Den unga kvinnan på bilden är Ellen Key. Känner ni till henne? Ibland får skoldebatten mig att tänka på henne. Inte för att jag hör särskilt mycket av hennes tankar i debatten alla gånger, även om jag gör det ibland, utan mer för att jag ofta saknar hennes perspektiv.

I DN finner jag att Ronny Ambjörnsson är inne på samma tankar:

möjligheterna till diskussion och egen reflexion ställs aldrig i motsats till kunskap på det sätt som händer i dagens skoldebatt. Till det som mest fascinerar i den pedagogik som Ellen utvecklar i skrifter som ”Barnets århundrade” (1900), en av sin tids mest lästa böcker, är nog det både- och-perspektiv som präglar framställningen. Hon talar där om en ”kunskapens grundlighet”, som aldrig får tummas på. Kunskapen kan aldrig nås utan ansträngning, den engagerar både minne och tankeförmåga. Det är sällan den går att leka in. Men den går heller inte att banka in. Det är, menade Key, skillnad mellan den auktoritäre och den auktoritative läraren. Den auktoritäre läraren tar sanningen för given, den auktoritative redovisar sina argument. På det sättet får själva kunskapen auktoritet.

Men kunskap kan aldrig vara målet. Det är en central tes i Ellen Keys pedagogik. Målet är bildning. Vad är då bildning? Det som är kvar när vi glömt bort vad vi lärt oss, skriver Key i några ofta citerade meningar. ”Ju större rikedom av dylikt kvarstannande gods, desto större är behållningen av ett studium: ju fler inre bilder, vibrerande känslor och tankeförbindelser … desto mera utveckling har vi av ett studium …”

Key levde och verkade i omvälvande tider – i det industrialiserade samhället krävdes människor som visste sin plats, som inte förhävde sig eller trodde sig vara något, inte ifrågasatte eller förhöll sig illojala till den fabrik där deras arbetskraft var en av förutsättningarna. Ambjörnsson beskriver med exempel ur sin egen uppväxt:

I likhet med många andra i min generation är jag klassresenär. Jag växte upp i ett rum och kök, gjorde läxan i köket, läste romaner i rummet och övade franska verb på toa. Jag kunde min läxa vid förhöret nästa dag, men knappast så mycket mer. Jag deltog sällan i de diskussioner som arrangerades på filosofitimmarna och räckte aldrig upp handen. Jag satt för det mesta tyst, ett beteende jag lärt mig hemma. Gör dig inte märkvärdig, prata inte i onödan – uppmaningarna behövde sällan formuleras, de satt i väggarna. Det var en moral som fungerade i arbetarklassen, man gjorde det man blev tillsagd men knappast så mycket mer. Vad skulle det tjäna till? En diskussion för diskussionens egen skull tedde sig helt främmande.

Det är inte så annorlunda idag, förutom på en viktig punkt: medan Key var väl medveten om klasskillnaderna och arbetade för att öka möjligheterna för de som hade få dylika, har vi i dag ett samhälle där debatten om klasskillnader är i det närmaste yrvaket förvånad över att sådana faktiskt finns även här. Vi har en segregerad skola där man i vissa områden kallt kalkylerar med 15% eller fler ändå underkända elever redan innan de börjat, vi har ungdomsarbetslöshet och utförsäkringar med allt vad det innebär av förtvivlan och vrede, och att välgörenhet blir avdragsgill vittnar tydligt om skiftande värderingar.

Och jag önskar, som Ambjörnsson, att Key vore en del av skoldebatten. Hennes spikraka strävan att ge de tysta en röst och de ”systematiserade” den möjlighet att ifrågasätta och påverka som finns i att känna till hur samhället och världen fungerar behövs mer än någonsin i den omvälvning vi står mitt uppe i just nu.