Happy New Year

To all my friends and family, far and near, I love you all!

We live in exciting times, times of changes, upheaval, falling paradoxes, norms breaking and new ones filling the void. These are the times when the future is shaped, and the ones shaping it are us.

To do it well, we must make sure we learn as much as possible, about every field possible, and a little bit more about a few others as well. We must learn together, teach each other, share our learning and knowledge and then go beyond what we’ve learned, and learn more.

To do it well, we must have the courage to question, always question, and listen to the answers, talk about the answers, and put them in context.

To do it well, we must love, love each other, love the world, love the love of others, love culture and love ourselves.

To do it well, we must raise our voices and express ourselves in all the ways we can. We must dance, we must talk, write, play, sing, create. Create ourselves, the world, and the future.

So sing

Happy New Year!

Just nu har jag inte mycket att tillägga

En Umeå-rektors triumfatoriska debattinlägg efter ett studiebesök från Finland har väckt viss uppmärksamhet. Han jublar, kanske med rätta, över hur finländarna artigt kommenterat på den höga IT-tätheten i skolan, berömmer elevernas flit även en fredageftermiddag, och lyfter slutligen sin uppfattning att svenska skolan minsann är jättebra, inte bara trots att, utan nästan rent av på grund av att de internationella mätningarna visar att elevernas kunskapsnivåer sjunker stadigt.

Lättad ser jag hur kloka Helena von Schantz pedagogiskt bemöter den euforiske rektorn i sin replik Finlands mål är en likvärdig skola:

Det är heller inte bara den finländska skolan Strandgren kritiserar. Han hävdar att Sverige okritiskt använder internationella provresultat i enstaka färdigheter som enda värdemätare på hur bra skolan är. Vår bristfälliga centrala resultatuppföljning och den ”glädjerättning” som uppstått i konkurrensen om elever har visserligen medfört att resultaten på internationella prov fått större betydelse i Sverige än i andra länder. Men det finns flera andra värdemätare. Larmrapporter från universiteten, resultaten på högskoleprovet, statliga kontroller och utvärderingar, resultaten på NP är några sådana. Det handlar inte heller om enstaka ämnen i de internationella proven, utan om de kunskaper och färdigheter som vi i vårt eget skolsystem uppfattar som de mest centrala. Pisa prövar förmågan att sätta kunskaper i ett sammanhang, att förstå processer, kommunicera, analysera, reflektera, lösa problem.

Jag ser också hur Maria Ludvigsson i SvD kommenterat på rektorns artikel:

Strandgren är medveten om att svenska skolresultat inte helt står sig i erkända internationella jämförelser, men det är snarare själva rankningarna än våra undermåliga resultat han finner anledning att problematisera.

”Inte minst då dessa prov inte självklart mäter vilka kompetenser som är viktigast att utveckla för att som individ och land kunna vara konkurrenskraftiga i framtiden.”

Det är svårt att se på vilket sätt läs- och skrivförmåga liksom matematiska färdigheter inte skulle vara viktiga för såväl individer som länder. När Strandgren framhåller hur andra undersökningar visar att svenska elever har en god innovationsförmåga vill han säkert väl – något lär vi dem i alla fall. Men för att över huvudtaget kunna använda denna talang krävs ytterst goda färdigheter i just språk, matematik och logiskt tänkande.

Och slutligen läser jag Helenas blogginlägg i samma fråga, och känner att just nu har jag inte mycket att tillägga. Jag bara nickar och instämmer:

Men det viktigaste berörde jag aldrig i min replik. Åsiktsklyftorna i den svenska skolan. För utan den klyftan skulle den här artikeln aldrig ha skrivits. Och den skulle definitivt aldrig ha fått sådan spridning. Nu är inte heller det bara ett ämne. Det finns nämligen så många skolberättelser i Sverige att vem som helst kan bli förvirrad.
Den förhärskande bilden är att skolan är i kris. Under en längre tid har kunskapsresultaten sjunkit och är nu alarmerande låga. Det handlar inte bara om att många elever slås ut. De duktigaste eleverna i Sverige klarar sig allt sämre med internationella mått mätt.
I samma takt som kunskaperna dalat har likvärdigheten gjort det.
Jag rekommenderar er att läsa resten av blogginlägget med eftertanke. Vi kommer att återkomma till frågan, gång efter gång, ty priset för den självgodhet rektorn i Umeå uppvisar är förödande högt. För såväl den enskilda eleven som för oss alla som samhälle.

