Att prata om kön

Att nu medierna i P1 uppmärksammar att den lokala tidningen i Norrköping, och resten av media, förhållit sig väl lättsamt till källkritiken kring rapporteringen om hur det nu var med vilka klasser de går i, och eventuellt också kring hur många de faktiskt är, de stympade flickorna i Norrköpings skolor, borde inte påverka debatten mer än lokalt. Ty problemet är lika verkligt, och lika allvarligt, oavsett om flickorna är klasskamrater eller inte.

Flickor och kvinnor i svenska skolor, på svenska arbetsplatser, i det svenska samhället, är könsstympade, med allt vad det innebär av smärta, lidande, risker och funktionshinder. Givetvis inte alla, men att det förekommer ska vi inte hymla om. Ni minns vad UNICEF berättade om övergreppets konsekvenser, inte sant?

Beteckningen ”kvinnlig könsstympning” rymmer flera olika former av ingrepp. I vissa fall skärs delar av blygdläpparna eller klitoris bort. En annan variant är att klitoris prickas med ett vasst eller spetsigt föremål. Den grövsta formen av könsstympning är så kallad infibulation, vilket innebär att både klitoris och de inre och yttre blygdläpparna avlägsnas. Huden sys sedan ihop och kvar lämnas endast en millimeterstor öppning, där urin och menstruationsblod ska passera.

Kvinnokön är så tabubelagda i vår kultur att Nyamko Sabunis förslag om obligatoriskt samtal och läkarundersökning hos skolläkaren för alla högstadieflickor utan undantag väckte en flod av moraliserande upprördhet.

Det är inte rimligt. Unga människor av alla kön behöver få veta, sakligt och utan moraliserande omskrivningar, hur deras kroppar faktiskt fungerar. De behöver få veta vad som väntar, vad de kan vänta sig, vad de behöver vara uppmärksamma på. De behöver veta vad som kan vara ett tecken på att något är fel, och vad som med största sannolikthet är normalt. De behöver få veta att de har rättigheter. De behöver få veta att de får lov att fråga. Om precis vad som helst. Alla unga människor, Utan undantag. Oavsett föräldrars traditioner, kultur, religion eller moraluppfattning.

Flickor och unga kvinnor med intakta könsorgan, flickorna och unga kvinnorna som stympats, flickor och unga kvinnor som föddes med ovanliga könsorgan, med vad som traditionellt tas för givet är pojkars könsorgan, hermafroditiska könsorgan etc, har lika många frågor, lika många funderingar, lika mycket osäkerhet och nyfikenhet som alla unga människor. De är lika blyga och oroliga, lika osäkra och ivriga och har exakt lika stor rätt att få både information, kunskap och hälsorådgivning som alla andra. Utan att omgivningen pustar och frustar moraliserande.

Sexualundervisning behövs också, men vet ni, det är en fråga för ett annat inlägg. Detta, kära moralister, handlar i första hand om hälsa.

Puss på er.

Härlig dynamik och kreativt kaos eller stökigt och rörigt?

I en uppmärksammad artikel i SVD Opinion belyser gymnasieeleven Walter Berggren en av de viktigaste aspekterna i skolan – elevens perspektiv:

Hela min högstadietid skulle kunna sammanfattas med en idé om självständigt lärande. Idén var att vi elever skulle lära oss hitta information själva. I det it-samhälle som vi lever i låter detta som en mycket god idé. Allt ifrån krigshistoria och kvadratkomplettering till guider om hur man syr fast en knapp finns tillgängligt med bara några knapptryck. Att kunna värdera källors trovärdighet och på ett effektivt sätt lära sig från dessa källor är viktigt.

Det låter bekant, gör det inte? Argumenten handlar ofta om att vi inte vet vilka kunskaper som kommer efterfrågas i framtiden, och vi därför måste lära eleverna själva hitta informationen som finns på nätet – för där finns ju allt, och ännu mer kommer finnas där i framtiden <insert
lätt maniskt, möjligen smått hysteriskt, tindrande ögon här> – i stället för att korvstoppa dem med gammaldags kunskaper som t ex var stora vattendrag i Sverige egentligen befinner sig i förhållande till andra orienteringspunkter.

