Tag Archive | kunskap

Gå i kloster, Ofelia

Eftersom en stor del av fredagkvällen tillbringades i ett kloster känns det inte det minsta långsökt att ägna en stund åt att reflektera över klosterlivet.

Nej, jag har inte för avsikt att gå i kloster. Men hade jag levat för säg femhundra år sedan så hade det varit ett lockande alternativ, i synnerhet för mig som kvinna, uppvuxen i en liten ort i västernorrland, i ett samhälle där kyrkan och patriarkatet var självklara, oomkullrunkerliga auktoritetsfästen, i en familj utan kontakter i de inflytelserika delarna av samhället. I en verklighet där min framtid var utstakad, där min hälsa regelbundet skulle riskeras i barnsäng, där jag skulle behöva slita hårt hela mitt korta liv för att hålla svälten från dörren, gå mellan spisen och mjölkpallen i ur och skur, med ungarna hängande i kjolarna, i ständig rädsla för att de skulle svälta, bränna sig, gå vilse, bli bortrövade. Mina alternativ hade varit få.

Klostret hade erbjudit mig en möjlighet att göra mig fri från detta öde. En möjlighet att få mat på regelbundna tider, ett torrt och bekvämt nattläger i lugn miljö, hela och rena kläder. Jag hade fått lära mig läsa och skriva, fått möjlighet att studera och föra intelligenta samtal i bekväm och vacker miljö. Det hade gett mig möjlighet att resa, att vidga mina vyer. Att slippa riskera mitt liv och min hälsa i barnsäng, att få möjlighet att lära mig mer om läkeväxter och medicin utan att riskera bli bränd på bål. Det hade gett mig möjlighet att leva som en myndig, vuxen person i en välordnad kvinnogemenskap, mitt i ett samhälle där kvinnan sågs som en tillhörighet som vandrade från man till man. Vad vet man, jag hade kanske rent av kunnat möta en vacker kvinna och öppet förälska mig i henne? Jag hade dessutom, om jag var riktigt ambitiös och skicklig, haft möjlighet att uppnå en genuint inflytelserik samhällsposition som abbedissa i ett samhälle där kyrkan ägde en stor del av makten och inflytandet, på alla plan.

Jag är född in i ett annat slags samhälle, ett samhälle där makten ser annorlunda ut än den gjorde då, ett samhälle där mina möjligheter ser annorlunda ut än de gjorde då, där mitt kön inte gör mig till mer eller mindre myndig än andra människor. För mig är klostret inte längre en av få vägar till frihet. På andra platser i världen ser det annorlunda ut. Där kan den fristad ett liv i klostret innebär fortfarande erbjuda vägen ut i världen.

Dränk dig inte, Ofelia. Gå i kloster i stället, finn din egen kraft och ta för dig av världen.

Just nu har jag inte mycket att tillägga

En Umeå-rektors triumfatoriska debattinlägg efter ett studiebesök från Finland har väckt viss uppmärksamhet. Han jublar, kanske med rätta, över hur finländarna artigt kommenterat på den höga IT-tätheten i skolan, berömmer elevernas flit även en fredageftermiddag, och lyfter slutligen sin uppfattning att svenska skolan minsann är jättebra, inte bara trots att, utan nästan rent av på grund av att de internationella mätningarna visar att elevernas kunskapsnivåer sjunker stadigt.

Lättad ser jag hur kloka Helena von Schantz pedagogiskt bemöter den euforiske rektorn i sin replik Finlands mål är en likvärdig skola:

Det är heller inte bara den finländska skolan Strandgren kritiserar. Han hävdar att Sverige okritiskt använder internationella provresultat i enstaka färdigheter som enda värdemätare på hur bra skolan är. Vår bristfälliga centrala resultatuppföljning och den ”glädjerättning” som uppstått i konkurrensen om elever har visserligen medfört att resultaten på internationella prov fått större betydelse i Sverige än i andra länder. Men det finns flera andra värdemätare. Larmrapporter från universiteten, resultaten på högskoleprovet, statliga kontroller och utvärderingar, resultaten på NP är några sådana. Det handlar inte heller om enstaka ämnen i de internationella proven, utan om de kunskaper och färdigheter som vi i vårt eget skolsystem uppfattar som de mest centrala. Pisa prövar förmågan att sätta kunskaper i ett sammanhang, att förstå processer, kommunicera, analysera, reflektera, lösa problem.