En helt ny värld

Visst kan den kännas svindlande överväldigande stor och svåröverblickbar ibland, den nya världen som ligger framför våra fötter. Så många olika sorters människor, så många olika kulturer, stilar, vanor, koder, tankesätt, världsbilder som möts, flätas ihop, snor sig om varandra, trasslar ihop sig till nystan ibland och bildar nya, oväntade mönster. Oväntat, ovant och hisnande spännande.

Jo, jag vet, ibland är jag nästan besvärande förändringspositiv, men nog är den rätt fin, den här nya världen?


Vårt behov av berättelser

Åsa Beckman skriver i DN om sin svårhanterliga klimatångest. Hon skriver om hur hon saknar berättelser om hur vår värld kommer se ut sedan. Om tjugo år, om femtio år, hur kommer världen se ut? Hur kommer våra livsvillkor se ut? Vad behöver vi förbereda oss på? Vad kan vi planera för?

Hon tar del av vetenskapliga rapporter om metangas som frigörs när tundran tinar, hon försöker göra det rätta, källsorterar, kör inte bil och känner sig ständigt vanmäktig inför detta enorma hon inte kan föreställa sig.

Och hon är inte ensam om att känna ångest och rädsla inför en framtid där det enda vi vet säkert är att saker kommer se annorlunda ut än de gör idag. Hon är inte ensam om sin önskan att finna bilder som ger en möjlighet att i någon mån föreställa sig hur vardagen i det nya kommer att te sig.

Hon beskriver känslan väl:

jag har ingen konkret föreställning att fästa rädslan i. Inga inre bilder av hur det kommer att bli. Har den där läsande människan helt missat science fiction, tänker ni. Ja, jag har alltid tyckt att genren varit tröttsam och fånig. Jag behöver bilder – trovärdiga bilder – av hur vardagen påverkats om femtio år.

Förra söndagen skrev Björn Wiman i samma tidning om ungefär samma ämne – behovet av berättelser som ger oss bilder av vad som väntar oss. Wimans vinkel är lite annorlunda men grundtonen är densamma. Förändringen är oundviklig, och vi står illa rustade för att hantera den.

Många har pekat på att klimathotet måste leda till ett slags tankerevolution som omförhandlar hela vår världsbild – det gäller synen på evig tillväxt och planetens resurser. Alla vet i dag detta. Men ingen vill förstå. Kanske är det vår föreställningsförmåga som fallerar – de fakta som forskarna presenterar är fortfarande bekvämare att sortera in i fantasin än i verkligheten, mer hanterbara som mytiska ödesfrågor än som konkret politik. Det är ingen tillfällighet att Johan Rockströms och Anders Wijkmans klargörande bok ”Den stora förnekelsen” från 2011 inleds med ett förord av ärkebiskopen i Svenska kyrkan, som i sin tur citerar ”Psaltaren”.