Och det låter härligt dynamiskt, kreativt, utvecklande, ja rent av entreprenöriellt att var och en finner sin egen kunskap, medan läraren finns till hands som en resurs och ett stöd, snarare än som en gammaldags auktoritär pekpinnebärare.

Tyvärr fungerande detta inte alls i verkligheten. Resultatet var att undervisningen ofta kretsade kring rapportskrivande i datorsalen. I stället för att läraren stod framme vid tavlan och undervisade fick vi i uppgift att skriva en uppsats om ämnet. Slutresultatet var att hela klassen satt i datorsalen och ”forskade” om ämnet. Själva ”forskandet”, som det ofta kallades av både lärare och elever, innebar ofta i praktiken att skriva av en Wikipedia-artikel, fast med egna ord. Sedan lämnades arbetet in och proceduren upprepades i nästa moment. Rapportskrivandet blev ett tankebefriat rutinarbete och väldigt lite satt kvar efteråt.

Samma situation, två olika beskrivningar. Och det är väldigt vanligt. En lektionsituation som av en lärare (eller på en utbildningsdag av någon entusiastisk coach eller försäljare) beskrivs som Dynamisk och Kreativ upplevs av många elever som rörig, stökig, stressande, tankebefriad och utlämnande. Skribenten efterlyser en helomvändning:

Det jag önskar att vi kunde göra är att återgå till en mer traditionell undervisningsform: katederundervisning. Lärarna borde återta sin plats framme vid tavlan och undervisa. I stället för att ge oss i uppgift att skriva en sida om islams historia, håll en förläsning om det!

Begreppet katederundervisning är i dag lika triggande som t ex begreppet förmedlingspedagogik eller skällsordet behaviorist, och jag är väl medveten om att jag genom att nämna dem här har fått många att sluta läsa, resa ragg och visa tänderna.

Men tänk om det ligger något i det han skriver? Tänk om vi har alldeles fel om vad morgondagens vuxna behöver kunna? Tänk om förmågan att omformulera Wikipedia-artiklar i egna ord inte alls blir en nyckelkompetens?

Vad gör vi då?

Mors dag i dag

och reklammakare, än en gång har ni fel. Jag önskar mig inte blommor, inte tårta, inte smycken eller choklad.

Jag önskar mig i all ödmjukhet en värld.

En värld där mina barn och barnbarn, där alla mödrars barn och barnbarn, kan leva i frihet, kärlek, och trygghet. En värld där bildning, kultur, berättelser, skönhet, kunskap, långsiktighet, respekt, nyfikenhet, generositet och omtanke spelar huvudrollerna. I dag röstar vi här i EU och jag önskar, hoppas och tror att vi alla röstat och röstar klokt, med hjärta och hjärna.

Det är allt.

Gå i kloster, Ofelia

Eftersom en stor del av fredagkvällen tillbringades i ett kloster känns det inte det minsta långsökt att ägna en stund åt att reflektera över klosterlivet.

Nej, jag har inte för avsikt att gå i kloster. Men hade jag levat för säg femhundra år sedan så hade det varit ett lockande alternativ, i synnerhet för mig som kvinna, uppvuxen i en liten ort i västernorrland, i ett samhälle där kyrkan och patriarkatet var självklara, oomkullrunkerliga auktoritetsfästen, i en familj utan kontakter i de inflytelserika delarna av samhället. I en verklighet där min framtid var utstakad, där min hälsa regelbundet skulle riskeras i barnsäng, där jag skulle behöva slita hårt hela mitt korta liv för att hålla svälten från dörren, gå mellan spisen och mjölkpallen i ur och skur, med ungarna hängande i kjolarna, i ständig rädsla för att de skulle svälta, bränna sig, gå vilse, bli bortrövade. Mina alternativ hade varit få.

