Att bli felkönad

Det har varit fotbollskupp inte bara i Göteborg, utan även här i Skåne. Och det gick väl sådär, kan vi säga. Ja, mycket av det var säkert trevligt, men inte för alla. Sydsvenskan berättar mer:

Upprinnelsen är att två av flickorna anklagades för att vara killar, något som hänt tidigare men inte i den omfattning som i Åhus.

– Vi är vana vid att min dotter och en av de andra tjejerna i laget ofta blir påhoppade och beskyllda för att vara pojkar för att de är kortklippta, säger en av mammorna. Men detta gick över alla gränser, det var helt absurt.

Stefan Kullander, Glumslövs FF, ansvarig för det sammansatta laget, beskriver händelserna som skandalartade.

– Det är 2014 men tydligen har värdegrundsarbetet i Nordostskåne inte riktigt fungerat. Under turneringen kom flera ledare fram till oss och frågade om två av våra tjejer var killar. Jag förklarade att de ser pojkaktiga ut men är tjejer, berättar Stefan Kullander.

Två av klubbarna hade dock svårt att släppa ämnet och de verbala påhoppen blev enligt Stefan Kullander allt grövre.

– Istället för att man lämnade in en formell protest fortsatte man att anklaga och ge sig på både oss ledare och tjejerna. Det ena gav det andra och snart hade framförallt ledarna i Åhus IF fått med sig sina egna spelare och stämningen var osmakligt otäck, säger Stefan Kullander.

Det är inte alls roligt att bli felkönad, att få en stor del av det som utgör självet, identiteten, jaget, öppet ifrågasatt, oavsett sammanhang. Det är inte roligt om det som i detta fall sker grundat i något så flyktigt och föränderligt som frisyren, och än mindre roligt om felkönandet har sin grund av något mindre flyktigt som könsorgan. Det är dessutom respektlöst, snaskigt, plumt och integritetskränkande, och ifrågasättaren visar verkligen inte upp sig från sin vackraste sida.

För de allra flesta av oss är det en förtretlighet, något som kanske får oss att så långt det är möjligt hålla oss borta från ifrågasättaren framöver. Ett stick i själen som kan få oss att se en extra gång i spegeln, kanske sätta på oss något extra könskodat som pärlörhängen, läppstift, slips eller hel kostym nästa dag. Somliga skakar av sig incidenten efter detta, men inte alla. I många fall kommer minnet ligga kvar som ett gruskorn i ett ostron, inte direkt göra någon skada men ändå något personen, mer eller mindre omedvetet, förhåller sig till under en lång period. Och i somliga fall blir ifrågasättandet ytterligare salt som gnids in i öppet sår, ökad smärta i ett pågående, ibland livslångt, trauma.

Magnituden vet ifrågasättaren inget om när hen väljer att ifrågasätta någons könsidentitet, men hen vet att det är respektlöst. Ett misstag kan alla begå, i hastigheten hugga i sten och råka säg fel, och den som har någon form av anständighet i kroppen ber om ursäkt, och gör vad hen kan för att minska smärtan som åsamkats. Men att öppet och påstridigt ifrågasätta en annan människas könsidentitet, i synnerhet när den som i fallet ovan är tydligt utskriven (det rör sig om spelare i ett flicklag) är inget misstag. Kristianstadbladet berättar:

Nu har Stefan Kullander och Henrik Frijs, som är ledare för Lundatjejerna, lämnat in en skrivelse till Skåneboll där man kräver att det vidtas åtgärder mot Åhus IF, som tillsammans med FC Hessleholm ska ha gått hårt åt.

Enligt Stefan Kullander ska bland annat den ena ledaren i Åhus IF under prisutdelningen ha gått fram till podiet och ställt sig en meter framför de två tjejerna och demonstrativt tagit bilder med sin telefon.

Ledarna har sedan händelsen lyftes i media fått ta emot både hot och okvädningsord. Det är obehagligt, och gör uppriktigt talat inte situationen för de två elvaåringarna ett dugg bättre. Tvärtom, det kan snarare bli kontraproduktivt, smärtan från ifrågasättandet av dem finns där ändå, och attacker mot ledarna kan ge elvaåringarna dåligt samvete i stället. Sluta genast upp med sådana dumheter. Ledarna gjorde bort sig, dummade sig och visade tydligt att de inte kan hantera det förtroendeuppdrag en ledarposition medför. Klubben bör ta sitt ansvar och se till att det inte händer igen. Det räcker så.

