los pasos de apertura

Så i dag började sommarprojektet på allvar. En generös och hjälpsam människa ägnade en hel timme åt att dricka kaffe på Espresso House och prata med mig om ämnen som fotboll, arkitektoniska aspekter och sociala media.

Ni vet hur det är den där allra första lektionen i ett nytt språk, inte sant? Vi har alla upplevt den, minst en gång. Den där blandningen av iver att äntligen klä tankar i språkdräkt och kommunicera, äntligen få en första glimt av den värld som finns i detta nya språk, och så den där totala frustrationen över de obönhörliga begränsningar brister i ordförråd och förvirring över grammatiska funktioner sätter upp, Inte bara kräver det totalt fokus och stor del av hjärnkapaciteten att minnas de ord som eventuellt finns i ordförrådet, det kräver att talorganet formar sig på nya sätt, att luftströmmen genom stämbanden, förbi gomseglet och vidare ut genom näsan och munhålan tar ovana vägar, att läppar och tunga samverkar på nya sätt. Allt detta skall ske simultant, och tankegången som vill klä sig i ord är alltför komplex för de språkliga förmågorna.

Mottagaren, lyssnaren, medkommunkatören, gör all skillnad i detta. Den hjälp jag fick, det stöd, det tålamod, den diskreta handledning och den enorma generositeten jag mötte gjorde denna första gång till en lek. Många misstag gjorde jag, och varje gång trasslade vi vidare. Nästa gång är det redan andra gången, och som alla vet är andra gången alltid lättare, när känslan från första gången finns där för att surfa på.

Gracias, querido maestro generoso, gracias.


Härlig dynamik och kreativt kaos eller stökigt och rörigt?

I en uppmärksammad artikel i SVD Opinion belyser gymnasieeleven Walter Berggren en av de viktigaste aspekterna i skolan – elevens perspektiv:

Hela min högstadietid skulle kunna sammanfattas med en idé om självständigt lärande. Idén var att vi elever skulle lära oss hitta information själva. I det it-samhälle som vi lever i låter detta som en mycket god idé. Allt ifrån krigshistoria och kvadratkomplettering till guider om hur man syr fast en knapp finns tillgängligt med bara några knapptryck. Att kunna värdera källors trovärdighet och på ett effektivt sätt lära sig från dessa källor är viktigt.

Det låter bekant, gör det inte? Argumenten handlar ofta om att vi inte vet vilka kunskaper som kommer efterfrågas i framtiden, och vi därför måste lära eleverna själva hitta informationen som finns på nätet – för där finns ju allt, och ännu mer kommer finnas där i framtiden <insert
lätt maniskt, möjligen smått hysteriskt, tindrande ögon här> – i stället för att korvstoppa dem med gammaldags kunskaper som t ex var stora vattendrag i Sverige egentligen befinner sig i förhållande till andra orienteringspunkter.

Och det låter härligt dynamiskt, kreativt, utvecklande, ja rent av entreprenöriellt att var och en finner sin egen kunskap, medan läraren finns till hands som en resurs och ett stöd, snarare än som en gammaldags auktoritär pekpinnebärare.

Tyvärr fungerande detta inte alls i verkligheten. Resultatet var att undervisningen ofta kretsade kring rapportskrivande i datorsalen. I stället för att läraren stod framme vid tavlan och undervisade fick vi i uppgift att skriva en uppsats om ämnet. Slutresultatet var att hela klassen satt i datorsalen och ”forskade” om ämnet. Själva ”forskandet”, som det ofta kallades av både lärare och elever, innebar ofta i praktiken att skriva av en Wikipedia-artikel, fast med egna ord. Sedan lämnades arbetet in och proceduren upprepades i nästa moment. Rapportskrivandet blev ett tankebefriat rutinarbete och väldigt lite satt kvar efteråt.

