Tag Archive | kärlek

Trolljägare och jagande troll

Jonas Thente ägnar i DN gott om spaltutrymme åt att fundera kring nättrollen. De där människorna, ni vet, som, öppet och ogenerat, lustfyllt låter hatet spruta fram i hotfulla stötar, lämnar kladdiga fläckar efter sig över bloggar och kommentarsfält. Utifrån de minst fem illa stavade dödshot Thente tagit emot filosoferar han kring hur de tycks honom utgöra en slags upprättelse för representanter för en arbetarklass som blivit underklass, statuslös, lågutbildad och med upplevelsen av att vara bortsorterade.

Nej, de bortsorterade har ingen representation. Ingen demonstrerar för deras värdighet och man ser inga reportage eller kulturartiklar om dem. Man debatterar hen-reformen, statistiken över kvinnliga vd:ar och etniskt kränkande godispapper. Skulle de bortsorterade höja rösten så vet de vad som händer – de möts av hånskratt och kal­las kränkta vita män. Man gör pjäser och skämtteckningar om dem. De blir en komedi för vinnarna att skratta åt.

Framställda så blir trollen ofarliga, närmast harmlösa, på sin höjd lite förargliga människor som smått vilsna söker hitta en plattform för att bli sedda, hörda, noterade, och Thente kan lite von oben visa förståelse, ja rent av en slags välvillig sympati mot dessa svaga, utsatta stackare han föreställer sig:

Och avskydda och föraktade har de sannerligen blivit, näthatarna. Hela det officiella Sverige står enat mot denna pest. I tv-programmet ”Trolljägarna” (namnet bygger på en missuppfattning av nätbegreppet ”troll”, men det låter ju klatschigt) letar Robert Aschberg upp hatarna och får dem att stå där blinkande i ljuset med skammen. Jönson skriver: ”Det tar således aldrig slut på idioter, nollor, byfilosofer och rättshaverister som insisterar – som gällde det deras liv, ja, som gällde det något större än deras banala liv – på att ta till orda, fast man vet att slaget är förlorat.”

Men i kväll i TV3s Trolljägarna hör vi tenoren Rickard Söderberg berätta om en annan, mindre idyllisk, upplevelse av dessa trolls aktiviteter:

”Dra åt helvete din uppblåsta jävla bluff!”. ”Så djävla äckligt med det där djävla bajsätandet som du bögar dig med. Håll käften!!!”.

- Det är så lätt att kräka ur sig allt möjligt på nätet när man sitter där bakom sin dator. De som gör det tänker inte på att en annan människa faktiskt är mottagare, säger Rickard Söderberg.

Varje dag – inte fem gånger, utan fem gånger i veckan och mer ändå – rensar han bort de hot och det hat som vräks över honom. Han gör det av kärlek:

Han tar bort de hatiska inläggen eftersom han inte vill att unga, kanske osäkra personer, ska mötas av dem när de går in på hans blogg.

- Jag vill inte att de ska tänkta att ‘här är en person som ser ut och är som han vill, och då är det detta som händer’, förklarar Rickard Söderberg

De har inte mycket gemensamt med Thentes smått rörande stackare, dessa flockar av troll som jagar fram över nätet, nafsar, hugger och rätt som det är står där och gör samma sak i verkligheten. Rickard Söderberg blir äggad när han cyklar  från jobbet, han blir spottad på när han handlar kvällsmat. Han har snart premiär på Rosenkavaljeren, och glädjen och spänningen blandas med vetskapen

att näthatet kommer att eskalera lite grann igen när tidningarna skriver om föreställningen och så vidare. Ju mer jag syns, till exempel i tv, desto mer skit får jag, berättar Rickard Söderberg

Jag är ledsen, Thente. Jag förstår att din intention var god, du vill kanske försöka nyansera bilden av trollen, kanske visa hur välvillig och storsint du själv är. Men det är vägen till helvetet som är stenlagd med goda intentioner.

Följ Trolljägarna i kväll, och minns att den som utsätts för hoten, den som blir äggad och får stenar kastade på sig på vägen hem, är en kärleksfull make, en omtänksam vän, en sångare vars mål i livet är att göra världen bättre, vackrare och hållbarare för oss alla.

#Unselfie in your face! #blogg100

Ni har inte missat Friends tveklöst välmenande men inte helt genomtänkta intitiativ #unselfie, tar jag för givet. Visst förstår jag hur de resonerat när de ville hitta ett sätt att ”sprida budskapet att det är insidan som räknas” och önskar att ”skapa en reflektion över varför det finns normer om att vissa utseenden anses vara finare än andra”. Tanken är så fin så, men den bygger på felslutet att kränkande kommentarer om någons utseende handlar om personens utseende. Det upplevs självklart så för den som får höra att hen är ful, har ful frisyr, fula kläder, fula skor, konstig näsa, ful mamma, får den hånfulla frågan om hen verkligen tror hen är någon bara för att hen skaffat likadana skor som alla andra, för att hen bär helt andra sorters kläder än alla andra etc.

