Mycket läsa gör dig klok…

…därför läs varenda bok

Det kan vara så att Falstaff Fakirs ord är de mest frekvent citaterade på min blogg, och just i dag känns det väldigt passande. Ni vet att det är Värlsbokdagen i dag, inte sant?

1995 beslutade Unescos generalkonferens att den 23 april skulle bli hela världens festdag för firandet av böcker, författare och läsning samt  värnandet om upphovs-rätten och människors fria tillgång till information.

Det finns så många vinster med att läsa skönlitteratur – man vidgar sin egen horistont, tar del av andra människors perspektiv, lär sig av andras erfarenheter, bygger nya kopplingar i sin egen hjärna, förfinar sin läsförmåga, skärper sin analytiska förmåga och slipar sitt kritiska tänkande. Man blir helt enkelt, som Falstaff Fakir skrev, klokare. Dessutom är det roligt att läsa.

Så plocka på dig en bok och tillåt dig själv att sjunka in i den del av världen som finns mellan pärmarna. Det är dig väl unt.

Glad Världsboksdag!

Läsvanor förändras

Böcker är mer än texten, berättelsen, orden, budskapet, formuleringarna, tankegångarna, kommunikation över tid och rum. De är också förpackningen till allt detta, transportmodulen, mediet som gör det möjligt att bära budskapet från en till en annan.

Och här sker ännu en gång en förändring. Länge har skiljelinjen gått mellan hårdpärm och pocket.

Själv har jag alltid föredragit en liten, lättransporterad modul framför en stor, bökig med vassa hörn, och aldrig riktigt förstått poängen med att köpa en bok för samma summa som jag kan få tre eller fyra för om jag väljer pocketformatet, så när valmöjlighet funnits har de stora, blanka, tunga, klumpiga hårdpärmsböckerna fått ligga medan jag glatt fyllt mina fickor och hyllor med pocket. Innehållet, inte formatet, har alltid varit det primära.

Andra ser det annorlunda, upplevelsen av att hålla den tunga boken i händerna, höra prasslet från papperet, känna doften från trycksvärtan och fysisk vända blad är en viktig del av läsupplevelsen, och de finner större glädje i att ta del av en berättelse förpackad på ett sätt som tilltalar även deras estetiska sinne.

Det ena är inte bättre än det andra, det är olika och olikheter är vad som gör världen rik.

I dag finns moduler av fler fasoner. För en sån som jag, mer intresserad av innehållet än formatet, är det en ljuvlig utveckling, och jag ser fram mot nästa steg, och nästa, och nästa….

(Hursa? Söker ni försökspersoner för experminentella implantat för nerladdning direkt in i hjärnan? Där ser man. Kontakta mig via bloggen, Twitter, Facebook, mail, jag är definitivt intresserad)

… medan andra funderar över om en bok i ett elektroniskt format verkligen är en bok? Kräver inte en bok allt det där omkring också? Fysisk form, känslan, doften, ljudet?

Jag älskar fysiska böcker och bokhyllor, kuttrar av förtjusning inför tanken på att jag snart äntligen kommer kunna sitta i mitt bibliotek och höra böckerna i hyllorna viska till mig. Att plocka fram en bok och ge någon, kunna säga att den här, den tror jag du kommer tycka om, den här tror jag kommer att berika ditt liv även om den är jobbig att läsa, eller den här kommer du få kämpa hårt med men åh så det kommer att vara värt det gör mig varm inuti.

Och jag älskar hur t ex Amazon ger mig möjlighet att läsa ett eller ett par kapitel i en bok innan jag köper den till mitt elektroniska bibliotek. Det tog mig en stund att inse hur det förändrat mina läsvanor, hur det i dag är självklart för mig att kolla om böcker som nämns i artiklar, bloggar, föreläsningar, på Twitter eller var det nu kan vara, finns online och ladda ner ett sample för att se om det är något jag är intresserad av att läsa just nu innan jag köper boken. Så oändligt mycket tillgängligare ny litteratur plötsligt blivit, men…

för det är klart det finns ett men…

Samtidigt som den blivit oändligt mycket tillgängligare för en sån som mig, som inte bekymrar mig så mycket om huruvida verklikheten går att ta på eller inte, har den blivit osynligare för den som inte mer eller mindre medvetet söker böcker. Biblioteken är inte alltid självklara mötesplatser längre och unga får allt färre tillfällen att öva upp sina skönlitteraturläsningsförmågor. För det är en förmåga som behöver övas upp innan det blir enkelt. Och det är ju lite synd, vi berövar dem flera dimensioner i livet när vi begränsar dessa tillfällen.

