.