Men, och detta är den oerhört viktiga aspekten Friends i hastigheten tycks ha förbisett, orsaken har aldrig någonsin med den utsatta personens utseende att göra. Det räcker att se på den utsatta personen för att förstå det, att se hur himlastormande vacker hen är.

 

 

Rickard Söderberg reagerar på kampanjen, och ger oss en bild av hur tanken att unga skall dölja sig för att komma undan kränkningar är ett felslut:

Kränkningar är kräkningar vart de än sker, på nätet eller afk (away from keyboard). En kid som blir kränkt på nätet blir det afk också. Det är ingen skillnad. Det är samma verklighet.

Om de då ska Unselfia sej själva på nätet, vad ska de göra afk? Gömma sej bakom en bok. Gå omvägar.

Hej hela min uppväxt. Det var nämligen exakt det jag gjorde. Gömde mej bakom böcker och gick omvägar för att inte synas

För om inte mobbarna såg mej så kunde de inte göra mej något.

Men när jag gjorde mej själv osynlig och så slutade inte mobbingen. Det enda som hände var att jag gjorde mej osynlig. Att jag gav mobbarna makten för hur jag skulle se ut. Eller om jag skulle finnas.

Christina Stielli reagerar också:

VARFÖR uppmuntra till att INTE ta en selfie? SJÄLVKLART ska ungarna ta bild på sig själva! Vi ska lära dem att vara stolta över sitt utseende, bejaka den de är, insida OCH utsida. Jag begriper ärligt talat inte resonemanget som Friends anammar? Vad vill de? Att de ungar som då blir förolämpade för sitt utseende UTANFÖR nätet ska dra en gammal strumpa över sig? Ska de gå med ansiktet inuti en luva? Ska de ducka på skolgården, gömma sig i matsalen, i klassrummet? Vad vill ni Friends?

Nej, vackra unga människor, vi ska gå åt andra hållet! Visar er! Ta plats! Stå upp, sjung, dansa, kramas, skratta. Lägg ut bilder av er själva, massor med bilder så vi kan hur ni ser ut, hur ni klär er, hur ni smyckar er, hur ni provar er fram genom utseenden och stilar. Visa vad ni tycker om, vad ni vill och önskar och drömmer om. Visa oss, och visa för dem som inte riktigt vågar att de inte är ensamma.

Mad woman without an attic

Störst av allt är kärleken #blogg100

Magnifika manifestationer för kärlek, öppenhet, frihet och mänsklighet på många håll i landet i dag – i Malmö, i Göteborg, i Stockholm. Kärlek, musik, dans, flaggor, inspiration, omtanke.

4 Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
5 den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.
6 Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
7 Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting.
8 Kärleken upphör aldrig.

1 Kor 13

Kärleken upphör aldrig. Minns detta. Aldrig är väldigt lång tid.

 

#MrsDanvers #blogg100

Jag läste Rebecca första gången någon gång i tonåren. Det var före Internet, och jag läste som jag gjorde i den åldern, utan att prata med någon om boken jag läste. Det tog därför några år innan det gick upp för mig att Mrs. Danvers inte alltid självklart uppfattades som jag uppfattat henne – en kvinna i sorg, som förtvivlad, närmast galen, desperat försöker behålla åtminstone minnet av sin älskade intakt. Jag uppfattade den övriga tjänarstaben som sympatiska, stöttande i hennes sorg, och den unga berättaren som oförstående, taktlös, korkad och känslokall mot stackars Mrs Danvers när hon tolkade sorgen som hat och drev den sörjande kvinnan in i en situation där hon till och med förlorade föreställningen om att ha varit älskad, och helt tappade förståndet. Som jag grät när Mrs Danvers med det brustna hjärtat krossat i småsmulor tog livet av sig och sin älskades hem!

Jag blev mycket förvånad när jag fick veta att andra som läste boken fann något helt annat.

Min sympati för den förtvivlade kvinnan har alltid bestått, och Nanne Grönvalls tolkning av henne gjorde inget för att förändra den saken. Sån sorg, sån förtvivlan i rösten när hon sjöng om sin älskades rastlösa hjärta, om sin saknad och omöjliga längtan!


Rebecca #blogg100 bakom magin

Ni känner till det här med folkhögskolans uppdrag att bidra till att bredda intresset för och delaktigheten i kulturlivet vid det här laget, inte sant? I dag är det dags att ge sig ut på äventyr igen. Vi ska besöka Malmö Opera  och se Nanne Grönvall gestalta den ikoniska Mrs Danvers.