Vi behöver kanske förändra våra fysiska läsvanor också? Göra den nya litteraturen lika lätt tillgänglig i den fysiska världen som den är i den digitala? Vad tror ni t ex om trevliga bokcaféer lite här och där i våra städer? Inte bara caféer med bokhyllor fyllda med gamla tjusiga böcker i imponerande bindning som en lite chique inredningsdetalj, utan i stället en slags biblioteksfilialbokhandelscaféer med böcker avsedda att bläddras i, att läsas medan man dricker sitt kaffe, med bibliotekarier, bokhandlare och baristor i samarbete, törhända med försäljning i stället för utlåning, men med möjlighet att provläsa en bit först så att man vet vad det är man bär med sig hem. Med författarbesök, signeringar, temaveckor, bokcirklar, studiecirklar och… möjligheterna är oändliga!

 

Vad vi läser i språkhuset

Detta är väggen utanför vårt bibliotek, och arbetsrummet i språkhuset. Väggen mellan biblioteket och mitt klassrum också, om jag får lov att skryta lite. Där hänger denna alldeles nya tavla, så ny att vi knappt hunnit börja använda den ännu. Vi har bett att få den uppsatt av flera orsaker:

Vi vill visa våra kursdeltagare och elever att vi lärare faktiskt rekreationsläser vi också, inte bara uppmanar elever att göra det.


Språkhuslärare läser


Och vi vill dela med oss av boktips lite sådär i förbigående, på ett sätt som inte kräver något av någon, men som bjuder in den som vill till samtal om böcker och läsning, att fråga vad vi tycker om boken, berätta vad hen själv tycker om den eller kanske tipsa om liknande böcker. Vi riktar oss till elever och kursdeltagare, givetvis, och vi riktar oss till varandra.

Vad tror ni, kommer idén att falla i god jord och bära frukt?

Bookcrossing

Eftersom jag letar stolar drog vi fram genom Malmös second hand-butiker i helgen. Vi hittade inga stolar som föll mig i smaken, och ingen lampa heller. Vi hittade nästan en lampa, men den var fel färg så den fick stanna kvar i butiken tills någon annan hittar den.

Däremot köpte jag en kasse lovande pocketböcker för 35 kronor. Det är så lite pengar att det nästan måste räknas som book crossing. De kommer hamna i bokhyllan i klassrummet. Det talas mycket, med bekymrade röster, om elevers läsvanor och läsförmågor. Jag tror mycket på det Pippi Långstrump sa när hon fick en trumpet. Minns ni? Någon frågade om hon verkligen kunde spela trumpet, och Pippi svarade:

Det vet jag inte, men det går nog lättare nu när jag har en trumpet.

Jag tror det förhåller sig likadant med det här med läsande. Det går lättare om man har tillgång till böcker, om de finns där mitt framför en och man kan ta i dem, bläddra i dem, titta på typsnittet, radavståndet, layouten. Läsa på baksidan, titta på omslagsbilden, fundera över titeln. Provläsa ett stycke eller två, känna om det tilltalar en.

Om man måste ge sig iväg för att införskaffa en bok, och därtill inte är så hemmastadd i böckernas värld att man vet riktigt vad man letar efter, så kan tröskeln upplevas som så hög och svåröverstiglig att man vänder om och går åt ett annat håll. Det som för en van läsare kan vara en njutning – att vänta på den där boken som verkar så lovande – kan för en ovan vara orsaken till att man tappar inspirationen.

Så, för att bidra till att stärka människors läsförmåga dräller jag böcker omkring mig. Jag lämnar utlästa böcker på bussar, på pendeltåg, på hotellrum, i väntrum, och gör dem tillgängliga sådär lagom i blickfånget när tankarna börjar vandra, som de ju gör ibland, i klassrummet. Jag tror nämligen det går så mycket lättare att läsa om man har en bok eller två till hands.

Om tunnelbana på bussen

Min bussbok just nu är fenomenet Metro 2033, och den är både vad jag väntade mig och inte alls vad jag väntade mig, på samma gång. Det är dystopi, naturkatastrof, sammanfallande samhällsstrukturer, mutanter och okända faror som lurar. Det är äventyr, mandom mod och morske män, och hittills är den enda kvinnliga karaktär som dykt upp en liten syster som skickades iväg för att leka med grannflickan när hon blev alltför nyfiken på storebrors samtal. Det är en flyhänt berättad historia, och den tycks i mångt och mycket uppbyggd som ett spel.