Jag ser också hur Maria Ludvigsson i SvD kommenterat på rektorns artikel:

Strandgren är medveten om att svenska skolresultat inte helt står sig i erkända internationella jämförelser, men det är snarare själva rankningarna än våra undermåliga resultat han finner anledning att problematisera.

”Inte minst då dessa prov inte självklart mäter vilka kompetenser som är viktigast att utveckla för att som individ och land kunna vara konkurrenskraftiga i framtiden.”

Det är svårt att se på vilket sätt läs- och skrivförmåga liksom matematiska färdigheter inte skulle vara viktiga för såväl individer som länder. När Strandgren framhåller hur andra undersökningar visar att svenska elever har en god innovationsförmåga vill han säkert väl – något lär vi dem i alla fall. Men för att över huvudtaget kunna använda denna talang krävs ytterst goda färdigheter i just språk, matematik och logiskt tänkande.

Och slutligen läser jag Helenas blogginlägg i samma fråga, och känner att just nu har jag inte mycket att tillägga. Jag bara nickar och instämmer:

Men det viktigaste berörde jag aldrig i min replik. Åsiktsklyftorna i den svenska skolan. För utan den klyftan skulle den här artikeln aldrig ha skrivits. Och den skulle definitivt aldrig ha fått sådan spridning. Nu är inte heller det bara ett ämne. Det finns nämligen så många skolberättelser i Sverige att vem som helst kan bli förvirrad.
Den förhärskande bilden är att skolan är i kris. Under en längre tid har kunskapsresultaten sjunkit och är nu alarmerande låga. Det handlar inte bara om att många elever slås ut. De duktigaste eleverna i Sverige klarar sig allt sämre med internationella mått mätt.
I samma takt som kunskaperna dalat har likvärdigheten gjort det.
Jag rekommenderar er att läsa resten av blogginlägget med eftertanke. Vi kommer att återkomma till frågan, gång efter gång, ty priset för den självgodhet rektorn i Umeå uppvisar är förödande högt. För såväl den enskilda eleven som för oss alla som samhälle.

Vetandets vindlande väg

Vi kom att prata om det här med visdom och kunskap och lärande och vetande på Twitter i afton. Ni vet, sådär som man gör. Samtalet började någonstans vid Immanuel Kant, fortsatte bland annat via tomater, byggnadsställningar, Isaac Asimov, matlagning, broar, missförstånd, omvägar, kök och chili con carne och utvecklades till en stunds givande tankeutbyte. Sådär som det blir, ni vet.

Vetandes vägar vindlar sig fram, förenar sig, förgrenar sig, och ibland, inte så sällan, slutar de någon helt annanstans än man tänkt sig. Kanske för att man tog till vänster i stället för till höger i korsningen där i början. Kanske för att det man söker inte alls befann sig där man trodde att det skulle befinna sig. Kanske för att det inte såg ut som man trodde.

Det är då man vet att man gör rätt. När man gör fel. När man söker sig fram på okända vägar upptäcker man det där man inte visste att man letade efter, kanske inte ens visste att man behövde veta förrän tio år senare.

En vanlig fredagkväll på Twitter.

Vad gör man med en lördag?

Nästa lördag, den första december, är det Världsaidsdagen:

Världsaidsdagen var ursprungligen en idé av den nu bortgångne Jonathan Mann, som var chef för det globala aidsprogrammet vid världshälsoorganisationen (WHO). Efter positiva reaktioner från över 100 hälso- och sjukvårdsministrar deklarerade WHO på 1988 års internationella aidskonferens i Stockholm den 1 december som världsaidsdagen. Detta erkändes och stöddes av FN:s generalförsamling i oktober samma år.