Samma situation, två olika beskrivningar. Och det är väldigt vanligt. En lektionsituation som av en lärare (eller på en utbildningsdag av någon entusiastisk coach eller försäljare) beskrivs som Dynamisk och Kreativ upplevs av många elever som rörig, stökig, stressande, tankebefriad och utlämnande. Skribenten efterlyser en helomvändning:

Det jag önskar att vi kunde göra är att återgå till en mer traditionell undervisningsform: katederundervisning. Lärarna borde återta sin plats framme vid tavlan och undervisa. I stället för att ge oss i uppgift att skriva en sida om islams historia, håll en förläsning om det!

Begreppet katederundervisning är i dag lika triggande som t ex begreppet förmedlingspedagogik eller skällsordet behaviorist, och jag är väl medveten om att jag genom att nämna dem här har fått många att sluta läsa, resa ragg och visa tänderna.

Men tänk om det ligger något i det han skriver? Tänk om vi har alldeles fel om vad morgondagens vuxna behöver kunna? Tänk om förmågan att omformulera Wikipedia-artiklar i egna ord inte alls blir en nyckelkompetens?

Vad gör vi då?

Ska bara kolla en sak

Jag har, och har alltid haft, en önskan att veta mer om saker och ting. I den pre-Internetvärld där jag växte upp strävade jag fåfängt  efter att alltid bära med mig ett anteckningsblock och en penna för att kunna anteckna de saker jag stötte på under en dag och ville kolla upp när jag kom i närheten av ett bibliotek eller åtminstone någon slags uppslagsverk. Det var ett system med brister, otympligt, tidskrävande, opålitligt för någon lika tankspridd som jag, svåröverblickbart och klumpigt.

Men jag hade tur, jag bodde i en stad där det fanns ett välskött länsbibliotek med goda öppettider och duktiga bibliotekarier, alltid vänliga och hjälpsamma och med till synes oändligt tålamod med kunskapssökande unga människor med knappt läsliga frågor hastigt nedklottrade med trubbig blyertspenna med alltför hårt stift på baksidan av busskvitton (jag har ingen som helst aning om hur många av de där anteckningsböckerna jag förlagt genom åren, men det är många). Jag hittade ofta information om det jag undrade över, och de lät mig sitta där i läsesalen i timmar med berg av uppslagsböcker uppslagna omkring mig.

I dag lever vi i en annan verklighet, vi lever i en verklighet där datorer, smartphones etc ger oss omedelbar tillgång till de enorma bibliotek och uppslagsverk som finns på nätet, vi kan med ett par knapptryck få fakta och information om i stort sett vilket ämne som helst. Vilken lyx! Vilket överflöd! Paradiset för en tvångsmässig  faktakollare som jag!

Det finns en missuppfattning om att detta skulle innebära att unga människor i det som kallas internetgenerationen inte längre behöver studera, inte längre behöver ta sig igenom den systematiska, strukturerade uppbyggnaden av den grundläggande kunskapsbas att ställa de fakta de finner i relation till, den grundläggande kunskapsbas som vi i anteckningsboksgenerationen tar för så självklar att vi inte ens minns att vi någonsin inte haft den.

Den är inte självklar. Ingen föds allmänbildad. Och precis som jag, när jag var liten vetgirig människa någonstans i den norra delen av landet, fick hjälp av bibliotekarier för att veta var bland alla hyllor och böcker jag skulle börja leta, för att få tips på var jag kunde hitta mer och för att lära mig att alltid ställa det jag fann i relation till det jag redan visste med frågan ‘men stämmer det här verkligen med det jag läste/hörde/såg innan?’ behöver unga människor i dag lära sig var det lönar sig att börja leta, lära sig ifrågasätta den information de hittar, lära sig ställa den i relation till vad de redan vet och lära sig den svåra konsten att lära om när det visar sig att delar av den gamla kunskapen kanske inte var helt överensstämmande med verkligheten trots allt.