Samtidigt som jag skriver detta lyfter, apropå Assagne och våldtäktsmålet, en av de svenska TV-nyhetsredaktionerna Chelsea Mannings del i Wikileaks. De väljer att konsekvent och närmast demonstrativt använda hennes tidigare förnamn. En småsak för en nyhetsredaktion, och så lätt att rätta till, men en stor sak för många tittare i alla åldrar. Kanske för någon i redaktionen också, vad vet vi om den saken? Lite respekt, fem sekunders research, och vips har redaktionen i fråga visat hur enkelt det faktiskt är att uppföra sig hövligare än tramsiga ungdomsledare.

Sommar sommar sommar

Jag har sett fram mot Jonas Gardells sommarprat sen jag fick veta att han skulle hålla det. Sommarpraten är ännu en av dessa traditioner jag planerar att prova med hull och hår – lyssna på så många program som möjligt i direktsändning, samtidigt som jag följer tagen #sommarip1 och får del av människors reaktioner, känslor och tankar i ögonblicken. Jag kommer blogga om de program som verkligen berör mig, på ett eller annat sätt, men bara de.

Det började inte så bra i dag – SRs hemsida krånglade, programmet gick igång, jag blev frustrerad men jag såg i Twitterflödet att jag inte var ensam om den upplevelsen. Och lo and behold, ett par minuter in i programmet fick jag support från andra Twittrare och lagom till Överste Hathi var jag också med på banan.

Gardell pratade om känslan av att vara användbar, och om känslan av att vara oanvändbar. Han berättade om att inte bli vald i skolidrotten, att sitta kvar vid det vippiga bordet medan modigare människor tar chansen att eventuellt uppfylla den dröm man själv när,  om en far som tog sig tid att hämta en tavla, men inte ta en kopp kaffe med sina barn, om föräldrar som skämdes så grundligt över sitt barns sexuella läggning att de valde att hålla platsen för barnets grav hemligt.

Han är en skicklig talare, han använder pauser och omkväden för att förstärka känslan i lyssnaren, och det han berättar om är angeläget – alla människors värde, och alla människors rätt att känna till sitt eget värde, även den som är tafflig, blyg, klumpig, rädd eller bortkommen.

 

Media, medier, medior

Vi kommer att diskutera sociala media i #skolchatt om en knapp timme. Någon skrev till mig och frågade varför jag valt singular-formen när jag gjort reklam för evenemanget, det finns ju flera olika sociala medior [sic].  När jag förklarade att singularformen faktiskt är medium, medan media är pluralformen (den försvenskade formen ”medier” används också, medan ”medior” i detta sammanhang var en ny bekantskap för mig) blev svaret att visst kunde jag få ha flera media om jag vill, men det borde framgå att det finns flera.

Vilket ju var min avsikt med att använda pluralformen.

Jag misstänker att h*n, sannolikt av omtanke om mig så jag skulle slippa se dum ut, slagit upp ordet ‘media’, men olyckligt råkat snubbla över det lite gammalmodiga begreppet media (med pluralformen ”medior) i betydelsen klusil och inte riktigt förstått att det rör sig om två skilda begrepp.

Det här med att slå upp saker och ting är något man behöver öva sig på, i synnerhet i ett samhälle där vi, som man ofta säger, har all världens information vid våra fingertoppar. Det underlättar en hel del att ha en del bakgrundskunskap så att man kan ha en uppfattning kring hur sannolikt det är att den information man hittar faktiskt är den information man söker. Det behövs också en viss förståelse kring hur uppslagsverk är uppbyggda, hur informationen presenteras och prioriteras i olika sammanhang. Att sålla fram just de fakta man är ute efter ur en lång artikel blir lättare om man har erfarenhet av att leta i långa artiklar.

Fast det vet vi ju redan, eller hur?

Den socialdemokratiska mammatrenden

För knappt en vecka sedan fick vi ta del av Håkan Julholts mammas känslor kring sonens nesliga avgång. Denna vecka är det den ännu inte offentligt utnämnde tillträdande ordförandens mamma som sitter i kvällspressen och berättar om sonens barndom och sina känslor inför upphöjelsen. Åldrande mammor tycks vara en socialdemokratiskt partistrategisk trend just nu, ett sätt att försöka skapa den stämning kring partiet som lockar tillbaka väljarna. De kritiska röster som höjs mot det faktum att det är ännu en vit, medelålders man som bestiger taburetten dämpas med associationer till kanelbullar och pelargoner i fönsterkarmen.

Mammor skapar en mysigare stämning än t ex det krassa konstaterandet från partiets talesman i kärnkraftsfrågor, Jonas Gunnarsson om att den tillträdande partiordföranden måste byta ut sin åsikt om utbyggnad av kärnkraften:

Det får han sluta att jobba för. Han får ju en annan uppgift om han nu blir partiordförande än den han haft som ordförande i IF Metall. Det hoppas jag att han förstår. Så är det för alla som tar på sig ett politiskt uppdrag, att man är mer än företrädare för sin egen åsikt, säger Gunnarsson till Ekot i Sveriges Radio.

