Moderna tider

Sociala medier, skriver Deepedition, är inte längre ”det där nya” utan en del av en medieväv som alla behöver hantera. Behovet av att förklara ”vad det är” har minskat även om det fortfarande finns [...] Det har varit ett stort steg; ett paradigmskifte som förändrat grunden för hur samhället kommunicerar. Sociala medier handlar egentligen ganska lite om teknik utan mycket mer om en ny logik, ett nytt sätt att tänka runt hur vi marknadsför saker, hur vi kan vara sociala och hur vi relaterar till saker i vardagen oavsett om det handlar om företag, organisationer eller våra vänner och bekanta.

Det är svårt att skatta den långsiktiga betydelsen av ett paradigmskifte man är med i. Man står för nära, man får ingen riktigt översiktlig bild och tenderar att överskatta betydelsen av somliga aspekter och underskatta betydelsen av andra. Vi ser det t ex i de delar av skoldebatten där det fokus ligger på specifik utrustning eller enskilda verktyg – man fastnar fortfarande lite där och är inte riktigt redo att se världen på det sätt Deepedition beskriver:

Från att skapa information som är envägsinställd till att börja arbeta med ett kommunikativt tänkande där målet är att låta användarna interagera och vara en del av [kunskapsutvecklingen] genom att sända vidare

Men jag tror det är en övergångsfas.

Det nyförälskade stadiet som tydligt syns i delar av debatten, där en enskild plattforms, ett enskilt verktygs eller en enskild enhets förträfflighet lyfts och framhållet som Framtiden är naturligt. Vi känner igen det från tiden strax innan millenieskiftet när Internet började bli stort även bland icke-nördar, när grafiken och användarvänligheten exploderade och datorer gick från att vara ett specialintresse till att bli vardag – då när hemsideskapare tjänade pengar på att med enkel kod skapa putslustiga hemsidor till individer och företag, när små och slutna communities flammade upp, hypades och sedan slocknade allt eftersom utvecklingen och användarna gick vidare och fler, öppnare och tillgängligare alternativ dök upp.

Skolvärldens smekmånadsfas kommer, tror jag, att kondenseras av det faktum att mycket av det som presenteras med fascinerade utrop är vardagligheter, ibland rent utav ses som aningen gammaldags, i världen omkring. Det finns helt enkelt ett momentum i utvecklingen som inte ens de mest prestigefyllda och traditionstyngda institutioner kan stå emot. Deepedition igen:

Idag börjar vi se hur sociala medier helt enkelt blir en del av det sätt som vi arbetar, det sätt som vi kommunicerar i vardagen. Stålbadet, nyheten och fr a arbetet med att evangelisera är över (bland annat det jag pratade om på min SSMX-session ”Fem år som sociala medieguru”). Det är nu saker kommer att hända, och det är nu arbetet börjar på riktigt.

 

Känner ni?

.

Något händer. Känner ni det också?

Något händer med den splittrade skolvärlden. Det slås små trådar av kommunikation, av möten. Det vävs stillsamt nätverk, det förs samtal. Det delas erfarenheter. En och annan klassrumsdörr lämnas välkomnande på glänt.

Något återupprättas. Något fogas samman igen.

Jag undviker medvetet metaforer som ”växer fram” eller ”uppstår’, ty det som pågår sker inte av sig själv. Processerna må vara organiska och informella, men startas och hålls igång av människor som aktivt bidrar. Som kliver fram och tar plats. Som vänder och vrider på saker, som går runt och ser från den andra sidan. Som vågar riskera att kliva utanför koncesus. Och människor som nickar välkomnande åt den som försiktigt kikar in, som vinkar fram och visar att här finns plats för en till.

Det finns en prestigelöshet som jag upplever som ny. Rektorer, forskare, lärare, studenter och fackligt aktiva samtalar med varandra utan att någon ”för ordet” eller ”sätter agendan’. Den som bara vill lyssna är lika välkommen som den som vill tala, och lika välkommen att ta sin plats som talare när tiden känns mogen för det.

