En svensk forskare förklarar som den naturligaste sak i världen hur h*n och den forskargrupp h*n ingick i skickade in en artikel till en internationell tidsskrift, glada och förväntansfulla att de rön de gjort skulle tas emot med förtjusning. De blev refuserade eftersom tidningen redan publicerat så många artiklar i ämnet att det för läsarna skulle bli en upprepning och inget att tillföra.
Och lo and behold, den svenska forskargruppen upptäckte att internationellt fanns en rik, flödande källa av forskning inom deras område! Det fanns statistik, det fanns rapporter, det fanns erfarenheter, forskarkollegor, konferenser, samarbetsmöjligheter, nätverk… Refuseringen fungerade som ett Sesam Öppna Dig!
Jag tänker inte berätta varken vilket område de forskade kring eller vilken tidskrift det gäller. Jag vill inte hänga ut någon, utan bara stillsamt påpeka något som gäller generellt: Det händer mycket i resten av världen också, och man har mycket att vinna på att ta del av det som händer. Och man riskerar att bli lite efter om man inte gör det.
Seth Godinbeskriver hur sushikockar ofta inleder sina karriärer med månader, ibland rent av år, av riskokande:
Fledgling sushi chefs spend months (sometimes years) doing nothing but making the rice for the head chef.
If the rice isn’t right, it really doesn’t matter what else you do, you’re not going to be able to serve great sushi.
Godin pratar om hur många som bloggar och skriver om marknadsföring tar för givet att läsaren känner till och behärskar marknadsföringens motsvarighet till riskokning, han nämner grafisk desig och copywriting, erfarenhet av kundkontakter och väl utvecklad känsla för vad kunder vill ha.
Men bilden av hur viktigt det är att börja med att försäkra sig om att grunden är högkvalitativ rakt igenom är sann i de flesta aspekter av tillvaron. Jag kan på rak arm inte komma på någon där det gör detsamma om motsvarigheten till riset är vällagat, halvkokt eller vidbränt.
Själv har jag just nu anledning att fundera en del kring sociala media och dess betydelse och position i samhället. Jag har rent yrkesmässigt stor glädje och stort utbyte av det utvidgade lärarkollegiet, av alla de lärare, forskare och andra skolrelaterade människor jag möter online, på Twitter, via G+, via bloggosfären, ja, till och med via Facebook. Jag möter människor från olika organisationer, olika kulturer och olika delar av världen, jag får del av deras erfarenheter och de får del av mina, och vi får alla en inblick i varandras verklighet och vardag. Vi upptäcker och reflekterar tillsammans över likheter och skillnader, och åtminstone jag upplever att min horisont vidgas och min bild av världen blir nyansrikare och mer detaljerad än den var innan Internet blev en del av många människors vardagsliv.
Andra ser med större skepsis på den digitala delen av vår vardag. I DN beskriver Katarina Bjärvall utfrån den uppmärksammade boken Nedkopplad en bild av en slags verklighet där diditala media är mer än en del av vardagen:
Utgångsläget var att familjen levde med ryggarna mot varandra och ansiktena mot var sin skärm – döttrarna facebookande, sonen datorspelande och Maushart själv jobbande, internetshoppande eller allmänt surfande. Samtal förde de i enstaka stavelser, mat åt de vid respektive tangentbord och sov gjorde de i det flackande ljuset från skärmsläckaren och med mobilen spinnande under kudden.
Mausharts lösning kan tyckas drastisk:
Maushart skapar en annan kultur åt sig och sina barn. Sonen letar fram sin saxofon och spelar timme efter timme på den i stället för på datorn. Den äldsta dottern börjar laga trerättersmiddagar till sin familj. Och den yngsta sover – hon tar igen en sömnskuld som hon dragit på sig under flera års nattugglande framför datorn. Samtidigt börjar familjen äta tillsammans och, faktiskt, sitta kvar vid bordet för att tala med varandra efter att grillen har kallnat.
