Moderna tider

Sociala medier, skriver Deepedition, är inte längre ”det där nya” utan en del av en medieväv som alla behöver hantera. Behovet av att förklara ”vad det är” har minskat även om det fortfarande finns [...] Det har varit ett stort steg; ett paradigmskifte som förändrat grunden för hur samhället kommunicerar. Sociala medier handlar egentligen ganska lite om teknik utan mycket mer om en ny logik, ett nytt sätt att tänka runt hur vi marknadsför saker, hur vi kan vara sociala och hur vi relaterar till saker i vardagen oavsett om det handlar om företag, organisationer eller våra vänner och bekanta.

Det är svårt att skatta den långsiktiga betydelsen av ett paradigmskifte man är med i. Man står för nära, man får ingen riktigt översiktlig bild och tenderar att överskatta betydelsen av somliga aspekter och underskatta betydelsen av andra. Vi ser det t ex i de delar av skoldebatten där det fokus ligger på specifik utrustning eller enskilda verktyg – man fastnar fortfarande lite där och är inte riktigt redo att se världen på det sätt Deepedition beskriver:

Från att skapa information som är envägsinställd till att börja arbeta med ett kommunikativt tänkande där målet är att låta användarna interagera och vara en del av [kunskapsutvecklingen] genom att sända vidare

Men jag tror det är en övergångsfas.

Det nyförälskade stadiet som tydligt syns i delar av debatten, där en enskild plattforms, ett enskilt verktygs eller en enskild enhets förträfflighet lyfts och framhållet som Framtiden är naturligt. Vi känner igen det från tiden strax innan millenieskiftet när Internet började bli stort även bland icke-nördar, när grafiken och användarvänligheten exploderade och datorer gick från att vara ett specialintresse till att bli vardag – då när hemsideskapare tjänade pengar på att med enkel kod skapa putslustiga hemsidor till individer och företag, när små och slutna communities flammade upp, hypades och sedan slocknade allt eftersom utvecklingen och användarna gick vidare och fler, öppnare och tillgängligare alternativ dök upp.

Skolvärldens smekmånadsfas kommer, tror jag, att kondenseras av det faktum att mycket av det som presenteras med fascinerade utrop är vardagligheter, ibland rent utav ses som aningen gammaldags, i världen omkring. Det finns helt enkelt ett momentum i utvecklingen som inte ens de mest prestigefyllda och traditionstyngda institutioner kan stå emot. Deepedition igen:

Idag börjar vi se hur sociala medier helt enkelt blir en del av det sätt som vi arbetar, det sätt som vi kommunicerar i vardagen. Stålbadet, nyheten och fr a arbetet med att evangelisera är över (bland annat det jag pratade om på min SSMX-session ”Fem år som sociala medieguru”). Det är nu saker kommer att hända, och det är nu arbetet börjar på riktigt.

 

Konferenskommunikation

EduCon2.4 börjar lida mot sitt slut, att många åkt hem märks i hur Twitterfeeden saktar ner från vild fors till strid ström. Föreläsningar och debatter har streamats ut på nätet, och länkarna har delats och delats igen så att även den som befinner sig på en annan kontinent kunnat ta del av det som händer.

Under sportlovet kommer jag om allt går som planerat att på plats delta i konferensen Next Generation Learning på högskolan i Falun, ” en nordisk konferens om den digitala revolutionens konsekvenser för utbildning och lärande”. Jag är inte helt säker på vilken hashtag som kommer att användas, men gissar på #NGL2012 utifrån den angivna kontaktadressen. I synnerhet med tanke på vilken slags konferens det är hoppas jag och tror på ett aktivt delande även från Falun.

Uppenbarelser

Så står jag här igen, inför en människa som ”sett ljuset” och med ett överseende leende tittar på mig och konstaterar ”hur svårt det är att ta till sig insikter fast människan ju uttryckt sig så tydligt!” När man befinner sig i det där nyfrälsta stadiet är det tydligen väldigt svårt att ta till sig att de samband man själv tycker sig ha skådat i sin uppenbarelse inte är lika tydliga för alla, och väldigt lätt att ta det som provokation när man blir ombedd att förtydliga sig. Till slut blir jag, som vanligt i sammanhang som dessa, avfärdad med ett överlägset konstaterande om att jag ”nog inte vill förstå”

Vilket egentligen är det som förbryllar mig mest. Om jag inte ville förstå, varför skulle jag då fråga? Om jag inte ville försöka få syn på vilka samband det är personen tycker sig ha sett, skulle jag då göra mig besväret att be om förtydliganden?