 

Natten och vinden och framtiden

Häromnatten besökte den bloggande blivande samhällsplaneraren Thoughtsofmybrain sin gamla skola. Hvilan ser vänlig ut om natten, titta på bilden på hennes blogg får ni se.

I ett annat inlägg för hon ett intressant och viktigt resonemang kring dagens situation med vindkraft – de flesta av oss vet vid det här laget hur viktigt det är med långsiktigt hållbara, gröna energikällor, inte sant? Trots det stöter vindkraftverken som sådana på motstånd.

Tyvärr så är dessa vindkraft inte särskilt graciösa, de passar inte riktigt in i landskapet. Därutöver påverkas även de som bor i närheten av vindkraftverk av buller som kan vara störande (jag har aldrig bott i närheten av ett så jag kan inte uttala mig om hur det låter), dock är det kunskap jag fått under min utbildning till samhällsplanerare. Även skuggorna från bladen kan vara ett störande moment för människan. Att det är en bra energikälla säger nog ingen emot men debatten om buller och att de sticker ut i landskapet måste lösas… eller?

Det finns några begrepp som brukar stå i relation till vindkraft och debatten kring den…

NIMBY (Not in my back yard) som symboliserar att alla är positiva till vindkraft, sålänge det inte är i närheten där man bor eller på bakgården.

Det här är en utmaning för såväl samhällsplanerare som kraftverksdesigners (finns sådana? Om inte så borde det finnas) – utforma och placera de miljövänligare men ibland skrymmande kraftverken på ett sånt sätt att de dels fungerar optimalt, dels passar in och åtminstone inte stör boendemiljön.

Vi lever i spännande tider!

Don’t let them change ya – låt ingen annan ändra på dig, ta makten över din egen förändring!

Don’t let them change ya, oh! -
Or even rearrange ya! Oh, no!
We’ve got a life to live.
They say: only – only -
Only the fittest of the fittest shall survive -
Stay alive! Eh!

.

.

Stay alive – nöj dig inte med att överleva, utan lev livet levande!

 

 

Skolan och nätet

Det här med IT i skolan.

Det går sådär, kan man säga.

Trots att Sverige är ett av de länder i världen där det genomsnittliga IT-användandet ligger högst. Trots att det fläckvis finns en nykläckt, storögd fascination, en nyförälskad, okritisk passion, finns samtidigt en nyvaken insikt i att svenska lärarkårens genomsnittliga digitala litteracitet inte riktigt motsvarar behoven. Sätter man detta i samband med hur huvudmännens inställning är av vitt skiftande modell:

Det händer väldigt mycket på många ställen. På många ställen händer det väldigt lite. Så det är egentligen en ökande klyfta vi ser i svenska skolor i dag, säger Peter Becker, ordförande för Datorn i utbildningen.

så finner man sig kanske rätt som det är funderande över vad som kan göras åt saken.

Borde vi göra något åt detta? Lite folkbildningsmässigt tillsammans, sådär, kanske?

T ex skulle man kunna tänka sig en lättsam, smått informell fortbildningsinsats där samtliga lärare, i samtliga skolformer, i samtliga kommuner och organisationer, kunnat ägna åtminstone ett par timmar ett par dagar i veckan under sommarlovet åt att göra sig stabilt hemmastadda på nätet. Man kan, om man vill, föreställa sig ett slags faddersystem där de som är hemmastadda redan tar på sig ansvaret för att visa den som känner sig lite borttappad runt, introducerar nykomlingen till sitt nätverk och förklarar hur etiketten fungerar på Twitter, Facebook etc.