Och så rätt som det är dyker det upp alldeles vackra tankegångar som glimmar likt en kristallkronas prismor i det dystra, röda nödbelysningsljuset:

Man betraktade böcker som något heligt, som det sista minnet av en vacker värld som höll på att falla i glömska [...] I Metron fanns det bara ett fåtal platser där det tryckta ordet var lika högaktat, och invånarna på VDNCh räknade stolt sin station som en av kulturens sista bålverk

och också mer filosofiska små betraktelser som beskriver oss här och nu lika mycket som tillvaron där och då, presenterade lite i förbifarten sådär

Men vad är en stjärnhimmel för ett barn som inte kan föreställa sig en tillvaro utan ett tak ovanför huvudet?

.

Kommer den i din väg så rekommenderar jag att du plockar upp den. Det är den värd.

Om läsande lärare

Lärarnas Nyheters artikel om lärares läsvanor har väckt reaktioner och känslor. Frågan om huruvida en läsande lärare faktiskt är en bättre lärare, och en ickeläsande således sämre har ställts. Många har känt sig manade att försvara ickeläsande lärares ickeläsande, ofta med hänvisning till tidsbrist. Molloys uttalande i artikeln om att lärare bör använda en del av förtroendetiden till att läsa in sig på aktuell litteratur har bemötts med hänvisning dels till att förtroendetiden redan som det är inte räcker till, dels till att förtroendetid inte längre är en självklar del av lärarvardagen. Semestertjänsterna med reglerad arbetstid vinner mark, och att få utrymme att läsa på arbetsplatsförlagd arbetstid är sällsynt.

Formuleringen har uppfattats som kritik mot lärares ambitionsnivå, som om där funnes ett outtalat ‘lärare är lata’ dolt bakom funderingen över vad lärare som inte läser i stället använder sin förtroendetid till, och det framhålls att lärare i dag redan utan läsning upplever sig behöva lägga mer än stipulerade 45 timmar i veckan på jobbet för att kunna hålla den standard som krävs, att böcker är kostbara och att lärares arbetsbelastning gör att man inte har tid att besöka bibliotek för att låna böcker.

Avvikelse från ämnet: har biblioteken runt om i landet så skrala öppettider bör man planera om. Det är inte alls konstigt om utlåningen sjunker om folk inte har möjlighet att faktiskt besöka biblioteken i lugn och ro på tider när de inte jobbar eller behöver stressa iväg till dagis eller skolor. Det gäller inte bara lärare.

Åter till ämnet. Själv tillhör jag helt i enlighet med statistiken den grupp människor som läser mer än 25 skönlitterära böcker per år. Jag läser oftast omkring en bok per vecka, i perioder mer, sällan mindre, och kan överhuvudtaget inte minnas en tid i mitt liv då jag inte läste. Jag har alltid flera olika böcker jag läser parallellt, jag har bussböcker i rockfickan och väskböcker i väskan. Jag läser när jag väntar i telefonkö, jag läser, om vädret tillåter, när jag väntar på bussen, jag läser när jag väntar på att avtalade möten skall börja. Jag läser pocketböcker, jag läser ljudböcker, jag läser e-böcker. Jag läser när jag dricker kaffe eller äter ensam. Jag läser för att låta min ständigt spinnande hjärna koppla av, jag läser för att lära mig saker, för att vidga min horisont, göra min världsbild mer nyanserad, och för att det roar mig och berikar mig.

Jag beskriver inte mitt läsande för att skryta, utan för att understryka hur illa rustad jag är för att sätta mig in i de ickeläsande lärarnas verklighet. Att rekreationsläsa är en färdighet som andra färdigheter, det tar tid och kraft att lära sig och kräver att man ägnar sig åt det med viss frekvens för att förmågan skall utvecklas och bli något man gör nästan utan att tänka på att det är något man en gång lärde sig och inget man fötts med.

Jag funderar över om jag som rätt driven läsare kan göra något för att göra vägen in i böckernas värld mer lättvandrade för de som känner att de borde, att de skulle vilja, men upplever det mer som en börda än något lockande? För det är mödan värt att öva upp sin litteraturläsarförmåga. Det kostar tid och möda, men det betalar sig väl.

I Skolvärlden skrev härförleden den klassikerkramande (ljuvlig formulering!) professorn Ebba Witt-Brattström en artikel om poängen med att läsa skönlitteratur. Hon pratar om elevers läsande, men det hon säger  gäller oss alla i lika hög grad:

människor utan träning i att läsa mer komplexa texter med skiftande mänskliga perspektiv uppfattar alla yttranden som bokstavliga. De tror att man förespråkar det man i själva verket diskuterar, ja till och med argumenterar emot.

