Eftersom ämnet kom på tal

 Utan motivering, mycket motiverad.

Därtill:

och

Favoritvampyr

Diskussionen om kvinnliga superhjältar leder osökt mina tankar in på vampyrer.

Nej, det var inte mycket sant. Vi tar om det.

Omnämnandet av Buffy som exempel på en kvinnlig superhjälte påminner mig omedelbart om min absoluta favoritvampyr, alla kategorier:

.

.

Vilken vampyr är din favoritvampyr?

#babel

Jag läser att det är klart nu vem som tar över programledarskapet i Babel. Det är svårt att ta över efter en så charmerande, duktig, karismatisk och uppskattad programledare som Daniel Sjölin.

Jag tror dock att man hittat precis rätt. Jessika Gedin är kunnig, klok, folkbildande, charmerande och karismatisk, och jag tror hon har goda möjligheter att bli uppskattad och sätta sin personliga prägel på programmet.

Ett gott val, jag ser fram mot den nya säsongen!

Hundra år idag

.

Hade han levat hade Charles ”Chas” Addams, som bland annat skapade den hemtrevliga och kärleksfulla familjen Addams, firat sin hundrade födelsedag i dag.

Hur man högtidlighåller detta är lite upp till var och en, jag tar för givet att någon av alla dagens alla TV-kanaler sänder antingen filmer eller avsnitt ur tv-serier från olika epoker.

Onsdagsmusik

Visst behöver vi en ljuvlig video en onsdag som denna? Jo, det gör vi:

.

.

Looptroop Rockers, de professionella drömmarna, skapar musik med text väl invested möda att sätta sig in i. Crime City Rollers bidrar till att skapa stämning i videon, och ger ytterligare dimensioner.

Jag gillar’t

Dagens kultur

Jag är inte purung, jag har nått den ålder då jag uppskattar att sjunka ner i det som är välbekant, hemvant, stillsamt och inte kräver så mycket av mig.

Ibland.

Men jag är inte så gammal (det blir man kanske aldrig, det visar sig) att jag helt tappat min nyfiken och förmåga att förtjusas eller uppskatta det som är nytt, och skratta förtjust åt hur saker och ting plockas upp och återanvänds i nya sammanhang och nya former. Som den här, t ex, som en förtjusande ung människa visade via Facebook:

.

.

Hade jag bara hört låten hade jag nog inte lagt märke till den, den är för främmande för att fastna, men tillsammans med videon blir den plötsligt en helhet som gör mig bedårad; bildspråket, rytmen, dansen, attityden, leken med Belafontes (och Fleksnes) ikoniska lockrop och inte minst berättelsen.

Sponsorerna

Jag skulle kunna kokettera lite och säga att den här bloggen är helt utan sponsorer, bara för att ingen betalar mig för att skriva här, men det vore att skönmåla. Jag har t ex WordPress som tillhandahåller bloggverktyget med support, helt utan kostnad, och Youtube står lika kostnadsfritt för många av illustrationerna och det finns andra tysta, diskreta och generösa sponsorer som bidrar till att jag faktiskt kan sitta här och delge er mina tankar.

Jag undrar om vi alltid är riktigt medvetna om detta, om den skugg-sponsring som vi alla drar nytta av i samhället?

I SvD skriver Hans Henrik Brummer om vilken skillnad det gör med kulturellt upplysta sponsorer, sponsorer som förstår värdet inte bara de kortsiktiga projekten som ger omedelbar ekonomisk vinst utan också de ” projekt som utåt sett saknar säljande attraktivitet, men som kan ha mycket att betyda för den kulturella utvecklingen”

Och jag tänker skolan. Inte bara speciella, spännande skolor för speciellt begåvade elever, som t ex Adolf Fredriks musikklasser, utan den vanliga, vardagliga skolan. Den har ju på sina håll lite skralt med resurser, det har ni säkert hört talas om, och det är inte alla kommuner som prioriterar alla skolor när det gäller resurstilldelning heller. Precis som när det gäller kultursponsring är det inget helt okomplicerat resonemang. Brummer igen:

Sponsring är endast ett finansieringsalternativ. Skattemedel och inte minst donationer av olika slag svarar för grundfinansieringen i det goda syftet att vidmakthålla våra scener, museer, bibliotek, arkiv, märkesbyggnader och besläktade ting som del av samhällets kulturella infrastruktur. Man talar här om ”armlängds avstånd”. Det vill säga att den kulturella verksamheten skall vara oberoende och fungera på egna villkor. Risken för smygpolitisering kan inte uteslutas, en ännu inte helt utforskad genre.

