Tittskåpet eller att stötta sin förening

Det här är min jobbdator:

Det är ett par klistermärken på den. Noga utvalda, men långt ifrån ett komplett budskap ännu, det är en handfull till jag skulle vilja ha där (Hej SF-bokhandeln, Malmö Opera och Riksförbundet Attention t ex), och många många fler jag fått som inte hamnat där.

Det här är nämligen ingen reklamplats, utan ett tittskåp där människor, främst kursdeltagare och elever men alla andra också, skall kunna få en aning om vem det är som står där framför dem. Datorn är med mig i klassrummet för det mesta, och märkena är placerade så att den som sitter mittemot när locket är uppslaget utan att behöva vrida nacken ur led kan se att jag t ex har ett öppet intresse för hur framtiden utvecklas.

Härförleden var det någon (som skall få förbli skonsamt anonym) som pekade på den lilla regnbågstejpremsan och med viss eftertänksamhet sa ungefär:

Alltså, det där är ingen dum idé. Jag kanske skulle försöka hitta ett klistermärke för att stötta min (namn på någon slags sport) -förening också

Jag hoppas dock att det är så att de som behöver förstå, de förstår, och övriga är lika glada ändå

Söderbergstipendiater

Höstterminen är över, avslutningsceremonier har avslutats, sånger har sjungits, kramar har kramats, bildspel har spelats, fotografier, tavlor, pyssel besetts och stipendiater uppmärksammats.

Söderbergstipendiet är ett nyinstiftat stipendium, uppkallat efter och inspirerat av storslagne tenoren Rickard Söderberg, och består av två delar: ett diplom och avgiften eller del av avgiften för ett av skolan anordnat kulturarrangemang – i det här fallet två föreställningar på Malmö Opera, och en fantastisk guidad visning bakom kulisserna i samma byggnad. För att komma i fråga som stipendiat krävs dels att personen är kursdeltagare vid en folkhögskola, dels visat ett särskilt engagemang inom något av områdena miljö, kultur eller HBTQ.

Se här, de två huvudpersonerna:

image

De två belönades med samma motivering:

för visat engagemang i frågor rörande HBTQ i skolan och samhället

Stolt blir man.

Morricas #julkalender lucka 14

Hvilan är vi nu inne i kulturveckan. I går var vi i Operagruppen på Malmö Opera, njöt av och grät till Miss Saigon, och nästa vecka kommer vi tillbaka igen. Det är inte alla som haft tillfälle att besöka operan och i den miljön är det lätt att känna sig både bortkommen, liten och fånig om man inte vet vad som väntar, och vad som väntas av en. Så vi går tillsammans.

Alla bor inte så till att de har ett operahus, en teater eller ens ett museum inom rimligt besöksavstånd. Det är synd. Kultur är viktigt, och att få del av kultur från andra delar av världen berikar vår upplevelse av vår egen del av tillvaron.

Vila i musiken

Ni vet hur det är med viss musik – den lindar sig kring sinnet, som en mjuk, mysig filt, den vaggar, smeker och gungar, den retas och triggar. Den lockar kroppen och sinnet till vila, till sömn, till dans och andra gemensamma fysiska aktiviteter. Att ge sig hän, följa med i musiken kan vara en rent kroppslig njutning, om förhållandena omkring tillåter det. Och omvänt, det kan vara en krävande uppgift att lyssna på den sortens musik under fel förhållanden, t ex sittande i en samlingslokal bland många andra som också måste få utrymme för sin lyssnarupplevelse.

Ett sätt att hantera detta, förhöja sin egen upplevelse och skona omgivningen från konsekvenserna av rastlöshet och t ex tangolängtan när sådan uppstår (som ju händer oss alla ibland, inte sant?), kan vara att sysselsätta andra delar av sinnet med något som inte stör omgivningens upplevelse, med doodlande, lite lättsam gemenskap på sociala media, stickning, smsande (självklart med ljudet på telefonen avstängt). Trots att det sticker i somligas ögon.

Det är inte respektlöst, det är hänsynsfullt.

Var är alla?

Svenskar talar ofta drömmande om den engelska pubkulturen, det där vardagsrummet utanför hemmet där man umgås och träffar vänner och bekanta. Vi drömmer om torgmarknader, inte mest om billigt bling och närodlade gurkor utan om mötesplatsen, den självklara, naturliga enkla.

Det kan tyckas motsägelsefullt för den som ser tysta svenska pendlare som vilar en stund i självvald isolering, respektfullt med blicken vilande på vad som helst utom medpassagerarna. Men faktum är att svenskar också är sällskapssökande, umgängestörstande, gemenskapslängtande.

Men här möts vi i föreningar. Vi organiserar och styr upp och hittar andra med gemensamma intressen i föreningslivet. I studiecirklar, i idrottsföreningar, i körer, i gammeldansgillen, i skrivarskolor, bokcirklar, brevduveföreningar, symöten.

Säger föreläsaren, apropå vägar ut i samhället.

Han har en poäng.