Många av oss följde Jonas Gardells TV-serie Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, och jag tror fler ändå har läst den första boken i serien och ser fram mot att läsa fortsättningen, ännu inte publicerad. Gardell berättar från sitt perspektiv om den skräck och moralpanik som drog över landet när AIDS först dök upp, Man visste inte hur smittan spreds, men den tycktes bara drabba homosexuella män. i en tid när det här med homosexualitet sågs som fruktansvärt pinsamt, ja, rent av stigmatiserande, en skamlig hemlighet att dölja till varje pris.

I dag vet vi mer, och för varje dag som går lär vi oss mer:

Aidsepidemin är sedan mer än 25 år ett av världens största problem i nutid och har skördat över 25 miljoner liv. Med uppskattningsvis 34 miljoner som lever med hiv världen över har sjukdomen definitivt förändrat vår tillvaro. De drabbade finns främst i låg- och medelinkomstländer, men HIV idag är ett hot mot män, kvinnor och barn på alla kontinenter världen över.

Och vi vet att det bästa skyddet mot smitta är kunskap. Både den sortens kunskap forskningen ger, den individuella kunskapen om hur man skyddar sig och kunskapen om att smittade och inte smittade är precis lika mänskliga. Därför är dagar som World Aids Day så viktiga – för att göra kunskapen tillgänglig för alla.

Ja, jag vet att det är först om en vecka, men vad gör det? Vi kan väl tjuvstarta lite? Redan idag håller Malmö Opera en musikalkonsert i foajén med sångare från Malmö Opera inför Världsaidsdagen. Rickard Söderberg berättar mer:

Konserten är dessutom ett samarbete med Noaks Ark o Positiva Gruppen inför World Aids Day nästa vecka… Ni vet hur jag älskar att förena nytta med kultur…

Det är i foajén på Malmö Opera imorgon lördag. Konserten börjar kl 14 med musikaler från huset med sångare från huset. Och från kl 14 är det jag som tar över micken och bjuder på 100% Barbra med mitt kompband. 

Det är vad jag planerar göra med min lördag. Vad ska ni göra med er?

Prov och kunskaper

Jag ger mycket sällan prov, av många olika orsaker.

En av dessa orsaker formulerades mycket väl av en elev i en fråga en gång:

Kan vi inte få prov på det här avsnittet så vi kan lägga det bakom oss?

Men poängen med att lära sig saker och ting är ju inte att beta av dem och sedan lägga dem bakom sig. Det gäller överallt, inte bara i skolan.

Det vi lär oss reflekterar vi mot det vi redan kan, vi sätter det i sammanhang, omprövar det vi kan sedan innan i ljuset av det nya vi lär oss. Vi behöver repetera, upprepa, befästa, använda oss av de kunskaper vi förvärvar, om och om igen, långt efter att vi första gången lärt oss det. Kunskaperna behöver bli en självklar del av vårt medvetande för att vi ska kunna bygga vidare på dem.

Det är hårt jobb, det är absolut inte roligt alla gånger. Det kräver enträget slit, uthållighet och ibland är man fullt redo att ge upp. Det är mödan värt, men för att mödan skall krönas med framgång krävs stöd och hjälp. I skolan måste man få stöd från lärare och styrdokument i att faktiskt fortsätta även när det känns tråkigt, trist och motigt. I att inte ge upp i det där enträgna, men ofta urtråkiga färdighetsnötandet, men också i att faktiskt se att man utvecklas och gör framsteg.

Det är klart man ska få ha roligt ibland, men inte bara. Även det roliga blir tråkig vardag om det är det är det enda som finns att tillgå.

Konsten att åka rulltrappa

Tack vare ett inlägg Crimson Anna skrev för ett tag sedan har jag klivit av och på tunnelbanetåg, och åkt rulltrappor både hit och dit idag, helt utan att bli omkullsprungen eller puffad på det minsta lilla. En guide gör stor skillnad!

Tack!

.

Låt det gå, låt det dö, det är en ny dag

It’s revelation, celebration, graduation
Times collide watch the world awaken
All the past regrets from days gone by
Let it go, let it die

It’s a new day for the faceless
Take the torches from the useless
First amendment, second guesses
All dependant, I’ll do anything to help you

.

Anansi och kunskapen

Trots att Anansi redan var så klok och påhittig som han var kom han en dag på idén att han skulle samla all världens klokskap och ha den för sig själv.