Utan den är de hänvisade till ett ännu klumpigare, omständigare, svåröverblickbarare, opålitligare system än lilla Morrica med sina skrynkliga bussbiljetter var, och hela den infrastruktur som Internet är blir bara ett enda kaos med få trygga hållpunkter.

Vore inte det lite synd?

Mobiler i klassrum

Uttråkade elever har alltid setts som ett problem, främst för att uttråkade elever sällan är oförargliga, diskreta elever som sitter stilla och är tysta. Tvärtom – uttråkade elever har ofta för vana att sysselsätta sig. De pratar, tittar ut genom fönstret, spelar luffarschack, dagdrömmer, ritar, leker med varandra, stökar och bökar och rätt som det är stör di. I dag tillkommer smartphones, och uttråkade elever har möjlighet att träffas på Facebook, på Instagram, på Snapchat etc utan att behöva lämna lektionssalen.

Och många lärare är besvärade av detta. Många föräldrar är också besvärade av detta, och det förekommer förslag om att samla in mobiler, om mobildagis, om inlåsning i skåp (företrädesvis är det mobilerna som föreslås låsas in, snarare än eleverna), om mobilförbud även på raster eftersom eleverna inte leker på samma sätt i dag som barn leker i Bullerbyfilmerna.

Jag är besvärad av detta.

Främst därför att i år, i nådens år 2014, borde vi ha nått det utvecklingsstadium där vi slutar se mobiler som besjälade förmål med magiska förmågor. Det är inte alls mobilerna som gör så att eleverna är uttråkade på lektionerna. Mobilerna är bara digitala enheter helt utan själ, de bara finns. Det handlar i stället om att eleverna av olika anledningar inte finner lektionen intressant. Det kan bero på bristande förkunskaper, det kan bero på illa planerad undervisning, det kan bero på för låg nivå på undervisningen, det kan bero på att de hör illa, att de inte ser vad som händer.  Det kan bero på saker som ligger utanför det som händer i klassrummet, det kan bero på att de är hungriga, sömniga, att det är för varmt, för kallt eller att läraren helt enkelt är tråkig.

image

Skolan och Pisa och det där ni vet

Pisaresultaten var inte så stjärngnistrande för svensk del. Tidningarna turas om att analysera och komma fram till dels att krisen beror på att friskolorna antingen tar de duktiga eleverna eller att de duktiga eleverna sviker genom att fly till friskolorna, dels på att lärarna har för dåligt betalt. Vi får också veta att eftersom svenska skolans paradgrenar är de till synes mysigt omätbara grenarna kreativitet, entreprenörskap och fantasi, så är inte mätningarna riktigt rättvisande. Eftersom de mäter det svenska skolor är dåliga på, och inte det svenska skolor tycker de är bra på.

Och där tror jag månne det kan vara så att en del av problematiken faktiskt ligger.

De där tråkiga kunskaperna Pisa envisas med att mäta, det är ju just de kunskaperna som ligger till grund för och gör det möjligt att utveckla kreativiteten, fantasin och de framgånsrika entreprenörskapen. Alla de där entreprenörerna, vetenskapsmännen, uppfinnarna och kreatörerna som ibland triumferande lyfts som exempel på hur fantastisk det går att bli utan traditionell skolgång har en gemensam nämnare: de är grundligt kunniga, inom sina egna områden och inom många andra. De är ofta nördar, och då menar jag inte i den taffliga tolkningen ‘samlare av kuriositeter’ utan i betydelsen ‘passionerat intresserade, kunniga, och ivriga på att nätverka, dela med sig av sitt kunnande och få del av andras kunskaper’. Visst stämmer det att de ibland hoppat av utbildningar, men aldrig för att de saknade förkunskaper för att klara av utbildningarna. Tvärtom – de har funnit att de redan kan det som lärs ut, och därför valt att gå vidare till gå, och inkassera sin belöning.

Kunskap är makt, och de kunskaper som Pisa mäter är i hög grad de baskunskaper som behövs för att en person skall kunna ta till sig och utveckla kunskaper inom andra områden.