Är den upplevelse av livet med digital kommunikationsteknologi som Maushart beskriver det typiska så är det genuint problematiskt. Om man finner att man själv eller någon i ens närhet prioriterar den digitala verkligheten före allt annat finns all anledning att oroa sig, på samma sätt som man bör oroa sig om man finner att någon prioriterar shopping, eller poker, alkohol, TV-tittande, bantning eller vilken annan aktivitet som helst, rekreativ eller inte, framför allt annat här i livet.
Det Maushart beskriver är en helt annan verklighet än den där den saxofonspelande sonen via nätet kommer i kontakt med andra saxofonspelare, och vidgar och fördjupar sitt intresse genom att utbyta erfarenheter och rent av spela tillsammans med människor från geografiskt vitt skilda platser, eller den matlagningsintresserade dottern startar en matlagningsblogg och utvecklar sitt kulinariska intresse via de kontakter hon får genom denna. I den verklighet Maushart beskriver har barnen, och kanske hon själv också, tappat bort sina övriga intressen.
Om vi återvänder till Godins risexempel så beskriver Maushart, och Bjärvall, en situation där man nöjt sig med att läsa på baksidan av Uncle Ben-paketet om hur man kokar ris innan man gått vidare till fisken, och sedan förvånas över att gästerna uteblir från restaurangen. Mausharts lösning blir att stänga sitt etablissemang, och ge upp den digitala delen av verkligheten, och kanske gör hon rätt i det. Kanske är det för hennes del för sent för att lära om, kanske är hon inte villig att lägga de månader och år som behövs på att lära sig koka ris.
Det innebär inte att det är omöjligt och kört för någon annan att bli en skicklig sushikock. Det tar tid att lära sig koka ris, att balansera mängden okokt ris, mängden vatten, vinäger, koktid och värme och kokkärl och allt vad det är, och det tar ännu längre tid att sedan lära sig använda det kokta riset i samklang med övriga ingredienser. Och det tar tid att lära sig balansera och hantera den digitala delen av verkligheten tillsammans med allt annat som också är livet, vänner, familj, mat, skola, musik, böcker, jobb, brädspel, tavelmålande, trasmattsvävande, sällskapsdans och så vidare. Men precis som god sushi är mödan värd, så är det mödan värt att lära sig hantera den digitala delen av verkligheten i samklang med övriga delar av verkligheten.
En av mina stora passioner i livet är lärande, och nätet är en enorm källa för lärande. Här finns hur mycket strunt som helst, och minst lika mycket kunskap och klokskap. Personligen gissar jag att det finns en större andel klokskap än strunt, men det är en ren gissning så kontrollera själva innan ni säger det högt.
En av de stora orsakerna att älska Internet är att här finns sidor som TED.com. Om ni inte redan sådär lite i förbifarten dräller in där nu och då och lyssnar lite här och fascineras lite där rekommenderar jag er verkligen att pröva den vanan ett tag. Titta här, t ex:
I bland annat sydsvenskan kan vi läsa om att det nu hänt – IP-adresserna har tagit slut. De sista delades ut under pompa och ståt i Miami häromdagen. Men frukta inte, Internet fortlever. Precis som man ändrade om i telefonsystemet när detta började bli för trångt under nittonhundratalet lägger man till lite här och ändrar lite där och vips finns det utrymme igen:
Dock är övergången till ett nytt system, IPv6, redan på god väg och där finns det 340 sextiljoner lediga adresser, eller 340 miljoner kvintiljoner.
Regimen i Egypten ser oroliga på hur oroligheterna sprider sig i landet, och de bekymrar sig över hur elektronisk kommunikation gör det möjligt för upproret att utvecklas snabbare. Alltså stänger man av Internet och mobiltelefonnätet.
Kommunikation kommer att äga rum ändå, lyckligtvis, men vi kommer att få veta mindre och det tar längre tid.