Var finns de då, berättelserna om hur världen ser ut om femtio år, om tjugo år, om tio år? Beckman har en klar poäng när hon beklagar att hon inte läst mer SF. Hon har föreställt sig att genren är tröttsam och fånig, men nu är det just de bilder av vardagslivet i en annan slags värld vi hittar bland annat i Science Fiction-litteraturen hon efterlyser. Inte bara där, men bland annat där. De världar där t ex Bradburys, Asimovs och Banks karaktärer rör sig är inte bara exotiska planeter, spännande teknologi, maskhål och maffiga vapen. De är också vardagsvärldar, där karaktärerna lever sina vardagsliv mitt i äventyren – de umgås med grannar och vänner, älskar, lagar mat, sover, slöar, läser, sköter sin hygien, tar sig till och från arbetsplatser, skolor och bibliotek (det finns både skolor och bibliotek, och de spelar ofta en väldigt stor roll i dessa världar, både för kunskapsutveckling och som mötesplatser) i världar som ibland liknar våra, ibland ser helt annorlunda ut. Vattentäckta, så kalla att karaktärerna överhuvudtaget inte kan vistas utomhus, så varma att bara somliga kan gå ut medan andra tvingas använda andra sätt att ta sig från punkt A till punkt B. Världar med atmosfär där karaktäerna kan andas utan problem, världar där de skulle dö av ett enda andetag, etc.

Känns det bekant?

Ah, tänkte väl det. Vi kommer tillbaka till Falstaff Fakir igen:

Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok.

För den som upplever sig ha svårt att hinna läsa varenda bok kan jag även av denna orsak varmt rekommendera kollektivtrafiken. Med förseningar och illa koordinerade linjer erbjuder den gott om tid för läsande, såväl vid hållplatsen som när man väl kommit ombord på tåget/bussen.

#SMF #fbchatt och #folkhögskola

Det är onsdag igen, och än en gång hälsar vi välkomna till #fbchattTwitter.

Den här veckan pratar vi om SMF, Studiemotiverande Folkhögskolekurs. Det är en tre månder lång kurs som ges på flera olika folkhögskolor runt om i landet, och den ”riktar sig till dig som är mellan 16 och 24 år och arbetssökande. Om du saknar slutbetyg från grund- eller gymnasieskolan eller om dina betyg är ofullständiga är du en självklar deltagare. Kurserna hjälper dig att ta stegen vidare mot studier och anordnas på ett stort antal folkhögskolor runt om i landet”

Under 2013 vill regeringen, ”enligt ett PM från arbetsmarknadsdepartementet [...] skjuta till 2,1 miljarder kronor för att förhindra långtidsarbetslöshet. I paketet ingår en folkhögskolesatsning på 110 miljoner under åren 2013-2014. Pengarna ska gå till Studiemotiverande folkhögskolekurser (SMF-kurser) för personer över 25 år som saknar grundskole- och/eller gymnasiekompetens”

Vad gör man under dessa tre månader? Hur tar man emot, hur arbetar man för att motivera till studier? Vad är särskilt viktigt att tänka på, och vad löser sig av sig själv? Och hur ser kursdeltagarna på kursen? Vad är extra uppskattat? Vad saknar man?

Välkomna till #fbchatt onsdag kväll klockan 20.00 och en timme framåt.

Vår nya sköna värld

Det kan hända att jag är en liten aning besatt av det faktum att det äntligen är 2013. Ha tålamod, jag vänjer mig snart, men det är ett så coolt årtal. Det är det första året i världshistorien då tonåringar som aldrig någonsin levt i nittonhundratalet vandrar i världen!

Det är en ny tid, en ny värld. Det antyds dock att i denna ny värld laggar många svenskars världsbild en aning:

I biståndsmyndigheten Sidas årliga undersökning gav bara 5-7 procent rätt svar på frågor om levnadsförhållanden i andra länder. De flesta trodde på siffror som slutade vara sanna för flera decennier sedan.

Professor Hans Rosling som forskar om hälsa och andra välståndsfaktorer och försöker nå ut med sin statistik, blir riktigt upprörd när TT visar honom undersökningen.

-Vi får ju ingen effekt alls!

Det här med miljön till exempel. Det är något som angår oss alla, och därför är det viktigt att vi faktiskt gör oss mödan att sätta oss in i hur det egentligen ligger till och inte bara slentriantycker som vi alltid tyckt. Rosling fortsätter:

Som att fortfarande så många tror att det är folkökningen som är problemet i miljöfrågan. När det är vi, den rikaste miljarden, som står för koldioxidutsläppen – bara det att vi har flyttat fabrikerna till Kina.