Vet ni, jag tror egentligen inte det handlar om att övertyga. Jag tror det handlar om att söka bekräftelse, och när man upptäcker att den gemensamma tanken där man ville mötas inte finns avfärdar man för att slippa bli avfärdad.

Jag har fortfarande inte aning om vad det var h*n faktiskt ville förmedla om sin uppenbarelse, men det kan jag leva med.

.

Förläggartrender

I DN påminns jag om att det ju faktiskt finns trender inom de flesta områden, och bokförläggarbranschen är inget undantag. Och det handlar inte i första hand om vare sig formatet eller distributionen den här gången, utan om språk:

Antalet översättningar från engelskan sjunker stadigt. Samtidigt ges det ut fler svenska böcker. För 20 år sedan var det tvärt om. Då dominerade de utländska böckerna som översatts till svenska, säger Kristina Ahlinder, vd på Förläggareföreningen.

Det är flera faktorer som samverkar till att översättningarna minskat. Kristina Ahlinder pekar bland annat på att kostnaderna för översättning ökat så mycket att en del förlag inte längre har råd att arbeta med utländsk litteratur. Ett annat skäl är att tålamodet hos läsarna minskat och att många nu för tiden vill ha nyutkomna böcker direkt. Ytterligare ett skäl är att läsarna numera är så vana vid att läsa engelska att de aktivt söker sig till böcker på originalspråket engelska.

Ett par konsekvenser av detta, berättar artikeln, är att de stora engelskspråkiga förlagen gärna väntar så länge som möjligt med att släppa svenska rättigheter till böcker för att öka försäljningen av utgåvorna på orginalspråk, Amazon planerar att öppna en egen filial för Sverige och norra Europa och bokhandlare specialiserar sig på att snabbt få hit nyheterna från den engelskspråkiga världen. Och trenden är inte unikt svensk:

Intresset för att läsa böcker på engelska sprider sig inte bara i Sverige och Europa utan är en del av en global utveckling där de engelskspråkiga böckerna dominerar. Det är också förklaringen till att en så stor del av den svenska produktionen av deckare nu översätts till engelska och säljs internationellt. Exporten av svenska böcker steg under 2010 till rekordnivån 154,4 miljoner kronor, vilket är en ökning med över 25 procent sedan 2009 och en fördubbling jämfört med år 2000. Bakom framgången står författare som Stieg Larsson, Camilla Läckberg, Mons Kallentoft, Henning Mankell och pseudonymen Lars Kepler.

Engelskan spreds en gång över världen genom kolonialisering och handel, och med dess ställning som Internets inofficiella officiella språk letar den nu sig in i ännu fler områden och regioner och in i människors vardag genom skönlitteraturen. Jag gillar den utvecklingen – ett språk som människor från alla hörn av världen kan mötas och kommunicera på, det kan jag bara se fördelar med.

Röda läppar, svarta ögon

Jag målar sedan en tid tillbaka allt oftare mina läppar röda även i klassrummet. Jag har ävensom för vana att då och då markera mina ögons linjer med svart kajal. Orsaken är i båda fallen densamma – genom att förtydliga mina läppar och mina ögon strävar jag efter (och lyckas uppenbarligen också ibland) att förtydliga kommunikationen. Andra har andra orsaker till sina val när det gäller smink, det gäller män såväl som kvinnor.

Mats läser i en text i Nöjesguiden om kvinnor som målar sina läppar röda, och bekänner att trots att han bejakar alla människors rätt att experimentera med sitt utseende så blir han generad av utstuderad kvinnlighet, och han ger några exempel på vad han menar med detta i sitt inlägg. Det gör mig nyfiken, så jag läser också den text där Maja Bredberg förklarar sig hata sina röda läppar. Ja, egentligen har hon aldrig gillat att måla sina läppar röda, skriver hon, och egentligen är det höga klackar hon slutat med, men på något vis upplever hon att ett reportage om kända kvinnors röda läppar varit en utlösande faktor i hennes förändring, om den nu är bestående eller permanent:

En halvtimma efter att jag läste artikeln om Gudrun Schyman och de andra framstående kvinnornas röda läppar stod jag i mitt lagom smutsiga badrum och skulle sminka mig. Efter den långa ritual av ansiktsvatten, primers, ansiktskrämer, ögonkrämer och så vidare kletade jag foundation i mitt trötta ansikte och plötsligt poppade en tanke upp: Röda läppar! Det var länge sedan. Kanske att jag skulle köra på röda läppar idag, det är ju sådant som piggar upp!