I Aftonbladet skriver Oisín Cantwell om hur frågan om övervakningsteknik inte är en helt okomplicerad fråga. Visst är det så till att grova brott klaras upp, och kommer att klaras upp:
Två män utan synbar koppling till varandra mördas med ett par års mellanrum.
Det är inte polisiärt enkelt att inse att det är en och samma gärningsman som ligger bakom båda dåden.
Dubbelmordet klarades upp genom att utredarna vände sig till Eniro och frågade om någon gjort en sökning på det senare offret.
Det visade sig att en slagning gjorts. IP-adressen tillhörde Wisam Khadims mammas dator.
Vi ser det här hända ofta. Ett av bevisen mot Carolin Stenvalls mördare Toni Alldén var hans inköp av alkohol på systemet. Inköp som gick att kartlägga med hjälp av dennes kreditkortsnummer.
Men övervakningstekniken har minst en annan sida också påpekar Cantwell:
Men även om jag har svårt att uppröras över att en dubbelmördare avslöjas av en sökning på en dator, så är brottsbekämpning ingen anledning att rättfärdiga vilka inskränkningar som helst i den personliga friheten.
De här inskränkningarna leder nämligen till ett sämre samhälle. De flesta av oss har rent mjöl i påsen, men bär även på pinsamheter vi inte vill bli kända.
Och övervakarna är inte helt pålitliga själva. Poliser läcker till kollegor, släktingar och press.
Vi lever i ett samhälle där övervakningskameror vid butiksdiskar och entréer är vardagsmat, där internettrafiken och mobiltrafiken loggas, där arbetsgivare rutinmässigt kontrollerar arbetssökandes Facebooksidor och bloggar. Elever håller koll på lärare, och studenter tänker ibland två gånger innan de tycker något om sin skola på bloggar eller sociala media.
Det finns fler aspekter på övervakning. I augusti i fjol skrev jag om hur ungdomar, i brist på tillräcklig vuxennärvaro på skolor, upplever kameraövervakningen som en trygghet. Med kameror som dokumenterar vad som händer upplever man att risken för t ex ännu en Bjästamobb minskar.
Sen finns det de som bara inte gillar kameror, helt enkelt.
Oavsett om vi gillar det eller inte kommer övervakningen att bestå. Det måste vi förhålla oss till.
frågar Skolvärlden och svaren varierar, som alla vet. Metta Fjelkner menar i den andra artikeln att det är viktigt att läraren inte släpper på yrkesrollen:
Jag är självklart positiv till att det finns möjligheter att ha en dialog via nätet. Men undervisning på nätet kan vara vara ett komplement till klassrumsundervisningen. Det är hög tid att vi börjar diskutera hur nätet används, men också var lärarnas ansvar börjar och slutar
Kristina Axelsson menar att vi borde ha kommit längre än så, och att det är dags att sluta upp med försöken att agera som om nätet vore ett främmande exotiskt resmål. Jag håller med henne:
Allvarligt talat, människor är människor, online såväl som offline. Det är samma människor, samma problem. På nätet behövs samma grundläggande demokratiska värden läras ut, och skolan kan inte vara en plats som inte har med livet online att göra. Jag undrar när blev livet något som inte har med skolan att göra? I våra barns liv är ”internet”, sociala medier en naturlig del, låt det bli det i skolan också.
Jag instämmer därtill helt i Anders Erenius formulering när det gäller detta:
Precis som man inte i den riktiga världen kan ta av sig lärarrollen när man går på ICA och träffar föräldrar och elever. Lika lite kan man göra det på nätet. Facebook är inte en del av den privata sfären det är en del av världen ungefär som en vanlig gata eller ett torg. Om vi som lärare väljer att inte finnas med på dessa gator och torg så sköter vi inte vårt uppdrag.
Om vi prövar tanken på nätet som inte bara “utökat kollegium” utan även “utökad familj”? Vad händer då?
