Tag Archive | Hvilan

Flitigt läsa gör dig klok

I DN skriver Jenny-Maria Nilsson i en replik på Martin Widmarks uppmärksammade debattinlägg om hur hon ser en risk att Läsrörelsens välmenande fortbildningskampanj riskerar att slå tillbaka mot skolan och  läsundervisningen:

Widmark bör respekteras för sitt goda hjärta och genuina engagemang, men vad är det han säger? Att lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det?

Widmark skriver själv att 49 procent av de tillfrågade lärarna i låg- och mellanstadiet inte fått fortbildning i läsinlärning alls de senaste fem åren. Katastrof! menar han. Men mer än hälften har alltså fått fortbildning? Läsrörelsen startades år 2000 och det är sedan dess läsförståelsen har sjunkit mest. Nej, det hänger givetvis inte ihop, men vi kan stryka idén om att fristående organisationer kommer att lösa våra storskaliga läsförståelseproblem.

Läsning är viktigt i dagens värld. och skolan är den plats där alla unga, oavsett bakgrund, får möjlighet att bli de drivna, kritiska läsare som har möjlighet att ifrågasätta och ompröva faktoider och känsloargument i samhällsdebatten. Men inte bara därför, Läsning är  till och med mer och större än faktaläsning, än nyheter, än intertextualitet, än nya perspektiv, nya tankespår, ett rikare språk, en större tyngd och större möjligheter att påverka sin position i världen.

Läsning är också ett sätt att resa. Ett sätt att besöka andra världar, ett sätt att vila från denna världs stress och smärta. Det är ett sätt att få distans till det som händer, ett sätt att möta varelser, människor och karaktärer att identifiera sig med, att lära sig av, ja rent av att få råd ifrån.

AndersHvilans bokcafé besöktes senast av Tolkien-passionerade Anders Söderberg. Han berättade, inlevelsefullt, kärleksfullt, välkomnande, lockande om sitt förhållande till den värld som Tolkien berättar om i sina böcker. Han berättade om hur viktig läsning är för honom, men också om hur mycket tid och kämpande som faktiskt låg bakom det ögonblick när han äntligen förstod vad det här med läsning är.

Och där, precis där, har vi nyckeln till framgångsrik läsning – det tar tid, det kostar möda och kämpande, men det är värt varenda ögonblick vi investerar i det. Detta måste skolan ge eleverna.

Nilsson igen:

Myter uppstår ur olika särintressen i skoldebatten. Men de kanske är bra? Får oss på de så kallade tårna? Vi vet att bristande läsförståelse är den största orsaken till nedgången i kunskaper. I vår texttunga värld är utvecklingen en tragedi för både individer och samhälle, så alla behöver ju ändå skärpa sig. Men det är just det som inte sker när van­föreställningar får fäste. Läsrörelsens chocksiffror är mer till för deras egen skull än för Sveriges elever och uppgivet har jag hört lärare mena att det är svårt att lära barn läsa nu när högläsningen hemma har upphört. Skoldebatten tycks alltså ha avintellektualiserats i samma takt som skolan.

Läsinlärning är inte raketforskning. Målet för den lärare som verkar inom det som tidigare kallades lågstadium är att barnen ska vara proffs på att läsa, skriva och räkna med de fyra räknesätten, när de går ut tredje klass. Det är inte alltid enkelt. Men ett välfärdssamhälle som lägger stora pengar på skolan och nyss var världsmästare i läsförståelse bör inte betrakta det som nästintill omöjligt.

Nej, läsinlärning är inte raketforskning. Men för att kunna forska om och med rakteter behöver eleverna kunna tillgodogöra sig såväl föreställningen om att där alltid finns mer att upptäcka, mer att lära, som de fakta och de kunskaper som forskare innan dem redan upptäckt. Och där är läsinlärningen en av de allra viktigaste nycklarna.

Falstaff Fakir får än en gång avsluta, få säger det bättre:

Flitigt läsa gör dig klok.
Därför läs varenda bok.

Lördag på @hvilan

Det är folkhögskolans dag i dag, och många folkhögskolor, inklusive Hvilan, höll öppet hus. För min del innebar det studiestöd i fyllt klassrum. Utanför sken solen från strålande blå himmel, det var varm och vårligt, blommorna slår ut, löven spricker, gräsmattorna grönskar.

Personligen har jag inga invändningar mot att spendera en sådan dag i klassrummet med norrfönster, med fönstret öppet och sval luft strömmande in, kaffe och kakor och trivsamt studerande, men jag vill ge varenda deltagande kursdeltagare en eloge för att de steg upp och åkte till skolan en lördag. Alla hade inte möjlighet att delta, en del av dem som deltog kunde bara delta en del av dagen, och det är inte mycket att säga om den saken. Även kursdeltagare har privata liv, barn, jobb, familjer, aktiviter , sociala event och planer en lördag, somligt går att boka om, annat inte.