Samhällsutvecklingen och kollektivtrafiken

I en av mina favoritböcker, the Algebraist av fantastiska Iain M. Banks, läser vi om vilken enorm skillnad väl utbyggt, effektiv och frekvent kollektivtrafik gör. Att det handlar om att ta sig från en planet till en annan snarare än från den lilla byn in till staden kan vi bortse från – det som gör skillnad är möjligheten att enkelt, snabbt och smidigt, utan att behöva planera sin tillvaro sönder och samman kunna ta sig från en plats till en annan:

image

Jag kan bo i en liten håla utanför ära och redlighet tack vare Skånetrafiken. Jag skäller och gormar när bussarna är sena, jag suckar och himlar med ögonen åt trasiga säten, ruskar bekymrad på huvudet åt lösa säkerhetsanordningar, muttrar åt otrevliga busschaufförer, bekymrar mig för hur mittgångarna fylls till smärtgränsen och strax därefter av stående passagerare innan bussen dödsföraktande rullar ut på 70-vägarna där den håller takten med övriga trafik, men trots allt detta utgör Skånetrafiken min artär, min förbindelselänk till mer civiliserade områden.

Jag kollektivtrafikpendlar drygt en timme varje arbetsdag. Åkte jag bil skulle min restid minskas med hälften, men det skulle kosta mig mer än det skulle smaka – förutom givetvis allt besvär och alla kostnader en bil medför skulle jag förlora timvis med lästid och arbetstid varje vecka. För mig är det oerhört mycket värt.

På kvällar och helger hade jag gärna sett fler och senare bussar i alla riktningar, människor vill gå på bio, shoppa, tillbringa sena kvällar med vänner även på söndagar, och kollektivtrafik utgör frihet för unga människor som kan ta sig runt utan att behöva vara beroende av föräldrars välvilja. Jag skulle också vilja se en utökning av den tid då skolkorten ger möjlighet att resa, t ex 24 timmar per dygn 365 dagar per år tills ungdomarna fyller nitton. Som Banks beskriver det, effekten möjligheten att smidigt och enkelt ta sig från ett ställe till ett annat har på en plats betydelse, ekonomi, ja, rent av moral, är dramatisk.

Plötsligt har man, i stället för att för alltid vara hänvisad till den enkla lilla byn, möjligheten att vara en del av den stora, glittrande världen som är fylld av löften och möjligheter.

Kollektivtrafik är helt enkelt frihet.

Syrsan & myran, eller hur värderar vi kultur?

Vi börjar med La Fontaines version från andra halvan av sextonhundratalet:


Syrsan tänkte blott på sång
sommarn lång.
Men när höstens vindar tjöt
både mygg och maskar tröt.
Hungrig var hon. Ingenstans
den minsta matbit fanns.
För sin granne, en fru Myra,
klagar hon till sist sin nöd:
"Låna mig en smula bröd
över vintern. Jag är just i
lite knipa. Till augusti
gäldar jag på syrso-ed
kapital och ränta med."
Myrors fel är ej att slösa.
"Vad har fröken sommarn lång
sysslat med för näringsfång?"
frågar hon den medellösa?
"Ack, jag sjöng, min bästa fru,
sjöng som syrsor brukar göra!"
"Sjöng ni? Glädjande att höra!
Då får väl fröken dansa nu!"

Jean de La Fontaine 1621-1695 Tolk:Ivar Harrie (Goten)

Sensmoralen är enkel: Den präktiga dygden, hårt arbete i anletes svett, lönas med en vinter i familjehärdens värme med fyllda lador och fyllda magar. Den slarviga syrsan som inte sparat i sina lador, däremot, som ogift och obekymrad bara spelat och sjungit, får stå sitt kast. Huruvida hon faktiskt får någon lön för sin dans eller bara visas på dörren är öppet för tolkning, hennes tillvaro är väldigt osäker nu när vintern är här.

Och så jämför vi med Disneys version från 1934:



där gräshoppan inte bara sjunger och spelar obekymrad, utan dessutom försöker locka med sig de dygdiga myrorna från den smala vägen. Han (ty här är det inte längre en ogift slarva vi har att göra med, utan en manlig dagdrivare. Det säger mer om tiden än om faktiska personer av olika kön, och vi kan fundera på den aspekten vid ett annat tillfälle, om ni vill) och precis som hos La Fontaine faller snart vinter, och syrsan, hungrig, kall, utan vare sig härd eller lador att samla mat i, står inför Fru Myra. Hennes budskap är enkelt och tydligt: Här får ingen stanna som inte arbetar, så spela! Syrsans kulturarbete tas på allvar, lönen för mödan är ingen allmosa utan lön från den gemensamma kassan på lika villkor som annan lön till den som arbetar och bidrar i gemenskapen.

Hur bemöts syrsan i dag, tro, när vintervindarna drar kalla kring knutarna?

Kulturutövning

Jag är väldigt förtjust i fenomenet flashmob. Som med annan sorts kultur finns det tillfällen när det bara blir magplask av det hela, när konceptet tramsas bort, när vädret eller omständigheterna gör att luften går ur eventet, Men när det är repeterat, när platsen där det utförs tänkts igenom och när presentationen tas på allvar av dem som deltar blir effekten fantastisk.