Så han satte igång, han fångade in och samlade all kunskap, all klokskap och all visdom han kunde hitta och stoppade den i en lerkruka som han nogsamt förslöt. Men det kändes inte som om kunskapen, klokskapen och visdomen var trygg nog i krukan.

Han bestämde sig för att den behövde ett gömställe. Ett gammalt ihåligt träd, det var nog det perfekta stället att förvara kunskap, klokskap och visdom på. Så med stor möda och stort besvär släpade han lerkrukan långt ut på ett fält, till den plats där det stod just ett sånt träd.

Men Anansi, som ju var en spindel, var mycket liten och krukan, som ju innehöll all världens kunskap, visdom och klokskap var med nödvändighet väldigt stor. Han knöt den framför sig för att få upp den i trädet, men det var svårt. Gång på gång föll han ner igen.

Anansis son hade följt efter sin pappa för att se vad han hittade på. Efter att ha stått och tittat, och skrattat, en lång stund steg han fram och sa ‘Varför låter du inte krukan hänga bakom dig i stället, så att du kan klättra utan att den är i vägen?’

Anansi tänkte efter och fann det sonen sa vara en god idé. Så han hängde krukan i ett snöre bakom sig, och började klättra.

Hur tror ni det gick?

En kruka som hänger i ett snöre, den dinglar och far och rätt som det var slogs den sönder mot trädets stam. Och i precis den stunden kom en vind, och ett regn, och all den kunskap och visdom och klokskap Anansi med sån möda försök samla ihop och gömma undan spreds ut över världen.

Jag kommer att tänka på berättelsen om spindelguden när samtalet hos Mats kommer in på spindelnät. Spindeln som symbol kan tolkas på så många olika sätt, som den som lömskt ligger i bakhåll och inväntar sitt stackars byte, som den som håller ihop alla trådarna, eller den som samlar in saker och ting, som Anansi i berättelsen, och själva spindelnätet är i sig en rätt fantastisk konstruktion. Spindelsilket är oöverträffat i styrka och seghet, och spindeln ser till att vissa trådar är klibbiga och andra inte, för att den själv ska kunna röra sig obehindrad i nätet medan dess panikslagna byte trasslar in sig i klibbtrådarna.

Det betyder inte att spindeln är grym eller elak. Inte att den är särskilt vänlig heller. Precis som Anansi är den vad den är, och vi kan lära oss mycket av att iaktta den.

Varför folkhögskola?

Jag får den frågan ibland – varför jobbar du för folkhögskolan?

Svaret är helt enkelt: för att jag är övertygad om att kunskap och utbildning är det som kommer att avgöra hur framtiden ser ut. Och för att jag anser att alla förtjänar en chans till. Alla förtjänar en möjlighet att omdefiniera sig, att erövra de kunskaper man av olika anledningar inte haft möjlighet att erövra tidigare i livet. Att formalisera de kunskaper man har men inte har de i dagens samhälle så viktiga papperen på.

Även om man råkat bli vuxen på vägen

Det finns många olika former av vuxenutbildning, och det finns många olika folkhögskolor, av många olika modeller och med många olika förutsättningar, och trots att det finns utrymme för förbättringar inom systemet (inom vilket system gör det inte det?) så är det, såvitt jag kan se, ett system som faktiskt innehåller förutsättningen för just den där andra chansen för så många.

Därför folkhögskola. För att fler ska få möjlighet att ta den där andra chansen.

Kunskapsklyftor i #skolchatt

Det är torsdag igen, och torsdag innebär ju traditionsenligt #skolchatt klockan 20.00. Den här vecka är ämnet Kunskapsklyftorna i svenska skolor, och vad vi kan göra åt dem.

Det är ett brännande aktuellt och oerhört viktigt ämne, och jag ser fram mot ett konstruktivt samtal. Det är så lätt att man halkar över i vems fel det är att saker är som de är, och plötsligt helt tappar sikte på vad man själv faktiskt kan påverka och förändra i sitt sammanhang. Just därför är jag extra glad åt ett tillfälle att fokusera just på vad vi, som lärare, skolledare, elever, studenter etc faktiskt kan göra.

Välkomna att ta del av samtalet i kväll klockan 20.00.