Jag skrev i sociala media lite stolt skämtsamt sådär om hur flera kursdeltagare inte var helt redo att ge sig iväg när dagen var över, och fick vänligt uppmuntrande kommentar om att jag inte får glömma min egen del i detta, utan ‘ta åt mig’. Och som den paradregnare jag är tackade jag för den vänliga tanken, men förklarade också att jag bara gör mitt jobb. Inte för att på något vis sätta något ljus under någon skäppa, varken min egen eller någon annans. Tvärtom, men jag ville fästa fokus dels på att det jag gör inte är exceptionellt, utan bara det arbete jag är anställd att göra; dels på att det faktiskt inte var min egen prestation jag ville lyfta fram, utan kursdeltagarnas formidabla studiemotivation en solig vårlördageftermiddag.

Tack för idag!

kaffehusklassrum

Hvilans bokcafé #blogg100 #mydayjob

Uppskattad premiärgäst på Hvilans bokcafé, första fredagen i mars, var Science Fiction bokhandelnNene Ormes, Malmöförfattare och genuint trevlig. Vi pratade om läsande, om hur hon började läsa, om vad läsande innebär för henne, vi pratade om att besöka en bokhandel i allmänhet och Science Fiction-bokhandeln i synnerhet. Hon berättade om hur det är att jobba i bokhandel och att skriva böcker.

photo4

Tiden går fort när man har roligt, och den första fredagen i april är det dags för nästa bokcafé. I dag har jag haft glädjen att äta lunch och prata, planera och reflektera tillsammans med nästa bokcafégäst, och än en gång bara njuta av ett sånt där möte där tiden bara for iväg.

Veckan efter Öppet Hus (som äger rum 29/3 klockan 10 – 14, välkomna!) är det dags.

 

Premiär för bokcafé på @Hvilan i dag #blogg100 #folkbildning

Snabb uppdatering:

I dag är det dags, urpremiär för den nya traditionen Hvilans Bokcafé äger rum! Efter rektors högtidliga invigning, där det kommer klippas band, hållas litet tal och hälsas välkomna,  har vi glädjen att hälsa premiärgästen Nene Ormes, Malmöförfattare och en av de uppskattade medarbetarna i SF-bokhandeln i Malmö, välkommen. Vi kommer att prata om läsning, om att jobba i och att besöka en bokhandel, om berättelser och om författande, det kommer finnas te, kaffe, något att äta och böcker att låna.

Wiiieeee!

 

Morricas #julkalender lucka 10

I går morse var det åter dags för sista lektionen för terminen med engelska 7. Som traditionen på Hvilan bjuder samlades vi, alla kursdeltagare i de universitetsförberedande avslutningsklasserna, undervisande engelsklärare, vår formidable musiklärare, seniorklasserna och fler ändå i Gröna Salen för att sjunga julsånger. Det är en lektion att se fram mot hela terminen!

Vi sjöng på engelska, och om jag får säga det själv var vi nästan i klass med Rickard Söderberg när vi sjöng O Holy Night.

men jag tror höjdpunkten var när elevrådets ordförande traditionsenligt intog scenen och reciterade Neil Gaimans Nicholas was.

Folkhögskolor är härliga ställen, och jag tror det kan vara så att Hvilan är en av de allra härligaste.

Det ljuva livet

Läsåret är över, skolgården är tom, kramar har utdelats, tårar torkats, många är stolta, många är glada, somliga är vemodiga, en och annan rent av ledsen att det är över.

Som jag nämnde tidigare planerade jag även i år ett litet utbrott av kreativ galenskap till skolavslutningen, och lyckades än en gång engagera en formidabel ensemble. Jag är fascinerad och ödmjukt tacksam över hur människor år efter år ställer upp och gör det möjligt att göra verklighet av stolligheter.

.

Torsdagsfest

Så grydde då maniFESTationsdagstorsdagen på Hvilan, med strålande sol, klarblå himmel, varma vindar, och det var äntligen dags att hälsa tidigare kursdeltagare välkomna, kramas och konstatera att det känns som de lämnade skolan igår, och som det går evigheter sedan jag såg dem senast – på samma gång.

Halva scenen var försvunnen (sånt som händer, ni vet) men vi vände den på tvären och de fick sitta på rad, trots att det blev lite exekutionspatrulls-känsla över det hela så länge där stod tomma stolar. Salen fylldes på, nuvarande kursdeltagare och kollegor, scenen intogs och plötsligt var den inte längre en exekustionsuppställning utan en rad fantastiska vackra människor som satt där.