Jag tror det skulle innebära skillnad för det där förargliga genomsnittet. Jag föreställer mig att det skulle kunna ge bieffekter också,  göra det lättare att samarbeta lite härs och tvärs över landet och skolformer också. I all enkelhet skulle det kanske rent av medföra att svensk skola är lite bättre rustad när höstterminen börjar än den är i dag?

SvD gör mig glad

Ett uppslag i SvD är så folkbildande i sin anda att det gör mig alldeles glad tre gånger om. Se här:

Först: fokus på framtiden i artikeln om världsdelen Afrika. Inte bara fokus, utan ett tämligen optimistiskt fokus med handfasta råd, alltsammans levererat i en uppfriskande sarkastisk ton:

För att nå det tillstånd av respekt för demokratin och mellan de politiska parterna ges i rapporten ett par uppmaningar om vad som behövs. Det kan tjäna som god vägledning för det svenska biståndsarbetet, när det inte är fullt upptaget att beställa rapporter som visar hur bra det är. Bland annat följande rekommenderas:

• Fortsatt tryck från omvärlden i riktning mot demokrati i regionen.

• Motverka oavsedda bistånds- och handelseffekter som stöder sittande regimer.

• Stöd till grupper och organisationer som stöder den politiska oppositionen.

• Åtgärder som bidrar till ”avspänning” mellan de politiska aktörerna inom respektive land.

Därefter Historiebloggen, där Lundaprofessor Dick Harrisson berättar om det som varit, skiljer ut vad vi vet och vad vi tror oss veta, vad som faktiskt tycks fastslaget och vad vi kan sluta oss till utifrån detta. Om vi vet varifrån vi kom, hur vi tog oss dit där vi är idag, vilka vägar som bar och vilka som ledde rakt ut över stup eller in i alligatorfyllda träskmarker så kan vi lära oss av dessa erfarenheter. Ju mer vi vet ju bättre rustade står vi inför just framtiden.

Och så den tredje artikeln, inringad med vacker TARDIS-blå färg, som berättar både att det igår var Fishfinger and Custard day och vad det faktiskt är som högtidlighålls denna dag:

På årsdagens av den elfte doktorns ordentliga introduktion i serien Doctor Who, när han träffar sin följeslagare Amelia Pond för första gången och efter att ha uppträtt väldigt likt Tigger i Nalle Puh fastnar för just fiskpinnar och vaniljsås.

Ibland är media alldeles fantastiskt!

Ps Bonus, inte inringad men med på bilden ändå.

#VBSS

Jag har hänvisat till programmet Världens Bästa Skitskola ett par gånger, länkat till det så att den som önskade se det efter att ha deltagit i #skolchatt skulle slippa leta. Ibland är Morrica serviceinriktad. Däremot har jag inte riktigt kommenterat på det, så det tänker jag göra nu.

Men bara lite. Det är trots allt annandag jul, och skoldebatter plägar gå på sparlåga under loven.

Seriens främsta förtjänst är att den lyfter fram skillnaderna mellan svenska skolor. Det går inte längre att med bibehållen trovärdighet prata om ”den svenska skolan” som vore den ungefär likvärdig överallt, och det gör Nathanael Derwinger plågsamt tydligt i programmet. Han lyfter fram skolor där bara hälften av eleverna når godkända kunskapsnivåer när de lämnar grundskolan, gymnasieskolor där eleverna lämnas åt sitt öde såväl i undervisning som i praktikletande och han kontrasterar dessa mot skolor där i princip alla elever excellerar, där undervisningen håller genomgående hög klass och närvaron och engagemanget hos eleverna gnistrar.

Debatten som följt i programmets spår är också intressant. Många bloggar klokt, läs t ex Helena von Schantz, Johan Kant eller Mats på Tysta Tankar, ämnet diskuteras på Twitter, på Facebook och i media. Jag är övertygad om att det också diskuteras i lärarrum runt om i landet. Jag har lite svårt att navigera i debatten, måste jag erkänna, det är bland annat därför jag inte kommenterat tidigare.