Elever som genom att läsa skönlitteratur har lärt sig att tänka i bilder, metaforer och liknelser, uppfatta och identifiera ambivalenser, metadrag, retorik, ironier och andra stilmedel, faller inte offer för nätets skadliga påståendekultur och åsiktsterror. För dem handlar inte mänsklig kommunikation om det enkla tyckandet: för eller emot, gilla – inte gilla.

Kalla det demokratifostran eller bildning, det kvittar. Men snälla, lär ungarna läsa!

Om vi hjälps åt, om vi gamla storläsande tanter delar med oss av våra erfarenheter, håller upp dörren in till böckernas värld, visar vägen och välkomnar, och den som inte är lika hemmastadd faktiskt upphäver sin röst och ber om tips, så tror jag vi löser det här också. Vad tror ni?

Vårt behov av berättelser

Åsa Beckman skriver i DN om sin svårhanterliga klimatångest. Hon skriver om hur hon saknar berättelser om hur vår värld kommer se ut sedan. Om tjugo år, om femtio år, hur kommer världen se ut? Hur kommer våra livsvillkor se ut? Vad behöver vi förbereda oss på? Vad kan vi planera för?

Hon tar del av vetenskapliga rapporter om metangas som frigörs när tundran tinar, hon försöker göra det rätta, källsorterar, kör inte bil och känner sig ständigt vanmäktig inför detta enorma hon inte kan föreställa sig.

Och hon är inte ensam om att känna ångest och rädsla inför en framtid där det enda vi vet säkert är att saker kommer se annorlunda ut än de gör idag. Hon är inte ensam om sin önskan att finna bilder som ger en möjlighet att i någon mån föreställa sig hur vardagen i det nya kommer att te sig.

Hon beskriver känslan väl:

jag har ingen konkret föreställning att fästa rädslan i. Inga inre bilder av hur det kommer att bli. Har den där läsande människan helt missat science fiction, tänker ni. Ja, jag har alltid tyckt att genren varit tröttsam och fånig. Jag behöver bilder – trovärdiga bilder – av hur vardagen påverkats om femtio år.

Förra söndagen skrev Björn Wiman i samma tidning om ungefär samma ämne – behovet av berättelser som ger oss bilder av vad som väntar oss. Wimans vinkel är lite annorlunda men grundtonen är densamma. Förändringen är oundviklig, och vi står illa rustade för att hantera den.

Många har pekat på att klimathotet måste leda till ett slags tankerevolution som omförhandlar hela vår världsbild – det gäller synen på evig tillväxt och planetens resurser. Alla vet i dag detta. Men ingen vill förstå. Kanske är det vår föreställningsförmåga som fallerar – de fakta som forskarna presenterar är fortfarande bekvämare att sortera in i fantasin än i verkligheten, mer hanterbara som mytiska ödesfrågor än som konkret politik. Det är ingen tillfällighet att Johan Rockströms och Anders Wijkmans klargörande bok ”Den stora förnekelsen” från 2011 inleds med ett förord av ärkebiskopen i Svenska kyrkan, som i sin tur citerar ”Psaltaren”.

Var finns de då, berättelserna om hur världen ser ut om femtio år, om tjugo år, om tio år? Beckman har en klar poäng när hon beklagar att hon inte läst mer SF. Hon har föreställt sig att genren är tröttsam och fånig, men nu är det just de bilder av vardagslivet i en annan slags värld vi hittar bland annat i Science Fiction-litteraturen hon efterlyser. Inte bara där, men bland annat där. De världar där t ex Bradburys, Asimovs och Banks karaktärer rör sig är inte bara exotiska planeter, spännande teknologi, maskhål och maffiga vapen. De är också vardagsvärldar, där karaktärerna lever sina vardagsliv mitt i äventyren – de umgås med grannar och vänner, älskar, lagar mat, sover, slöar, läser, sköter sin hygien, tar sig till och från arbetsplatser, skolor och bibliotek (det finns både skolor och bibliotek, och de spelar ofta en väldigt stor roll i dessa världar, både för kunskapsutveckling och som mötesplatser) i världar som ibland liknar våra, ibland ser helt annorlunda ut. Vattentäckta, så kalla att karaktärerna överhuvudtaget inte kan vistas utomhus, så varma att bara somliga kan gå ut medan andra tvingas använda andra sätt att ta sig från punkt A till punkt B. Världar med atmosfär där karaktäerna kan andas utan problem, världar där de skulle dö av ett enda andetag, etc.

Känns det bekant?

Ah, tänkte väl det. Vi kommer tillbaka till Falstaff Fakir igen:

Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok.