[här skulle varit en bild, men det tycks ha skett en kommunikationsmiss så ingen finns. Om någon tog en bild av den fantastiska underbara vackra panelen och vill dela med sig kommer den här rätt tråkiga texten att bytas ut mot denna bild]

Paneldeltagarnas berättelser om sina erfarenheter av såväl liv som skola innan de sökte sig till Hvilan berörde många, och väckte många tankar. Igenkännande nickningar spred sig i Gröna Salen när vi gick vidare till paneldeltagarnas upplevelser av att läsa på Hvilan. Man tvingades tänka i stället för att slå in i huvudet och återupprepa, man fick lära sig studera, fick lära sig att lära och de högre studierna var plötsligt mycket lättare än man föreställt sig. Mitt bidrag till det hela var att ställa frågor, bära runt mikrofonen och försöka att inte stå i vägen. När de underbara paneldeltagarna avslutningsvis berättade om vad de gör nu såg jag leenden spridas i salen, och trots att syrenivån nog var i lägsta laget i salen när timmen var över verkade alla upplyfta, inspirerade och glada när vi gick ut för att hämta lite luft inför nästa begivenhet.

Att rädda världen på 45 minuter, kan man det? Ja, man kan. Man kan åtminstone förändra den i den riktning man vill att den ska förändras. Rickard Söderberg, en av de mest inspirerande, utmanande människor jag känner till, berättade både om sina egna inspirationskällor och hur man, genom att ta ett enda steg mot förändringen faktiskt förändrar världen. Genom att åka kollektivt i stället för att köra i egen bil, cykla i stället för att åka kollektivt, genom att läsa på, ta reda på hur det ligger till, lära sig mer och våga prata högt om det man brinner för, genom att göra det man är bra på tillsammans med människor som gör det som de är bra på kan man försätta berg.

[Här borde nästa bild ha varit, men... ja, än en gång, vill ni dela med er av bilder ni tog så hör av er]

Och hela dagen i dag har jag hört människor prata om att tänka, att våga försöka och att ta det där steget.

Tack alla fina som gjorde dagen så fantastisk!

Dubbel uppsättning

Somligt underlättar att ha en på jobbet och en hemma. Dels slipper man besväret att bära emellan, och det kan vara skäl nog när bussen är full med folk och det är trångt om saligheten. Dels reducerar man risken att ha glömt den på det ena eller andra stället.

Så jag har en på jobbet:

image

Och en hemma:

image

Man vet ju aldrig när man plötsligt behöver en ukulele.

Fest på Hvilan

image

Magnolian slår ut, träden knoppas, gräsmattorna är smaragdgröna. Vår skolgård är alltid vacker, och kanske är den som allra vackrast så här års.

Den sextonde maj bjuder Hvilan in till en eftermiddag på temat Att Göra Skillnad. Vi börjar klockan tolv och håller på till fem. Det blir spännande föreläsare, workshops, orkestrar, massage, utställningar, mat av olika sorter kommer att finnas till försäljning.

Komsikom, det kommer bli en fantastisk dag, och dessutom vore det så roligt att få visa er min fantastiska arbetsmiljö.

Fredag eftermiddag på @Hvilan

Hvilan ägnar vi tre timmar varje fredag eftermiddag åt schemalagt läxstöd. Det är viktiga timmar, och visst låter det oerhört formellt och ambitiöst?

Låt mig få berätta lite om hur vi arbetar där:

Vi håller till i sal 21 i språkhuset. Av många anledningar håller vi till just där, några av de viktigare utgörs av världskartan på väggen, de båda whiteboardtavlorna, jordgloben i fönstret, gallerihyllan med uppslagsböcker, Yorick i fönstret intill Madama Butterfly, bokhyllan fylld med engelsk och svensk skönlitteratur. Och så kannorna med te och kaffe, förstås.

kaffehusklassrum

Runt de runda kaffehusborden sitter de elever som väljer att lägga en del av sin fredagseftermiddag, regelbundet varje vecka eller då och då när det behövs eller faller sig så, på att plugga. De läser olika ämnen på olika nivåer, pratar med varandra, hjälper varandra, peppar varandra, samarbetar, pratar om livsviktigheter, skrattar och dricker kaffe. Jag sitter oftast vid katedern, så att den som vill ha min hjälp, ha mig som bollplank eller prata om något kan göra det lite avskilt och utan att störa.

Jag kan inte tänka mig ett trevligare sätt att avsluta en skolvecka.