Inte mycket mysfaktor där, inte. Då är det bättre med mammor, till och med DN hänger på trenden.

Jag säger inte att detta är fel på något sätt, tvärtom tror jag det kan vara ett av de effektivare greppen de tagit på senare år, och jag vill absolut inte antyda att de intervjuade mammorna på något vis påminner om de allt mer omtalade curlingmammor som till och med följer med sina vuxna barn på anställningsintervju.

Men jag hoppas att fokuset snart går över från mammamys till politik. Sverige behöver en fungerande opposition.

Baksidan med att tidsinställa inlägg

Det händer att jag skriver inlägg i förväg och tidsinställer dem till lämplig tidpunkt. Inte så ofta, men saligen avsomnade söndagsdans-serien skrevs till exempel vid två enskilda tillfällen. Jag konstaterar att ett och annat klipp tagits bort sedan de publicerades, men mitt favoritsöndagsdansklipp, publicerat den 30 maj 2010, ligger glädjande nog kvar.

Det är praktiskt att funktionen finns, i synnerhet för den som likt mig har uselt minne men ändå vill prova på konceptet veckodagstema. Men det har sina risker – det är ju så att det enda vi vet om framtiden är att den kommer. Hur den ser ut, däremot, har vi ingen som helst aning om. Vi kan ana, och vi måste planera för den, men oftare än inte överraskar den oss. På gott och ont. Och då kan det inträffa att det tidsinställda inlägget, när det väl publiceras, blir djupt ironiskt eller får skribenten att se tämligen fånig ut.

Det drabbade härförleden en recensent vid den österrikiska tidningen die Krone, berättar bland andra DN:

”Han groovar, swingar och jazzar med sin gåshudsstämma genom musikpärlor som Nina Simones ”My Baby Just Cares For Me”, Terence Trent D’Arbys ”Let Her Down Easy” och Stings legendariska hit ”Roxanne”, skrev reportern i sin recension som ägnades en helsida med bilder och text

Vid samma tidpunkt som George Michael enligt tidningen underhöll sin publik med ”grooviga” rörelser, befann han sig i själva verket på ett sjukhus i Wien och vårdades för lunginflammation.

Låt oss hoppas att Michael får sig ett gott skratt, och med det känner sig lite piggare.

.

.

”Varför är lärarna de sista som får komma in i skoldebatten?”

Jag hoppar högt varje gång den formuleringen dyker upp. Och det gör den, då och då.

Jag hoppar högt eftersom formuleringen antyder att lärarna sitter och väntar på att bli inbjudna i debatten av någon. Det är lite oklart vem, men ofta tycks det handla om ”politikerna” eller ”media”. Formuleringen dyker ofta upp i sällskap med formuleringar kring hur det också är nödvändigt att lärare ges tid för att överhuvudtaget kunna delta i debatten. Den som skall ge denna tid tycks återigen vara ”politikerna” samt ”huvudmännen”.

Men ingen kommer att bjuda in lärarna i debatten. Ska man vara nogräknad är varken politikerna eller media inbjudna heller. De steg in i debatten för att de inser att det ligger i deras intresse att delta, att höras, att ge uttryck för sina erfarenheter, sina reflektioner och sina åsikter, att påverka och att lyssna till vad andra har att säga.

Lärarna får komma in i debatten precis när man vill, men man måste själva ta steget. Man måste dessutom vara beredd att lyssna på andra, alldeles oavsett hur mycket tolkningsföreträde man tycker sig ha i kraft av sitt ämbete, och man måste vara beredd på att få mothugg.

Ja, jag vet, många lärare upplever att de jobbar så många långa timmar i veckan att det inte finns varken tid eller kraft att ta sig in i debatten dessutom. Det stämmer säkert i vissa fall, och det är en del av det som behöver lyftas i debatten. En annan sak vi behöver lyfta och prata om är det faktum att det faktiskt inte finns någon generell svensk skola längre. Trots gemensamma styrdokument. Villkor och möjligheter skiljer sig radikalt mellan kommuner, på sina håll rent av mellan olika skolor i samma kommun. Det finns friskolor som är helt fantastiska, och det finns friskolor som är ren katastrof. Glömmer vi det är det många som inte alls känner igen sig i den debatt som förs, och det kan också göra det svårare att ta steget in.

Hur vi än vänder oss är det upp till lärarna att själva ta ansvaret för sin medverkan i skoldebatten. Hur når vi dit?

Den tredje platsen

Svd skriver också om kaffe och Facebook, om än inte i samma artikel.