Det är en intressant fråga som, uppfattar jag, handlar om vårt sätt att förhållaoss till nätet. Begreppet personlig men inte privat är väl etablerat vid det här laget, och fungerar ofta som en tumregel för hur man förhåller sig på sin blogg, på Facebook, i kommentarer till andras bloggar etc.
Mitt svar på Mats fråga blir därför:
Om vi ser nätet som en ”utökad familj” riskerar vi att bli så privata att vi dels utsätter oss för ökade faror när vi tappar perspektivet på vem som faktiskt får tillgång till det vi lägger ut; dels riskerar att bli så interna att vi, precis som ibland händer i t ex ett bostadsområde med nära granngemenskap, exkluderar alla som inte var med från början.
Det är mitt svar, hur skulle ni svara på Mats fråga?
Stråhatt lyfter fram den viktiga frågan om den tänkta läsaren och den verkliga läsaren. Det är en fråga som är aktuellare än någonsin nu när det vi skriver på nätet faktiskt är och förblir tillgängligt för vem som helst att ta del av. Den eller de personer vi riktar oss till när vi skriver är inte de enda som kommer att ha tillgång till våra ord när vi tryckt på send.
Jag brukar välja att jämföra nätet med ett stort, välbesökt och populärt torg, dygnet runt fyllt av alla olika människor man kan tänka sig, och lika många till, när jag ska försöka illustrera hur jag ser det hela. Allt vi skriver på nätet, alla bilder vi lägger ut, alla kommentarer vi ger på andra är lika offentligt som om vi sagt det högt på detta torg, och vi har mycket liten möjlighet att styra vem som hör oss, eller vem som hör någon upprepa det vi sagt.
Och det är i sin ordning. Det ligger i nätets natur. Vi behöver kanske lite tid att vänja oss vid detta, vid att vi faktiskt befinner oss på en arena där vi ständigt utan uppehåll måste förhålla oss till att allt vi gör och allt vi säger gör vi offentligt.
Stråhatt pratar om spökläsare, de tysta som läser men aldrig kommenterar:
De bloggvänner jag har och som jag kommunicerar med lämnar ofta kommentarer och ger feedback på mitt skrivande, medan andra aldrig visar sig. Jag tycker att det är rätt så lågt, även om man inte ger någon kommentar i kommentatorsfältet bör man i alla fall ge sig till känna genom en personlig hälsning eller på annat sätt visa att man läser. Det hör till vanligt hyfs.
Jag håller inte med Stråhatt i detta. Om man betraktar sin blogg som en del av sin privata sfär, som ett litet hörn i sitt kök eller sitt vardagsrum därhemma, förstår jag att man kan uppleva det som lite ohyfsat att människor läser utan att ge sig till känna. Men en öppen blogg på nätet är inte en del av den privata sfären, den är en del av den offentliga. Det kan vi inte ändra på, och det bör vi inte ändra på. Människor som passerar förbi uppfattar också våra ord, somliga stannar till och somliga fortsätter förbi med en axelryckning.
Det ska vara så.
Slutligen, ordet spökläsare, är det inte ett väldigt poetiskt uttryck? Det tilltalar mig, jag ser framför mig mina tysta, oändligt välkomna läsare som en stillsam grupp väsen som rör sig precis i utkanten av medvetandet utan att pocka på uppmärksamhet, men ändå närvarande. En vacker bild som jag tackar Stråhatt för!
Jag har varit med i stort sett från början. Sen den tiden då man ringde upp varandra och kommunikationen mer liknade Heta Linjen (är ni gamla nog att minnas den eran?). Den tiden då ett inkommande samtal blockerade internet och man betalade för varje påbörjad surfminut, då var jag med. Jag är ingen hacker, och jag kommer aldrig att bli, jag är inte alls intresserad av programmering och de tekniska aspekterna lämnar mig totalt oberörd. Jag berättar inte detta för att skryta, utan för att ge en bild av min utgångspunkt, varifrån jag ser på saker.