30 minuter. Det var all som behövdes för att få mitt medvetande att falla i glömska. Jag fyllde i mina läppar med en mustig, djupröd nyans och mötte min blick i spegeln. För en sekund kände jag mig som fem år igen, iklädd nätstrumpbyxor med kalasbyxehäng i grenen och stolt barmagad framför spegeln i lilla hallen utanför badrummet hemma på Pålsundsgatan 5, med mammas läppstift i ansiktet. Utklädd i en kvinnorroll som är gjord för någon annan.

Bredberg inleder sin text med en berättelse om hur hon en gång som elvaåring träffade Schyman och imponerades av hennes auktoritet och pondus:

Det som gjorde allra starkast intryck på mig var hur hon gick. Med bestämda, målmedveta steg, fort som fan – hon liksom älgade fram i korridorerna, och med mig småspringandes efter. Under en av gångmarscherna tog Gudrun Schyman sikte längst ner i ena korridoren på en hiss som snabbt fylldes av män i kostymer. Gudrun Schyman ångade fram mot hissen, männen stod i hissen och tittade på medan hissdörrarna sakta stängdes igen. Jag såg hennes bestämda siluett bakifrån och fick samma svaga ångest som när man springer till t-banan och precis missar den så att dörrarna stängs framför en. Det var tydligt att utgången skulle bli densamma här, männen gjorde inte en anstränging för att hålla hissen. Det var då Gudrun Schyman slängde fram en arm, på ett högst Indiana Jonesiskt vis precis innan dörrarna skulle till att gå igen, och puttade tillbaka den elektriska hissdörren. Männen stod tysta. Vi klev in. Gudrun Schyman nickade höviskt till männen och bara: ”Så gulligt att ni höll hissen åt oss.”

och hur hon sedan dess strävat efter att vara ” inte försökt forma mig till en trafikstoppande Pamela Anderson utan istället föredragit att sträva efter att vara en hisstoppande Gudrun Schyman”, men hur det röda läppstiftet på något vis symboliserar att hon lurat sig själv i detta.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt hänger med i hennes tankegång. Schyman själv förklarar i det lättsamma lilla reportaget att det röda läppstiftet blivit ett signum för henne:

Det är ett sätt för mig att visa en central del i ansiktet – munnen. Den är central både när det gäller att få i sig och att få ur sig. Jag är ju en talande person och med rött läppstift markerar jag det

men Bredberg tycks läsa in andra saker i texten än jag gör. Hon beskriver hur hon tröttnat på sin egen stil, på att trippa omkring i höga skor och ” åmat runt helt smart och rappkäftad i kvinnliga kläder och stärkts av det” och ganska precis där är det nog skillnaden ligger, snarare än i läppstiftet. Schyman åmar inte. Hon står, går, gestikulerar, pratar fort och mycket och tydligt, hon skrattar och skämtar och tar plats och tar för sig, oavsett om hon är klädd i korta kjolar och lackskor eller jeans och gummistövlar. Hon är, på ett mycket självklart sätt, och hon bär sitt röda läppstift med samma självklarhet.

Kanske är det denna självklarhet Bredberg längtar efter när hon pratar om ökad självacceptans? Om så är fallet önskar jag henne all lycka i detta.

Morricas favoritnyans är för övrigt Isadoras Chelsea Red.

Projektet – en uppdatering

Jag trivs bra med havsmetaforen i sammahanget, så jag fortsätter med den ett tag om det är i sin ordning.

Trots morgonens farhågor konstaterar jag att min egen kompass fungerar som den ska, trots att de magnetiska hållpunkterna ibland befinner sig på glid och trots att den farkost jag befann mig ombord på inte var långsiktigt hållbar kom jag i hamn. Hamnen är inte den förväntade, men den är livaktig och spännande och ser lovande ut.

.

.

Innerligt fascinerande!

Så mycket från så lite!

.

Kommunikation över så enorma avstånd, både i tid och rum, visst är det lite spännande?

Militäriskt ledarskap

Då och då talas det om att Björklund förespråkar och jobbar för att införa ett mer militäriskt ledarskap i skolorna. Och av en tillfällighet råkade jag snubbla över ett TED-talk där just militärt ledarskap beskrivs. Sharing is caring, så givetvis delar jag med mig:

.