 

Ständigt – i rörelse

Karin Boyes dikt I Rörelse har följt mig genom livet, ända sedan jag läste den första gången för många långa år sedan, i en värld som inte längre finns.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Jag ägnar mina dagar och nätter åt kunskapsutveckling, bildning och lärande. Boyes manande, drivande, lockande, inspirerande ord beskriver väl det viktigaste i allt som har med lärande att göra – det är vägen som är mödan värd. Betygskriterier och kursmål i styrdokument och liknande är ju inte resans mål, men kan om man så önskar liknas vid det ställe där man sover blott en natt innan man bryter upp och fortsätter sitt stora äventyr.

Vägen kröker ju där framme. Vem vet vilka spännande ställen som väntar där bortom?

 

Våga fråga

Ett av de viktigaste och skarpaste verktygen för lärande vi utrustats med är vår förmåga att formulera och ställa frågor.

Frågor vi ställer till andra människor är direktkanaler in i den tillfrågades medvetande, och väljer människan i fråga att besvara frågorna ger de oss tillgång till den kunskap de besitter. Frågor vi ställer till oss själva skärper vårt fokus och gör oss uppmärksamma både på att det finns fler aspekter av saker och ting, och att det alltid finns mer att veta.

Ty det är ju så att de svar man finner på de frågor man ställer sällan ger ett avslut, utan oftare öppnar för fler frågor, som i sin tur öppnar för ytterligare frågor.

Tyvärr möter jag ibland tanken att den som frågar blottställer sig som okunnig, placerar in sig som lägre i hierarkin och riskerar att förlora i status. Den dyker upp i klassrummet, den dyker upp i sociala media, den dyker upp i media, den dyker vådligen upp i politiken, titt som tätt i den sorts lokala politiska sammanhang där inblandade har behov av att bevaka sin status i samhället.

Det är olyckligt, världen är stor, komplex, varierande, ständigt stadd i förändring, och de kunskaper vi erövrar idag är i många fall otillräckliga i morgon.

Jag generaliserar, men jag tror inte jag överdriver mycket när jag säger att de flesta lärare som får frågor aldrig ser frågeställaren som okunnig, tvärtom. Vi ser den som frågar som en öppensinnad, nyfiken, kunskapstörstande person i lärande.

Det är ju av den anledningen vi själva ställer frågor.

Skuggliv

Det är sommar,  det är varmt, solen skiner från klarblå himmel. Hjärnan går ner på lägre varv, man blir lite trögtänkt och är allmänt tacksam över att böcker tillåter läsaren att dra ner takten i handlingen.

Jag läser Jan Guillous Brobyggarna just nu. Det är den första boken i en serie om 1900-talet kallad Det Stora Århundradet, och tycks ämnad åt att beskriva såväl den tekniska som den sociala utvecklingen i Europa under förra seklet. Än en gång spelas huvudrollen av den typiskt Guillouska Övermannen – nobel, rådig, begåvad på alla områden, socialt kompetent, stilig och hövisk. Denna gången i tre upplagor, tre bröder som redan innan mer normalbegåvade barn ens lärt sig sätta samman meningar med flera ord tycks ha ägnat sig åt att konstsnideri, enklare ekvationer och ritningskonstruktion så att de, när de efter sin faders frånfälle, tillåts av sin osannolikt vackra mor att resa först till Bergen och därefter vidare till Dresden är väl förberedda för sina studier.