Jag är intresserad av kommunikationen och interaktionen. Jag följer fascinerad hur allt fler människor söker sig ut på nätet och först fascineras av de tekniska möjligheterna, av plattformarna, av sociala medier, av mediahavets brus. Jag ser människor prata storögda av iver om alla de möjligheter som öppnas, alla de nya spännande verktyg som plötsligt finns till hands. Och jag följer intresserad hur de ibland fullständigt överväldigade av förtjusning promotar ett nytt verktyg de funnit, hur de beskriver det för en lika överväldiga publik, för det är många som inte känner sig hemma med Internet ännu, och ibland, men inte så ofta ännu, smått generade tvingas inse att den de har framför sig redan använt verktyget i fråga ett tag, och kanske rent av lämnat det bakom sig och gått vidare till skarpare och effektivare verktyg.
En mycket viktig aspekt av den interaktiva och kommunikativa sidan av Internet, liksom världen i övrigt, är den etiska. Hur beter man sig mot andra människor, helt enkelt. Lisa Magnusson skriver idag om hur Internet håller på att utvecklas till något helt annat än hon föreställde sig skulle ske:
Jag tänkte mig att det skulle vidga våra vyer. Vad jag inte tog med i beräkningen var att ju större utbud vi har, desto mer intoleranta blir vi. För att vi måste, annars drunknar vi. Och för att vi har råd. Förmågan att sålla och smalna av blir högstatus i en överflödsmiljö. Det är bara att jämföra med min uppväxt i en småstad på 90-talet. Mina vänner bestod av dem som inte gillade sport och eurodisko. I storstaden är det annorlunda, där kan man vara betydligt mer kräsen. Även i små storstäder som Stockholm är det fullt möjligt att leva sitt liv i en bubbla utan att annat än undantagsvis konfronteras med sådant som sticker ut och skaver och stör. Människor söker sig till dem som liknar dem själva. Sluter sig samman.
Liknelsen med en stad är mycket träffande. Internet är ju i många aspekter som en stor stad, men det är på samma gång som ett mycket litet och ganska inskränkt samhälle. Det låter paradoxalt, men bara för den som tänker på Internet som en annan plats, ett ställe dit man kan åka som turist. Internet är både storstad och småstad på samma gång, eftersom Internet är en del av världen. Det du skriver och säger på nätet säger du både i storstan, med dess relativa anonymitet och frihet, och i bysamhället med dess många gånger speciella sociala struktur.
Ingen missade väl vilka konsekvenser det fick i Bjästa när skolan inte tog det som hände på nätet på tillräckligt stort allvar, och förstod att det var lika mycket på riktigt som det som hände i korridorerna? Christermagister skriver idag om den bloggande läraren som inte heller haft riktigt klart för sig var hon skriver, utan nämnt både elever och föräldrar vid namn, skrivit detaljerat utan att, enligt Lärarnas Nyheter och DN, göra något för att skydda identiteterna på dem hon skriver om.
Christermagister, den vänlige själen, föreslår att
Vi kan väl lova varandra att påpeka tveksamheter om vi upptäcker sådana i någon blogg?
men det räcker inte. Inte på långa vägar. Vi måste, alla utan undantag, ständigt hålla i minnet att det vi skriver på nätet, det kunde vi lika gärna skriva på plakat och sätta upp på torget i stan. Det är lika offentligt. Därför är det livsviktigt att vi, inför oss själva och inför alla andra, tar oss en grundlig funderar över den etiska aspekten av vårt bloggande. Hur behandlar vi andra människor? Frågar vi dem om lov innan vi publicerar bilder på dem? Innan vi nämner dem vid namn eller skriver om dem på ett sätt som gör dem lättidentifierade? Länkar vi till den som skrivit de ord vi citerar, eller låtsas vi att de är våra egna?
Internet är inget soligt turistställe långt ute i en öken. Det som sker på nätet stannar inte på nätet, det läses och tas del av i den vanliga verkligheten och får konsekvenser och återverkningar. Håll det i minnet, ok?