Framförallt är det vissa ord och uttryck som trasslar till det för mig. Det tycks t ex som att begreppen förväntningar och krav är synonyma i skoldebatten, liksom ansvar och skuld. Det förekommer också en tänkt dikotomi mellan begreppen kunskap och kreativitet, som om det ena uteslöt det andra. Att svenska elevers resultat sjunker i internationella undersökningar som t ex PISA bemöts förvirrande med hur väl svenska elever trivs i skolan, och man får nästan intrycket att man tänker sig att eventuellt stigande kunskapsnivåer också oundvikligen skulle leda till att eleverna börjar må sämre i skolorna.

Derwingers programserie visar på politikers ansvar, på huvudmäns ansvar och hur eleverna drabbas och används som förklaringsmodell till varför det går som det går – de är språksvaga, de kommer från hem utan studietradition, de har diagnoser, de har stort behov av hjälp i klassrummet. Det är mycket viktiga aspekter, framför allt hur förklaringen läggs på eleverna – de som absolut inte har något att säga till om när de gäller vare sig undervisning, skolans utformning, schemaläggning eller politikers, huvudmäns eller lärares förväntningar.

Jag ser serien som ett intressant inlägg i debatten. Hur tänker ni?

från den för-digitala eran

Seth Godin reflekterar efter ett besök på akuten över den förändring i våra vardagsliv den digitala revolutionen innebär:

Imagine what this is like in a fully digital environment instead. Of course, they’d know everything about your medical history and payment ability from a quick ID scan at the entrance. And you’d know the doctor’s availability before you even walked in, and you would have been shuttled to the urgent care center down the street if there was an uneven load this early in the morning. No questions to guess at the answer (last tetanus shot? Allergies to medications?) because the answers would be known. The drive to the pharmacy might be eliminated, or perhaps the waiting time would be shortened. If this accident or illness is trending, effecting more of the population, we’d know that right away and be able to prevent more of it… Triage would be more efficient as well. The entire process might take ten minutes, with a far better outcome.

Den akutmottagning han beskriver tycks kanske lite SF när man föreställer sig den, men det han beskriver är ingen särskilt avancerad teknik. Det är inte där den stora skillnaden ligger, utan i hur genomgående och genomtänk tekniken används.

Uttrycket Godin använder, pre-digital, låter som vore det hämtat från en framtida historielektion där läraren fascinerar eleverna genom att berätta om hur otympligt och tidskrävande saker och ting var då, när saker som de ser som fullständigt naturligt digitala faktiskt gjordes för hand. Registreringar, tidsbokningar, kösystem, allmänna val, tidningar tryckta på papper, ibland inte ens gjort av återvunnet papper utan tillverkat enbart för detta slit-och-släng-system.

Vi som är föräldrageneration nu har upplevt den pre-digitala eran. Våra referensramar är pre-digitala och mycket av det som tillhör den tidig-digitala värld vi lever i nu skrämmer oss. Som det här med hur arbetsgivare kan kolla vad vi gör på Facebook och det faktiskt kan komma att påverka vår position på arbetmarknaden. Som det här med att Google sparar alla sökningar och länkningar och +1 och kommentarer och klick vi gör. Som att våra elektroniska kundkort i matvarubutiker används för att skapa en bild av våra köpvanor, så att vi kan få erbjudanden och reklam riktad direkt till oss. Som att köpcentrum ibland använder våra mobiltelefoner för att kartlägga hur vi rör oss, för att anpassa butiken efter det.

Vi som kommer från den pre-digitala eran kommer kanske aldrig att känna oss riktigt hemma i den digitala, men jag tror vi måste försöka lära oss att se förbi den olust vi ibland känner inför det nya, bara just för att det är nytt och vi inte känner oss hemma med det. Det kan vara så att livet blir lite roligare då, och en hel del smidigare och enklare när vi väl lärt oss hur det fungerar.