Dels kommenteras reaktionerna på Facebooks senaste uppdatering. I synnerhet är det den lilla diskreta ”tickern” som diskuteras:

 Från och med den senaste Facebook-uppdateringen kompletteras det långsamma strilet av uppdateringar om dina vänners förehavanden av en ”ticker”, som visar alla deras mest obetydliga knapptryckningar. Erla gillar Jonas status, Kristin har kommenterat sin egen status, Linda gillar Teresias status, och Henrik är besviken på nya Iphone 4S. Allt är ryckt ur okända sammanhang och min hjärna försöker förgäves pussla ihop det till någons sorts begripligt narrativ. Mark Zuckerberg tar cut-up-teknik till nivåer som William Burroughs bara kunde fantisera om. Och nu visar tickern något helt annat.

Själv irriterar jag mig mer på konceptet Top Stories – Facebooks uppfattning om vad som betraktas som intressanta uppdateringar har mycket lite att göra med vad jag uppfattar som intressanta uppdateringar. Tickern ser jag knappt i all reklam som skräpar i marginalen.

Understreckaren om kaffets symbolvärde är intressant:

När kaffet nådde Europa från österlandet var det hos britterna den exotiska drycken mest slog an. Dess betydelse beskrivs av Brian Cowan i ”The social life of coffee: The emergence of the British coffeehouse” (2005). De stora framgångarna hängde samman med att det var en dryck som förtärdes offentligt men inte var berusande. Till skillnad från fyllan och tumultet på ölstugorna rådde relativ ordning på kaffehusen, vilket gav möjlighet till städad social samvaro och därmed intellektuellt utbyte, nyhetsförmedling, läsning, agitation och emellanåt förberedelser till samhällsomvälvningar. Både den franska och amerikanska revolutionen brukar sägas ha börjat på kaffehusen.

Jag väljer att koppla ihop just dessa två artiklar därför att där finns ett tydligt samband mellan kaffehus och Facebook (och andra sociala media). Kaffehusen var offentliga mötesplatser, människor kom och gick, somliga tittade bara in en stund, en och annan gick förmodligen bara förbi med en ogillande knyck på nacken, och somliga tillbringade så mycket tid på kaffehusen att de till slut var i princip lika hemmastadda där som i sitt eget hem.

Även om vi i Norden aldrig riktigt fått till någon kaffehusera – här ” blev kaffet en dryck som avnjöts i hemmet. I Sverige har funnits kaféer av kontinentalt snitt, som Berns salonger och gamla Café Continental, men offentligt kaffedrickande var länge förknippat med söta bakverk på konditori” – så har även vi ett behov av

vad sociologen Ray Oldenburg avser när han talar om vikten av en ”tredje plats” (efter hemmet och arbetet), ett ställe där människor kan mötas på jämlika villkor, utbyta åsikter, engagera sig. I en mening är kaféet då en förutsättning för en vital demokrati.

Men, understryker artikeln, det är inte längre kaffehuset som är denna ”tredje plats”:

på den nya tidens kaféer finner man knappast brokiga, diskussionslystna sällskap som vädrar subversiva idéer. Här är vi i stället ofta ensamma tillsammans, mötesplatsen har blivit en offentlig arbetsplats där gäster sitter för sig själva, drickande varm, ljusbrun mjölk, försjunkna i telefonernas och de bärbara datorernas skärmar under en ljudmatta av reklamradio.

Behovet av en ”tredje plats” har dock inte på något sätt försvunnit, och jag vågar satsa en knapp mot en femma på att ett större antal av dessa gäster som sitter för sig själva faktiskt ägnar sig åt just att ”mötas på jämlika villkor, utbyta åsikter, engagera sig”. Det är vad de sysslar med, till synes världsfrånvänt försjunkna i skärmarna. De möter människor, som konkret geografiskt befinner sig på annan plats, på Facebook, på Twitter, på G+ och andra sociala media, diskuterar, lyssnar, tar del av och bidrar själva med åsikter, erfarenheter och tankar. Brottstycken av dessa tankeutbyten dyker rätt som det är upp i den förtretliga tickern hos andra av deras vänner, och kanske lockas de också med i samtalet.

Så trots att ytan ser annorlunda ut är världen sig rätt lik, och poeten Jules Michelets ord om kaffet som ”den nyktra drycken, intellektets mäktiga stimulans, som på ett annat sätt än spirituosa befordrar moral och religiositet; kaffet som befriar vår inbillningskraft från moln och dysterhet, som plötsligt lyser upp verkligheten med sanningens blixt” förblir aktuella. I dag behöver vi inte ens befinna oss i samma lokal för att se skenet av blixten.