Lugnare är det med stiftelser och donationer skötta med oväld och kunskap. Beträffande sponsring gäller affärsmässigt goda seder, ett samförstånd baserat på en gemensam värdegrund.

Jag förstår om tanken skaver lite, om en skola får sponsring så hamnar den ju plötsligt i ett gynsammare läge än andra skolor i samma kommun. Och tänk om sponsringen villkoras?

Ja, en sponsrad skola, liksom en skola som får motta en donation, större eller mindre, gynnas. Det medför inte i någon mån att andra skolor missgynnas på något vis. Det handlar ju inte om omfördelning, utan om tillförande av resurser. Och visst kan det hända att sponsringen villkoras, likt t ex villkoren för ett stipendium, men rektor behöver inte tacka ja, om villkoren är ohemula. Precis som Brummer uttrycker skall skattemedel stå för grundfinansieringen, och så måste det vara, och sponsringen skulle ske utifrån gemensam värdegrund.

Det är dessutom min bestämda uppfattning att det skulle vara absolut nödvändigt med transparens. Vem som sponsrar med vad, hur ofta och på vilka villkor bör vara information som står t ex på skolans hemsida.

Vad tror ni? Skulle skolan få sponsorer om den öppnade för möjligheten? Skulle det kunna vara ett sätt att både tillföra resurser och öka det allmänna intresset för skolan?

Jisses!

Jag saknar ord. Att hon, tja, hon är ju som hon… och lilla Amy Pond… och att sen HON!!!… men inte att han, Rory är en klippa!… och inte att han heller, han är ju ändå… men att sen hon… och han… och namnet… och… VA? JISSES!! MEN OH! ÅH HIMMELSKA MAKTER!!!

Ja, alltså det var sista avsnittet för våren av Doctor Who ikväll. Jag blir helt matt!

Men börja från Chris Ecclestons Doctor om ni inte har sett serien och inte har lust att börja ända från början, för 48 år sedan, så ni får med hela den del av historien som ledde fram till ikväll.

.

Nyårslöftet och förbaskat också!

Jag har glömt att jag lovade att titta på TV, inte det minsta lilla program har jag sett sedan 9A i måndags!

Å andra sidan har jag sett annat av intresse med högt kulturellt värde:

.

Jag har läst Läckberg

Det ingår i jobbet, frivilligt skulle jag inte lagt ifrån mig boken, jag hade slängt den med kraft och eftertryck. Men läst har jag, flera stycken därtill. I Aftonbladet berättas hur en annan författare, Bengt Ohlsson, i en krönika om en födelsedagsfest beskriver hur han, däremot

aldrig läst henne. Men jag har hört desto mer om henne. Även människor som annars ogärna kryper fram med en egen åsikt, i synnerhet när det handlar om litteratur, vågar sig fram när det handlar om Camilla Läckberg. Då är det riskfritt att säga att man visserligen gillar deckare och så, men vid Camilla Läckberg gick fan gränsen, eftersom det var så bottenlöst illa skrivet. Och Camilla snyftar väl hela vägen till revisorn.

Detta får Läckberg att gå i taket. Aftonbladet berättar att hon skriver:

Läser Bengt Ohlssons rara lilla krönika om mig och helt ärligt, jag fattar inte vad jag gjort honom för ont för att förtjäna en sån vedervärdig spya som han kräker ur sig över en hårt arbetande kollega” skriver hon.

Särskilt inlägget om att hon snyftar hela vägen till revisorn gör henne upprörd.

”Ska jag be om ursäkt och skämmas för att jag tjänar bra? Hell no! Alla omkring mig vet att jag jobbat arslet av mig i snart tio år som författare” skriver Camilla Läckberg.

Därefter kommer det inte ovanliga uttalandet om att manliga författare går särskilt hårt åt kvinnliga, elegant balanserat av Aftonbladet med en hänvisning till den lilla incidenten mellan Ranelid och Peter Englund.

Jag kommenterar inte på detta för att avråda er från att läsa Läckberg, gör det för all del om det ger er glädje, men läs annat också så att ni vidgar även era litterära horisonter. Gillar ni deckare kan jag t ex rekommendera Rankin. Nej, det jag reagerar på är Läckbergs tidstypiska ”försvar” om hur hårt hon minsann jobbar och hur hon enbart därför förtjänar beröm för sin insats i det litterära fältet.