Det är vi. Med vår rätt obekymrade inställning till fossila bränsen, med våra konsumtionsvanor, med våra matvanor. Men hav förströstan: Det går att göra skillnad med så små förändringar i sina val att man knappt märker av dem i vardagen, det tror jag de flesta vet, och man höjer faktiskt sin egen högst personliga livskvalitet när man väljer hållbart. Det är ingen uppoffring, det är en belöning. Behandla det så. Var stolta över er själva när ni väljer de ekologiska äggen fast  ni fick ägna en stund åt att leta efter dem. Sträck på er i kön i lunchrestaurangen när ni med självklarhet valt det vegetariska alternativet eftersom det är måndag. Ta ett par små danssteg i glädje över att ni varken behöver betala parkeringsavgift, leta ledig ruta eller bidra till bilköerna när ni går från busshållsplatsen över parkeringen in till jobbet.

En av de industrinäringar det handlar om är, som väl alla om inte förr lärde sig under SAABs plågsamma dödsdans, bilindustrin. Bilen var ikonisk för förra århundradet, en i det närmaste självklar statusmarkör som påverade alla delar av vårt samhälle. Christer Ljungberg skriver i Sydsvenskan:

Tidigare har människor skaffat sig bil när de fått råd och därmed utökat sin rörlighet väsentligt. Den ökade räckvidden, byggd på billig fossil energi, har i sin tur gjort att folk har kunna arbeta längre ifrån sina hem och möjliggjort ökad handel. Men det har också inneburit att många människor har kunnat bo i villa och handla på shoppingcenter långt utanför stadskärnorna.

Men världen förändras, generationer skiftar och det som var vardag i går är nostalgi medan vardagen ser annorlunda ut. I dag vill allt fler bo i städer, och ” I såväl Europa, Australien och Japan som i USA minskar bilresandet”. Bilen är inte längre en statusmarkör och många unga struntar helt enkelt i att ta körkort, reser kollektivt, cyklar och/eller använder sig av bilpool. Efterfrågan på bilar sjunker, vi ser det i hur bilindustrins självklara ställning i förra århundradet blir en historisk fotnot och städer och samhällen förändras:

Den amerikanske stadsbyggnadsforskaren Richard Florida säger i sin senaste bok The Great Reset, att vi nu ser en ny typ av rumsliga åtgärder som skapar framsteg. Den täta staden, med sin möjlighet till möten, samarbeten och ett attraktivt stadsliv, skapar tillväxt och utveckling. Och städerna binds samman av snabbtåg som ger tillgänglighet utan att fylla innerstäderna med improduktiv mark för parkering. Att Kina bygger ut för höghastighetståg är inte förvånande.

Världen förändras omkring oss. Tonåringar som aldrig någonsin andats en enda andetag nittonhundratalsluft rör sig omkring oss nu, och de blir fler för varje dag som går. Världen är för alltid förändrad, och det måste vi förhålla oss till. Hans Rosling sammanfattar sina tankar inför det som kommer:

han är glad att ”folk har fattat att det inte är biståndet som är viktigast för att göra världen bättre, utan sådant som fred, utbildning och hälsovård”.

-Men demokrati är överskattat och fri handel underskattat när det gäller att undanröja extrem fattigdom, konstaterar han.

Fred, utbildning och hälsovård.

Ok, då kör vi.

2013, #folkbildning, #fbchatt, önskningar och förhoppningar

Det är den första vardagen på det nya året, och det är onsdag. Så vad kan passa bättre att prata om på #fbchattTwitter klockan 20.00 än vad vi hoppas att 2013 skall innebära för folkbildningen. För folkhögskolor, för folkhögskolebiblioteken, för folkbiblioteken och för studieförbunden.

Vad ser vi mest fram emot? Vad hoppas vi på? Vad är det viktigaste som kommer att hända inom folkbildningen under 2013? Hur tänker vi oss att folkbildningen ser ut när vi skriver januari 2014? Som i dag, ungefär som i dag, eller radikalt annorlunda?