För den som upplever sig ha svårt att hinna läsa varenda bok kan jag även av denna orsak varmt rekommendera kollektivtrafiken. Med förseningar och illa koordinerade linjer erbjuder den gott om tid för läsande, såväl vid hållplatsen som när man väl kommit ombord på tåget/bussen.

Lärare, bliv vid din läsning, apropå #skolchatt då si

Det sägs att var åttonde lärare inte läste en enda skönlitterär bok under 2012. Jag är fullständigt förbryllad – ett helt år utan en enda skönlitterär bok? Jag kan inte föreställa mig ett sådant år.

Själv ser jag fram mot att gå och lägga mig i kväll, och här är orsaken:

Fullständigt oläst, och jag ser verkligen fram mot att ge mig ut i rymden.

Så – vad gör vi åt saken?

Från universitetshåll ringer man än en gång i larmklockan. Svenska studenter, med svensk skolgång i ryggen, med svenskklingande namn, hela kitet, kommer från svenska gymnasier med otillräckliga förkunskaper, otillräckligt ordförråd, otillräcklig studieteknik, otillräcklig lärandeteknik, otillräcklig förmåga att formulera sina tankar.

Konsekvenserna för studenterna blir digra:

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.) Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.

Artikelförfattarna efterlyser vänligt och lite slentrianmässigt sådär ‘mer resurser till svenskundervisningen’ men handen på hjärtat, kamrater och mötesdeltagare, det här handlar om något annat, något större än resurstilldelning till enskilt ämne, gör det inte?

Handlar det inte snarare om en attityd och en inställning till lärande från skolors och lärares håll? Ingen föds med en fungerande studieteknik, ett adekvat och tillräckligt ordförråd glider inte passivt in i någons medvetande. Att förstå och tillämpa instruktioner kräver övning, tålamod och handledning, att läsa och tillgodogöra sig faktatexter likaså. Tålamod är en förmåga några få föds med, men alla kan öva upp. Det är inte så roligt alla gånger, men belöningen är mödan värd.

Att tillägna sig en fungerande studieteknik, en god lärandeteknik, ett fullödigt, användbart språk, god kommunikationsförmåga och tillräckliga förkunskaper tar tid. Svensk skola har, även om det inte alltid låter så när man lyssnar på debatten, gott om just resursen tid – tolv år per skolungdom innan de ska vara redo att gå vidare till universitet och högskoleutbildningar. Hur kan det komma sig att det inte räcker till för att rusta dessa unga adepter med de förmågor och kunskaper de behöver för att klara vidare studier?

Är svaret för stora dokumentationskrav, för lite planeringstid, för låg status för lärarkåren, för lite föräldrainflytande i skolan, för lite samarbete med företagen, för få datorer, för korta sommarlov, för många nationella prov, för krångliga styrdokument?

Jag är skeptisk. På tolv år borde en skola med hyggligt professionella lärare som samarbetar, prioriterar och arbetar målmedvetet hinna rusta eleverna inför högskolestudier, väl medvetna om vad som kommer att krävas av eleverna när de blir studenter.

Om vi inte kan det bör vi ställa oss frågan i rubriken – Vad gör vi åt saken?

För så här kan vi inte fortsätta.

Guilty pleasures avdelning läsning, tankar inför #fbchatt

De flesta av oss har något vi njuter av i smyg. Något vi inte visar öppet, mest för att vi anar att det kan få omvärlden att se på oss med andra ögon om den får veta det.

Så det är inget självklart val att berätta, men jag har bestämt mig – jag ska vara uppriktig mot er:

Jag läser litteraturkritik.

Ofta.

Mycket.

Trots att jag vet att det finns en risk att detta ändrar ert sätt att se på mig så berättar jag. Jag skulle kunna säga att jag berättar eftersom det egentligen är något jag gör för mitt arbete; eller för att det kan få någon annan med liknande hemliga vanor att känna sig lite mindre udda. Men sanningen är en annan: jag berättar för att jag hoppas locka in fler på den här mörka, vindlande stigen.

Det är vanebildande. Jag skulle inte överdriva om jag beskriver det som beroendeframkallande. När man upptäckt hur litteraturkritiken kan öppna helt nya synvinklar på såväl litteratur som på världen och livet vill man bara ha mer och mer. När man väl fått syn på det som faktiskt finns där, alldeles i utkanten av synfältet, upptäcker att det där som glimtade fram under ytan är mer än bara skugga, då börjar man vilja se mer, komma djupare ner, utforska områden man tidigare inte ens visste fanns.

Nu vet ni. Jag kommer inte fråga efter era gulity pleasures, men vill ni berätta så lyssnar jag gärna.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 2 283 other followers