Guillou siktar högt och folkbildande, han vill att läsaren skall ges tillfällen att lära sig om det tidiga nittonhundratalets järnvägsbyggande, om hur rallarnas hantverkarkunskaper och ingenjörernas teoretiska kunskaper gjorde det möjligt att genomföra sådana imponerande byggnadsarbeten som t ex bron över Kleivefossen

Och visst får man lära sig lite om skärningar och fundament, ekvationer nämns i förbigående och en och annan fackterm lägger han in, men jag måste som kritisk läsare ändå vara ärlig och säga att jag förväntade mig mer. Guillou är ingen Follett, och det förväntar jag mig inte, men det hade trots det funnits utrymme att skära ner på de ingående beskrivningarna av de två huvudrollsinnehavarnas (jo, tre bröder men den konstnärlige, homosexuelle med svagaste studieresultaten försvinner raskt ut i kulissen och ses inte till mer) återkommande mandomsprov med såväl snöstormar som skalliga lejon, och ge mer utrymme till den hejdundrande tekniska utvecklingen som faktiskt ägde rum under perioden. Nu blir det bitvis smått stentråkigt under transportsträckorna där karaktärerna lovsjungs men inget händer.

Läs den, absolut, där finns guldkorn att vaska fram och en viss känsla för hur revolutionerande och betydande järnvägen varit för samhällsutvecklingen får man. Jag kommer att läsa del två också, den är trots allt huvudanledningen till att jag köpte ettan, sen får vi se om Guillou lyckas behålla mitt intresse.

Det läsande barnet

Jag fyllde år häromdagen, och just den dagen publicerades Neil Gaimans bok the Ocean at the End of the Lane. Jag hade beställt den i förväg, så snart den gick att beställa, och sen raskt glömt att jag beställt den, så i år lyckades jag överraska mig själv.

Boken berättar om en man som reser tillbaka till en plats där något livsomvälvande hände när han var sju, och ser tillbaka på det som hände och vad han bär med sig från detta. Jag vill inte förstöra läsupplevelsen för er, så vi byter ämne innan jag säger för mycket.

Barnet han berättar om, bokens vuxne berättare, läste mycket, och byggde på så sätt upp sin bild av världen, tog del av andras erfarenheter och gjorde dem till sina egna, utvidgade sina horisonter och sin uppfattning om vilka möjligheter som stod till buds.

image

Och därför, just därför, behöver vi lära våra barn läsa. I synnerhet de barn som kommer från hem där böcker är något främmande, exotiskt, ja, rent av något suspekt, något hotfullt. Där böcker ses som något De Andra sysslar med, ett slöseri med tid, ett sätt att göra sig till, att göra sig förmer. De behöver exponeras för böcker, olika böcker, många böcker, bibliotek fyllda med berättelser om platser att känna till att de finns och lockas av, om karaktärer som hanterar situationer, träffar nya vänner, hanterar relationer till antagonister, löser situationer på egen hand.

Även de barnen behöver dessa lärare och rådgivare, de utmaningar och förebilder som finns i berättelserna. Det läsande barnet står bättre rustat inför prövningar, har exempel att inspireras av när det möter problem, har beprövade strategier att ta till i nya situationer. Det läsande barnet har ett öppnare sinne för obekanta människor och kulturer, en större insikt i hur betydelsefull olikhet är. Det läsande barnet är oräddare och nyfiknare och lever i en större, rikare värld än det barn som stängs ute från böckernas dimension.

Därför bör, ja, måste, skolan ge även dessa barn tillträde till läsandet. Därför bör, ja, måste, lärare själva läsa.

Vi gör världen bättre så.

10 000 kommentarer

Ett hisnande antal. Igår gratulerade WordPress mig på treårsdagen som WordPressbloggare, och idag fick jag den tiotusende kommentaren på bloggen. Bloggaren Hoogens gjorde mig den äran.

Jag är hedrad och glad för alla samtal, alla tankar, alla delade erfarenheter och åsikter jag fått ta del av i kommentarsfältet, och ser fram mot att få min horisont vidgad ytterligare i framtiden. Jag moderar sällan kommentarer, de gånger jag sett mig tvungen att göra det har det handlat om direkta personangrepp, lagbrott eller hot mot mig eller andra. Jag kommer behålla det så, ty de allra flesta människor är respektfulla, hövliga, intressanta och nyfikna.

*kram* på er allesammans