Hur ser vi på nätets och den digitala delen av vardagen i folkbildningen? Vilket behov kan folkbildningen  fylla där? Är det självklart att alla kan hantera en dator, att alla som har en smartphone vågar sig ut i cyberrymden utanför den välbekanta, trygga hamnen Facebook? Att alla är digitalt litterata, som det kallas? Att alla kan hantera det ibland lite råa och buffliga klimat som kan uppstå när människor som inte riktigt vill visa att de är rädda att bli osedda försöker etablera sig i gemenskaper på nätet?

Om det pratar vi i #fbchatt i kväll klockan 20.00

Välkomna!

Då, nu och sen

Det är så lätt att tänka sig att vi lever i den bästa av världar. Att trots att allt inte är bra så är det så bra som det kan vara. Att saker kommer fortsätta i invanda hjulspår, de villkor som gäller i dag kommer gälla i morgon och de stötestenar vi lärt oss var de ligger kommer vara de vi måste hantera framgent också.

Att det gäller ekonomi, att det gäller politik, att det gäller miljö och sedvänjor och värderingar och vår egen relevans och status i samhället.

Jag är gammal. Jag har grått hår, och jag har levt genom många olika eror. Jag har sett och upplevt hur värderingar, tankesätt, ekonomi, samhällstrukturer, nationsgränser, teknologi, medicinska landvinningar  och möjligheten till utbildning förändrats. Somligt är sig likt, men mer är förändrat,

Andreas Cervenka beskriver i sin söndagkrönika den fjärde november skillnaden mellan det som var och det som är:

Ni känner igen storyn. En hyggligt framgångsrik direktör född någon gång efter kriget hänger av sig den dubbelknäppta kavajen för att lagom till 60-årsdagen låta sig omslutas av den förmånsbestämda pensionens varma och trygga famn. Han kan berätta om en fantastisk resa: född under enkla förhållanden (farsan var arbetare), universitetsstudier (tack staten!) därefter klivet in i arbetslivet (jobb fanns hur mycket som helst) och så en trivsam seglats genom industrin i hyfsat frisk medvind.

Lägg till det ett pensionskonto som fick en trevlig skjuts av 80- och 90-talens aktiefest och den välbelägna mexitegelvillan som trettio års boprisrally och lite 70-talsinflation förvandlat till en obelånad valutareserv i 10-miljonersklassen.

Men tiderna förändras. Den eviga tillväxten är inte evig, och truismen att ekonomin hela tiden expanderar är inte längre något man kan slå sig till ro med:

Att varje generation kommer att få det bättre än sina föräldrar är en kalkyl som länge varit självklar. Men är något på väg att hända? Tidningen Financial Times konstaterar att de som gör entré på arbetsmarknaden i Storbritannien idag är de första som ser ut att få nöja sig med en magrare skörd än sina föregångare.

Samtidigt har de på väg in i pensionen det bättre ställt än några andra seniorer i historien. För första gången sedan data började samlas in för 50 år sedan har den disponibla inkomsten för britter som är 60-plus passerat den för personer mellan 20 och 30. Tas även kostnader för boende med i kalkylen har även 70- och 80-åringarna det bättre än Iphone-generationen.

Det här borde vi veta, allesammans. Tiderna förändras, villkoren förändras. Industrisamhället faller samman i en rykande slagghög bakom oss, och hur det nya kommer att se ut kan vi bara spekulera om. Jag ska inte förneka att det är nog så nöjsamt att spekulera, försöka se vilka vägar världen kommer ta utifrån tidigare mönster, men ingen av oss vet. Det enda vi kan vara säkra på att framtiden kommer att skilja sig ungefär lika mycket från den tillvaro vi växte upp i som dagens verklighet skiljer sig från Bullerbyn.

Och det är lite bra att hålla det i minnet när man diskuterar saken.

.