Klostret hade erbjudit mig en möjlighet att göra mig fri från detta öde. En möjlighet att få mat på regelbundna tider, ett torrt och bekvämt nattläger i lugn miljö, hela och rena kläder. Jag hade fått lära mig läsa och skriva, fått möjlighet att studera och föra intelligenta samtal i bekväm och vacker miljö. Det hade gett mig möjlighet att resa, att vidga mina vyer. Att slippa riskera mitt liv och min hälsa i barnsäng, att få möjlighet att lära mig mer om läkeväxter och medicin utan att riskera bli bränd på bål. Det hade gett mig möjlighet att leva som en myndig, vuxen person i en välordnad kvinnogemenskap, mitt i ett samhälle där kvinnan sågs som en tillhörighet som vandrade från man till man. Vad vet man, jag hade kanske rent av kunnat möta en vacker kvinna och öppet förälska mig i henne? Jag hade dessutom, om jag var riktigt ambitiös och skicklig, haft möjlighet att uppnå en genuint inflytelserik samhällsposition som abbedissa i ett samhälle där kyrkan ägde en stor del av makten och inflytandet, på alla plan.

Jag är född in i ett annat slags samhälle, ett samhälle där makten ser annorlunda ut än den gjorde då, ett samhälle där mina möjligheter ser annorlunda ut än de gjorde då, där mitt kön inte gör mig till mer eller mindre myndig än andra människor. För mig är klostret inte längre en av få vägar till frihet. På andra platser i världen ser det annorlunda ut. Där kan den fristad ett liv i klostret innebär fortfarande erbjuda vägen ut i världen.

Dränk dig inte, Ofelia. Gå i kloster i stället, finn din egen kraft och ta för dig av världen.

Just nu har jag inte mycket att tillägga

En Umeå-rektors triumfatoriska debattinlägg efter ett studiebesök från Finland har väckt viss uppmärksamhet. Han jublar, kanske med rätta, över hur finländarna artigt kommenterat på den höga IT-tätheten i skolan, berömmer elevernas flit även en fredageftermiddag, och lyfter slutligen sin uppfattning att svenska skolan minsann är jättebra, inte bara trots att, utan nästan rent av på grund av att de internationella mätningarna visar att elevernas kunskapsnivåer sjunker stadigt.

Lättad ser jag hur kloka Helena von Schantz pedagogiskt bemöter den euforiske rektorn i sin replik Finlands mål är en likvärdig skola:

Det är heller inte bara den finländska skolan Strandgren kritiserar. Han hävdar att Sverige okritiskt använder internationella provresultat i enstaka färdigheter som enda värdemätare på hur bra skolan är. Vår bristfälliga centrala resultatuppföljning och den ”glädjerättning” som uppstått i konkurrensen om elever har visserligen medfört att resultaten på internationella prov fått större betydelse i Sverige än i andra länder. Men det finns flera andra värdemätare. Larmrapporter från universiteten, resultaten på högskoleprovet, statliga kontroller och utvärderingar, resultaten på NP är några sådana. Det handlar inte heller om enstaka ämnen i de internationella proven, utan om de kunskaper och färdigheter som vi i vårt eget skolsystem uppfattar som de mest centrala. Pisa prövar förmågan att sätta kunskaper i ett sammanhang, att förstå processer, kommunicera, analysera, reflektera, lösa problem.

Jag ser också hur Maria Ludvigsson i SvD kommenterat på rektorns artikel:

Strandgren är medveten om att svenska skolresultat inte helt står sig i erkända internationella jämförelser, men det är snarare själva rankningarna än våra undermåliga resultat han finner anledning att problematisera.

”Inte minst då dessa prov inte självklart mäter vilka kompetenser som är viktigast att utveckla för att som individ och land kunna vara konkurrenskraftiga i framtiden.”

Det är svårt att se på vilket sätt läs- och skrivförmåga liksom matematiska färdigheter inte skulle vara viktiga för såväl individer som länder. När Strandgren framhåller hur andra undersökningar visar att svenska elever har en god innovationsförmåga vill han säkert väl – något lär vi dem i alla fall. Men för att över huvudtaget kunna använda denna talang krävs ytterst goda färdigheter i just språk, matematik och logiskt tänkande.

Och slutligen läser jag Helenas blogginlägg i samma fråga, och känner att just nu har jag inte mycket att tillägga. Jag bara nickar och instämmer:

Men det viktigaste berörde jag aldrig i min replik. Åsiktsklyftorna i den svenska skolan. För utan den klyftan skulle den här artikeln aldrig ha skrivits. Och den skulle definitivt aldrig ha fått sådan spridning. Nu är inte heller det bara ett ämne. Det finns nämligen så många skolberättelser i Sverige att vem som helst kan bli förvirrad.
Den förhärskande bilden är att skolan är i kris. Under en längre tid har kunskapsresultaten sjunkit och är nu alarmerande låga. Det handlar inte bara om att många elever slås ut. De duktigaste eleverna i Sverige klarar sig allt sämre med internationella mått mätt.
I samma takt som kunskaperna dalat har likvärdigheten gjort det.
Jag rekommenderar er att läsa resten av blogginlägget med eftertanke. Vi kommer att återkomma till frågan, gång efter gång, ty priset för den självgodhet rektorn i Umeå uppvisar är förödande högt. För såväl den enskilda eleven som för oss alla som samhälle.