Tyvärr finns ingen svensk textremsa till just detta föredrag, men han är tydlig och pratar rakt på sak, så jag hoppas de flesta hänger med hyggligt ändå.

Jag rekommenderar er att lyssna särskilt noga på hur han beskriver vikten av relationer, av att lita på varandra och ha förtroende för att den andres omdöme.

Ledare är inte bra för att de har rätt. Ledare är bra för att de är villiga att lära, och hyser förtroende. Det är inga lätta saker, och det är inte alltid rättvist. Du kan bli nedslagen, och det gör ont. Och det lämnar ärr. Men om du är en ledare, så kommer människorna du förlitat dig på att hjälpa dig upp. Och om du är en ledare så behöver människorna som förlitar sig på dig ha dig upprätt.

De eller dem?

Jag får ett intryck av att det blir svårare och svårare att hantera skillnaden mellan de och dem i skrift.

Givetvis är det en synvilla, svårighetsgraden är och förblir densamma, orsakerna till att det ser ut så är helt andra. Om vi bortser från många skolors obegripliga velighet inför konstruktionen är en av huvudförklaringarna till illusionen i fråga att allt fler som aldrig riktigt fått kläm på skillnaden faktiskt ändå tar sig för att uttrycka sig offentligt i skrift. Detta är av godo.

Nackdelen är att den som skriver något i stil med ”Dem såg på dem innan dem vände sig om och gick därifrån” löper risken att framstå som lite okunnig, smått obildad och rent av lite dum vilket i sin tur leder till att budskapet tas på mindre allvar än det skulle göra om personen uttryckt sig korrekt. Och det är lite tråkigt.

Det är egentligen ingen särskilt komplicerad konstruktion, de är subjekt och dem är objekt, och det är allt. Man kan prova sig fram genom att byta ut mot ett pronomen man känner sig säker på, t ex han, subjekt, och honom, objekt.

Exempelmeningen lyder då ”Han såg på honom innan han vände sig om och gick därifrån”. När man byter tillbaka till plural: ”De såg på dem innan de vände sig om och gick därifrån’. 

Ett annat, kärnfullare, sätt att förklara skillnaden stötte jag på för ett tag sedan och vill gärna dela med mig av som avslutning:

De verbar dem. 

Skoleriska begreppshierarkier

Jag funderar över vilka fler ord som upplevs som hierarkimarkeringar inom skolvärlden? Hittills tycks ”lärare’, ”undervisning” och, udda nog, själva begreppet ”skola” ha kvalat in i kategorin. Kateder bubblar, och auktoritet spelar i en egen liga vid sidan av.

Jag är språkvetare. Kanske är det egentligen huvudorsaken till min smått maniska önskan om att finna gemensamma definitioner på dessa begrepp. Men det är inte den enda orsaken. Viktigare är kommunikationsaspekten – om vi inte vet vad den andre menar, men antar att denne menar samma sak som vi gör med ett ord eller ett begrepp riskerar vi att prata förbi varandra, runt varandra, ifrån varandra, över eller under varandra i tron att vi pratar till och med varandra. Inte bara får detta konsekvenser för själva kommunikationen, som kan obli helt och hållet om det vill sig illa, trots att båda parter pratar käken eller fingarna ur led, det får konsekvenser för hur vi betraktar den andre.

Saknar vi gemensamma definitioner, eller använder allt för vida och oprecisa begrepp (vi kanske t ex talar om ”frukt” och menar en brun luden liten sak med klargrönt innanmäte medan den andre menar en gul, lätt böjd sak med innanmäte som mer stöter i vitt) finns det en stor risk att det hela slutar med att vi betraktar samtalspartnen som en korkad idiot, eftersom denne bara vägrar acceptera vad vi säger och fortsätter hävda sin egen åsikt (t ex envist hävdar att om fruktens innanmäte är grönt är den inte tjänlig som människoföda) trots att den helt uppenbart är galen!

Så jag hoppas ni har tålamod med mina eviga ”hur menar du” och långa diskussioner i sökandet efter gemensamma definitioner? Jag tror nämligen vi har allt att vinna och mycket lite att förlora på att, så långt det är möjligt, försöka se till att vi menar samma sak med orden vi använder. Det är inte högfärd, det är strävan efter kommunikation.