Tror jag. Vad tror ni?

Framtidskommissionen

I SvD belyser Seher Yilmaz och Felix König, ordförande respektive vice ordförande i LSU, medelåldern i den kommission som under ett och ett halvt år ska ägna sig åt att diskutera framtidens frågor och lösningar med siktet inställt på år 2020 och år 2050:

 Bland de namn som räknades upp fanns inte en enda person under 30 – bortsett från Annie Lööf som ju som bekant är partiledare för Centerpartiet. Medelåldern på de utsedda medlemmarna i kommissionen är 47 år. Alla är såklart enastående kompetenta individer, men år 2050 – som kommissionens sikte är inställt på – kommer alltså deras medelålder vara 86 år.

Nu ska arbetet i kommissionen inte hålla på till 2050, utan presenteras redan i mars 2013 (senast) så medelåldern kommer inte ens att befinna sig i närheten av pensionsstrecket när de är färdiga. Men huvudpoängen i artikeln är inte medelåldern på kommissionärerna, utan ungdomsförbundens plats i sammanhanget:

För att den unga generationen ska kunna svara upp mot de krav som kommer ställas på dem under de kommande femtio åren håller det inte att unga exkluderas från påverkan och beslutsfattande. Lanseringen av Framtidskommissionen blev ett alldeles för tydligt exempel på hur regeringen värderar unga och ungdomsorganisationer [...] Unga och ungdomsorganisationer får alldeles för ofta höra från övriga samhället att vi är framtiden – att det är vi som kommer forma framtidens samhälle och hantera framtidens utmaningar. [...] Med det perspektivet missar man helt att unga och ungdomsorganisationer arbetar för inflytande och påverkan idag, här och nu! Vi hanterar problem och utmaningar som unga står inför, idag.

Vi vet inte mycket om hur framtiden kommer att te sig, egentligen, det bästa vi kan komma med är så väl underbyggda gissningar som möjligt. Vi ser t ex den demografiska utvecklingen, och den indikerar att befolkningsökningen inte består i att det föds fler barn, utan att folk lever längre och är friskare längre. Ett samhälle där många har grått hår och ägnar sina dagar åt att vara lediga skiljer sig på många sätt från ett samhälle där många är under arton och ägnar sina dagar åt att gå i skolan. Men vet vi utifrån detta något om hur framtiden kommer att te sig? Inte egentligen. Det finns alltför många aspekter som spelar in, och ett stort antal möjliga framtider ligger framför oss. Somliga mer oväntade än andra. Ändå måste vi planera för dem, förbereda oss för dem och hantera den av dem som faktiskt kommer.

Därför vore det bra, tycker jag, om Sveriges ungdomsförbund slog sig ner tillsammans (bildligt talat) och funderade över vad de ser. Hur de tänker sig framtiden. Vad de oroar sig för, vad de ser fram mot, hur de vill ha det och hur de absolut inte vill ha det. Vad som behövs nu, i skolan, på arbetsmarknaden, i samhället, i infrastrukturen, i miljön och vad de tänker sig kommer att behövas längre fram. Och sedan berättar detta, för oss med grånande hår, för varandra, för världen och för framtidskommissionen. Det behövs ingen inbjudan, det går bra att sätta igång direkt.

.

.

Grunden till tågförseningarna – passagerarna

Jag busspendlar till och från jobbet var dag. Det har sina sidor, att endast ståplats finns tillgänglig tillhör reglerna snarare än undantagen, att bussarna är försenade likaså. I synnerhet gäller det bussen från jobbet, den är konsekvent sen, allt mellan fem minuter och en halvtimme. I gengäld, det ska sägas, så finns i princip alltid sittplats.

Vid ett minnesvärt tillfälle frågade en ung kvinna, mycket vänligt, busschauffören hur det kunde komma sig att det är på detta vis? Busschauffören hade kanske fått femton frågor redan under den turen, ty han blev rasande på den unga kvinnan och förklarade för henne att

Det är alla jävlar som ska åka med! Det tar sån tid för folk att komma på och av att det är omöjligt att hålla tiden!