Moderna tider

Sociala medier, skriver Deepedition, är inte längre ”det där nya” utan en del av en medieväv som alla behöver hantera. Behovet av att förklara ”vad det är” har minskat även om det fortfarande finns [...] Det har varit ett stort steg; ett paradigmskifte som förändrat grunden för hur samhället kommunicerar. Sociala medier handlar egentligen ganska lite om teknik utan mycket mer om en ny logik, ett nytt sätt att tänka runt hur vi marknadsför saker, hur vi kan vara sociala och hur vi relaterar till saker i vardagen oavsett om det handlar om företag, organisationer eller våra vänner och bekanta.

Det är svårt att skatta den långsiktiga betydelsen av ett paradigmskifte man är med i. Man står för nära, man får ingen riktigt översiktlig bild och tenderar att överskatta betydelsen av somliga aspekter och underskatta betydelsen av andra. Vi ser det t ex i de delar av skoldebatten där det fokus ligger på specifik utrustning eller enskilda verktyg – man fastnar fortfarande lite där och är inte riktigt redo att se världen på det sätt Deepedition beskriver:

Från att skapa information som är envägsinställd till att börja arbeta med ett kommunikativt tänkande där målet är att låta användarna interagera och vara en del av [kunskapsutvecklingen] genom att sända vidare

Men jag tror det är en övergångsfas.

Det nyförälskade stadiet som tydligt syns i delar av debatten, där en enskild plattforms, ett enskilt verktygs eller en enskild enhets förträfflighet lyfts och framhållet som Framtiden är naturligt. Vi känner igen det från tiden strax innan millenieskiftet när Internet började bli stort även bland icke-nördar, när grafiken och användarvänligheten exploderade och datorer gick från att vara ett specialintresse till att bli vardag – då när hemsideskapare tjänade pengar på att med enkel kod skapa putslustiga hemsidor till individer och företag, när små och slutna communities flammade upp, hypades och sedan slocknade allt eftersom utvecklingen och användarna gick vidare och fler, öppnare och tillgängligare alternativ dök upp.

Skolvärldens smekmånadsfas kommer, tror jag, att kondenseras av det faktum att mycket av det som presenteras med fascinerade utrop är vardagligheter, ibland rent utav ses som aningen gammaldags, i världen omkring. Det finns helt enkelt ett momentum i utvecklingen som inte ens de mest prestigefyllda och traditionstyngda institutioner kan stå emot. Deepedition igen:

Idag börjar vi se hur sociala medier helt enkelt blir en del av det sätt som vi arbetar, det sätt som vi kommunicerar i vardagen. Stålbadet, nyheten och fr a arbetet med att evangelisera är över (bland annat det jag pratade om på min SSMX-session ”Fem år som sociala medieguru”). Det är nu saker kommer att hända, och det är nu arbetet börjar på riktigt.

 

Känner ni?

.

Något händer. Känner ni det också?

Något händer med den splittrade skolvärlden. Det slås små trådar av kommunikation, av möten. Det vävs stillsamt nätverk, det förs samtal. Det delas erfarenheter. En och annan klassrumsdörr lämnas välkomnande på glänt.

Något återupprättas. Något fogas samman igen.

Jag undviker medvetet metaforer som ‘växer fram’ eller ‘uppstår’, ty det som pågår sker inte av sig själv. Processerna må vara organiska och informella, men startas och hålls igång av människor som aktivt bidrar. Som kliver fram och tar plats. Som vänder och vrider på saker, som går runt och ser från den andra sidan. Som vågar riskera att kliva utanför koncesus. Och människor som nickar välkomnande åt den som försiktigt kikar in, som vinkar fram och visar att här finns plats för en till.

Det finns en prestigelöshet som jag upplever som ny. Rektorer, forskare, lärare, studenter och fackligt aktiva samtalar med varandra utan att någon ‘för ordet’ eller ‘sätter agendan’. Den som bara vill lyssna är lika välkommen som den som vill tala, och lika välkommen att ta sin plats som talare när tiden känns mogen för det.