Vilket hon givetvis inte gör. Beröm för sin insats i det litterära fältet får den som skriver bra, inte den som producerar en massa strunt. Den som producerar en massa strunt kan få en massa pengar om folk är villig att betala för struntet, vilket Läckberg också framför som någon slags argument, men pengar är ingen kvalitetsstämpel.

Det finns många paralleller till andra debatter om andra yrkesgruppers arbetsinsats här – Läckbergs smågnälliga kommentar om hur hårt hon faktiskt sliter och bara därför förtjänar respekt, trots att tio års hårt slit med att producera strunt inte ger kvalitet, utan bara väldigt mycket strunt, är mycket vanlig, liksom hennes selektiva förmåga när det gäller att uppfatta vad kontrahenten faktiskt säger. Ty Ohlsson fortsätter sin text med att förklara varför även en så medioker skribent som Läckberg är betydelsefull och viktig:

Plötsligt börjar jag tänka på den numera döde deckarförfattaren Ed McBain. Det är den enda författare jag har mer än en hyllmeter av. Den enda författare som fått mig att brista ut i ett spontant glädjerop, mitt i bokhandeln, bland alla främlingar, när jag sett att det kommit en ny McBain. Och jag är inte den som strör spontana glädjeutrop omkring mig.

McBain recenserades sällan i de större tidningarna. Och när så skedde kändes det mest konstigt. Ungefär som om någon professionell heminredare hade stolpat in i ens hem och tagit upp block och penna och börjat anmärka på saker. Ganska snygg soffa du har där. Men den kanske kommer bättre till sin rätt om du vinklar den mot fönstret?…
En heminredare som skärskådar allting – arvegods, Ikeamög, tokroliga loppisfynd från den där regniga eftermiddagen i Västerås som aldrig ville ta slut – med samma kyliga blick.
Det blir ju bara hur fel som helst. Jag fattar väl själv att mitt hem inte tål en sån granskning. Det är inte meningen heller. Mitt hem ska inte ställas ut och bedömas bland andra hem. Det ska levas i.

Det var inte så att kritikerna hade fel i sina omdömen. Mycket i McBains böcker var upprepningar, och visst blev den gamle gubbtjyven mot slutet alltmer förtjust i ymniga beskrivningar av kvinnornas fylliga läppar och spetsprydda underkläder. Men än sen. Det hörde liksom till. McBain hade blivit som en tossig gammal släkting som hade sina skarpa stunder, när ingen smällde honom på fingrarna, och så en massa andra mindre skarpa stunder. Det gjorde ingenting. Det var rent av lite hemtrevligt.
När man blir hemmastadd i ett författarskap försvarar man det, inte trots alla dess fel och brister, utan tack vare dem. Hemkänslan har ett värde i sig. Och ju fler som angriper och avfärdar författarskapet, desto hårdare håller man i det.

Det gäller inte bara författarskap, det gäller inom alla områden. Att känna sig avslappnat hemma är viktigt. Att veta på vilken hylla i kylen mjölken står, var det finns fler rullar toapapper och var extranyckeln ligger om man råkat tappa sin knippa eller helt enkelt glömt den någonstans är oerhört betydelsefullt. Inom kulturen, inom arbetslivet, i vänkretsen, i politiken, i landskapet – överallt.

När vi byter jobb eller regering, när det kommer nya lagar som påverkar vår situation på arbetsmarknaden eller vi hamnar i en ny kultur förlorar vi detta, vi hamnar i en ny kontext där vi inte ens vet om det finns mjölk, måste fråga smått generad efter toapapper och krampaktigt hålla reda på vår egen nyckel, ty finns det en extra har ingen berättat för oss var den ligger. Det är stressande, i synnerhet när vi ser dem omkring oss som ger intryck av att raskt lyckas göra sig hemmastadda i det nya. Då fyller simpla, hemvanda aspekter som t ex Läckbergs kravlösa tunna berättelser en viktig funktion – de ger oss för ett ögonblick hemkänslan tillbaka. Vi vet vem vi är och var vi kommer ifrån, och har en trygghetszon vi kan återvända till när vi gör oss hemmastadda i det nya, skrämmande.

Det är synd att Läckberg inte tycks ha läst Ohlssons krönika till slutet, den var inte så komplicerad och hon hade sluppit ta så illa upp av det som faktiskt var ett slags beröm.