Fram till den dagen hade jag, lite naivt, trott att stora antal passagerare var något eftersträvansvärt, något att glädjas åt, men chaufförens reaktion (i ärlighetens namn är han inte den ende som antytt något liknande, bara den ende som jag sett ryta det i ansiktet på en av dessa irriterande bussåkare) fick mig att inse mitt misstag. Ett litet antal passagerare är nog gott och väl, men när det börjar bli stora mängder pendlare som envisas med att kliva av och på på helt olika ställen, då är vi mer till besvär och borde verkligen inte klaga över de förseningar vi själva orsakar. Att vi varje månad betalar stora summor för att få åka med är inget argument.

DN berättar nu att detsamma gäller på tågen. Antalet passagerare överstiger vad man planerat för, och resultatet blir förseningar och elände. Men när det gäller tågen väljer man ett annat sätt att närma sig problemet:

Efter den första av de två senaste tågkaosvintrarna fick dåvarande landshövdingen Per Unckel i uppdrag att utreda orsakerna och föreslå lösningar. Hans utredning listar åtgärdersom berör alla tre områdena ovan.

Unckel konstaterade att grundproblemet – att järnvägskapaciteten i Sverige blivit för liten för resenärernas behov – i princip måste byggas bort. Men detta tar många år. Innan detta gjorts föreslår utredningen bland annat:

Förstärkta insatser för underhåll.
Bättre väderprognoser för tågtrafiken
Planer för hur trafiken snabbt ska kunna dras ner och vilken trafik som ska prioriteras när yttre påfrestningar ökar.
Bättre samordning mellan alla aktörer på och kring järnvägstrafiken. Det gäller kommunikation, beredskapsplaner och krisövningar.

Behovet av samordning har uppstått efter avregleringen av järnvägstrafiken. Numera är en lång rad företag och myndigheter inblandade i verksamheten, och Unckel är inte ensam om att tycka att det har skapat onödiga problem och förvärrat tågkaoset.

Att du kan köpa biljett i en lucka och hålla dig varm när du väntar på tåget är företaget Jernhusens ansvar. Att spåren är i gott skick är Trafikverkets ansvar. Och att du kommer fram i tid är de mer än tio tågoperatörernas ansvar. För godstrafik finns ännu fler operatörer i landet.

”Det går inte att säga att organisationen ser bra ut som den är. Alla är missnöjda”, sade SJ:s dåvarande styrelseordförande Ulf Adelsohn i en intervju i fjol.

Man har alltså kommit fram till inte bara att något behöver göras, utan en bra bit på väg mot vad som behöver göras har man också kommit. Dåså, då är det bara att sätta igång. Ty antalet passagerare lär inte minska.

Vi vill resa. Vi har ett samhälle uppbyggt kring att vi reser, fram och tillbaka till jobbet, skolan, utbildningen, vi reser på semester, på konferenser, på möten, till teatrar och konserter. Vi lever långt ifrån vänner och släktingar och reser för att träffas. Och tåget är det mest långsiktigt hållbara alternativet som står oss till buds idag.

Det är klart att det kostar att rusta järnvägar och vagnar, att investera i nytt och dra nya spår så att det finns utrymme för såväl godstransport som passagerare. Men det är inte direkt gratis att hålla vägnätet i stånd heller, att bygga ut och bygga om och bygga nytt för att hantera allt fler bilar kostar enorma summor. Kan vi få ner de kostnaderna genom att satsa på ett effektivt och väl utbyggt järnvägsnät med stor kapacitet, täta turer och bekväma, välkoordinerade resor vinner vi mycket i det långa loppet.

För resa, det tror jag vi kommer fortsätta med. Vad tror ni?