Vi behöver en hjälte

Where have all the good men gone
And where are all the gods?
Where’s the street-wise Hercules
To fight the rising odds?
Isn’t there a white knight upon a fiery steed?

Var blev alla goda människor av? Vart tog alla gudar vägen? Vem räddar oss när världen blir galen? Är vi utelämnade åt oss själva?

Det är inte det sämsta.

 

)

Det här är min röst

OS i Ryssland är över, elden har slocknat och idrottarna har åkt hem, mer eller mindre nöjda med sina prestationer. Många gjorde viktiga insatser, och andra valde att låtsas att idrott inte alls är politik. Vilket det givetvis är, ofta en arena där det finns minst lika stor, och ibland rent av större möjligheter att göra intryck än i plenisalar. Ty framgångsrika idrottare är offentliga personer, och som alla offentliga personer, utan undantag, förebilder.  Deras agerande påverkar hur människor som beundrar dem och ser dem agerar.

Att vara en offentlig person innebär mer än att vara en person som blir igenkänd även när hen handlar grönsaker i snabbköpet. Det innebär att vara en person med en plattform, en person vars röst hörs högre och längre än den person som inte har denna plattform. Det innebär större genomslag för allt som sägs, och det innebär att tystnaden från det som inte sägs blir mer bedövande.

Många människor i Ryssland lever i utsatta situationer där morgondagen är osäker. För den som blir ljuvligt kär i en person av samma kön som hen själv är situationen alarmerande. Det här vet vi, allesammans, och vi vet att det inte bara är i Ryssland. Det är bättre på många håll, och det är ännu värre på många andra håll. Det gör inte situationen i Ryssland mindre viktig att uppmärksamma. Men tystnaden från den svenska OS-truppen var gravlik. I Aftonbladet skriver Rickard Söderberg, själv mycket väl medveten om både vilka risker och vilket ansvar det medför att som offentlig person ta ställning:

Jag träffade Pussy Riot för några veckor sedan på Gaygalan, där bland annat Emma Green vann priset som Årets hetero för sitt mod att ta ställning för kärlek. Att dansa med dem var en av de stunder i mitt liv när jag blivit som mest starstrucked.

Ni hade möjlighet att dansa med dem. I Sotji. Skydda dem och stödja deras kamp för vår frihet, när polisen piskade dem.

Var var ni?

Har ni inte fantasi så det räcker, glid bara in på närmaste köpcentrum, köp fem olika nagellack och kopiera en svensk världssuccé. Det behöver inte vara en Black power-gest på prispallen, men ni hade behövt göra något när ni klivit ner från densamma.

Istället demonstrerar de allra flesta en beklämmande tystnad och blickar som tittar åt ett annat håll. För att vara aktiva är det inte särskilt mycket aktivist i er.

Och nu är det för sent. Media har åkt hem. Elden är slocknad och ett människofientligt mörker sänker sig återigen över Rysslands feminister, aktivister och HBT-personer. Mänskligheten kommer att göra som vi gjorde med OS i Kina – fortsätta se mellan fingrarna.

Vi kan fortsätta se mellan fingrarna. Eller vi kan använda oss av den röst vi har, var och en av oss, och göra skillnad.

Den kanadensiske poeten Shane Koyczan, som medverkade vid OS-invigningen i Vancouver 2010, uttrycker det så väl:



When you stand up to be counted.

Tell the world, “This is my voice, There are many like it, but this one is mine”.

Det verkade logiskt i mitt huvud

En gång i tiden var det till Gretna Green engelska förälskade kära ungdomar som ville gifta sig tog sin tillflykt. I dag gjorde man det lika laglig för en flicka att gifta sig med sin flickvän som för en flicka som hellre vill det att gifta sig med sin pojkvän. Eller för en pojke att gifta sig med sin pojkvän. Eller en tant att gifta sig med sin tantvän. Eller flickvän. Eller…. ja, ni fattar.

Jag gläds.

Och i mitt huvud är det väldigt logiskt att fira detta med Ukulele Anthem:


#gaygalan i kväll

I kväll är det dags, Gaygalan i all sin glittriga glans under ledning av Måns Zelmerlöv slår ut över hela Cirkus i Stockholm. Först på lördag kväll, klockan 21.30 så det går utmärkt att värma upp med melodifestivalen på SVT först, få vi vanliga dödliga se festen på TV4.

I kväll får vi nöja oss med att följa galan via sociala media, och det är där vi först kommer att få veta vem som faktiskt får priset som årets HBT-person. Ni vet vem jag lagt min röst på, inte sant?