Vetandets vindlande väg

Vi kom att prata om det här med visdom och kunskap och lärande och vetande på Twitter i afton. Ni vet, sådär som man gör. Samtalet började någonstans vid Immanuel Kant, fortsatte bland annat via tomater, byggnadsställningar, Isaac Asimov, matlagning, broar, missförstånd, omvägar, kök och chili con carne och utvecklades till en stunds givande tankeutbyte. Sådär som det blir, ni vet.

Vetandes vägar vindlar sig fram, förenar sig, förgrenar sig, och ibland, inte så sällan, slutar de någon helt annanstans än man tänkt sig. Kanske för att man tog till vänster i stället för till höger i korsningen där i början. Kanske för att det man söker inte alls befann sig där man trodde att det skulle befinna sig. Kanske för att det inte såg ut som man trodde.

Det är då man vet att man gör rätt. När man gör fel. När man söker sig fram på okända vägar upptäcker man det där man inte visste att man letade efter, kanske inte ens visste att man behövde veta förrän tio år senare.

En vanlig fredagkväll på Twitter.

Vad gör man med en lördag?

Nästa lördag, den första december, är det Världsaidsdagen:

Världsaidsdagen var ursprungligen en idé av den nu bortgångne Jonathan Mann, som var chef för det globala aidsprogrammet vid världshälsoorganisationen (WHO). Efter positiva reaktioner från över 100 hälso- och sjukvårdsministrar deklarerade WHO på 1988 års internationella aidskonferens i Stockholm den 1 december som världsaidsdagen. Detta erkändes och stöddes av FN:s generalförsamling i oktober samma år.

Många av oss följde Jonas Gardells TV-serie Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, och jag tror fler ändå har läst den första boken i serien och ser fram mot att läsa fortsättningen, ännu inte publicerad. Gardell berättar från sitt perspektiv om den skräck och moralpanik som drog över landet när AIDS först dök upp, Man visste inte hur smittan spreds, men den tycktes bara drabba homosexuella män. i en tid när det här med homosexualitet sågs som fruktansvärt pinsamt, ja, rent av stigmatiserande, en skamlig hemlighet att dölja till varje pris.

I dag vet vi mer, och för varje dag som går lär vi oss mer:

Aidsepidemin är sedan mer än 25 år ett av världens största problem i nutid och har skördat över 25 miljoner liv. Med uppskattningsvis 34 miljoner som lever med hiv världen över har sjukdomen definitivt förändrat vår tillvaro. De drabbade finns främst i låg- och medelinkomstländer, men HIV idag är ett hot mot män, kvinnor och barn på alla kontinenter världen över.

Och vi vet att det bästa skyddet mot smitta är kunskap. Både den sortens kunskap forskningen ger, den individuella kunskapen om hur man skyddar sig och kunskapen om att smittade och inte smittade är precis lika mänskliga. Därför är dagar som World Aids Day så viktiga – för att göra kunskapen tillgänglig för alla.

Ja, jag vet att det är först om en vecka, men vad gör det? Vi kan väl tjuvstarta lite? Redan idag håller Malmö Opera en musikalkonsert i foajén med sångare från Malmö Opera inför Världsaidsdagen. Rickard Söderberg berättar mer:

Konserten är dessutom ett samarbete med Noaks Ark o Positiva Gruppen inför World Aids Day nästa vecka… Ni vet hur jag älskar att förena nytta med kultur…

Det är i foajén på Malmö Opera imorgon lördag. Konserten börjar kl 14 med musikaler från huset med sångare från huset. Och från kl 14 är det jag som tar över micken och bjuder på 100% Barbra med mitt kompband. 

Det är vad jag planerar göra med min lördag. Vad ska ni göra med er?